Måtte Amazon marineras i svenskt ledarskap

I dagens krönika i Aftonbladet varnar Eva Franchell för Amazons intåg i Sverige. Bakgrunden är att ägaren Jeff Bezos är ökänd för sin inhumana inställning till sina medarbetare. Förra året utsåg världsfacket ITUC honom till världens sämsta chef och han är nominerad i år igen.

Det Franchell beskriver i sin krönika är utan tvivel hårresande och visar prov på ett fullständigt oacceptabelt beteende. Inte minst för någon som genom sitt chefs- och ledarskap sätter normen för vad som är önskvärt i företaget. Må inte den kulturen följa med Amazon till Sverige. Det är sorgligt att den här typen av chef ens existerar, men nästan värre är att han är fruktansvärt framgångsrik, åtminstone som affärsman med tillhörande förmögenhet.

I krönikan står också att ”världen är full av arbetsplatser där folk mår skit för att chefen är usel” och att ”nästan var tredje svensk har psykiska eller fysiska besvär på grund av jobbet”.

Det går inte att förneka att det dessvärre finns arbetsplatser där chefer agerar på sätt som är till skada. Men ännu fler är de arbetsplatser där chefer är goda ledare och måna om sina medarbetare. I Sverige får cheferna toppbetyg av sina medarbetare. Enligt en undersökning från Netigate har fyra av fem högt förtroende för sin chef och tycker att de tar sig tid för medarbetarna och ställer rimliga krav.

Att sjuktalen ökat dramatiskt under senare år är mycket oroande. Men det gäller också chefer. Enligt Jobbhälsoindex känner chefer i högre utsträckning än sina medarbetare regelbundet psykiskt obehag på grund av arbetet. En klart förhöjd risk för ohälsa och sjukskrivningar.

Min julönskan är att Amazon marineras i den dominerande ledarkultur som råder i Sverige den dag de etablerar sig här. Och tills dess är åtminstone jag villig att följa Franchells uppmaning: undvik att handla hos Amazon.

Hur skulle du i din chefsroll agera om din egen chef betedde sig som Bezos?

Chefen som skällde

Kritik i enrum och beröm i plenum, brukar det ju heta. Men ibland glöms det helt bort. För visst händer det att chefer tappar tålamodet. Kanske är de själva pressade, har svårt att hantera sin ilska eller så är de helt enkelt inte alltid rätt för uppdraget. Oavsett vad skälen är, så påverkas medarbetarnas hälsa negativt när chefen får känslomässiga utbrott enligt Susanne Tafvelin, docent i psykologi vid Umeå universitet. Hon har nu beviljats 3,2 miljoner för att studera vad det är som gör att chefer utvecklar beteenden med negativ inverkan på medarbetares hälsa och arbetsplatsen.

I mitt yrkesliv har jag haft förmånen att ha många väldigt bra chefer. Men visst har jag också stött på motsatsen. Ett exempel var den skällande chefen. På en av mina tidigare arbetsplatser satt vi i enorma kontorslandskap som var lika stora som våningsplanen. Här bevittnade jag vid flera tillfällen hur en chef gav kritik på ett väldigt onyanserat sätt till sina medarbetare. Han skällde och ryade så att det ekade i kontorslandskapet. Det är inte svårt att tänka sig hur utsatt berörda medarbetare kände sig.

Chefer är också människor och det är självklart att du får bli arg om det är befogat. Men du behöver tänka på hur du framför kritik. Skillnaden i din ilska i jämförelse med medarbetarens, är att du har en maktposition som chef, vilket i sig gör situationen mycket mer obehaglig och kanske till och med hotfull. Går det riktigt illa kan du provocera fram en uppsägning.

Hur gör du när du blir riktigt heligt förbannat på jobbet?

Att lyssna på sin organisation

Hur säkerställer man som chef, inte minst på högre nivåer, att man har en rättvisande bild av sin organisation? Det är inte en enkel uppgift, men den är avgörande för att förstå vad som kan vara hinder respektive framgång för utveckling. Beroende av position och funktion så har vi olika perspektiv och upplevelser av vår organisation. Alla är på sitt sätt sanna men det är mångfalden som skapar den mest rättvisande bilden.

Att lyssna in sin organisation kan ske på många sätt, mer eller mindre bokstavligt. Jag har själv varit med om att man anlitat en etnolog som befann sig i företagets lokaler för att lyssna och observera, på samma sätt som de observerar olika kulturer. Lyssnandet fokuserar inte på det som sägs, utan med vilka tonlägen. Spännande i sig, men just den aktiviteten tror jag inte ledde oss i någon riktning.

