Möjligheternas avtal!

Vi gillar våra kollektivavtal på Ledarna. Vi har tecknat dem med våra centrala parter i flera decennier. Så varför ser vi fortfarande att det i vissa företag och organisationer finns en ovilja till att fullfölja intentionerna i våra tecknade centrala lönebildningsavtal?

Våra medlemmar har tyckt och tycker att det är viktigt att vi ser arbetsgivare som parter – inte motparter – i dialogen om hur arbetsmarknaden ska utvecklas. Vår utgångspunkt är att denna dialog för utveckling bygger på överenskommelser mellan parterna i form av kollektivavtal. Detta samspel mellan parterna är en av grundstenarna i den svenska arbetsmarknadsmodellen och dess grad av betydelse är vi helt överens med de centrala arbetsgivarorganisationerna kring. Det viktiga är inte enbart att teckna lönebildningsavtalen utan naturligtvis att se till att tillämpningen av avtalen fungerar.

Vad gäller vårt lönebildningsavtal – Ledaravtalet – så har det funnits sedan 1993 och är en modell för lokal lönebildning utan centralt angivna lönenivåer så kallade sifferlösa processavtal. Arbetsgivaren och Ledarnas företrädare på arbetsplatsen anpassar oftast avtalet till de lokala förutsättningarna. Ledaravtalet måste inte anpassas lokalt utan står egentligen på egna ben men det är en vinna-vinna situation om företag och organisationer ser fördelarna med att forma en mer verksamhetsnära lönebildning i samspel med våra medlemmar.

Avtalsrörelsen 2020 blev inte lik någon tidigare avtalsrörelse. När corona pandemin bröt ut pausades avtalsrörelsen under våren för att återupptas till hösten. Dock så har de flesta av Ledarnas centrala lönebildningsavtal fortsatt att gälla tills vidare. Det innebär att arbetsgivarna har haft möjligheten att fullfölja lönebildningsarbetet med de flesta av våra medlemmar under 2020. Våra löneavtalsskrivningar innebär också att lönen ska revideras för 2021, allt med utgångspunkt i att det är bra för verksamheten att den årliga löneprocessen, vilket bygger på en kontinuerlig dialog under året mellan chef och närmast överordnad chef genomförs. Företagets affärsidé och verksamhetsmål länkas samman med personlig utveckling och löneutveckling. Lön och belöning kopplas till företagets förutsättningar och chefens prestation och måluppfyllelse det vill säga hur chefen leder verksamhet och medarbetare.

Lönerevision under 2021 är idag inte en självklarhet inom alla branscher på den svenska arbetsmarknaden. Ledaravtalets särart ger denna möjlighet. Jag vill uppmana företag och organisationer att tillämpa våra gemensamma centrala lönebildningsavtal som det är tänkt. Avtalen är gjorda för att fungera under alla omständigheter även i tider som dessa.

 

Borta bra men hemma bäst? Chefens ansvar när jobbet flyttar hem

Vad betyder hemarbete för vår hälsa och vårt välmående? Och hur långt sträcker sig chefernas ansvar för arbetsmiljön i hemmet? Och hur påverkas förutsättningarna att ta detta ansvar? Allt fler chefer brottas med dessa frågor som diskuterades på ett seminarium som Ledarna arrangerade i förra veckan.

Det finns ett flertal situationer som ger upphov till svåra gränsdragningar vid hemarbete, vilket Linda de Melenne Werner, förbundsjurist på Ledarna, kunde berätta om. Faller det under arbetsgivarens ansvar om du snubblar på en sladd när du har ett arbetssamtal? Svaret är inte helt glasklart och det kan exempelvis kan bero på vilken pryl sladden går till.

Dessa svåra frågor kommer chefer att få fortsätta att hantera. Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten sa följande i DN tidigare i veckan, ”Fram till sommaren kommer det att ligga kvar, sen får vi se hur läget är framåt hösten”, säger. Det hon pratar om är rekommendationen att arbeta hemifrån.

Jag själv, liksom många andra, har haft hemmet som huvudsaklig arbetsplats i lite mer än ett år nu. Och enligt FHM får vi alltså räkna med ytterligare några månader. Kanske är det fler än jag som känner en viss trötthet inför det beskedet? Nu är vi mitt i en fas där smittspridningen återigen ökar, så vi får ge oss till tåls och hålla i och hålla ut ännu en tid. Det finns stora fördelar med de nya arbetssätten, inte minst ur ett klimatperspektiv, och samtidigt ser jag fram emot att få återse kontor och kollegor, åtminstone några dagar i veckan.

