Välkommet initiativ för äldreomsorgens chefer!

/0 Kommentarer/i , , /av

Regeringen har nu tillsatt en utredning med uppdrag att ta fram förslag som stärker chefernas organisatoriska förutsättningar i äldreomsorgen. Det är ett mycket välkommet steg. Det finns ett gediget kunskapsunderlag som visar att chefernas förutsättningar är av avgörande betydelse både för medarbetarnas arbetsmiljö och för kvaliteten i verksamheten. Samtidigt får det inte stanna vid en utredning – nästa steg måste bli konkret förändring i hur verksamheterna organiseras och styrs.

Ledarna har under lång tid drivit frågan om chefers förutsättningar i välfärden, och särskilt i äldreomsorgen – ett område där ansvar och uppdrag ofta inte hänger ihop med resurserna.

I flera rapporter det senaste decenniet har vi visat återkommande mönster: stora medarbetargrupper, tungt personalansvar, otillräckligt administrativt stöd och en psykosocial arbetsmiljö som präglas av hög belastning. Därtill kommer styrning som kan vara kortsiktig och detaljfokuserad, vilket minskar handlingsutrymmet i ett redan komplext uppdrag. Många chefer beskriver det som att de vet vad som behöver göras, men att de inte får förutsättningarna att göra det.

I äldreomsorgen är det långt ifrån ovanligt att en enhetschef ansvarar för omkring 50 medarbetare. Det är självklart att en sådan nivå som gör närvarande ledarskap svårt. Därför är det glädjande att utredningen också ska titta på medarbetargruppernas storlek.

För sex år sedan lyfte vi chefsperspektivet vid ett flertal möten med Göran Johnsson, då nationell samordnare för hållbar kompetensförsörjning i äldreomsorgen. Det bidrog till att viktiga skrivningar om chefers förutsättningar kom med i slutbetänkandet.

Sedan dess har vi fortsatt att lyfta frågan i debattartiklar, seminarier och möten med politiker och beslutsfattare. Att regeringen nu agerar visar att chefsperspektivet får genomslag – men det är först när förutsättningarna förändras i praktiken som chefer och verksamheter kommer att märka skillnad.

Att även Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson pekar på problemen offentligt är viktigt. Samtidigt är det som sagt inget nytt. Bristerna har byggts upp över tid och kräver långsiktiga beslut – inte fler tillfälliga insatser.

Ska äldreomsorgen klara framtidens kompetensförsörjning behövs stabilitet, tydlighet och rimliga villkor för att leda. Arbetsgivare och huvudmän behöver se chefers arbetsmiljö och organisatoriska förutsättningar. Det särskilt om mindre detaljstyrning och mer handlingsutrymme, rimligare storlek på medarbetargrupperna, bättre stöd som möjliggör ett närvarande ledarskap och tryggare chefsuppdrag utan korta, osäkra förordnanden.

Utredningen är ett steg i rätt riktning. När den är klar behöver ansvariga också omsätta slutsatserna i förändrad styrning, organisation och resurser – så att chefer i äldreomsorgen får förutsättningar att leda i rätt riktning.

Krävs annat ledarskap för att leda chefer?

/0 Kommentarer/i , , /av

”Självklart krävs det ett annat ledarskap när du leder chefer.” Så lät det när frågan dök upp i ett samtal nyligen. När jag svarade nej blev reaktionen närmast förvånad – som om jag hade missat något uppenbart. För visst är det väl så? Chefer är ju inga vanliga medarbetare. De borde klara sig själva. Eller?

Kanske tänker du likadant. Kanske har du själv lett andra chefer och känt att det här är något helt annat. Jag vill ändå hålla fast vid mitt nej. Inte för att skillnaderna saknas – utan för att de ofta tolkas fel.

Oavsett vem du är chef över handlar ledarskap ytterst om samma sak: att skapa så bra förutsättningar som möjligt för andra att lyckas i sitt uppdrag. Det kräver alltid anpassning. Vissa personer behöver tätare dialog, andra mer frihet. Någon är självgående, någon annan vill ha tydligare ramar och uppföljning. Men det gäller oavsett om du leder specialister, medarbetare – eller andra chefer.