Mer självklara metoder är kanske medarbetarundersökningar, personalmöten, resultatrapporter och en mängd andra instrument för att få koll på läget. Kanske arbetar ni också systematiskt med värdegrundsarbete för att få en gemensam kultur?

Apropå värdegrund så ramlade jag på en riktigt intressant debattartikel på temat. Under rubriken ”Ingen värdegrund i världen stoppar en idiot” manar Nils Karlsson oss att våga vägra värdegrundsarbete. Jag måste erkänna att han har en del poänger.

Jag tror att alla chefer förstår vikten av att ha ett helikopterperspektiv, att se och förstå helheten. I Sonderpodden har organisationskonsulterna Love Lönnroth och Greger Hjelm ett samtal om just detta med rubriken ”Om att lyssna på organisationen”.

En av utmaningarna är att det i en och samma organisation finns olikartade bilder, upplevelser och perspektiv. Eller som Greger Hjelm benämner dem, olika landskap. I deras samtal lyfter de lyssnandet som ett verktyg för att kartlägga nuläget och förstå vad som pågår för att kunna utveckla organisationen. Att lyssna är en konst i sig. Först och främst behöver du ta dig tid i en kanske stressig vardag.  Du behöver skilja på fakta och tolkning, att lyssna utan att värdera och våga ställa mängder av utforskande frågor utan att dra snabba slutsatser och komma med lösningar. Det kan vara utmanande; om du som chef är van vid att ta snabba beslut, ge råd och tala om hur saker ska hanteras; att byta roll och våga vara utforskande och inte sitta inne med svaren. Ju fler perspektiv, upplevelser och berättelser du tar del av, desto med mångfacetterat blir landskapet.

Hur lyssnar du på din organisation?

Samhällsbärare med civilkurage

Det som existerar i samhället det finns också på våra arbetsplatser. Och på arbetsplatsen är det chefen som får hantera det. På det sättet blir cheferna viktiga kultur- och samhällsbärare.

Det innebär många roliga och utmanande möjligheter men även ett mycket stort ansvar. Det innebär så klart i många fall en möjlighet att påverka sin omgivning, men kanske också ibland en tung börda att hantera.

Samhällsfrågor som brott och kriminalitet, miljöfrågor, polarisering mellan stad och land, droger, hat och kärlek är alla frågor som återfinns på våra arbetsplatser och som cheferna måste hantera. Det gäller både i förhållande till överordnade och ägare, men kanske tydligast i förhållande till de egna medarbetarna.

I fallet med Danske Bank, som i stor skala sysslade med penningtvätt i Baltikum, ser vi hur en chef modigt ställde sig upp och försvarade centrala värderingar i det demokratiska samhället. I det fallet visar han civilkurage och står upp emot en ledning som gått vilse. Men i de allra flesta fallen handlar det om långt mycket mer vardagliga situationer i det egna teamet.

Då är det viktigt med öppna, trygga arbetsplatser så att cheferna känner att de har mandat att använda det civilkurage som krävs. Och agera som de samhällsbärare de är.

Chefer som förvandlas till rövhattar

Jag blev uppmärksammad på en podd som heter Dumma människor och framför allt ett avsnitt med titeln ”Därför är din chef ett as (maktparadoxen)”. Podden leds av Lina Thomsgård och hennes gäst är psykologen och författaren Björn Hedensjö.

Klart att jag går igång på en sådan generalisering, när jag vet hur många makalösa, fantastiska chefer som faktiskt är verksamma i vårt land. Samtidigt är jag medveten om att det ibland går väldigt illa, att makt kan korrumpera. Det har jag också bloggat om tidigare och ställt mig frågan om vad det är som gör att vissa makthavare förlorar fotfästet. I den här podden får jag en del av svaret, nämligen maktparadoxen.

Jag vänder mig dock emot vissa uttalanden i podden som kan få lyssnaren att tro att nästan alla och väldigt ofta blir chefer ”rövhattar”.  Min bild är en annan.

Maktparadoxen, som grundar sig på en hel del forskning som hänvisas till i podden, innebär enligt Björn Hedensjö att makt och inflytande får vi just tack vare våra positiva beteenden. Som att visa entusiasm, visa intresse för andra, våga visa svaghet, vara vänlig och omtänksam, prata öppet i gruppen, vara samarbetsorienterad och lyssna uppmärksamt till andra.