Det finns mycket som talar för att arbete hemifrån kommer att vara mer omfattande även efter pandemin. Inte som idag, men mer än före covid-19. Vår digitala mognad har tagit ett snabbt språng framåt och vi har tvingats att lära oss att det faktiskt går att hålla ihop en arbetsgrupp och jobba mot gemensamma mål även om samtliga, eller några av medarbetarna sitter i sina hem.

– Det har varit en utmaning, men vartefter har vi hittat arbetssätt så att man kan dela på arbetsuppgifter, berättade Zdenko Zecevic, Associate Director på AstraZeneca.

Han leder en arbetsgrupp där några av medarbetarna kan arbeta hemifrån medan andra måste vara i produktionen på plats. Han ser flera fördelar med ökat hemarbete, som att det går att rekrytera bredare om man inte är beroende av att medarbetarna bor nära arbetsplatsen.

Men när Caroline Lornudd, psykolog och ledarskapsforskare vid Karolinska institutet, i den intervju som inledde seminariet sa att ”vi är lite som satelliter”, så är det nog en känsla som många av oss kan känna igen. Hon berättade också att många upplever att det är svårt att upprätthålla gränsen mellan arbete och fritid när arbetet finns på köksbordet.

Att hemarbete kan leda till hälsoproblem är något som företagshälsovården har erfarit. Det handlar bland annat om att smärta i nacke och axlar har ökat samt att fler efterfrågar psykisk första hjälpen och stödsamtal.

– Det man hör av sig om är frågor om ensamhet. Det är frågor om tillhörighet. Att man känner sig bortkopplad från sitt sammanhang, berättade Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.

Han betonade vikten av att cheferna aktivt arbetar med medarbetarnas arbetsmiljö och hälsa och att det lyfts upp och hanteras som en ledningsfråga.

Det framkom samtidigt att många chefer och medarbetare upplever fördelar med att livspusslet har blivit lättare att få ihop. Just detta är något som Castellum tagit fasta på när de formulerat sin vision ”Jobba var du vill, när du vill”, som innebär att medarbetarna själva ska få frihet att avgöra var och när de vill arbeta.

– Om man mår bra och får ihop sitt livspussel så presterar man bättre, sa Helena Dino, People Experience Director på Castellum.

Samtidigt kunde hon avslöja att visionen mött motstånd bland Castellums chefer. Vilket inte är så förvånande. Det finns utmaningar med att leda på distans. Det förutsätter en högre grad av tillit. Som chef behöver man känna sig trygg med att jobbet blir gjort och det blir än viktigare med tydlig kommunikation med medarbetarna. Och det är inte så lätt att som chef veta när man tagit sitt arbetsmiljöansvar.

Ledarna har länge påpekat att det individuella straffansvaret vid oaktsamma arbetsmiljöbrott borde förändras. Det måste vara möjligt för chefer att själva göra en bedömning om de följt regler och uppfyllt gällande krav. Ökat hemarbete aktualiserar denna fråga och Johan Andersson, socialdemokratisk riksdagsledamot i arbetsmarknadsutskottet, berättade att det kommer ske en översyn av regelverken inom ramen för regeringens arbetsmiljöstrategi.

Beskedet är välkommet! Det ska vara lätt för chefen att göra rätt.

 

Bilden av chefen som en padelspelande man är kontraproduktiv

Det är ett etablerat populärkulturellt och medialt narrativ att göra sig lustig över mellanchefen. Svenska Dagbladets ledarskribent, Mattias Svensson, faller in i en välkänd tradition när han plockar enkla poänger om cheferna som padelspelande medelålders män, inkompetenta karriärister utan verklig betydelse för verksamheten

Vi kan alla skratta åt denna ganska löjliga stereotyp. Som David Brent i The Office eller Michael Scott i den amerikanska versionen. Men hur ser verkligheten ut?

Till att börja med kan vi konstatera att bilden av chefen som en man är förlegad, åtminstone inom offentlig sektor. Enligt en ESO-studie från 2020 så är 2 av 3 chefer i offentlig verksamhet kvinnor. Därmed inte sagt att problemen med bristande jämställdhet är övervunna, men bilden av chefen behöver nyanseras.

