Bedriver du ett åldersmedvetet ledarskap?

Alldeles nyligen kom jag på mig själv med att jag snart i ett helt år trott att jag varit 57 år, när jag i själva verket blir 57 först om några månader. Noterade för mig själv att jag kände mig väldigt nöjd med den upptäckten. Men har det egentligen någon som helst betydelse?

Under Almedalsveckan sände Ledarna ett seminarium (som du kan se i efterhand) om ålderism då vi samtidigt släppte rapporten Ålderism utestänger chefstalanger. Rapporten bygger på en undersökning där 1 500 chefer besvarat frågor som rör ålder. Var fjärde chef uppger att de valts bort för att de antingen varit för gamla eller för unga vid en rekrytering eller för befordran. Det är ett stort slöseri med människors kompetens och resurser. Många chefer kan tänka sig att arbeta högre upp i åldern och den viktigaste faktorn för att de ska välja att göra det, är kortare arbetstid.

Sverige anses vara ett av världens mest åldersfixerade länder. Varför det blivit så var en fråga som diskuterades med gästerna under seminariet. En förklaring antas vara en väldigt stark pensionsnorm vid 65 år som bygger på tidigare pensions- och trygghetssystem. En annan förklaring är att vi är helt fixerade vid kronologisk ålder, det vill säga hur många fördelsdagar vi hittills firat i livet, som mina snart 57.

Kerstin Nilsson, professor i arbetsvetenskap, förklarade vikten av att väga in ålder ur fler perspektiv än den kronologiska för att vara åldersmedveten som chef. Och ställa dessa perspektiv i relation till de arbetsuppgifter och den arbetsmiljö som är aktuell. Något förenklat talade hon om:

  • biologisk ålder – som påverkas av hur påfrestande arbetet varit och är
  • kognitiv ålder – hur vi lär och tar till oss ny kunskap
  • social ålder – vilka attityder vi har till ålder

Kort och gott handlar åldersmedvetet ledarskap om att se till individens kapacitet och egenskaper utan att påverkas av stereotypa bilder. Men kanske är det lättare sagt än gjort.

Sophie Hedestad; Chief Marketing Officer, Netigate; blev chef första gången vid 25 års ålder. Hon menar att vi människor är både komplexa och fördomsfulla. ”Man behöver rannsaka sig själv som rekryterande chef, vilka egna fördomar jag har”.

Panelen var överens om att ålderism är en stor förlust för samhället och att problemet är underskattat. Jag delar absolut den ståndpunkten, inte minst mot bakgrund av de stora utmaningar som många företag och organisationer står inför när det gäller kompetensförsörjningen.

Hur åldersmedveten är du när du som chef rekryterar, befordrar eller erbjuder kompetensutveckling?

 

It´s lonely at the top – men måste det vara så ensamt?

Det är ofta ensamt att leda en kommun konstaterade Niklas Borg (M), kommunstyrelsens ordförande i Linköping, i ett inslag i Ekot den 28 juni. Han efterlyser bättre förberedelser och stöd till de som tillträder i rollen från såväl det egna partiet som från kommunen. Eko-inslaget bygger på en enkätundersökning från SKR som har besvarats av 215 av landets totalt 290 kommunstyrelseordföranden (KSO).

Niklas och hans kommunstyrelseordförande kollegor sätter fingret på chefens särskilda ställning men också ger det en tydlig bild av att ledarskapets förutsättningar behöver prioriteras. Det går knappast att överskatta ledarskapets betydelse för en positiv samhällsutveckling. Och rollen som kommunstyrelsens ordförande är central i den kommunala demokratin. Att locka ledartalanger till att söka politiska uppdrag är viktigt om de kommunala förvaltningarna ska få väl fungerande politisk styrning. Ledarskapet behöver förutsättningar att fungera på alla nivåer.

SKR:s rapport visar att rollen som kommunstyrelsens ordförande av många upplevs som rolig och utvecklande och att den ofta kan kännas både utsatt och ensam. Den visar också att rollen är krävande och innebär hög arbetsbelastning. Även i de minsta kommunerna lägger en majoritet mer än 50 timmar i veckan på uppdraget som ordförande. I lite större kommuner, de med mer än 30 000 invånare, svarar 20 procent att de lägger mer än 70 timmar i veckan på uppdraget. Nästan dubbel normal arbetstid.