Paradoxen uppstår därför att när vi väl har fått inflytandet och makten, då korrumperar den. Och det sker snabbt. Då förändras dina tidigare positiva beteenden och det leder till att du förlorar inflytande och makt som du från början gjort dig förtjänt av.

Björn ger ett självupplevt exempel på detta när han blev chef och beskriver hur han liksom fick en rush. Det dröjde inte länge förrän han köpte sig en BMW, en bil han aldrig normalt skulle ha valt. Och inte nog med det. Han körde 130 km/h på en 70-väg och blev djupt kränkt när polisen stoppade honom och tog ifrån honom körkortet. Det handlar om en upplevelse att ha rätt till saker som andra inte har – Sense of Entitlement – som gör oss impulsiva och vårdslösa.

På Ledarna pratar vi ofta om vikten av att ha en etisk kompass som chef. Dels för att du är förebild för andra, dels just för att behålla fötterna på jorden. De chefer vi träffar på vår kurs Praktisk etik för chefer är definitivt medvetna om detta.

Men hur gör man som chef för att inte sugas in i maktparadoxen? Som mycket annat handlar det om kunskap och medvetenhet om att detta är en risk att beakta. Var uppmärksam på hur du agerar och beter dig. Står det i samklang med dina grundvärderingar? Se till att du omger dig med kloka personer som vågar tala omför dig om du agerar på sätt som står i strid med det du och organisationen/företaget står för.

Hur behåller du dina fötter på jorden?

 

 

Chefernas vardag inom offentlig sektor är inte hållbar!

Det är helt nödvändigt att uppvärdera ledarskapets värde och betydelse inom vård och omsorg på alla nivåer. Det tänker jag när jag tar del av Arbetsmiljöverkets rapport, Första linjens chefer i vård och omsorg (pressmeddelande från Arbetsmiljöverket). Arbetsmiljöverket har inspekterat 113 arbetsgivare och 99 procent av arbetsgivarna har fått påpekande om att åtgärda chefernas arbetsmiljö. Ja, du läste rätt, 99 procent. Situationen är allvarlig och rapporten är uppfodrande för alla arbetsgivare.

Bilden som växer fram i rapporten överensstämmer med Ledarnas bild av arbetssituationen i offentlig sektor. Arbetsgrupperna är för stora, cheferna får lösa allt från blommor till rekrytering, det regnar ner arbetsuppgifter och det finns inget systematiskt arbetsmiljöarbete kring chefens arbetsmiljö.

Ledarna driver sedan i våras en turné genom landet där vi träffar chefer i offentlig sektor. När vi möter medlemmar, nya som gamla, märker vi ett stort behov av att få diskutera chefs- och ledarskapsfrågor. Det finns ett stort engagemang och en vilja att göra ett bra jobb som chef. Det många upplever är att det inte ges tid för detta och att det saknas resurser.

De här cheferna leder verksamheter som många gånger handlar om liv eller död. Patientens behov knackar hela tiden på dörren och alla inblandade vill göra sitt yttersta. Det går dock inte att bygga enkom på viljan att göra sitt yttersta. Du kan vara hur skicklig chef och ledare som helst, men när förutsättningarna inte är rimliga får varken chefer eller medarbetarna en hälsosam arbetsmiljö. Detta blir vården i allmänhet och patienterna i synnerhet lidande av. En väg till bättre och effektivare vård är att släppa fri potentialen hos alla medarbetare via chefer som har tid att vara närvarande, att stödja och leda sin arbetsgrupp mot verksamhetens mål.

Vi inom Ledarna har länge talat om hållbart ledarskap, och Arbetsmiljöverkets rapport visar att chefernas vardag inte är hållbar. Det blir väldigt tydligt att när arbetsgivaren inte satsar på att minska arbetsgrupperna och patienttätheten, så kan inte våra medlemmar utöva sitt ledarskap. Det leder i förlängningen till sämre produktivitet och missnöjda medarbetare och patienter.

Arbetsmiljöverket beskriver hur de inom samma arbetsgivare funnit tekniska avdelningar med företrädesvis män anställda som har rätt dimensionerade arbetsgrupper, medan samma arbetsgivare har alldeles för stora arbetsgrupper på kvinnodominerade områden. Den här strukturella diskrimineringen, värdediskrimineringen, måste diskuteras på arbetsgivarnivå. Det ska inte kunna se ut så här 2018, men det gör det. Här måste attityder och gamla stereotypa mönster brytas. Vid Ledarnas kongress maj 2018 beslutade vi att kartlägga värdediskrimineringen inom offentlig sektor.