Av Mattias Svenssons text är det också lätt att få intrycket att antalet chefer är ett uttryck för ineffektivitet. Om vi bara lyckade minska antalet chefer så skulle verksamheterna bli mer effektiva, vilket skulle gynna skattebetalarna. Resonemanget bygger på en missuppfattning om vad chefs- och ledarskap handlar om.

Tyvärr har vi dock kunnat se att liknande tankegångar fått genomslag i delar av den offentliga verksamheten. Inom många kommunala verksamheter är antalet chefer lågt i förhållande till antalet medarbetare. Ofta mycket lågt. Personalgrupper med upp emot 40-60 medarbetare är inte ovanligt, främst inom kvinnodominerade arbetsområden.

Vad bristande förutsättningar för chefer kan få för konsekvenser har blivit tydligt under pandemin. Det är mellanchefer som leder och fördelar arbetet, de har ansvar för att det finns personal på plats, de har det praktiska ansvaret för arbetsmiljön och att personalen får relevant kompetensutveckling. Att hantera hela vidden av chefsuppdraget är en utmaning i sig, men att dessutom göra det med alltför stora arbetsgrupper gör det svårt för många att räcka till.

En av Coronakommissionen viktigaste förklaringar till Sveriges höga dödstal var att äldreomsorgen stod illa rustad att möta en pandemi. En av slutsatserna var exempelvis att arbetsgivarna måste förbättra förutsättningarna för cheferna, bland annat genom att antalet medarbetare som en chef ansvarar för sänks väsentligt. Även Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade nyligen att ledarskapet är avgörande för att kunna uppnå goda resultat för brukare och patienter och att cheferna behöver få bättre organisatoriska förutsättningar.

Det finns all anledning att diskutera ineffektivitet inom den offentliga sektorn, men den diskussionen bör ta sin utgångspunkt i en rättvisande bild av chefer och deras bidrag till verksamheten. Allt annat är kontraproduktivt.

Denna text är en kommentar till Mattias Svensson ledare i Svenska Dagbladet “Sverige har blivit landet mellanchef”, publicerad den 19/3.

 Tonen på toppen och hoten mot chefen

Hot och trakasserier mot chefer, tjänstemän, forskare och journalister har det rapporterats återkommande om de senaste månaderna. Vi har kunnat läsa om dödshot mot chefer på Folkhälsomyndigheten och chefer i kommuner som har fått isolera sig med personskydd efter att ha tagit emot överblivna vaccindoser.  Även vaccinsamordnare och vetenskapsjournalister har varit hårt utsatta under senare tid.

Dessa uppmärksammade fall har koppling till pandemin men hat och hot riktade mot chefer är inget nytt. En undersökning genomförd år 2018 av tidningen Chef visade att två av tio chefer blivit utsatta för hot om fysiskt våld. Sju av tio chefer i undersökningen uppgav att de hade känt oro, rädsla eller ångest på grund av hot, hat eller våld riktat mot dem som person. Var fjärde svarade att de utsatts för trakasserier i olika form. över 40 procent upplevde att hoten har ökat de senaste åren. Detta bekräftas av statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som visar att det är en generell trend med en ökande andel av befolkningen som uppger att de blivit utsatta för hot.

Sociala medier brukar lyftas fram som en förklaring till varför hoten ökar. Chefer, beslutsfattare och förtroendevalda är mer publika och offentliga jämfört med tidigare. Idag är det möjligt att agera på en impuls och att från anonyma konton, gömd bakom skärm och tangentbord, skicka meddelanden eller skriva kommentarer på olika offentliga plattformar och forum.

Det finns naturligtvis fler delförklaringar, som utvecklingen av den organiserade brottsligheten som bidrar till ökad hotbild inom den slutna ungdomsvården, kriminalvården, polis och rättsväsende samt Försäkringskassan, socialtjänst och vissa andra delar av de kommunala verksamheterna.

Jag tror även att det uppskruvade tonläget i den politiska debatten bidrar. Det är känt sedan tidigare att hotbilden mot förtroendevalda ökar under valår. För 10 – 20 år skruvades tonläget i allmänhet ner efter en valrörelse. Så är det inte riktigt längre.

Det ökända exemplet, den amerikanska expresidenten, fortsatte i höstas att kampanja långt efter att rösterna räknats och det stod klart att han förlorat valet. Och nyss var han uppe i talarstolen igen. Talet han höll var inget politiskt linjetal som tydliggjorde republikanernas idéer för samhällsutvecklingen, det var som vanligt ett kampanjtal för honom själv, kryddat med personliga påhopp på politiker som på ett eller annat sätt kritiserat expresidenten. Som om valrörelsen 2024 redan var i gång.