Men det verkar inte vara arbetsbelastningen i sig som skapar känslan av ensamhet och utsatthet. Att vara kommunstyrelsens ordförande är ett mycket komplext ledaruppdrag. De har det övergripande ansvaret för att kommunfullmäktiges beslut genomförs samt för kommunens ekonomi. Ansvaret rör väldigt olika men helt centrala samhällsfunktioner – förskola, skola, äldreomsorg, socialtjänst, vatten, avlopp, samhällsbyggnad och snöröjning och underhåll av vägar, cykel- och gångbanor. Att dessa verksamheter fungerar väl är de flesta av oss helt beroende av varje dag.

I en liten kommun hamnar ALLA frågor på KSO:s bord, det spelar ingen roll att det finns ordföranden för nämnderna. Alla frågor måste även hanteras av KSO”, säger en politiker som svarat på enkäten. En annan svarar: ”Jag ser att uppdraget som KSO är oerhört brett, inte minst i en liten kommun där jag är ensam heltidspolitiker och det förutsätter att man sätter sig in i en mängd frågor och förväntas kunna svara snabbt och kunnig… Jag förväntas också alltid vara tillgänglig som KSO, vilket gör att det handlar om en livsstil… Det är ett oerhört roligt och utvecklande jobb men det är också stundtals mycket ensamt.

Kommunstyrelsens ordförande är också både kommunens och partiets ansikte utåt och förväntas möta och kommunicera med medborgare och väljare. Den publika och offentliga rollen har ett högt pris. SKR:s undersökning visar att 44 procent av de svarande har utsatts för hat, hot eller våld i sitt uppdrag under de senaste tre åren.

En röst ur undersökningen: ”Med tanke på hur OK det verkar vara att på exempelvis sociala medier få häva ur sig vad som helst mot politiker så är min bedömning att det kommer bli allt svårare att rekrytera till politiska uppdrag framgent.” Och en annan säger: ”Det behövs ett gediget arbete i att visa på att det är möjligt för vem som helst att engagera sig. Starka krafter vill att vi politiker ska beskrivas som “dem” i motsats till “folket” Detta måste vi bemöta på många olika sätt.”

Ledarna har länge drivit att förutsättningarna för chefer och ledare måste vara hållbara. Det handlar om att ha rätt mandat, tid, resurser och tid för reflektion och återhämtning. Det här gäller inom alla samhällssektorer och inte minst inom politiken. Ska vi ha en levande demokrati och få Niklas och hans kollegor att fortsätta sitt viktiga politiska uppdrag måste de ges rätt förutsättningar.

Viktiga reformer för trygghet och en konkurrenskraftig ekonomi 

I måndags presenterade regeringen och samarbetspartierna förslag på hur staten ska uppfylla villkoren i den partsöverenskommelse som Svenskt Näringsliv, PTK, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal ingick i december förra året. Det handlar om förändringar i Lagen om anställningsskydd, LAS, om ett nytt offentligt studiestöd, och om att inrätta en omställningsorganisation för de löntagare som arbetar i verksamheter som inte har kollektivavtal.

Förändringarna i anställningsskyddet innebär bland annat att det ska bli enklare och billigare att säga upp medarbetare om det finns sakliga skäl samt att turordningsreglerna ska utökas till att omfatta tre arbetstagare och gälla alla företag oavsett storlek. Allmän visstidsanställning ska ersättas med så kallad särskild visstid, vilket innebär att anställningen snabbare än enligt dagens regelverk övergår till en tillsvidareanställning. Det nya offentliga studiestödet innebär kraftigt förbättrade ekonomiska och praktiska möjligheter till utbildning under arbetslivet, såväl för anställda som för personer som är mellan jobb. Det blir möjligt att studera och utveckla sin kompetens, utan att förlora väldigt mycket ekonomiskt.

Alternativet till denna överenskommelse var förslagen i Toijerutredningen som presenterades i juni förra året, alltså en försämring av arbetsrätten helt och hållet på politisk väg, utan medverkan av parterna. Det hade varit ett brott mot den svenska modellen.

