#metoo – tre år

”#metoo?? Var inte det flera år sen? Det har väl passerat nu”, säger min vän när jag tar upp frågan.

På #metoo-dagen den 15 oktober är det tre år sedan Alyssa Milano skickade ut tweeten som skapade en världsomspännande revolution. Som chef är det viktigt att förstå och fokusera långsiktigt på sexuella trakasserier, övergrepp, strukturer och jämställdhet.

Under hösten har vi kunnat läsa att #metoo nu också tagit fart i Danmark. Men även om vi i Sverige har haft de här frågorna på bordet under några år så kvarstår mycket av arbetet.

Nu gäller det att hålla i det långsiktiga arbetet och fortsätta att ha frågorna högt på dagordningen så att de inte nedprioriteras. Som chef kan du ta hjälp av Ledarna i ditt arbete. Ta gärna del av podden som Ledarnas ledarskapsutvecklare Anki Udd programleder: I spåren av #metoo – det här måste chefen göra. Läs även den här artikeln på ledarna.se om sexuella trakasserier. Det finns också en checklista på hur du som chef kan använda #metoo i ditt ledarskap.

Framför allt handlar arbetet med #metoo om det numera välkända begreppet: Håll i, håll ut!

 

Jämställdheten på sparlåga 

Idag släpptes årets Allbrightrapport som visar hur det står till med jämställdheten i svenskt näringsliv. Det är ingen upplyftande läsning. Amanda Lundeteg, vd Allbright, skriver själv att det knappast finns några framsteg värda att fira sedan föregående år.  

Kvinnor utgör bara en fjärdedel av börsens ledningsgrupper, och på vd-nivå och i styrelser har det inte skett några förändringar de senaste tre åren. Andelen kvinnor bland ledamöterna i styrelserna är 34 procent och sex bolag saknar helt kvinnor i både styrelse och ledningsgrupp. Endast på var tionde vd-stol finner vi idag en kvinna. 

I relation till detta kan ställas att sysselsättningsgraden bland kvinnor i Sverige är den högsta inom hela EU. I Sverige arbetar 76,6 procent av kvinnorna i åldern 16–64 år, vilket bara är marginellt lägre än männens sysselsättningsgrad på 80,1 procent.  Trots den relativt jämna sysselsättningsgraden så är det fortsatt ojämnställt styrelser och på vd-poster i näringslivet 

Ledarna har sedan många år förespråkat en öppen och lagstiftad kvotering till börsbolagens styrelser. Detta är en fråga som väcker reaktioner. Ett vanligt argument mot kvotering är att endast kompetensen ska avgöra vem som är mest lämpad, oavsett kön. Det är jag den första att skriva under på. Problemet är att det sedan lång tid redan pågår kvotering till männens fördel, en kvotering som är såväl dold som outtalad.  

Kompetens finns i lika hög grad hos kvinnor som hos män. Faktum är att de egenskaper som chefer själva anser vara viktigast för en chef, är egenskaper som traditionellt sett förknippas med kvinnor i chefspositioner. I rapporten 9 nyanser av chefen rankas egenskaperna kompetent och samarbetsinriktad allra högst. Egenskaper som respondenterna själva anser att det är vanligare att chefer som är kvinnor besitter. 

Att vägra halva befolkningen tillträde till maktens korridorer rimmar illa med en grundsyn om lika värde, demokrati och representativitet. Istället måste vi bredda synen på vem som vill och kan bli chef. Vi behöver synliggöra både kvinnors och mäns kompetens och skapa fler kvinnliga förebilder på de högsta positionerna som kommande generationer kan identifiera sig med. 

 

 

Experterna menar att vi bör individualisera föräldraförsäkringen

Nu har ännu en utredning landat som visar på att en individualiserad föräldraförsäkring skulle medföra en avsevärt förbättrad jämställdhet på arbetsmarknaden. Den så kallade Jämlikhetskommissionen skriver i sitt betänkande ”En gemensam angelägenhet” SOU 2020:46″ att ”Kommissionen föreslår att en allt större del av föräldrapenningen blir individuell, både på grundnivå och i den inkomstberoende delen”.