Även om tonläget i Sverige inte är på riktigt samma uppskruvade nivå så har kampanjretoriken levt kvar genom hela mandatperioden även här. Sannolikt har det instabila parlamentariska läget bidragit till detta. Halvsanningar, överdrifter, personangrepp och ständigt återkommande avgångskrav är vanliga inslag i debatten.

Kampanjbudskap är till sin natur braskande, de ska bryta igenom och väcka känslor. De ska entusiasmera och mobilisera, men de ska också provocera och polarisera. Syftet är att tydliggöra de motsättningar och konfliktlinjer som det ligger i de politiska partiernas intresse att exploatera. Det handlar om att förstärka känslan av ett ”vi” mot ”dem”. Politiska kampanjer ska ytterst motivera till politisk handling.

De politiska partierna brukar själva ge uttryck för att de vill fokusera på sakpolitiken, ändå faller de ofta in i en förenklad kampanjretorik. Det är som bekant lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget men i det läge vi befinner oss vore det välgörande med lite självkritisk ödmjukhet. Och kanske ett handslag på att fokusera på den sakpolitik som alla säger sig vilja diskutera.

 

 

 

Sluta osynliggöra omsorgens chefer!

Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna presenterade i förra veckan ett förslag som innebär ytterligare 3,9 miljarder kronor årligen till äldreomsorgen. Även i detta förslag kan vi tyvärr konstatera att det saknas ett chefsperspektiv.

Bakgrunden till oppositionens förslag är covid 19-pandemin och de brister i äldreomsorgen som bland annat corona-kommissionen lyft fram. Därför är det anmärkningsvärt att det inte någonstans i underlagen som partierna presenterat nämns någonting om en av kommissionens viktigaste slutsatser – chefernas bristande förutsättningar. Denna problematik har varit känd länge och finns bekräftad i ett flertal rapporter, nu senast i rapporten ”Läget för ledarna” från myndigheten Vårdanalys.

Ledarna välkomnar självfallet alla initiativ som stärker kvaliteten inom vård och omsorg. Men som vi har påpekat så många gånger förr – ska satsningarna få effekt måste ledarskapet prioriteras och cheferna ges rätt förutsättningar. Vi har tidigare kritiserat regeringen för att sakna chefsperspektivet när det presenteras satsningar som syftar till att stärka äldreomsorgen.

Vi hänvisade även då till vad Göran Johnsson, nationell samordnare för kompetensförsörjning i vård och omsorg om äldre, sa på ett seminarium som vi arrangerade i höstas:

”Inget parti har varit tillräckligt bra på att värdera ledarskapet”.

Det nu presenterade förslaget till ändringsbudget är en bekräftelse på det konstaterandet.

Att anslå nya miljarder till äldreomsorgen är väl motiverat, men i det dagliga arbetet så är det cheferna som leder och fördelar arbetet. Det är de som i praktiken får ansvaret för att förverkliga de politiska målen om färre timanställningar och ökad personalkontinuitet inom äldreomsorgen. Ändå är chefernas viktiga arbete så gott som helt osynliggjort. Ordet ”chef” förekommer inte en enda gång i det sex sidors underlag som de tre partierna tagit fram.

Vi vet att äldreomsorgscheferna, inte minst i första linjen, gör sitt yttersta varje dag. Men det är tydligt att krav och resurser inte står i proportion till varandra. Personalgrupper med upp emot 40-60 medarbetare är inte ovanligt. Att som chef hantera hela vidden av chefsuppdraget är en utmaning i sig. Att dessutom göra det med alltför stora arbetsgrupper och svårigheter att bemanna gör det svårt att räcka till.

Mer än hälften av cheferna inom äldreomsorgen hinner inte utföra sitt arbete inom normal veckoarbetstid och att fyra av tio har en otillfredsställande balans mellan arbete och privatliv.

Vi vet att det finns stort engagemang, driv och kompetens som bland cheferna i vård och omsorgen, som brinner för sitt uppdrag. Det finns en enorm potential om dessa chefer ges rätt förutsättningar och rimlig arbetsbörda. Då kommer vi i Sverige att klara av att leverera en äldreomsorg av hög kvalitet även i framtiden. Men vi vet också att det är många som överväger att sluta för att de inte orkar vara kvar i sina uppdrag.