Det bästa anställningsskyddet är den trygghet som bottnar i att ha en sådan kompetens att det är lätt att gå till ett annat, minst lika bra, jobb på en föränderlig arbetsmarknad. Sedan lång tid tillbaka har förhållandena på arbetsmarknaden skiftat i snabb takt. Den utvecklingen kommer med all säkerhet att accentueras under den tid då vi lämnar den nuvarande ekonomiska krisen bakom oss.

Kompetensbristen är stor på arbetsmarknaden, på sina håll till och med skriande. I början av februari förra året, strax innan pandemikrisen slog till på allvar, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att mer än sex av tio arbetsgivare i Sverige bedömde att det var problematiskt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia. De reformer som nu föreslås kommer på sikt att underlätta för verksamheter i jakten att hitta personer med lämplig kompetens, och därmed också göra Sveriges ekonomi mer konkurrenskraftig.

Förslaget ska nu ut på remiss. Meningen är att förändringarna ska träda i kraft andra halvåret 2022 och finnas med i regeringens höstbudget som presenteras senare i år.

Redan nu har jag en personlig reflektion över åldersgränser… som förslagen nu är skrivna kommer människor som är strax under 65 år inte att kunna komma i fråga för de föreslagna möjligheterna till kompetensutveckling, och därmed förstås inte heller de som är 65 år och äldre. Jag tycker att det finns anledning att flytta dessa åldersgränser uppåt, i takt med att både LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS som anger rätt för arbetstagare att kvarstå i anställning, och gränserna i pensionssystemet höjs.

 

 

Interimschef på gott och ont

Det lär vara allt vanligare med interimschefer, chefer som under en begränsad tid går in i en organisation. De anlitas vid krishantering, förändringsledning eller för att fylla en vakans fram till dess att en ny chef kommit på plats.

Viktoria Rubin, doktorand i organisationspedagogik vid Stockholms universitet, forskar om just detta – kvalificerat kunskapsarbete hos interimschefer. I en artikel i Arbetsvärlden berättar hon att ett skäl till att interimschefer blivit allt vanligare är att organisationerna är mer slimmade än tidigare. ”Det finns inget slack i systemet längre, därför kan man inte alltid längre hitta folk som kan rycka in i projekt internt”.

Enligt Rubin tycker interimscheferna själva att det som är positivt med den här typen av uppdrag, är att få utmana sig i olika miljöer och uppdrag samt personlig flexibilitet. Arbetsgivare ges naturligtvis också en ökad flexibilitet för att vid behov snabbt kunna ställa om och ta in specifik kompetens.

Personligen lockas inte jag av den här typen av uppdrag. Jag behöver känna tillhörighet och samhörighet till en organisation och ett sammanhang över tid.

Jag funderar också på hur interimschefer påverkar medarbetarna i organisationen. Att vara chef och ledare för en grupp och att bygga tillit till varandra tar tid. Det skapar alltid en viss osäkerhet när en grupp medarbetare får en ny chef, till dess att man förstår varandra och vad det nya chefskapet innebär i vardagen.

I chefsuppdragen ingår också en hel del långsiktiga uppgifter, såsom lönesättning, medarbetarsamtal, kompetensutveckling för medarbetare m.m. Uppgifter som sannolikt håller högre kvalitet om det finns en viss kontinuitet över tid mellan medarbetare och chef.

Skulle du kunna tänka dig ett interimsuppdrag som chef? Vilka för- eller nackdelar ser du i så fall med ett sådant uppdrag?

 

Chefens viktigaste kompetens – att förstå människan

Det pågår just nu två spännande forskningsprojekt som fokuserar på unga chefer och som finansieras av Afa Försäkring. Det ena Unga chefers förutsättningar vid Umeå universitet, det andra Visst vill jag vara chef! som undersöker hur unga chefer ser på sin roll och genomförs vid Karolinska Institutet.

Bägge forskningsprojekten har redan tagit fram en del preliminära resultat.

Docent Christina Björklund, KI, presenterade nyligen resultat från studien ”Visst vill jag vara chef!” vid ett webbinarie. I intervjuer framkommer det att en faktor som negativt påverkar unga chefers inställning till chefsrollen, är att de underskattade mängden och svårigheterna i personalrelaterade frågor. Björklund menade att detta är det svåraste för dem – mötet med människan – och här behöver de mycket stöd i sin organisation.