Därför menar jag att grunderna i ledarskap är desamma, oavsett chefsnivå. Hos oss på Ledarna brukar vi prata om chefens balansbräda och de fem R:en: riktning, relationer, resultat, ramar – och att aktivt ta sin roll som chef. Det är inte en modell för modellerna skull, utan ett sätt att påminna sig om vad som faktiskt gör skillnad i vardagen.

Alla verksamheter behöver en tydlig riktning. Visioner, mål och strategier är inte bara fina dokument – de är avgörande för att människor ska kunna fatta kloka beslut i sitt arbete. Att vara tydlig med vad du förväntar dig av dem du leder är fundamentalt. Det gäller lika mycket när du leder chefer som när du leder andra medarbetare.

Ledarskap utövas alltid i relation till andra människor. Att bygga och underhålla förtroendefulla relationer är ingen bonus, utan en förutsättning för att lyckas. Skillnaden när du leder chefer är inte att relationer behövs – utan vilka relationer och sammanhang du behöver hantera.

Alla chefer har ansvar för resultat. Vad resultaten består av kan variera, men ansvaret gör det inte. Detsamma gäller ramarna: ekonomi, resurser, tid, uppdrag. Att navigera inom dessa ramar – och ibland utmana dem – är en del av chefsrollen, oavsett nivå.

Att bli erbjuden ett chefsuppdrag innebär inte att ledarskapet automatiskt sitter på plats. Rollen behöver tas, om och om igen, genom aktiva val. Hur vill du vara som chef? Vad står du för? Vad väljer du att prioritera, även när det är obekvämt? Detta är minst lika sant när du leder chefer.

Det som faktiskt skiljer sig åt är ofta verksamhetsfokus. Vissa chefsroller kräver ett mer strategiskt och långsiktigt perspektiv, andra ett mer operativt och närvarande. När fokus förändras är det lätt att dra slutsatsen att även ledarskapet måste vara väsensskilt annorlunda.

Jag tror inte att chefer behöver ett annat ledarskap. Men de behöver chefer som tar sitt ledarskap på allvar. Som håller fast vid grunderna även när komplexiteten ökar. Som inte abdikerar från relationer bara för att de leder andra chefer. Och som förstår att tydlighet, ansvar och riktning aldrig slutar vara viktigt.

Vad tänker du? Är det egentligen ett annat ledarskap som krävs – eller handlar det om hur väl vi behärskar det vi redan vet är viktigt?

Unga vill leda – vi måste ge dem chansen

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Det har blivit dags att skriva en ny berättelse om ungt ledarskap. En seglivad uppfattning i svensk debatt är att ”unga inte vill bli chefer”. Ledarnas senaste rapport visar tvärtom. En majoritet av unga kan tänka sig ett chefsuppdrag – och de har en mycket realistisk bild av vad chefsrollen innebär. De varken romantiserar eller underskattar uppdraget, de ser både möjligheterna och de tuffa delarna.

Trots det är bara 24 procent av Sveriges chefer under 40 år, vilket är relativt lågt i ett europeiskt perspektiv. Problemet handlar alltså inte om bristande vilja, utan snarare om bristande förutsättningar. Det blev särskilt tydligt när vi nyligen höll webbinariet ”Varför så få unga chefer?” där vi presenterade rapportens resultat. Samtalet med vår kunniga panel visade med all önskvärd tydlighet hur stort engagemanget är – och hur mycket unga faktiskt vill bidra.

Rapportens mest oroande slutsats är hur lite organisatoriskt stöd unga chefer får. En av fem saknar helt introduktion när de kliver in i rollen, och de introduktionsprogram som finns är ofta inte längre än två veckor. Det duger inte när man får ansvar för arbetsmiljö, resultat, säkerhet och medarbetare.

Unga chefer rapporterar dessutom högre stressnivåer, otydligare uppdrag och större emotionella krav än sina äldre kollegor – och risken för utmattning är betydligt högre. Särskilt unga kvinnor drabbas. Samtidigt visar både medarbetarundersökningar och forskning att yngre chefer ofta uppskattas mer av sina team än chefer med längre erfarenhet. De drivs av engagemang, nyfikenhet och vilja att bidra – men hamnar alltför ofta ensamma i sitt ledarskap. Det är inte individernas fel. Det är ett systemfel. Och ett slöseri med talang och potential som vi inte har råd med.