Utredningen konstaterar att ”Föräldraförsäkringens huvudsakliga syfte är att underlätta för föräldrar att förena arbetsliv och familjeliv. Den syftar också till att skapa jämlika förhållanden mellan kvinnor och män i arbetslivet.” (SOU 2020:46, sid 858)

Den nuvarande situationen beskrivs som ett moment 22: ”Om många kvinnor tar huvudansvar för hem och familj, kan det vara rationellt för arbetsgivare att diskriminera alla kvinnor på basis av att man kan vänta att de i genomsnitt kommer att vara mindre produktiva på grund av familjeansvaret. Samtidigt kan förhållandena på arbetsmarknaden också påverka engagemanget. Den som kan förvänta sig sämre villkor, får lägre incitament att satsa på arbetslivet och kanske därför tar mer tid för hem och föräldraskap. I praktiken är det svårt att urskilja effekter av individuella val (där normer spelar in) respektive förhållanden i arbetslivet.” (SOU 2020:46, sid 401)

Uttaget av föräldrapenningen går trots allt åt rätt håll. Papporna tar i långsam takt ut mer och mer av ersättningen. Problemet är just takten. Görs inget specifikt så kommer det i bästa fall att dröja cirka trettio år innan uttaget, och därmed förutsättningarna för män och kvinnor, blir lika. (Figur ur SOU 2020:46, sid 851)

Att enbart titta på uttaget av föräldrapenning blir också missvisande, menar utredningen. ”Under barnets första två år var de tillfrågade kvinnorna i genomsnitt föräldralediga 15,5 månader, varav 9,5 med föräldrapenning. Männen var föräldralediga 3,8 månader i genomsnitt, varav 2,2 månader med föräldrapenning. Framför allt kvinnornas frånvaroperioder från arbetet var således mycket längre än vad föräldrapenninguttaget antyder.” (SOU 2020:46, sid 403) Dessutom konstateras att ”Nära hälften av alla pappor tar ingen föräldraledighet före barnets tvåårsdag.” (SOU 2020:46, sid 840)

Utredningen summerar problematiken: ”Föräldraförsäkringens konstruktion där merparten av föräldrapenningdagarna kan överlåtas mellan föräldrarna bidrar till det ojämställda uttaget. Möjligheten att varva föräldrapenning med obetald ledighet bidrar till långa frånvaroperioder, framför allt för kvinnor.” (SOU 2020:46, sid 841)

Man rekommenderar därför ”fler föräldrapenningdagar reserverade för varje förälder” (SOU 2020:46, Sid 858)

I Sverige brukar vi med stolthet hävda att vi lyssnar på experterna. Vi brukar värdesätta rationella beslut fattade på faktaunderlag. Men det verkar inte gälla föräldraförsäkringen. Men nu är det faktiskt dags att reformera föräldraförsäkringen till att bli en modern, jämlik och individuell försäkring. En rimlig väg att gå för världens första feministiska regering.

 

Ledarskap för ett inkluderande arbetsliv 

Förra året deltog närmare 50 000 personer i Prideparaden i Stockholm och det beräknas ha varit 500 000 i publiken. Det visar på kraften och intresset för en rörelse som bejakar olikhet och mångfald och som grundar sig  varje människas lika värde och rätten att få vara sig själv. Festivalen är ett fantastiskt uttryck för den kamp för rättvisa och likaberättigande som startades, eller kanske snarare accelererades, av händelserna på Stonewall Inn i New York hösten 1969. 

Coronaviruset stoppar i år Stockholm Pride från att genomföra evenemanget som vanligt. Som så mycket annat sker det istället i digitala format under namnet Summer Stream. Men det gör inte frågorna mindre angelägna 

Som chefer och ledare har vi ett särskilt ansvar för att skapa ett inkluderande arbetsliv som får medarbetare att trivas och där ingen diskrimineras. Att i arbetslivet bli bedömd utifrån kompetens är i grunden en rättvisefråga, men det är också en fråga om konkurrenskraft och lönsamhet.  