I Arbetsmiljöverkets rapport framkommer också att det finns arbetsgivare som tagit påpekandena på största allvar och förändrat storleken på arbetsgrupperna och påbörjat ett arbetsmiljöarbete omkring arbetsmiljön för första linjens chefer. Det är förstås väldigt bra och Ledarna välkomnar också Arbetsmiljöverkets slutsatser och rekommendationer:

  • Det ska finnas rutiner för att följa upp hög arbetsbelastning för första linjens chefer inom vård och omsorg
  • Arbetsbelastningen ska vara hälsosam och hållbar
  • Första linjens chefer ska få stöd i sitt ledarskap av arbetsgivaren

Ska det där lyckas måste man börja med att besvara frågan; vad är Ledarskapet värde? Svaret är betydligt mer än vad som är fallet idag, och det måste få kosta.

Den 28 september håller Ledarna ett seminarium i Stockholm på tema ledarskap i kommun och landsting.
Läs mer och anmäl dig här >>  

Chef = ständig övertid?

Så här i valtider intervjuas de politiska partierna om en mängd olika sakfrågor. Själv är jag engagerad och intresserad av utmaningarna kring den arbetsrelaterade ohälsan och stressen i arbetslivet. Om just detta har Du&Jobbet ställt frågor till samtliga riksdagspartier. Frågan lyder: ”Sjukskrivningar med psykiska diagnoser ökar. Statistik från SCB visar samtidigt att stressen ökar i arbetslivet. Hur starkt är sambandet, och vad kan göras?”

De, förvisso korta, svaren i artikeln gör mig lite nedslagen. Få av partierna framför några konkreta åtgärder.  Flera av dem lyfter stolta upp sina planer på vårdreformer som ska ge större tillgänglighet vid psykisk ohälsa. Men då är liksom skadan redan skedd.

Vill man på allvar komma åt problemen tror jag att det är oundvikligt att öka resurserna i företag och organisationer. Jag bloggade tidigare om det jag kallar anorektiska organisationer. Organisationer som under årtionden slimmats för ökad kostnadseffektivitet. Den verkliga utmaningen tror jag är att detta, åtminstone på kort sikt, handlar om motstridiga mål. Kostnadseffektivitet och konkurrens väger helt enkelt tyngre än chefers och medarbetares välmående och hälsa.

Många aktörer, inte minst vi på Ledarna, talar om hur arbetslivet i allt högre utsträckning präglas av snabbrörlighet och komplexitet.  Chefer har breda och krävande uppdrag och möjligheterna till återhämtning är om möjligt ännu viktigare idag än tidigare.

Så vad gör chefer för att hinna med allt i jobbet? Ett sätt är att förlänga arbetsdagen. I genomsnitt arbetar chefer 47 timmar i veckan. Frågan är om det är möjligt att vara chef och arbeta inom normal veckoarbetstid? Den och många andra frågor ställer vi nu till ett stort antal chefer i olika branscher. Den första av flera kartläggningar rör Livsmedelsbranschen, som du kan läsa här. Här uppger nästan hälften av cheferna (47 procent) att arbetet inte är möjligt att utföra inom normal veckoarbetstid.

Liknande resultat ser jag inom fler branscher där vi nu gör motsvarande kartläggningar som kommer att publiceras löpande. Har det blivit underförstått och kanske självklart att chefsyrket också innebär konstant övertid?

Om detta är en förutsättning för att arbeta som chef, vilka är då långsiktigt beredda att ta de viktiga jobben? Som småbarnsförälder, mitt i livet, är det säkert en extra stor utmaning att få jobb och familj att gå ihop. Eller för alla som har ett aktivt privatliv med olika engagemang. Det kräver att du har energi kvar till annat efter en arbetsdag.

Forskare vid Sahlgrenska akademin i Göteborg har utvecklat ett digitalt test för att mäta behov av återhämtning efter arbetet. Testa gärna själv och fundera över din egen arbetssituation.

Jag har två funderingar:

  • Är det möjligt att hantera alla delar i chefsuppdraget inom normal veckoarbetstid?
  • Vad har du för tips för att hinna med allt i jobbet inom normal veckoarbetstid?

Florence Nightingale jobbar inte här.