Att vara chef handlar i stor utsträckning om just detta, att möta andra människor. Det gäller verksamhetsspecifika frågor om att leda och fördela arbete, men minst lika viktigt är att förstå hur människan fungerar och vilka behov hon har. Vet du vad som gör att dina medarbetare känner engagemang, utvecklas och motiveras? Och omvänt, vad skapar hinder för dem att inte nå sin potential och minskar deras motivation eller engagemang? Det är kunskap som är avgörande för dig som chef för att leda en framgångsrik och väl fungerande verksamhet.

Det här är inga enkla frågor, vare sig du är ung och oerfaren eller mer erfaren som chef. I en ny rapport från Försvarshögskolan har man undersökt vilka ledarskapsutmaningarna är för förbandschefer som skickas ut på internationella insatser i FN:s regi. Det visar det sig att det är just personalfrågor som är mest utmanande.

Oskar Sjöström, universitetsadjunkt i ledarskap, säger att: ”Det är talande att chefer som varit med om allvarliga och dramatiska händelser som överfall och beskjutningar, menar att det jobbigaste minnet från insatsen är när de behövde ha ett känsligt medarbetarsamtal eller när de kände sig osäkra när det gällde arbetsrätt och liknande frågor.”

Detta är en slutsats av intervjuer med högre chefer med gedigen erfarenhet. Så oavsett ålder eller erfarenhet verkar mötet med människorna vara utmanande.

Alla möten med medarbetare är inte bekväma. Det pågår ständigt skeenden i organisationer och i oss människor som behöver hanteras. Och det är väl just det, oavsett vad det handlar om måste det hanteras. Att skjuta upp obehagliga samtal är aldrig någon lyckad lösning. Det smärtar mindre att dra av plåstret snabbt. Våga ta tag i dem men se till att du själv får stöd om du behöver.

Känner du som chef igen dig? Är det de personalrelaterade frågorna som du tycker är mest utmanande?

 

EU – ett samarbete att värt att fira. Och hålla ögonen på.

På söndag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schumandeklarationen. Det är 71 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet är det viktigt hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd. De stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver också lösas på global och inte nationell nivå.

Fortfarande finns det frågor som bäst löses på nationell, regional eller lokal nivå. Som lönebildningen. Under senare år har EU-kommissionen tagit initiativ och lagt fram förslag som på ett ingripande sätt kan påverka lönebildningen. Även om ambitionen är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

En ödesfråga är hur EU:s demokratiska legitimitet kan stärkas. Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Hur kan den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen – värnas när samarbetet fördjupas och breddas. Det vill säga, hur får vi EU att ägna sig åt rätt frågor? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå? Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker.

Mot denna bakgrund är Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, men vi behöver aktivt samtala med  politiker i Bryssel för att få dem att förstå den svenska modellen där vi värnar parternas autonomi, samtidigt som vi vill ha sunda arbetsvillkor i hela Europa.

 

Chefen – vågar du möta medarbetares psykiska ohälsa?

Sannolikheten är mycket stor att du som chef någon gång kommer att ha medarbetare med psykisk ohälsa, såsom depression eller ångestsyndrom. Enligt folkhälsomyndigheten har nästan var femte person fått diagnosen depression vid något tillfälle i livet.

Psykiska problem utgör också den dominerande andelen av alla långtidssjukskrivningar i Sverige, vilket Forte konstaterar i kunskapsöversikten Psykisk ohälsa, arbetsliv och sjukfrånvaro.

Psykisk ohälsa handlar inte om svaghet som man kan ”rycka upp sig” ifrån. Det är en sjukdom som många kan få, men som man också kan bli frisk från även om det kan ta lång tid.

Vid Afa:s webbinarie, som du kan se i efterhand här, Att arbeta med psykisk ohälsa – chefens roll, presenterar Monica Bertilsson; lektor, avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet; resultatet av en enkätundersökning som besvarats av 3 358 chefer.

Fokus för studien Projekt Chefens Perspektiv är att undersöka chefers situation och perspektiv när det kommer till att möta medarbetare med psykisk ohälsa. Syftet är inte att tala om vad chefer bör eller ska göra, utan öka kunskapen om vad som stöttar chefer för att arbeta preventivt och ta hand om psykisk ohälsa på arbetsplatsen.