För att fler unga ska vilja – och kunna – ta steget in i ledarskapet behöver vi skapa strukturer som håller över tid. Det handlar om att erbjuda ordentliga, längre introduktionsprogram och om att tydliggöra uppdrag och förväntningar redan från start. Unga behöver ett nära stöd från sin egen chef och tillgång till mentorskap – en erfaren person att luta sig mot när frågorna hopar sig. Eller som Sara Rebbling, avdelningschef Västerbottens Region uttryckte det ”What would Britta do” när hon refererade till hur viktig hennes mentor varit för henne. Britta är den viktiga förebild och mentor som hon fick tidigt i sin karriär.

Chefsrollerna måste dessutom vara utformade så att de går att kombinera med privatliv och familj. Och kanske allra viktigast, vi behöver en arbetskultur som ser potential snarare än födelseår.

Unga vill bidra. Unga vill leda. Unga vill påverka. Nu måste vi ge dem chansen att göra det.

Missade du webbinariet så kan du se det här i efterhand och här kan du läsa rapporten från Ledarna, och här finns LPT:s rapport ”Chefens syn på nästa generations ledare”. Lorri Mortensen Mates och jag skrev också en debattartikel på samma tema som du kan läsa här. 

Har AI bidragit till ökad arbetslöshet?

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

För ett par veckor sedan läste jag med stort intresse en artikel i Affärsvärlden om att det finns få belägg för att AI bidragit till ökad arbetslöshet på den svenska arbetsmarknaden. Det vill säga få personer verkar ha fått sparken för att bli ersatta av AI. Det verkar snarare vara tvärt om, sysselsättningen har ökat i branscher som har högst exponering mot AI.

Det gjorde mig fundersam då vi vet att utvecklingen på arbetsmarknaden under senare tid varit relativt sämre för personer med eftergymnasial utbildning, däribland många chefer. Visserligen är arbetslösheten lägre inom denna grupp om vi jämför med de som har gymnasial eller förgymnasial utbildningsnivå, men det är bland personer med eftergymnasiala studier som arbetslösheten har ökat mest mellan 2022 och 2024, både i antal personer och som andel arbetslösa*. Det var närmare 51 000 fler arbetslösa med eftergymnasial utbildningsnivå år 2024 jämfört med 2022. Under samma period ökade antalet arbetslösa personer med gymnasial utbildningsnivå med 8 000 och bland de med förgymnasial utbildningsnivå minskade antalet arbetslösa med 200. Och vi vet att hög utbildningsnivå är tydligt kopplat till hög exponering mot AI.

Det finns således en samvariation mellan exponering mot AI och utvecklingen av arbetslösheten under just den period då AI användningen exploderat. Det betyder dock inte att AI är orsaken, men att avskriva det helt är jag mycket tveksam till.

Det kan också vara relevant att beakta hur snabbt dessa individer, med hög utbildningsnivå och hög exponering mot AI, åter hamnar i sysselsättning. Möjligtvis en filosofisk fråga, men ifall någon blir uppsagd av ekonomiska skäl men sedan inte återfår en liknande tjänst på grund av att arbetsgivarna nu investerar i AI och därmed inte anställer i samma grad, kan man då säga att dessa personer blivit ”bort-AI-ade” bakvägen? Har detta redan skett, och vad vet vi då om effekterna?

Vidare tycker jag att vi också måste akta oss för att dra för små slutsatser kring AI av anledningen att det finns tecken på att användandet av AI i Sverige är relativt lågt. I USA, där användningen är högre, finns det tydligare tecken på AI-effekter på sysselsättningen. När vi då börjar använda AI mer omfattande här i Sverige, kommer vi då se större effekter?

Detta är också oroande ur ett konkurrenskraftsperspektiv då Sverige tidigare ofta gått i bräschen vad gäller teknikutveckling, exempel är PC-användning och internetutbyggnad. Då var Sverige bra på att växa med tekniken och även om jobb försvann så tillkom det nya i än högre grad. Vi hade det man på ekonom-lingo kallar kreativ förstörelse.

Avslutningsvis är det såklart helt rätt att analysera AI:s effekt på arbetsmarknaden hittills, och man skall inte vara alarmistisk, men om vi spelar ner sysselsättningseffekten för mycket kan det leda till att vi inte är på tårna. Något som verkar tydligt i Ledarnas nya framtidsrapport – Mot en lärande framtid – där oroväckande få chefer menar på att deras arbetsgivare visar på en god förståelse för den nya tekniken, att de erbjuder utbildning, och har en strategi för att utveckla AI. Det är nu vi har tid och utrymme att experimentera med AI för att på så vis hitta var och hur den kan användas på bästa och säkrast sätt. Och som också framgår av framtidsrapporten – det behövs tid för lärande.

