Halvfullt glas eller kanske heltomt?

/0 Kommentarer/i /av

Dagens Industri slår i måndagsnumret på trumman för att unga kvinnliga chefer i Storbritannien tjänar mer än unga manliga chefer för samma jobb. Under en fet rubrik ”Kvinnorna går om”, med undertexten ”Männen är förlorarna i den i brittiska lönematchen” försöker författaren framställa de brittiska chefslönerna som ett genombrott i jämställdhetsarbetet.

Jo pyttsan!

För lite längre ner i artikeln framgår det att manliga chefer i Storbritannien tjänar i snitt 100.000 mer än kvinnor som är chefer och att det med nuvarande förändringstakt kommer ta 98 år innan kvinnorna är i kapp! Företrädare för CMI, som gjort undersökningen, bekräftar att tillståndet skadar brittiskt näringsliv och att det är ett tecken på uselt ledarskap att betala chefer efter kön och inte efter vad de presterar.

Så varför presenterar då DI detta som en positiv nyhet? Är det en fråga om att man tolkar glaset som halvfullt hellre än halvtomt och gärna vill lyfta fram positiva tendenser, om än aldrig så svaga?

Faktum är att sveriges näringsliv, och dess informella språkrör DI, inte vill se det vansinniga slöseri på kompetens, som uppstår när man arbetar för att bevara privilegier för en grupp, istället för att se till den enskildes förmåga och engagemang. Dag efter dag kan vi på DIs sidor se enfalden i sveriges företag där chefer och VDar alltjämt rekryteras ur en liten smal grupp av män(niskor), med till förblandning lika bakgrund och utbildning.  Genom sin rubriksättning bidrar DI till att bevara känslan av att utvecklingen är på rätt väg och att bara vi har tålamod så kommer jämställdheten bland chefer lösa sig utan otäckheter som kvotering eller positiv särbehandling.

Men vi har inte 98 år på oss! Varken i Sverige eller Storbritannien. Tillståndet i västvärldens ekonomi visar oss tydligare än någonsin att det handlar om att använda all tillgänglig kompetens, att lyfta fram de bästa och mest innovativa cheferna och att betala dem vad de är värda oavsett kön.

Jättetråkigt – men också jättebra!

/2 Kommentarer/i /av

På första sidan av Dagens Industri i tisdags tittar en besviken fd VD för Husqvarna sorgset på oss och säger”Jag har aldrig fått sparken förr”  och ”Jättetråkigt att tvingas sluta”.

Orsaken är att Husqvarnas styrelse beslutat entlediga Mats Yngen från jobbet som VD, och passat på – inte helt snyggt kanske – när han återhämtat sig efter en sjukdom.

Men det som gör mig så glad är att här har vi äntligen en chef på toppnivå, en framgångsrik man, som vågar sänka garden och erkänna att han är besviken över att inte längre få fortsätta sitt uppdrag. I de flesta fall brukar sådana här situationer omgärdas av tysthet och stenhård maskhållning från båda parter. Med en mun förklarar man att dettta var det bästa som kunde ske.

Men chefer är också människor. De flesta av oss går in med hull och hår för uppdraget och känner en nästan gränslös lojalitet mot företaget och verksamheten.Då är det väl helt rimligt att man som Mats Yngen tycker att det är ”Jättetråkigt att få sparken”. Att man dessutom kallar saken för dess rätta namn istället för att prata om överenskommelser och uppgörelser är i sig befriande.

Vågar man hoppas att detta är första tecknet på att den stenhårda machoprofilen hos börsbolagens VDar nu börjar mjukna i kanten? Att visa sina mänskliga sidor, att våga vara ledsen och besviken offentligt, det är stort. Och det är ännu större i en grupp som sätter en ära i att visa upp en sprickfri fasad!

Nu räcker det!

/3 Kommentarer/i /av

Det är en cirkus som utspelar sig för våra ögon där många artister balanserar på slak lina och jonglerar med det som för närvarande finns till hands. Cirkusdirektören heter Viktor Muller och hans långa piska är av på så många ställen att den inte längre går att svänga med.

Det är en cirkus – men den är inte alls lustig att se.

Processen runt SAAB har för länge sedan förlorat all värdighet och när man nu för tredje gången har deklarerat att man inte har pengar till lönerna är det dags att sänka ridån.  Oavsett om det kan bli en fortsättning i någon annan form och med en annan ägare så har den här ledningen förbrukat allt förtroende hos SAABs chefer och medarbetare. De sista veckorna har varit en uppvisning i uselt ledarskap på mycket hög nivå.