Hon berättar att det vanligaste sättet som chefer får kännedom om medarbetares psykiska ohälsa, är att medarbetaren själv berättar. 40 procent av cheferna upplever det stressande, hälften känner sig obekväma och 45 procent menar att det är en belastning för arbetsplatsen. Men nio av tio chefer uppger att de skulle göra anpassningar.

Personer med depression/ångest får mindre arbetsanpassning jämfört med personer med andra sjukdomar. De vanligaste arbetsanpassningar som chefer gör för medarbetare med psykisk ohälsa är stöd från chefen själv och ändrade arbetsuppgifter/-tider.

Det finns fortfarande negativa attityder till psykisk ohälsa, även om det blivit bättre. 1/3 av cheferna skulle inte anställa en person med psykisk ohälsa och det är vanligare ju högre upp i hierarkin man kommer, berättar Monica.

Studien visar vilka faktorer som har samband med en högre sannolikhet för att chefer ska arbeta preventivt med psykisk ohälsa. Dessa är:

  • chefen har ett arbetsmiljöansvar,
  • organisationen gör generella insatser såsom föreläsningar om psykisk ohälsa och stressrådgivning för medarbetare,
  • antal år som chef,
  • chefsutbildning om stöd vid depression/ångestsjukdom,
  • chefen är kvinna.

Monica Bertilsson råder chefer och deras organisationer att arbeta med kollegiala stödgrupper för att kunna prata om och bolla utmaningar med att hantera psykisk ohälsa och att arbeta med våra attityder.

Vilka förutsättningar behöver du som chef i din organisation för att möta medarbetare med psykisk ohälsa?

Höjd medelpensioneringsålder – ett steg i rätt riktning

Nu i veckan kom nyheten att medelpensioneringsåldern, den genomsnittliga uttagsåldern för den allmänna pensionen, steg med hela 0,4 år mellan 2019 och 2020.  Allt enligt färska siffror från Pensionsmyndigheten. Det kanske inte låter dramatiskt, men det är en mycket stor ökning på så kort tid som ett år. Medelpensioneringsåldern är nu tillbaka på 2004 års nivå på 65 år, efter en långvarig, svagt nedåtgående trend. Skillnaderna i medelpensioneringsålder mellan könen är små.

Det finns framför allt två förklaringar till den kraftiga ökningen av medelpensioneringsåldern under 2020. Den ena är att den lägsta åldern för uttag av allmän inkomstgrundad pension höjdes 2020 från 61 år till 62 år, vilket direkt påverkade de som är födda 1959. Det andra är att den så kallade LAS-åldern, alltså att den högsta ålder i LAS (Lagen om anställningsskydd) som anger rätt för arbetstagare att vara kvar i sin anställning, höjdes 2020 från 67 till 68 år för de flesta kollektivavtalsområden. Under det första kvartalet 2021 är medelpensioneringsåldern per månad högre än föregående år, så det verkar som att åldern fortsätter stiga.

I Sverige finns ju ingen regelrätt pensionsålder men finns det en ”pensioneringsnorm”? Rapporten Nudging och pensioneringsbeslut, ett underlag till Delegationen för senior arbetskraft, svarar ”ja” på den frågan: ”Det som många kallar pensioneringsnormen 65 år är fortfarande mycket stark i Sverige och starkare än i de flesta jämförbara länder.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 9).

Till skillnad från det allmänna pensionssystemet, till vilket avgifter inbetalas så länge individen arbetar, blir en arbetstagares pension i många tjänstepensionssystem fullt betald vid en viss ålder, vanligen 65 år. Efter det är arbetsgivaren enligt kollektivavtal inte skyldig att betala in mer till arbetstagarens pension. För de arbetstagare som har sådana tjänstepensioner innebär detta ett minskat ekonomiskt incitament till att arbeta efter det att tjänstepensionen är slutbetald av arbetsgivaren. Forskning pekar på ”att den viktigaste faktorn bakom tidiga utträden från arbetslivet är hur regler och ersättningar är utformade i socialförsäkringar och pensionssystem.” (Nudging och pensioneringsbeslut, sid. 10).

Spridningen i vilken ålder personer går i pension har ökat över tid. 77 procent av de som var födda 1939 gick i pension vid 65 års ålder. För varje yngre årskull har denna andel minskat. För de som var födda 1955 var det drygt 39 procent som gick i pension när de fyllt 65 år. Att de yngre generationerna tar ut pensionen i högre åldrar kan vara att de vill ha en högre inkomstgrundad allmän pension, även om deras tjänstepensioner kan vara fullbetalda vid 65 år. En ytterligare förklaring kan vara att det är skattemässigt gynnsamt att fortsätta arbeta efter 65 års ålder.