Kontentan: Om det nu är så att AI hittills har tagit relativt få jobb betyder det absolut inte att vi vet hur det kommer att gå i en mycket nära framtid. Arbetsgivare behöver bli mycket bättre på att skapa förutsättningar för att öka AI-användandet. Chefer, som har en avgörande roll här, måste få tid och förutsättningar för kompetensutveckling inom AI, både för att utveckla verksamheter men också för att fortsatt vara attraktiva på arbetsmarknaden. Att utvecklas tillsammans med tekniken blir avgörande för Sveriges framtida konkurrenskraft.

*Arbetslösheten är lägst inom gruppen med eftergymnasial utbildning men har ökat mest i termer av procentenheter 2022-2024 (+1,4 procentenheter). Att jämföra med gymnasial (+0,6 procentenheter) och förgymnasial (+0,3 procentenheter).

De branscher som där arbetslösheten ökat mest i procentenheter är naturvetenskap (exempelvis biologi, milj och naturvård, kemi, fysik, matematik, statistik, datorvetenskap, IKT etc.) och samhällskunskap (exempelvis ekonomi, statsvetenskap, juridik, journalistik, marknadsföring etc.).

Data från SCB AKU har genomgående använts för att beräkna utvecklingen i arbetslöshet.

 

Lokal lönebildning formar framtidens produktivitet och konkurrenskraft!

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Produktivitet och konkurrenskraft är inte bara abstrakta ekonomiska termer utan de är i grunden mänskliga och formas på ett positivt sätt av människor som ges rätt förutsättningar, verkar i goda arbetsmiljöer och leds av chefer med förtroende och mandat i sitt ledarskap.

När vi blickar in i framtiden, säg till år 2030, så ser vi en fortsatt stark global konkurrens. En tilltagande AI-användning, robotisering och automatisering ökar kraven på nya kompetenser. I många branscher blir tillgången på medarbetare med efterfrågad erfarenhet, kompetens och utvecklingspotential en kritisk konkurrensfaktor. För att säkra kompetens behöver verksamheter ofta erbjuda högre löner, bättre arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter.

Det blir tydligt att framtidens lönebildning är direkt kopplad till kompetensförsörjningen och därmed till Sveriges förmåga att skapa hållbar och uthållig produktivitet i företag och organisationer.

Den svenska modellen för lönebildning har under de senaste decennierna genomgått betydande förändringar. Från att på slutet av 80-talet genomförts via centraliserade löneförhandlingar på nationell nivå till att på 90-talet gått över till förhandlingar på branschnivå så sker det fortfarande idag en stark samordning genom att industrin som representant för den internationella konkurrensutsatta sektorn bestämmer normen för löneökningarna i hela ekonomin. Är denna samordning genom Industriavtalet verkligen den bästa modellen för Sverige? Skapar den de drivkrafter på arbetsmarknaden som är nödvändiga för produktivitet och konkurrenskraft för hela samhället?

Frågan lyfts direkt av Professor Lars Calmfors i hans intressanta publikation vid IFN i år samt mer indirekt genom forskningsresultat av bland annat Professor Magnus Sverke och hans forskningsprojekt ”Legitimitet i lönebildningen”.

Både forskning och arbetslivsexpertis trycker på att motivation, produktivitet och utveckling främjas av en lönebildning som är branschvis och lokalt förankrad, där en individuell och differentierad lönesättningsprincip med verksamhetsnära prioriteringar råder.

Ledarna har länge förespråkat och tecknat löneavtal där lokal lönebildning med en individuell, differentierad och dialogbaserad lönesättning är central. I dessa Ledaravtal betonar vi att lön ska kopplas till prestation, resultat, kompetens och hur chefen utövar sitt ledarskap. Jag känner mig trygg med att det fortsatt är rätt väg att gå och att Ledaravtalet har en god möjlighet att vara förebild för framtidens lönesättning i alla sektorer.