Det finns en historisk belastning som överskuggar alla lönediskussioner för yrken inom offentlig sektor. Eftersom verksamheten är skattefinansierad ska lönerna hållas tillbaka och eftersom innehållet i arbetet är så spännande och intressant kan man förvänta sig att människor ska arbeta för lägre lön. Dessutom finns det där med “kakan som är liten men säker”, som fortfarande sprider bilden av att anställningsvillkoren är tryggare i offentlig sektor och att lönerna därmed kan vara lägre.

Men kanske är det äntligen dags att göra upp med allt detta.

Offentlig sektor står inför enorma utmaningar de närmaste decennierna när det gäller kompetensförsörjning. Man behöver rekrytera stora skaror av nya medarbetare – och behålla dem som redan finns. Skolan, sjukvården och äldreomsorgen har alla problem med såväl kvantitet som kvalitet i leveransen till medborgarna.

I en ledare i dagens GP sätter Alexandra Boscanin fingret på problemet och pekar på den urholkning av arbetsvillkor, status och löner som lett till att kompetenta medarbetare flyr från verksamheten och att problemen med nyrekrytering bara växer. När man kan, väljer människor  helt enkelt andra arbetsgivare och andra yrken.

Men lösningen ligger inte, som Boscanin föreslår, bara i att staten tillskjuter medel till generella lönepåslag. Lönerna måste upp, men framförallt måste lönespridningen öka. Kompetens, engagemang och kunnande måste belönas, och det ska gå att göra lönekarriär även i välfärdsyrken. Sverige har en av Europas mest sammanpressade lönestrukturer. Bland sjuksköterskor, en av de mest utsatta yrkesgrupperna, kan det skilja bara tusenlappar mellan nyutexaminerade med grundkompetens och specialistkompetenta, erfarna medarbetare.

Lönestrukturen inom välfärdssektorn behöver revideras. Cheferna måste få mandat att höja lönerna ordentligt för de medarbetare som presterar bäst och lämnar störst bidrag.  Möjlighet till kompetensutveckling, inflytande på arbetssituationen och en tydlig karriärstege behöver kopplas till en modig och framtidsinriktad lönepolitik.

Florence Nightingales dagar är över. Det går inte att räkna med människors idealism, lönerna måste vara konkurrenskraftiga. Idag slösar vi bort pengar på ständiga rekryteringsprocesser, bemanningstjänster och övertid . Låt istället cheferna få fullt mandat att arbeta med lön som en del av verksamhetsutvecklingen, och betala vad kostar att ha en stabil och relevant bemanning.

 

 

Säkra arbetsplatsen mot sexuella trakasserier

Sedan oktober 2017 har otroligt mycket arbete gjorts för att skapa trygga arbetsplatser. Ingen ska längre behöva gå till sitt jobb och räkna med att bli exkluderad, trakasserad eller diskriminerad. Policies och handlingsplaner har reviderats, diskussionsmaterial har utvecklats, samverkansmöten mellan många olika parter har genomförts, undersökningar startats, anmälningar hanterats och idéer och metoder utbytts.

Det är fantastiskt.
Siffror visar att uppskattningsvis var tredje person, sedan oktober, har pratat om sexuella trakasserier. Hur många gjorde det innan #metoo?

Jag träffar i mitt jobb många chefer som efterfrågar kunskap om sexuella trakasserier, ofta juridisk sådan. Vad är det egentligen som gäller och hur tangerar arbetsmiljölagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen varandra?
Det lagstadgade arbetet är viktigt. Det är ju själva grunden för våra verksamheter. Kraven på att ha policies och handlingsplaner på plats när det väl händer är tydliga, i båda lagstiftningarna.

Men det är inte där det händer. Förändringen sker i det dagliga arbetet, och min uppmaning till alla chefer är därför att också arbeta med kulturen. Det är tryggt att ägna sin tid åt pappersarbetet, det kan dessutom skapa en känsla av att göra skillnad. Men det kommer att spela mindre roll om vi inte samtidigt utmanar oss i att jobba tillsammans med medarbetare, skyddsombud och andra fackliga företrädare.
För lika tydliga som kraven är på vad arbetsgivaren ska ha på plats i form av dokument, lika tydliga är kraven på att jobba förebyggande.
För att se till att inga kränkningar eller trakasserier förekommer så är det helt avgörande att ni tillsammans skapar en miljö av tillit och trygghet. En inkluderande organisation utmärks av en upplevelse av rättvisa, respekt, tillit, trygghet, värdesättande och tillhörighet. Det arbetet handlar mycket om samverkan, om samtal och att utmana rådande normer och attityder. Kanhända är chefen mindre van vid att arbeta med det.