Strax innan pandemikrisen slog till på riktigt, i början av februari 2020, visade ManpowerGroups globala undersökning Talent Shortage att drygt sex av tio svenska arbetsgivare upplevde att det var svårt att hitta personal med rätt kompetens. Det var den högsta siffran i undersökningens historia.

Sverige är fortfarande mitt i pandemins kris och politiken fokuserar på olika stöd för att rädda kvar jobb och företag. Men efter pandemin kommer Sverige att stå inför ett omfattande omvandlingstryck. Gamla jobb eller arbetsuppgifter kommer att försvinna i högre grad än tidigare. Nya jobb kommer att ställa krav på annorlunda och högre kompetenser, inte minst inom vård och omsorg, på grund av de brister som kommit i blixtbelysning under pandemin, men också i handeln och andra branscher bland annat till följd av den kraftigt ökade digitaliseringen. Kompetensbristen kan därför komma att förvärras ytterligare.

Utvecklingen mot en högre medelpensioneringsålder går därför i rätt riktning av flera skäl, inte minst för att, i alla fall till en liten del, möta kompetensbristen. För detta krävs att arbetsgivare ser värdet i äldres kompetenser och inte sätter allt sökarljus på de yngre. Möjligheten till ett förlängt arbetsliv är positivt för chefsförsörjningen samt för organisationers och chefers utveckling. Många chefer både vill och kan arbeta längre, men det förutsätter ett aktivt arbetsmiljöarbete för att säkerställa att arbetsvillkoren möjliggör ett långt arbetsliv med bibehållen god fysisk och psykisk hälsa, för såväl chefer som medarbetare.

En ökad medellivslängd kräver att arbetslivet förlängs, dels för att möjliggöra goda pensionsnivåer på lång sikt, dels för att säkerställa kvaliteten i en skattefinansierad välfärd. Om knappt 50 år beräknas hälften av dödsfallen ske efter 90 års ålder för såväl kvinnor som män. Försörjningskvoten, alltså antalet personer som varje förvärvsarbetande ska försörja förutom sig själv, är idag 0,75. Den beräknas öka till cirka 0,90 i slutet av 2050-talet. En skattefinansierad skola, vård och omsorg förutsätter att så många som möjligt bidrar med skatteintäkter för att inte försörjningsansvaret ska bli för tungt för de som arbetar, eller för att kvaliteteten inom skola, vård och omsorg inte ska bli lidande på grund av bristande resurser.

Chefen är helt central i den gröna omställningen

Vi översköljs av negativa nyheter om klimatförändringarna. Jag tänker ibland att, jag får ingen energi av sorgeberättelsen! Ja, jag har fattat, vi behöver ställa om nu! Nu vill jag framåt. Ge mig snarare förbilderna, bilderna av morgondagens hållbara samhälle och låt mig inspireras.

Ska vi klara omställningen till ett hållbart samhälle måste vi förstå att det börjar och slutar med ledarskapet. Så skriver Scanias VD Henrik Henriksson och medförfattaren Elaine Weidman Grunewald, grundare av AI Sustainability Center, i boken Sustainability Ledarship. Precis så är det, chefen är helt central i omställningen. Vi på Ledarna vet att Sveriges chefer vill och kan vara med och ställa om Sverige och världen till en hållbar plats att leva på. Ska cheferna klara detta så behöver de kunskap och rätt verktyg för att leda förändringen. Vi jobbar nu medvetet med att lyfta chefer som i sin vardag jobbar med hållbarhet.

I Podden Miller möter Ledare berättar Henrik Henriksson  om sin resa där han insett att Scania är en del av problemet men kan och vill bli en del av lösningen.

Sverige har ett unikt samarbete inom ramen för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige, där 22 färdplaner inom svensk industri tagits fram för att skapa en fossilfri eller klimatneutral produktion till 2045. Chefer inom respektive bransch har skapat färdplanerna och nu riktas strålkastarljuset mot politiska beslutsfattare.