För att säkerställa framtida produktivitet och konkurrenskraft krävs moderna principer för lönesättning. Detta innebär en minskad betoning på centraliserad samordning och generella procentsatser, med större fokus på ledarskap, kompetens, ansvarstagande och faktisk prestation. Genom en välanpassad lokal lönebildning kan Sverige både möta utmaningarna kring kompetensförsörjningen och samtidigt stärka landets innovations- och konkurrenskraft.

Nej, alla arbetsgivare är inte toppen!

/0 Kommentarer/i , , , /av

Den här veckan infaller EU:s arbetsmiljövecka och onsdagen den 22 oktober är utsedd till skyddsombudens dag, som syftar till att uppmärksamma deras viktiga arbete för en god arbetsmiljö. I den bästa av världar skulle skyddsombud inte alls behöva finnas, men där befinner vi oss ännu inte.

I Sverige år 2025 skulle jag vilja tro att alla arbetsgivare, och i förlängningen deras chefer, värnar om sina medarbetare. Att det finns kunskap och insikt om att en god arbetsmiljö och schyssta villkor också gynnar varumärke och verksamheters långsiktiga framgång.

Men nu ser det inte riktigt ut så över hela arbetsmarknaden. Det finns fortsatt de som systematiskt väljer att cyniskt utnyttja människor för egen vinning, utan att någon hänsyn tas till deras säkerhet och hälsa. Det drabbar främst de som direkt påverkas; som inte får utlovad ersättning, som behandlas respektlöst och utsätts för risker för liv och hälsa i arbetet. Det här sätter också hederlig konkurrens mellan företag ur spel.

De allra värsta exemplen kan vi ta del av i media. Arbetare som hotas eller misshandlas när de krävt att få utlovad betalning, medarbetare som tvingas till orimliga arbetsvillkor om de vill behålla jobbet, arbetsgivare som bryter mot både lagar, regler och etik. De som utsätts är ofta redan från början i underläge och saknar en egen röst. Det saknas insyn i företagen, de anställda är inte fackligt organiserade och företagen saknar kollektivavtal. I många fall finns organiserad kriminalitet i bakgrunden. Enligt Delegationen mot arbetslivskriminalitet uppgår de samhällsekonomiska kostnaderna till cirka 50 miljarder kronor per år!

Men alla missförhållanden i arbetslivet är inte orsakade av arbetslivskriminalitet. Ibland saknas kunskap, men ofta handlar det om ansträngda eller bristande ekonomiska och personella resurser som gör att belastningen blir alltför hög och leder till ohälsa.

Jag väljer ändå att tro att de allra flesta arbetsgivare och chefer vill göra rätt och göra gott. Ledarnas vision ”Alla har en bra chef” är fortsatt min ledstjärna.

Idag vill jag särskilt uppmärksamma de arbetsmiljöombud/skyddsombud som självklart ser till att även chefer omfattas av det systematiska arbetsmiljöarbetet i sina företag och organisationer. För tro det eller ej, även chefers egen arbetsmiljö kan ha sina brister.

I vilka forum förs dialog kring chefers organisatoriska och sociala arbetsmiljö i din organisation?

Har cheferna tappat engagemanget?

/0 Kommentarer/i , , , , , , /av

Så här efter sommarsemestern kan det kännas lite trögt att komma in i jobbrutinerna igen. Det är inte ovanligt att det vanliga engagemanget saknas när väckarklockan åter ringer på morgonen och det är tid att anpassa sig till kalendern igen. Men det brukar som regel gå över efter några dagar. Sunt arbetsliv tipsar på LinkedIn om hur du kan får en behagligare övergång.

Något allvarligare visar Gallup’s 2025 Global State of the Workplace Report. Chefer världen över tycks ha tappat engagemang och andelen chefer som känner engagemang för jobbet har gått ned från 30 till 27 procent från föregående år. Unga chefer, under 35 år, och kvinnor som är chefer har tappat allra mest.

Om vi jämför med medarbetarna är det enligt rapporten endast 21 procent av dem som känner engagemang för jobbet.

Tittar man på Europa så är andelen engagerade medarbetare endast 13 procent! Andelen för Sverige ligger dock på fjärdeplats där nästan var fjärde anställd känner engagemang, 24 procent. Det var väl för väl ändå!