Så en uppmaning till alla politiska partier; sluta osynliggöra chefernas viktiga roll! Ska ni lyckas med era politiska ambitioner måste ni ge dem rimliga organisatoriska förutsättningar som rimmar med uppdraget. Chefer som själva har en bra arbetssituation och kan utöva ett närvarande ledarskap gynnar medarbetares arbetsmiljö och kvaliteten i omsorgen om de äldre.

 

Att chefer som grupp drivs av egen vinning är en skev bild av verkligheten

De senaste dagarna har det förekommit en hel del skriverier om chefer inom vård och omsorg som själva fått vaccin före prioriterade grupper. I något fall har även anhöriga till chefer fått vaccin. Det är både ledsamt och missvisande om läsare ges bilden av att chefer som grupp tar sig rätten att utnyttja sin position för egen vinning.

Det finns naturligtvis chefer, liksom i alla yrkesgrupper, som inte riktigt finstämt sin etiska kompass. Men jag menar att den mediala bilden är alltför onyanserad och förenklad. Chefer är inte en homogen grupp. De finns på olika nivåer i organisationer, mer eller mindre nära den dagliga verksamheten.

I Folkhälsomyndighetens nationella plan för vaccination mot covid-19 finns rekommendationer gällande prioritering av vilka grupper som först ska ges vaccin om tillgången är begränsad. I första hand kommer boende på äldreboenden eller de som har hemtjänst och därefter personal som arbetar nära de äldre. Att verksamhetsnära enhetschefer, som förväntas vara fysiskt på arbetsplatsen bland de boende, ges vaccin borde således ligga helt i linje med dessa rekommendationer för att skydda de äldre.

Men oavsett var chefen är verksam är det viktigt att hålla i minnet att chefer är förebilder. Deras agerande sätter ofta normen för vad som är tillåtet eller inte för övriga medarbetare. Och det är vad chefer gör, inte alltid vad de säger, som signalerar vad som är gångbart. Att chefer vaccinerar sig kan exempelvis motverka eventuell vaccin-skepsis hos medarbetare, vilket nu sker på många arbetsplatser inom hemtjänsten.

Men verkligheten är sällan svart eller vit. Chefer behöver många gånger ta snabba beslut och ställas inför etiska dilemman. I det här fallet, när det gäller vem som ska ges vaccin, kan det exempelvis handla om att se till att använda upp alla tillgängliga doser innan de förstörs, vilket kan handla om timmar. Men att välja sina anhöriga låter inte riktigt rimligt heller i mina öron. Folkhälsomyndigheten menar att överblivna doser ska ”användas så rationellt som möjligt”. Oklart vad det i praktiken innebär.

Jag kan känna mig tveksam till att chefer i ledningsposition med administrativa uppgifter får vaccin på ett tidigt stadium. Något som enligt rapporteringen skett på Karolinska sjukhuset. Å andra sidan kan man hävda att det är kritiskt att personer i högsta ledningen håller sig friska, inte minst i det krisläge många sjukhus befinner sig i, då det är här de strategiska besluten tas och samordningen hanteras. Om det skulle uppstå risksituationer för patienter eller medarbetare på grund av att krisledningen inte fungerat, är det inte svårt att se att också det skulle leda till svarta rubriker.

Som sagt, allt är inte svart eller vitt. När ett etiskt dilemma uppstår tycker jag att det här enkla snabbtestet fungerar förvånansvärt väl. Lagen-magen-löpet, som myntats av Tomas Brytting, professor i organisationsetik. Något som hade räddat många från skandalrubriker i pressen.

Vad säger lagen? – Bryter jag mot lag eller riktlinjer/policys?

Hur känns det i magen? – Är det schysst mot alla inblandade på kort och lång sikt? Förbättrar det relationerna? Sviker jag förtroenden, löften eller tidigare fattade beslut? Kommer jag att vara stolt över mig själv, inför kollegor, vänner etc.

Löpet? – Klarar handlingen en mediegranskning? Vilka konsekvenser kan det få för mig, mitt och/eller organisationens varumärke.

Var söker du stöd när du ställs inför ett etiskt dilemma?

 

Året som gick

2020 lär bli ett år som vi minns och återvänder till flera gånger under våra liv. Det har varit ett år präglat av den pandemi som fortsätter att kasta långa skuggor över vår värld. Mycket blev annorlunda än vad vi önskade och hoppades på nyårsnatten för ett år sedan och virusets framfart har haft ett högt pris för många individer, organisationer och företag.