För att klara av den framtida chefsförsörjningen måste synen på vem som kan och vill bli chef förändras. Det svenska samhället har inte råd att bortse från kompetens på grund av okunskap eller fördomar. 

Det är vi som chefer som har ansvaret att aktivt arbeta med värdegrundsfrågorna och för att de efterlevs på arbetsplatsen. Vi har ett ansvar för att se till att det inte förekommer diskriminering eller trakasserier men även för att jobba förebyggande enligt diskrimineringslagstiftningen. 

Det är fortsatt viktigt att som chef och ledare arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Vår checklista ger bra och konkreta tips och råd om hur du kan agera som chef i din verksamhet för att skapa inkludering.   

Lyssna även på podden med Jenni Steiner, Ica-handlare som sommaren 2018 hissade Prideflaggan på sin Ica-butik i Trosa. Hon gjorde det i protest mot de personer som delade ut främlingsfientlig propaganda utanför affären.

Börsbolagen andas ut efter år av tomma hot om lagstiftning

I budgeten hösten 2014 slog regeringen fast att börsbolagen måste öka andelen kvinnor i sina styrelser till minst 40 procent. ”Om inte detta mål är uppnått till 2016 avser regeringen att föreslå lagstiftning om kvotering i börsnoterade företag”, skrev regeringen i budgeten.  ”Vi ger valberedningarna en möjlighet att bredda sina rekryteringsbaser och ge bolagen den kompetens som också Sveriges kvinnor sitter på”, konstaterade finansmarknadsminister Per Bolund. 

Långt innan detta lagstiftningshot, redan 2010, hotade det dåvarande regeringspartiet Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann med lagstiftning om inte börsbolagen skärpte sig. ”Om vi inte ser påtagliga förbättringar till 2014 så tycker vi att man ska överväga reglering i lagstiftning”, löd budskapet.

Under det tydliga hotet om lagstiftning ökade sedan andelen kvinnor i börsbolagens styrelser under de kommande åren. Men ju längre bort vi kommer från regeringsrepresentanternas hot om lagstiftning, desto långsammare har ökningstakten blivit. Fram till i år då andelen kvinnor i börsbolagens styrelser faktiskt sjunker för första gången på sju år.  

På aktiemarknaden brukar man tala om att en förväntad händelse är ”inprisad” om den redan innan den sker avspeglas i aktiekursen. På motsvarande sätt verkar det som att börsbolagen inte längre räknar med en lagstiftning om jämställda styrelser. Hotet om lagstiftning är redan inprisat, anses inte troligt och kan därför bortses ifrån. 

Det är nu dags att lagstifta om kvotering till börsbolagens styrelser. Det är viktigt att skapa förebilder för unga kvinnor. Det är viktigt för hela samhället att det blir tydligt att den som är bäst lämpad och har bäst meriter kan ta sig till toppen, oavsett kön. Eller som Per Bolund konstaterade vintern 2014: ”Regeringens uppgift är att skapa ett mer jämställt samhälle. Det gäller inom alla sektorer. Vad som är manligt och kvinnligt är något som ändras. Jag är övertygad om att det finns kompetenta kvinnor i alla sektorer.  

Det är nu dags att gå från ord till handling. 

 

 

Bra att det går åt rätt håll, men vi är inte i mål!

I veckan presenterade medlingsinstitutet sin årliga rapport om löneskillnader mellan män och kvinnor. Den visar att löneskillnaderna fortsätter att minska. Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo kallade utvecklingen det senaste decenniet för en dramatisk förbättring. Det är förvisso en positiv utveckling på totalen men det finns fortfarande arbetsområden där lön och förutsättningar skiljer sig markant åt mellan könen.