Det känns som vi snart har nått en tipping point för näringslivet där hållbarhet inte längre är något i periferin utan en självklar del av kärnverksamheten. Elsa Bernadotte, VD för Karma, ett bolag som jobbar för minska matsvinnet, berättar i en intervju på ledarna.se att hon brinner för att visa hur man kan lösa hållbarhetsutmaningar på en global nivå med hjälp av teknik. Då kan man inte se lönsamhet och hållbarhet som varandras motsatser, menar hon. Det ena ger det andra.

– Genom att ha en kommersiell lösning på ett ”miljöproblem” tror jag att vi kan nå längre och snabbare. Jag vill inspirera andra att göra på samma sätt, då kan man få med större bolag och större aktörer som i sin tur kan påverka i ännu större skala, säger Elsa.

Ska företag och verksamheter vara konkurrenskraftiga så måste de medvetet och integrerat jobba med hållbarhetsfrågorna. Det får dock inte bli green washing, som inte tål en närmare granskning, det är inte hållbart varken för företaget eller planeten.

Miljödebattören och författaren Stefan Edman kom nyligen ut med boken ”Bråttom men inte kört” och när jag läste den fick jag ny inspiration. Han duckar inte för svårigheterna men har fokus på möjligheterna. Han ser fyra tydliga hopp för det kommande decenniet; 1. Den nya smarta tekniken som redan gjort sol och vind avsevärt billigare än kol och olja. 2.De nya tongivande ledarna i näringslivet. 3. Det nya EU med Green Deal och målet att bli världens första fossilfria kontinent. 4.Den unga, tuffa folkrörelsen med ”Greta effekten” som driver världens ledare framför sig.

Vi är på en förhoppningsfull resa och Ledarna vill bidra genom att ge cheferna de bästa förutsättningarna. Ett led i detta är att vi nu startat ett samarbete med NMC Nätverket för hållbart Näringsliv där vi erbjuder chefer att vara mentorer eller få en mentor för att klara det helt avgörande uppdraget att ställa om till ett hållbart samhälle.

 

Hur får du alla med på förändringståget, chefen? 

Stockholm är en av de regioner där lokala restriktioner gäller i pandemin, att oavsett tid på dygnet ha munskydd på sig i kollektivtrafiken. Vid varje busshållplats och på varje T-banestation finns anslag som påminner oss om detta. Trots det har jag, vid flera tillfällen, förvånat noterat att det bara är en handfull av oss som följer uppmaningen. En relativt liten uppoffring i sammanhanget kan ju tyckas.

Liknande fenomen har du säkert stött på i arbetslivet. Att vi är eniga om, eller att beslut tagits högre upp i organisation, att göra någon typ av förändring. Men trots det så anammar mycket sällan varje individ det som förändringen innebär. Något du som chef säkert får lägga mycket tid på och som kan leda till ”skav” mellan kollegor. En vanlig förklaring till detta är att vi besitter olika grad av förändringsbenägenhet eller att vi är olika snabba på att anpassa oss. Och det kan säkert ligga en del i det.

Ändå anses människan vara den art som är mest anpassningsbar. Men i vissa sammanhang tycks det vara i princip omöjligt att få alla med på tåget, även om vi vet nyttan och syftet med åtgärden. Så vad beror det då på. Är förklaringen kanske att vi är just människor?

I en artikel i forskning.se förklaras ovilligheten att följa folkhälsomyndighetens restriktioner med det som kallas självreglering. Det är helt enkelt emot vår natur att hålla social distans, att inte få umgås eller röra vid varandra. Självreglering innebär att jag trots att hjärnan skickar signaler om vad jag spontant vill göra, som är naturligt för mig, måste jag behärska mig och göra motsatsen. Det är enligt Magnus Lindwall, professor i psykologi, mycket krävande.

Och kanske är det precis samma sak när det kommer till förändringar i arbetslivet. Du har säkert vid många tillfällen fått flödig information i samband med att nya IT-system ska implementeras som du förväntas använda. Men handen på hjärtat, är inte impulsen du helst skulle vilja följa att använda det välkända, det du redan behärskar och känner dig trygg med?

Lösningen på problemet heter belöning och inre motivation. Jag behöver känna att jag får ut något av förändringen som göra att jag drivs av egen motivation för att anamma den.

Vilka är dina bästa tips som chef för att uppnå följsamhet i en förändring, stor som liten?