Det är ett år vi lärt oss mycket om sårbarhet, hur ömsesidigt beroende vi människor är av varandra och hur viktigt det är att ställa om till ett mer hållbart samhälle.

Det var också året som:

  • chefer hade att hantera många svåra samtal utifrån pandemins härjningar. Det krävdes ett närvarande och empatiskt ledarskap.
  • chefer inom svensk sjukvård slet heroiskt allt för att ge den bästa vården i en ytterst pressad situation.
  • chefer fick utveckla sin förmåga att leda på distans.
  • det blev tydligt att det politiska ledarskapet på alla nivåer måste prioritera ledarskapet och ge cheferna rätt förutsättningar.
  • det blev tydligt att samordning och ansvarsfördelning mellan stat, regioner och kommuner behöver utvecklas och förbättras.
  • chefer ledde en rekordsnabb digitalisering av sin verksamhet.
  • chefer blev mer öppna för innovation. ”Kunde vi digitalisera så här snabbt vad kan vi inte då förändra framåt.
  • chefer gav de positiva bilderna av vad ett hållbart samhälle innebär för att möta den naturliga oro som uppstår när jobb och verksamheter förändras.
  • PTK, SVN, IF Metall och Kommunal slöt en historisk överenskommelse om utökad anställningstrygghet. En överenskommelse som hade fokus på kompetensutveckling och en bättre omställningsorganisation. Allt för att stärka individens möjligheter på en snabbt föränderlig arbetsmarknad.
  • Ledarna Sveriges chefsorganisation växte med drygt 3 000 medlemmar och nådde all time high med nästan 96 000 medlemmar.
  • Ledarna Sveriges chefsorganisation har coachat och rådgett medlemmar i mer än 15 000 ärenden.
  • Ledarna fick bekräftat att Sveriges chefsorganisation behövs mer än någonsin för att ge cheferna rätt verktyg och kompetens.

Men kanske är det ytterst ett år då vi längtat efter att det här snart ska vara över. Längtat efter fysiska möten, ett handslag, det glada återseendets omfamning. Det ser ut att kunna dröja ett tag till och vi som chefer och ledare får fortsätta att driva ett situationsanpassat ledarskap och hålla i och hålla ut ännu en tid. Vi får påminna oss om att vi har passerat den mörkaste årstiden, vi går nu mot ljusare tider. Vi sätter vår förhoppning till att vaccin ska komma på plats och ge oss ett efterlängtat skydd mot smittan och att 2021 blir året då det vände. In i det nya året tar vi med oss allt det vi lärt oss, och det är värdefull kunskap för att bygga ett mer hållbart samhälle.

Under året har vi på Ledarna ställt om i stället för att ställa in. Här är Ledarnas topplista 2020 över de mest lyssnade poddarna, mest populära webbinarierna, mest lästa bloggarna, årets pristagare och kommentarerna vi både sagt och hört flest gånger det här året.

Tack för i år och god fortsättning!

Stort behov av fler chefer – men vem kan och vill bli chef? 

I veckan presenterade SKR sin rekryterings rapport. Bland annat pekar SKR på de enorma rekryteringsbehoven vi står inför inom välfärdssektorn.

Det beror bland annat på den demografiska utvecklingen, vi blir allt äldre. Detta samtidigt som det endast är tack vare invandringen som de i arbetsför ålder ökar överhuvud taget. Om inget förändras blir den årliga behovsökningen av antalet anställda inom välfärden 13 200 personer per år samtidigt som 33 600 beräknas gå i pension årligen de närmaste tio åren.

Alla dessa medarbetare kommer att behöva ledarskap och chefer. Ska vi hitta så många chefer så vill det till att vi letar i hela befolkningen. Bilden av vem som vill och kan bli chef behöver breddas. Idag är bilden av en chef fortfarande i hög utsträckning en vit, medelålders man. Normen kring vem som kan vara chef är förvånansvärt snäv.

Ett sätt att påverka detta är att skapa förebilder. I Tyskland införs nu regler om könskvotering till börsbolagens styrelser. Inga bolagsstyrelser får längre vara enkönade. I statliga bolag ska styrelsen bestå av minst 30 procent kvinnor. Där kommer även företagsledningarnas sammansättning att regleras. Det här är ett område där Sverige halkar allt längre efter sina europeiska grannar. Den stolthet vi har kunnat känna för Sveriges historiska jämställdhetsframgångar börjar naggas i kanten. Det är illa nog att Sverige tillhör de endast 6 av 28 EU-länder som aldrig haft en kvinnlig regeringschef.