2019 publicerade Ledarna rapporten ”Lönlöst att ta ansvar?” som studerade hur löner, utbildningsnivåer samt omfattningen av personalansvar skilde sig åt mellan arbetsområden av olika grad av kvinno- respektive mansdominans. Rapporten ger en tydlig bild av att vi långt ifrån har jämnat ut skillnaderna. Synnerligen kvinnodominerade arbetsområden är de områden där minst 81 procent av cheferna (de chefer som svarat på Ledarnas löneenkät) är kvinnor. Det handlar om två stora områden, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg plus ett något mindre, LSS, stöd och service till vissa funktionshindrade.

När man jämför den här gruppen kvinnor med män i mansdominerade grupper där alltså 80 procent av cheferna är män, så framkommer följande mönster. Kvinnorna har generellt högre utbildning, ansvar för större grupper, sämre chefsstöd och som om det inte var nog, så har de generellt sämre betalt! Alltså tydliga löneskillnader till männens fördel.

Det är cheferna inom kvinnodominerade arbetsområden som i mycket har fått att hantera den pågående coronapandemin. Sjukvården har klarat av att hantera en ökad press på intensivvården och många äldreomsorgschefer har slitit hårt för att förhindra fortsatt smittspridning inom äldreomsorgen. Det är dags sedan länge att uppvärdera ledarskapet inom kvinnodominerade arbetsområden. Det behövs en genomtänkt och långsiktig strategi för hur ledarskapet ska ges rätt förutsättningar inom kommuner, regioner och stat och då med avseende på mandat, resurser och vad ledarskapet är värt för en fungerande verksamhet.

Vi får inte slå oss till ro med medlingsinstitutets positiva besked i veckan. Det är på många ställen långt kvar till en jämställd arbetsmarknad.

Kvinnor springer om män som chefer inom offentlig sektor

Håller kvinnorna på att gå om männen på inflytelserika positioner inom offentlig sektor? Den i veckan utgivna ESO-studien* ”Jämställdhet räknas” av Bengt Göran Emtinger, senior samhällsanalytiker, och Claes Stråth, tidigare generaldirektör för Medlingsinstitutet, svarar ”ja” på den frågan.

Deras slutsats är att det finns en tydlig och växande koppling mellan att ha en hög utbildning och att ha en maktposition. En hög utbildning blir alltmer en förutsättning för att bli kallad till anställningsintervju och att få en position som chef (eller som specialist på hög nivå). Detta gäller särskilt offentlig sektor, där mestadels kvinnor arbetar. Där har 43 procent av de anställda en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer, att jämföra med 22 procent i privat sektor, där mestadels män jobbar.

Sedan mitten av 1980-talet är andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning högre än andelen män, även om skillnaden inte var så stor då som nu. Under de senaste tjugofem åren har kvinnors utbildningsnivå ökat i betydligt snabbare takt än männens. Skulle detta utbildningsmönster kvarstå kommer skillnaden utbildning mellan könen att öka ytterligare. Om 15 år kommer då 54 procent av kvinnorna och 39 procent av männen att ha en högre utbildning, enligt en bedömning av Statistiska centralbyråns rapport ”Trender och Prognoser 2017” som refereras i studien.

Jag gör flera reflektioner när jag läser studien. En är att chefspositioner inom offentlig sektor, där alltså kvinnor är på frammarsch, generellt betalar sig sämre än chefspositioner inom privat sektor.

En annan reflektion är att kvinnor på högre positioner trots sina långa utbildningar, ofta tjänar mindre än män, som har motsvarande utbildningar och yrkespositioner även om de jobbar inom samma sektor. Dessa, i statistisk mening oförklarade, löneskillnader krymper dock, om än långsamt. Författarna visar att lönen ökade mer för högskoleutbildade kvinnor än för högskoleutbildade män inom alla sektorer mellan 2008 och 2018.

Min tredje reflektion är att jag är långt ifrån övertygad om att det behövs en högskoleutbildning för att vara en kompetent chef, även om jag delar författarnas uppfattning att utbildning är en ”gyllene nyckel” till framgång i arbetslivet. Däremot har den som har en högskoleutbildning oftast lättare att få ett nytt jobb på dagens och framtidens arbetsmarknad om hon eller han skulle bli arbetslös. En högskoleutbildning innebär alltså ofta större flexibilitet och möjligheter att välja på arbetsmarknaden.