Jag har väldigt svårt att föreställa mig att siffrorna speglar verkligheten. Rapporten omfattar 227 347 personer och i stort sett alla världens länder. Om dessa låga andelar engagerade chefer och medarbetare är korrekt så måste jag ha haft en väldig tur i mitt yrkesliv som nästan alltid haft engagerade kollegor och chefer. För att inte tala om alla hundratals chefer jag mött under mina år på Ledarna.

Ledarnas rapport Att vara chef, visar att drygt 9 av 10 chefer i Sverige nästan alltid upplever sitt arbete som meningsfullt. Då har jag väldigt svårt att se att många chefer skulle vara oengagerade i sitt jobb.

Vad tror du är sant om chefers engagemang?

Många goda skäl till att anställa äldre

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Det är väl känt att det finns en åldersdiskriminering vid anställning och att äldre som förlorat jobbat riskerar att hamna i lång arbetslöshet. Detta trots att det råder kompetensbrist i Sverige, samtidigt som vi förväntas arbeta allt längre upp i åldrarna.

Nu har Feelgoods Jobbhälsorapport 2025 just släppts, som slår hål på många fördomar som sannolikt förklarar en del av åldersdiskrimineringen.

Deras undersökning visar, att i jämförelse med sina yngre kollegor, utmärker sig de som är äldre än 50 år genom att:

  • I högre grad uppleva sitt arbete som meningsfullt och engagerande
  • Trivas bättre på jobbet och se mer positivt på samarbetet med kollegor
  • Ha en bättre balans mellan privatliv och arbete och är mindre trötta än yngre kollegor
  • Ha markant mindre korttidsfrånvaro än yngre medarbetare

De konstaterar att detta är en grupp som i positiv riktning sticker ut och borde vara eftertraktad.

Chefer som kommit upp i åldern upplever också att de blir bortgallrade vid rekrytering. Om man lägger till de positiva aspekter som framkommer av Feelgoods rapport borde just chefsyrket göra dessa ännu mer attraktiva för arbetsgivare.

Att som chef har lång erfarenhet, både livet och av tidigare chefsuppdrag, borde vara en högst efterfrågad kvalitet. Att som chef utöva ledarskap är något som hela tiden utvecklas och tränas över tid, du blir helt enkelt aldrig fullärd.

Kanske kan denna rapport bidra till att rekryterare och arbetsgivare ser bortom födelseår och istället omfamnar den senioritet som många äldre besitter.

Hur ser du som chef på att anställa den som är lite äldre?

 

 

 

Hur står det till med din egen arbetsmiljö chefen?

/0 Kommentarer/i , , /av

Den 28 april var det arbetsmiljöns dag. Ett tema som i de bästa av världar borde vara aktuellt varje dag. Det gäller inte minst din egen arbetsmiljö som chef. Men chefer själva och deras arbetsgivare glömmer ofta att involvera chefer när det gäller det systematiska arbetsmiljöarbetet. Något som bland andra Arbetsmiljöverket tidigare uppmärksammat.

Ledarna har i snart 20 år drivit frågan om det vi benämner Hållbara chefer, som är en viktig del av din organisatoriska och sociala arbetsmiljö. Att som chef ha rätt organisatoriska förutsättningar, för att hantera ofta krävande och breda uppdrag, är nödvändigt för att kunna och vilja vara chef över tid och samtidigt må bra.

Av Ledarnas rapport, Chefers egen arbetsmiljö – vem företräder chefen?, framgår att 21 procent av cheferna upplever sin arbetsmiljö som mycket bra. Kvinnor upplever i lägre utsträckning än män den som bra eller mycket bra. Detta beror inte på kön, utan på en segregerad arbetsmarknad där kvinnor är överrepresenterade inom välfärdssektorn.

Prevent och Sunt Arbetsliv är bägge organisationer som arbetar med arbetsmiljöfrågor. Prevent riktar sig till privat sektor och Sunt Arbetsliv till offentlig. Bägge organisationerna ägs av arbetsmarknadens parter där Ledarna är en av aktörerna.

På Sunt Arbetslivs hemsida kan man just nu ta del av en mängd olika tips, verktyg och inspiration som rör chefens egen arbetsmiljö. De har också valt att benämna detta Hållbara chefer. Jag vill gärna tro att Ledarna har inspirerat till detta.

Jag tar mig friheten att lägga in deras frågeställningar till dig som är chef här. Så hur står det till med din egen arbetsmiljö chefen?