Nu är det dags för Sverige att införa kvotering till börsbolagens styrelser.

Tufft att vara chef, särskilt i kommuner och regioner

Det senaste året märks en kraftigt ökad psykisk olustkänsla bland chefer inför att gå till jobbet i såväl i privat som i offentlig sektor. Andelen som känner psykiskt obehag är dock högre i offentlig sektor. Det visar årets Jobbhälsoindex, som är den största årligt återkommande arbetsmiljöundersökningen som är representativ för hela arbetsmarknaden. Den bygger på ett representativt urval av svenskar i åldern 20–65 år som arbetar minst halvtid. I år senarelades undersökningen något för att även beakta effekterna i arbetslivet av den pågående covid-19-pandemin. Knappt 10 000 personer svarade på årets enkät.

Utvecklingen med en kraftigt ökad olustkänsla bland chefer har ingen liknande motsvarighet bland medarbetare i övrigt; här ser vi ingen större förändring under åren 2015 – 2020. Det är ingen större skillnad mellan hur manliga och kvinnliga chefer upplever psykiskt obehag inför att gå till jobbet även om kvinnliga chefer de senaste två åren i något större utsträckning upplevt psykiskt obehag jämfört med sina manliga kollegor.

I årets Jobbhälsoindex framgår det också att chefer i offentlig sektor inte alls är nöjda med sitt arbete i samma utsträckning som chefer i privat sektor. De upplever inte heller sitt arbete lika meningsfullt som de som är medarbetare i offentlig sektor. Drygt hälften av cheferna i privat sektor men bara en tredjedel av chefer i kommuner och regioner anser att de kan hantera jobbstressen på ett tillfredsställande sätt. Av rapporten framgår också att chefer i kommuner och regioner i betydligt mindre utsträckning vill arbeta kvar hos nuvarande arbetsgivare jämfört med sina privatanställda kollegor.

En slutsats som ligger nära till hands är att ökningen i psykiskt obehag, och att andelen chefer som känner så är högre i kommuner och regioner, till viss del beror på covid-19. Undersökningen gjordes ju under brinnande pandemi. Men pandemin kan inte vara hela förklaringen till skillnaderna i chefers arbetssituation mellan privat och offentlig sektor, och då särskilt kommuner och regioner. Det handlar om systematiska skillnader, inte enbart i resurstilldelning, utan också i synen på chefers roll och funktion.

Ledarna har i flera rapporter belyst dessa skillnader. I den senaste rapporten, ”Lönlöst att ta ansvar?”, från 2019, framgår det tydligt att chefer i de synnerligen kvinnodominerade arbetsområdena hälso- och sjukvård samt äldreomsorg har ett betydligt mer omfattande personalansvar, många fler medarbetare, än vad chefer i alla andra arbetsområden har. De chefer som jobbar inom dessa områden har i betydligt högre utsträckning än chefer inom andra arbetsområden en längre universitetsutbildning. Men omfattande personalansvar och lång universitetsutbildning lönar sig inte för chefer inom dessa områden jämfört med övriga arbetsområden.

Senare i höst lanserar Ledarna rapporten ”Lönlöst att få det att fungera?”, där temat är hur vanligt det är att chefer inom olika arbetsområden måste utföra illegitima arbetsuppgifter, alltså arbetsuppgifter som normalt inte associeras med chefens yrkesroll och professionella identitet.

Det är uppgifter som ofta ändå måste utföras för att verksamheten ska fungera. Om ingen annan på arbetsplatsen ser till att utföra dem hamnar de till slut i knät på chefen, som har det yttersta verksamhetsansvaret. Illegitima arbetsuppgifter kan också vara arbetsuppgifter som beror på att andra gör misstag, och det blir chefens uppgift att rätta till misstagen. Det kan vidare vara arbetsuppgifter som inte upplevs som vettiga och meningsfulla, eller till och med arbetsuppgifter som inte alls behöver utföras. Hur ser det ut för chefer inom hälso- och sjukvården och äldreomsorgen … behöver de lägga ned mer tid än chefer inom andra arbetsområden på sådana uppgifter?

Svaret får ni när rapporten presenteras.

 

Vem sätter din lön egentligen?