Och det leder mig till min fjärde reflektion som mer är en fråga. Givet den stora och växande skillnaden mellan kvinnor och mäns utbildningsnivåer – kommer den relativt sett högre andelen män med korta utbildningar att ses som ett jämställdhetsproblem om 15 – 20 år?

* ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, är en självständig kommitté under Finansdepartementet, och syftar till att ge underlag för samhällsekonomiska och finanspolitiska beslut. ESO genomför aktuella studier genom att identifiera viktiga frågor i samhällsdebatten och hålla ett öga på samhällsutvecklingen. Studierna är politiskt oberoende och deras kvalitet säkerställs genom väl underbyggd forskning samt en rigorös granskning.

 

Fjorton år av kompetenta kvinnor

Under medeltiden glömdes det grekiska bildningsidealet bort i Västeuropa. De filosofiska och naturvetenskapliga landvinningarna från Grekland och Rom förpassades till historien. Det är därför vi brukar tala om den mörka medeltiden. Ett bildningsmässigt mörker.

Det är ett bra exempel på att man inte ska ta framsteg för givet, och tro att utveckling enbart sker i en riktning. Landvinningar som görs måste värnas och försvaras. Det finns alltid de som strävar bakåt. Eller bara vill stå still.

I tisdags utsåg Ledarna Framtidens kvinnliga ledare 2020. En fantastisk lista på 75 framgångsrika och kompetenta ledare med framtiden för sig.

Trots denna mångfald av kompetens, och trots att Ledarna i fjorton år presenterat rader med skickliga kvinnliga ledare, så är den typiska bilden av en chef fortfarande den av en äldre man. Det finns ett stort behov av fler kvinnliga förebilder i toppen på våra största företag. I börsbolagens styrelser är endast en tredjedel av ledamöterna kvinnor och nio av tio bolags ordföranden är alltjämt män. I börsbolagens ledningsgrupper är över sjuttiofem procent män. 

Ledarna förespråkar öppen och lagstiftad kvotering, i kontrast till den outtalade kvotering av män som nu sker, för jämnare könsfördelning bland ledamöterna i börsbolagens styrelser. Det har införts i en rad andra moderna länder och borde vara möjligt även i Sverige. Det finns kompetens. Det har fjorton års korande av Framtidens kvinnliga ledare visat. Det är inte där skon klämmer.

Det är viktigare än på länge att driva ett aktivt jämställdhetsarbete. För samtidigt som vi försöker driva utvecklingen av mänskliga rättigheter och jämställdhet framåt mot ökad frihet och självständighet försämras kvinnors möjligheter i flera länder runt om i världen, även i vår närhet.

Att själv bestämma över sitt liv och sin kropp är inget vi ska ta för givet. För några årtionden sedan fick svenska kvinnor bege sig till Polen för att lagligt avsluta en graviditet. Idag, när den polska högerpopulistiska regeringen vrider de mänskliga rättigheternas klocka bakåt, är situationen den omvända.

Liknande rörelser ser vi i Sydamerika, USA, Ryssland andra delar av Östeuropa. Det visar på ett smärtsamt tydligt sätt att framsteg och frihet är färskvaror som ständigt måste försvaras och värnas. Annars kan mycket väl den nya trenden av strongman-politics vinna mark och då går vi en ny mörk medeltid till mötes.

Nu utser vi Framtidens kvinnliga ledare

Imorgon tisdag den 12 maj presenterar vi årets lista över Framtidens Kvinnliga Ledare. Det är en lista på 75 kompetenta ledare som tänkt igenom sin syn på ledarskap. De återfinns i vitt skilda branscher och har gemensamt att de är kvinnor och inte är äldre än 36 år. I juryarbetet har vi sökt efter ledare som arbetar utifrån ett inkluderande ledarskap som involverar medarbetare och tillsammans med sitt team skapar resultat. Vi tittar också på potentialen hos dessa ledare att axla nya och större roller i framtiden.