Arbeta medvetet med härskartekniker

Ett råd till dig som chef är att du skaffar dig kunskap om härskartekniker. Det finns flera orsaker till det.

• Du lär dig identifiera exkluderande beteenden snabbt. Att ha nolltolerans för vissa beteenden innebär att inte ett enda tillfälle får gå obemärkt förbi. Exkluderande beteenden som till exempel förminskade skämt och jargong, osynliggörande, skuldbeläggande och ett sexualiserat språk är grogrund för trakasserier och överhuvudtaget alltid skadligt för arbetsmiljön. Om du som chef kan se och ta diskussionen direkt när det sker, har du mycket vunnet i att skapa en god arbetsmiljö. Kom ihåg att härskartekniker kan utövas både subtilt och tydligt, omedvetet och medvetet.

• Du lär dig strategier för att motverka maktutövning i vardagen och kan istället hitta sätt som ni i gruppen kan bekräfta varandra för att sträva mot inkludering.

• Kunskapen hjälper dig att förstå vad som hänt om du får en anmälan om sexuella trakasserier. För den som anmäler kan det vara svårt att sätta ord på vad som faktiskt hänt, eftersom utsatthet ibland kan upplevas som en diffus känsla. Dessutom finns det ofta en känsla av skam och skuld där du som chef kan hjälpa till att sätta fokus på det egentliga problemet.
Se till att nyckelpersoner som chefer, skyddsombud har kunskapen och bjud in dina medarbetare till diskussioner om accepterat och oaccepterat beteende med utgångspunkt från härskarteknikerna. På så sätt kan du starta den dialog som krävs för att påbörja resan mot en inkluderande organisation.

Fler råd rörande arbetet mot sexuella trakasserier finns i vår chefsguide.

Och i podden ”I spåren av metoo – det här måste chefen göra”.

Jag vill även tipsa om boken Fem härskartekniker Femtio motståndsstrategier som Rebecka Bohlin och Sara Berg.

Stress på jobbet förhindras med bra chefer. Inte med friår!

Regeringen har velat ta sig an frågan om stress och ohälsa på jobbet och har tillsatt en utredning om “Hållbart arbetsliv”, som presenterade sitt delbetänkande i tisdags. Ett av utredningens uppdrag var att undersöka om möjligheten till ledighet under arbetslivet  är tillgodosedd, och ett av förslagen är en ny variant av “friår” men med tydlig inriktning på kompetensutveckling.

Utredaren Anders Wallner faller dock inte i fällan, utan tar i en debattartikel i Aftonbladet avstånd från idén om att stress på arbetsplatsen kan lösas genom att man ger folk ledigt från jobbet för att återhämta sig. Friår, eller utvecklingsår som det heter i det nya förslaget, kan ha ett stort värde på en arbetsmarknad som kräver kompetensutveckling under ett långt arbetsliv – men det har inget med ohälsosam arbetsmiljö att göra.

Istället ligger nyckeln till lösningen i ett tydligt och närvarande ledarskap och chefer som har organisatoriska förutsättningar att utöva det.

Stressjukdomar kostar samhället stora summor varje år, förutom det lidande som individen utsätts för. Det värst utsatta området när det gäller arbetsplatsrelaterad stress är offentlig sektor. Där är sjuktalen höga och man står inför enorma rekryteringsbehov, vilket har lyfts av bland andra Kommunal i en debattartikel i Dagens Nyheter igår. Det handlar både om att nyrekrytera, men också om att behålla medarbetare, och lösningen är bra arbetsplatser med inflytande och utvecklingsmöjligheter för alla.

Det finns gott om forskning som kan belägga chefens avgörande roll för en god arbetsmiljö. Chefer som kan vara närvarande, som kan se och förebygga konflikter, och som kan stödja alla medarbetare att bidra med sin fulla potential är nyckeln till ett friskt arbetsliv. Det finns också mycket bra forskning som pekar på de nästan hopplösa förutsättningar som ges till många chefer, särskilt inom offentlig sektor.

Är det inte dags att erkänna sambandet och göra verkstad av det? Vi behöver inga fler utredningar!

Vi behöver chefsuppdrag som är utformade så att chefen kan ta ansvar för en god arbetsmiljö, där ingen behöver bli sjuk. Inte ens chefer kan lösa alla de samhällsproblem som förorsakas av bristande jämställdhet och en social ojämlikhet, vår påverkansmöjlighet finns på jobbet. Men med rätt förutsättningar kan chefen se till att arbetsplatsen blir en positiv pusselbit i individens liv istället för ytterligare en börda.