  • Jag chefar över lagom många medarbetare.
  • Min chefsroll är tydlig – jag vet mina mål och mitt mandat.
  • Jag får det administrativa stöd och expertstöd jag behöver.
  • Min chef och jag har en bra och regelbunden dialog om mitt uppdrag.
  • Jag får praktisk hjälp och behöver inte agera vaktmästare.
  • Det är tydligt hur min organisation fungerar och hur beslut fattas.
  • Jag kan lägga det mesta av min arbetstid på mina huvudsakliga arbetsuppgifter.
  • Jag har stöd från ledningen, som regelbundet diskuterar och utvecklar mina och övriga chefers förutsättningar.
  • Jag har snabb och nära IT-support samt IT-system som stödjer mitt arbete.

Stämmer det mesta in på dig? Grattis – då har du goda förutsättningar att kunna utöva ett bra ledarskap!

 

 

Kollektivavtal ger trygghet hela arbetslivet – och därefter

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , , , , , , /av

Hur lång är din veckoarbetstid? Har du utrymme för vila och återhämtning mellan arbetspassen? Har du koll på hur mycket pension du får när den dagen kommer? Vet du hur mycket ersättning du får om du får barn och ska vara föräldraledig? Vad händer om du skadar dig på jobbet och inte kan arbeta fullt ut? Och hur ser ditt behov av stöd ut om du blir uppsagd och behöver gå vidare i arbetslivet? Det här är helt centrala frågor som mer eller mindre berör  alla som arbetar. Och svaren på frågorna är starkt kopplade till förekomsten av kollektivavtal. Ändå är både kunskapen och intresset för kollektivavtal relativt låg hos gemene man.

På svensk arbetsmarknad omfattas fler än 9 av 10 anställda av kollektivavtal. Det är något som vi ska vara väldigt glada och tacksamma för. Kollektivavtalen ger de anställda trygghet, bland annat i form av en rejäl tjänstepension med låga avgifter, möjlighet att få extra ersättning vid föräldraledighet, extra ekonomiskt stöd mellan jobb, gratis karriärrådgivning och 80 procent av lönen för att studera mitt i livet.  Det här är förmåner som inte skulle finnas om kollektivavtalen inte fanns. Ett argument som ofta förs fram, inte minst i samband med konflikten på Tesla, är att många arbetsgivare utan kollektivavtal erbjuder sina anställda förmåner som är likvärdiga, eller till och med bättre, än de som finns i kollektivavtalen. Men de bortser ofta från att de kollektivavtalade lösningarna ger väldigt mycket för pengarna. Detta eftersom fackföreningarna, i kraft av ett stort antal försäkrade, har kunnat pressa ner olika former av avgifter. Höga fondavgifter har en mycket större effekt på den slutliga pensionen än vad många tror.

Trygghetsöverenskommelsen, som trädde i kraft i oktober 2022, ger den som är kollektivavtalsansluten bättre villkor och förutsättningar för kompetensutveckling och omställning jämfört med den som inte är det. Den innebär också en trygghet och ett stöd för arbetsgivare. Stöd från en omställningsorganisation underlättar även för arbetsgivare som kan få hjälp genom hela omställningsprocessen när någon behöver sägas upp, samtidigt som det blir lättare för den som blir uppsagd att hitta ett nytt jobb. Detta skapar förutsättningar att mjuklanda även i svåra omställningar och neddragningar.

Sverige är en förebild när det kommer till en välfungerande arbetsmarknad. En av de absolut viktigaste förklaringarna är vår omfattande tillämpning av kollektivavtal. Avtalen är ryggraden i den svenska arbetsmarknadsmodellen och avgörande för att skapa stabilitet, långsiktighet och tydliga regler. Även om vi har kunnat notera en uppgång av antalet förlorade arbetsdagar till följd av konflikt under de två senaste åren, så ligger vi långt under våra nordiska grannländer. Detta trots att Sverige är den klart största arbetsmarknaden.

Så nog är det värt att uppmärksamma och fira kollektivavtalets dag. Kollektivavtalen skapar större trygghet och stabilitet på arbetsplatsen. Den ger den både chefer och medarbetare bättre ekonomi i händelse av frånvaro från förvärvsarbete. På samhällsnivå ger de oss en välfärd som vi annars inte skulle ha.