Ett företag bygger hela verksamheten på att det finns en stabil ledningsstruktur med tydlig kommunikation mellan medarbetare, chefer och företagsledning. Cheferna är företagets förlängda arm och har i den egenskapen rätt att få information och vara delaktiga före alla utomstående. Detta havererade redan i samband med den förra krisen på SAAB, innan Spyker Cars gick in som ägare. En av cheferna, med ett förtroendeuppdrag, berättade för ett par år sedan med sorg i rösten att man alltid varit van vid föra en förtrolig dialog med företagsledningen  men att det försvunnit i samband med att utländska ägare tagit över.

Om det var sant, och om det är något specifikt för SAAB eller om det är en allmän utveckling när företagens ägare hamnar längre bort från verksamheten, det vet jag inte. Men jag vet att ett företag som ska blomstra och utvecklas, eller för den delen ta sig ur en svår kris, måste ha ett ömsesidigt förtroende mellan cheferna och företagsledningen. De krav som ställs på cheferna måste kopplas till öppenhet och tillgänglighet från företagsledningen. Alla chefer på ett företag ska i varje stund kunna bära företagets budskap.

Den gränsen är sedan länge passerad på SAAB. Man har förverkat chefernas förtroende.

I skuggan av mångfalden

/0 Kommentarer/i /av

I gårdagens DN debatt skriver barn- och äldre ministern Maria Larsson att funktionsnedsatta behövs i den offentliga sektorn. Bakgrunden är en undersökning som Myndigheten för handikappolitisk samordning, Handisam genomfört på uppdrag av regeringen. Den visar att allt färre personer med funktionsnedsättningar tar plats på arbetsmarknaden och att många myndigheter har en lång väg kvar att vandra trots regleringsbrev och krav på ett aktivt tillgänglighetsarbete. En av hennes slutsatser är att ”i dag är inte den offentliga sektorn bäst på att anställa personer med funktionsnedsättning. Det är de små och medelstora företagen. Staten, landstingen och kommunerna behöver ta ett ökat ansvar”.

Jag kan inte göra något annat än att hålla med men med den reservationen att jag är tveksam om den offentliga sektorn verkligen är sämre än andra. I Almedalen hade en av Ledarnas värderingsdebatter fokus på chefen och fördomarna. För den som har tid, nu när jobbsäsongen så sakteliga åter kommer igång, finns debatten utlagt i sin helhet på SVT-play och sänds i repris den 23 augusti. Inför planeringen med den debatten var vi rörande överens om att debatten skulle handla om mångfald i ordets rätta bemärkelse och inte avgränsas till diskriminering på grund av etnisk eller religiös bakgrund. Även om dessa frågor är mycket angelägna så har de haft en tendens att överskugga den diskriminering som t.ex. funktionsnedsatta råkar ut för.

Statistik från SCB pekar på att arbetslösheten är betydande bland de individer som har en funktionsnedsättning med nedsatt arbetsförmåga. Något som också har lyfts fram i medierna på sistone. Och kanske är det så att Sverige håller på att vakna efter alla år med diskussioner om jämställdhet och mångfald (läs etniskt sådan). En åtgärd som jag tror skulle göra susen är att regeringen och riksdagen lärde sig av de framgångar som vi har gjort på jämställdhetsområdet. Dessa framgångar (även om mycket återstår) måste vi tacka vår offentliga och könsuppdelade statistik, samt de krav som ställs på åtminstone större arbetsgivare att kartlägga kön.

Jag är övertygad om att om krav ställdes på att kartlägga eller redovisa sitt arbete kring tillgänglighet på ett liknande sätt som man idag gör i jämställdhetsplaner, så skulle många arbetsplatser blir pinsamt medvetna om sitt bristande arbete. Chefer har här ett stort ansvar och möjligheten att föregå med gott exempel, oavsett om det finns lagkrav eller inte. Men det är svårt att utföra ett sådant viktigt arbete i ett vakuum utan vare sig stöd eller acceptens från hela arbetsplatsen. Tillgänglighetsplaner, utarbetade i samverkan och med en bindande policydeklaration från ledningens sida är ett steg. Men så länge ingen ställer några krav får vi fortsätta leva med att välutbildade och drivna människor inte kommer till sin rätt på arbetsmarknaden.

En än så länge normalfungerande Jaime Aleite

Dubbelfel om lön

/0 Kommentarer/i /av

”I de flestas ögon är det självklart att lönen ska bestämmas i det företag man arbetar”. Så inleds en debattartikel om den nödvändiga moderniseringen av lönebildning i Sverige som åtta tunga arbetsgivarföreträdare skrev i SvD Brännpunkt den 7 augusti.