I dessa pandemitider ser vi att ledarskapets betydelse bara kommer att öka. Framtiden behöver ledare som kan forma morgondagens hållbara samhällen. Ska vi klara det måste vi bryta med gamla normer och värderingar om vem som kan och vill bli chef. Vi vet att de patriarkala strukturerna har djupa rötter i det svenska samhället och hindrar fortfarande kvinnor från att bli chefer. I dessa strukturer finns också värderingar som får genomslag i chefens förutsättningar.

Allt för många kvinnor som är chefer i kvinnodominerade arbetsområden har för stora grupper, för stort ansvar och en enorm administrativ börda. Jämför vi med motsvarande förutsättningar i arbetsområden där män dominerar så blir skillnaderna på förutsättningar uppenbara. Du hittar mer kunskap om detta i vår rapport: Lönlöst att ta ansvar?

FKL-listan är en tydlig bild av vilken enorm potential som ryms i unga kvinnor som är chefer. Att inte ta tillvara denna kraft och möjlighet är förstås inte försvarbart om du driver ett företag eller verksamhet 2020. Ledarna vill visa på goda förebilder och som årets vinnare, Stina Andersson säger: “Förebilder är viktiga men vi kan inte bara börja nerifrån utan jämställdhetsfrågan måste lösas på varje nivå. Om du kommer in i ett företag som kvinna och vill sträva upp så måste det finnas förebilder på alla nivåer”.

Jämställdheten bland Sveriges chefer går långsamt åt rätt håll men vi vet att ju längre upp i hierarkierna vi kommer desto mer ojämställt blir det. Ledarna kommer att fortsätta jämställdhetsarbetet och en del i det är att vi imorgon, tisdag 12 maj kl 12.00 på ledarna.se/fkl kan presentera 75 chefer som har ett genomtänkt ledarskap för vår gemensamma framtid.

#fkl2020 #ledarna

Grattis till ett viktigt uppdrag, Annika Strandhäll!

Den före detta ministern Annika Strandhäll har utsetts till talesperson i jämställdhetsfrågor för Socialdemokraterna. Strandhäll har en bakgrund i fackföreningsrörelsen som ordförande för fackförbundet Vision. Det gör att åtminstone jag får höga förväntningar på Socialdemokraternas jämställdhetsarbete när hon nu tar över dessa frågor.

Det finns två reformer som på ett radikalt sätt skulle förändra förutsättningarna och leda till bättre jämställdhet på svensk arbetsmarknad.

Den första är införandet av kvoteringsregler för börsbolagens styrelser. Att kräva av de största företagen att de har mer jämställda styrelser är viktigt för att skapa kvinnliga förebilder och flytta bilden av vem som kan, vill och får vara chef och ledare i det svenska näringslivet. Förebilder har en stor betydelse för utvecklingen i samhället, men föreställningen om hur en chef ser ut lever fortfarande kvar; en äldre eller medelålders vit man. Goda exempel på kvotering finns både i Europa och i till exempel Kanada.

Den andra reformen är en fullt ut individualiserad föräldraförsäkring. Det vore det enskilt effektivaste sättet att utjämna förutsättningarna mellan könen på arbetsmarknaden. Att både män och kvinnor har samma förutsättningar att finnas tillgängliga för sina barn borde vara självklart och skulle skapa en mer jämställd syn på vem som kan, vill och får göra karriär och bli chef eller ledare.

Föräldraförsäkringens nuvarande utformning är en kraftigt bidragande faktor till att arbetsmarknaden är ojämställd. Kvinnor förväntas ta ut större delen av föräldraledigheten, och därmed vara borta från jobbet mer än män. Detta gör kvinnor mindre attraktiva på arbetsmarknaden och begränsar deras möjligheter, vilket drabbar alla kvinnor, inte bara de som själva väljer att stanna hemma. Det får även till följd att näringsliv och offentlig sektor inte fullt ut drar nytta av kvinnors kompetens.

Om Socialdemokraterna på riktigt vill ha ökad jämställdhet så är det i de här två frågorna som Annika Strandhäll behöver flytta fram positionerna.