Nu är vi återigen på väg in i en avtalsrörelse. En avtalsrörelse som har ett utgångsläge som få experter hade kunnat förutspå. Vissa sektorer och branscher har fortsatt tufft läge och kämpar för överlevnad, andra är förhoppningsvis i en fas av återhämtning och i en del branscher har man mer att göra än innan pandemin.

Trots skilda förutsättningar på den svenska arbetsmarknaden sänder Svenskt Näringsliv signaler om noll-bud och flertalet fackliga organisationer rasar. Skärskådar man argumenten och förhandlingsspelet så hamnar man snabbt i ett läge där man kan utläsa att parterna inte är speciellt förvånade över de utspel som just nu sker. Det är en förfäktning inför höstens förhandlingar som självklart inte enbart spelas av en part utan är en given spelpjäs i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden har under en tid tillbaka baserats på att de avtal som tecknas först i varje enskild avtalsrunda blivit tongivande. Som regel har den internationellt konkurrensutsatta sektorn gått först genom det så kallade Industriavtalet som tillkom på 90-talet. Detta som ett kostnadsmärke som övriga parter och sektorer har att följa. Måste det vara så?

Det har under de senaste 25 åren skett en förändring i synen på lönebildningen. Det har varit en tydlig trend i ett ökat lokalt inflytande över lönebildningen. Idag bestäms löneutrymmet helt, utan centrala stupstockar, på lokal nivå för 28 procent av Sveriges anställda, både privat och offentlig sektor är inräknat (Medlingsinstitutet årsrapport 2019). Det betyder att i 35 procent av de ca 680 avtal som existerar på den svenska arbetsmarknaden sätts den nya lönen antingen av de lokala parterna eller i samtal mellan chef och medarbetare där, i båda fallen, individuell och differentierad lönesättning är i fokus.

Kan det vara så att arbetsmarknadens centrala parter lägger för mycket fokus på kollektivavtalen inom industrin och dess lönenormering? Finns det en risk att de glömmer bort vad det är som genererar utveckling lokalt? Har näringslivet och till vissa delar välfärdssektorn svårt att omvandla de centrala kollektivavtalen, speciellt den centrala styrningen av kostnadsnivåer, till den vardag man verkar i?  

Låt oss göra ett experiment. Vänd på processen och starta underifrån. Vi utgår ifrån vår arbetsplats. Din organisation har en bra grundstruktur på lön, förmåner och övriga ersättningar och har uppnått en ok nivå på hygienfaktorn lön internt. Ledningen kommunicerar det marknadsmässiga och ekonomiska läget för organisationen löpande. Den ser till så att chefer och medarbetare vet vad som ska göras så att verksamheten utvecklas. Det skapas förutsättningar för cheferna att vara närvarande i sin verksamhet det vill säga befinna sig ”nära” så att de förstår sina medarbetares utmaningar i vardagen. Cheferna pratar verksamhet med sina medarbetare hela året. De försöker att se och bekräfta sina medarbetare kontinuerligt och har mandat att sätta lön på medarbetaren efter prestation. Cheferna har goda förutsättningar att lönesätta och utöva sitt ledarskap professionellt.

Är ovanstående beskrivning ett för naivt scenario eller är det så att många av våra företag och organisationer har tillräckligt bra ordning på sin verksamhet så att de kan ge sina chefer mandat att lönesätta på ett tillits- och ansvarsfullt sätt. Jag tror på det sistnämnda och då menar jag inte enbart ur ett företags- och organisationsperspektiv utan även ur ett samhällsperspektiv. När verksamheter skapar sig goda förutsättningar för att utvecklas genereras möjligheten till kvalitetsförbättringar, tillväxt, lönsamhet och en balanserad löneutveckling.

Lokal lönebildning utan centralt angivna lönenivåer, så kallade sifferlösa processlöneavtal, ger utrymme för organisationerna och företagen, utifrån deras egna ekonomiska förutsättningar att forma en mer verksamhetsnära lönebildning. Detta ger större möjligheter till att framgångsrikt sammankoppla lönebildningen med verksamhetsutveckling. Ska du skapa en legitimitet och förståelse för vad det är du vill belöna, hela vägen ut i verksamheternas vardag, så ska lönen bestämmas där kunskapen om det som påverkar lönesättningen finns.

Lägg fokus på att få den lokala lönebildningen att fungera och ställ dig frågan behöver vi verkligen idag och i framtiden en lönebildning som är samhällsmässigt toppstyrd?