Jag håller med fullt ut, men minst lika viktigt är det att lönen ute på företag och offentlig förvaltning speglar individens prestation och sätts i dialog mellan de två enda personerna som kan ha någon uppfattning om det: medarbetaren och chefen!

För arbetsgivarna finns det nu bara en väg framåt. Upp till bevis!

Om ni menar allvar med det som sägs i artikeln, förväntar vi oss att våra och andras sifferlösa avtal omedelbart börjar fungera perfekt. För om ni, precis som vi på Ledarna, vill se en förändring av den svenska lönebildningen gäller det att skapa trovärdighet och visa att det fungerar, så att fler fackliga organisationer vågar lita på modellen. För låt oss vara ärliga, idag har vi många goda exempel, men också alltför många där arbetsgivare utnyttjar de sifferlösa avtalen för att hålla tillbaka lönen. 

Missbruk och slarv med sifferlösa avtal och individuell lönesättning är precis det som ger utrymme för LO:s replik på Brännpunkt (16/8). Där uttrycker Per Bardh en oro för hur företagen ”ska klara av att hantera lönebildningen lokalt och med varje enskild individ”. Hans lösning är att hålla fast vid de centrala löneavtalen.

Men LO går fel när man inte inser att deras medlemmar är lika intresserade av en individuellt satt lön som alla andra. Senast visade det sig i en undersökning som Svenskt Näringsliv låtit göra bland LO:s medlemmar inför debattartikeln i söndags. Risken med den bristande verklighetsförankringen är uppenbar; ett fortsatt medlemsras för LO och därmed ett hot mot den svenska modellen.

I skärningspunkten mellan arbetsgivarföreträdarnas debattartikel och LO:s replik står Ledarna, Sveriges chefsorganisation. För våra medlemmar är en modern lönesättning inte bara viktig för dem själva som anställda, den är också ett av de viktigaste instrumenten i chefens verktygslåda.

Vi tycker, liksom de allra flesta på den svenska arbetsmarknaden, att individens prestation ska speglas i lönen. Det ger motivation och tillfredsställelse för den enskilde, det ger utveckling och konkurrenskraft åt företagen och det ger chefen ett viktigt redskap i ledarskapet.

Idag riktar vi därför uppmaningar åt två håll i vår replik:

Till LO: Våga se sanningen. Tiderna har förändrats och centrala löneavtal är inget som de flesta av LO:s medlemmar vill ha.

Till arbetgivarna: Det är dags nu, om ni på allvar vill se en förändring. Let´s walk the talk!

Annika Elias

Är alla på LO hinduer?

/1 Kommentar/i /av

Trots att semestern har passerat och nu också sommaren lider mot sitt slut är det en sak från Almedalsveckan som dröjer sig kvar i mina tankar på ett alldeles särskilt sätt.

Jag var på LOs seminarium ”Det är dags att slakta heliga kor”. Av programmet framgick att det var dags att prata om ”fackföreningsrörelsens förhållande till en generation som många gånger väljer att stå utanför facket och vad LO gör och kan göra för att vända trenden”. Arrangören konstaterade att ”nya idéer behövs och konkreta förslag till förändringar är på gång. Det är dags att slakta heliga kor för att skapa framtidens fack.”

På scenen stod företrädare för det kraftigt krympande LO och samtalade med anställda på… LO. Redan under de första tio minuternas presentation lyckades LOs utredare komma fram till att det inte skulle blir någon slakt. Man kan tro att de är hinduer på LO hela bunten.

Samtalet kom framför allt att handla om att man bör erbjuda visstidsanställda medlemskap och ge ungdomar möjlighet till ett enda medlemskap inom LO oavsett bransch. Inte ett enda ord om de bakomliggande orsakerna till att unga inte vill bli medlemmar i LO. Tyvärr fick jag en känsla av att det var ett ganska symtomatiskt samtal. Att krafsa på ytan och på det sättet undvika att ta itu med de betydligt svårare men nödvändiga frågorna är ingenting ovanligt i förändringsarbete.

Varför LO tyckte att man behövde en extern publik till detta interna organisationssammanträde är minst sagt oklart. Vad som hade kunnat vara en spännande diskussion om ett nödvändigt utvecklingsarbete blev ett internt möte inför publik där enda slutsatsen verkade bli att rädda kossorna och stoppa ner  dem i formalin. I den mån man överhuvudtaget pratade om dem. Eller så kom man fram till något revolutionerande under diskussionens sista minuter. För när en av ”kombatanterna” med fyra minuter kvar konstaterade att ”folk förväntar sig bättre trycksaker”, insåg jag att det inte skulle bli någon biff och gick ut i den friska luften.

Samma sak ser vi idag i Per Bardhs inlägg om den svenska löneförhandlingsmodellen på SvD Brännpunkt. ”Inget är fel. Inget behöver ändras”. Det är inte en hållbar attityd när man har en allt krympande medlemsskara och därmed ett minskat inflytande.

Tomas Oskarsson

Semesterstängt ledarskap?

/9 Kommentarer/i /av

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

När det ofattbara inträffar

/0 Kommentarer/i /av

Just nu har jag semester men är som många andra starkt berörd av de ohyggliga händelserna i Norge. För en timme sedan hölls en tyst minut och radion dog för en stund.  Det ofattbara har inträffat, långt bortom våra värsta mardrömmar. Jag skriver ju normalt om sådant som berör ledarskap, som till exempel vad som händer vid en kris på arbetet. Men i skrivande stund känns det banalt att tala om kriser i arbetslivet och det är oundvikligt att ta upp det fruktansvärda som skett.

Rapporteringen kring den avskyvärda gärningen har långsamt sjunkit in och jag känner mest en otroligt vrede. Förnuftet tränger sig på och jag försöker hitta förklaringar. Ilskan kommer och jag undrar varför ingen kunde hindra honom under denna långa tid. Men här finns inget förnuft och inte heller utrymme för spekulationer om vad som kunnat ändra förloppet.

Jag tänker på alla de som drabbats av tragedin och alla de som har att hantera efterverkningarna. Vad gör man när det ofattbara inträffar?

”A relaxed mind is a creative mind”

/0 Kommentarer/i /av

Det här är mitt sista blogginlägg innan jag tar semester. Kanske kommer jag bli sugen på att blogga under sommaren och då tillåter jag mig att göra det. Men nu har jag verkligen tänkt att ge både kropp och själ en ordentlig detox från jobbet.

Jag tror faktiskt att det är ett måste att detoxa om jag ska kunna komma tillbaka i augusti och vara den där kreativa utvecklaren som jag gillar att vara.

För som Don Draper i Mad Men har sagt så är det när man helt släpper tanken på den utmaning man försöker lösa som lösningen poppar upp ”right in your face”.

Som en påminnelse har jag ett Yogi tea-citat i huvudet som brukar sitta på väggen bakom min dator till vardags: ”A relaxed mind is a creative mind”.

Måste bara se till att köpa en liten bok där jag kan skriva ner de tankar som med all säkerhet kommer att dyka upp när jag sitter där på skäret och glor på havet.

Ha en skön sommar nu alla läsare – och släpp kraven!

Klara Adolphson

”Where there is mastery there is no mystery”

/0 Kommentarer/i /av

Det finns en tesort som jag gillar som heter Yogi Tea. På varje tepåse finns en liten lapp med kloka citat. Det är lite Kinderegg över det hela, man får gott för både hjärta, hjärna och kropp i en enda rykande kopp. Ett sådant där citat har jag sparat för att jag tycker det är så grymt. Det lyder:

”Where there is mastery there is no mystery”

Jag kom att tänka på det här citatet i torsdags när Greatness höll ett seminarium med opinionsanalytikern Arne Modig under rubriken ”Makt och Mystik i politiken”. Precis som under många andra seminarier under veckan gled samtalet snabbt in på politiskt ledarskap.

Lars Stjernkvist berättade bland annat hur Göran Persson kunde avsluta långa diskussioner med ”Kan vi låta den här diskussionen vara vägledande?” Ett ledarskap som kanske inte direkt skapade tydlighet och riktning. För vad var det man egentligen hade sagt? Hade alla samma bild av det? Vilka beslut hade tagits? Vem skulle genomföra? Listan på förtydligande frågor blir lång efter en sådan avslutning.

I en organisation med otydligt ledarskap skapas osäkerhet och irrationella processer. Man tolkar skeenden som mer mystiska än vad de kanske är. Fantasier skapas till exempel om att ledningen har en dold agenda vilket kanske inte alls är fallet. Ledningen kan å andra sidan, om de har dolda agendor, skapa rörighet och mystik för att behålla makt. Men alltid på bekostnad av transparens och effektivitet.

En gränslös och mystisk organisation kan vara bra för den som är bra på att ta sig fram, men organisationens kapacitet försvagas enormt eftersom det inte går att utnyttja de effekter det ger när alla arbetar mot samma mål.

Jag hoppas innerligt att våra partiorganisationer tänker på detta och jobbar för att vara så omystiska som det bara är möjligt nu och i framtiden.

Mer om seminariet kan du läsa här:

http://www.makthavare.se/2011/07/07/mediernas-mani-pa-mystisk-makt

http://ulfbjereld.blogspot.com/2011/07/makt-och-mystik-i-politiken.html

Klara Adolphson