Interimschef på gott och ont

Det lär vara allt vanligare med interimschefer, chefer som under en begränsad tid går in i en organisation. De anlitas vid krishantering, förändringsledning eller för att fylla en vakans fram till dess att en ny chef kommit på plats.

Viktoria Rubin, doktorand i organisationspedagogik vid Stockholms universitet, forskar om just detta – kvalificerat kunskapsarbete hos interimschefer. I en artikel i Arbetsvärlden berättar hon att ett skäl till att interimschefer blivit allt vanligare är att organisationerna är mer slimmade än tidigare. ”Det finns inget slack i systemet längre, därför kan man inte alltid längre hitta folk som kan rycka in i projekt internt”.

Enligt Rubin tycker interimscheferna själva att det som är positivt med den här typen av uppdrag, är att få utmana sig i olika miljöer och uppdrag samt personlig flexibilitet. Arbetsgivare ges naturligtvis också en ökad flexibilitet för att vid behov snabbt kunna ställa om och ta in specifik kompetens.

Personligen lockas inte jag av den här typen av uppdrag. Jag behöver känna tillhörighet och samhörighet till en organisation och ett sammanhang över tid.

Jag funderar också på hur interimschefer påverkar medarbetarna i organisationen. Att vara chef och ledare för en grupp och att bygga tillit till varandra tar tid. Det skapar alltid en viss osäkerhet när en grupp medarbetare får en ny chef, till dess att man förstår varandra och vad det nya chefskapet innebär i vardagen.

I chefsuppdragen ingår också en hel del långsiktiga uppgifter, såsom lönesättning, medarbetarsamtal, kompetensutveckling för medarbetare m.m. Uppgifter som sannolikt håller högre kvalitet om det finns en viss kontinuitet över tid mellan medarbetare och chef.

Skulle du kunna tänka dig ett interimsuppdrag som chef? Vilka för- eller nackdelar ser du i så fall med ett sådant uppdrag?

 

Chefens viktigaste kompetens – att förstå människan

Det pågår just nu två spännande forskningsprojekt som fokuserar på unga chefer och som finansieras av Afa Försäkring. Det ena Unga chefers förutsättningar vid Umeå universitet, det andra Visst vill jag vara chef! som undersöker hur unga chefer ser på sin roll och genomförs vid Karolinska Institutet.

Bägge forskningsprojekten har redan tagit fram en del preliminära resultat.

Docent Christina Björklund, KI, presenterade nyligen resultat från studien ”Visst vill jag vara chef!” vid ett webbinarie. I intervjuer framkommer det att en faktor som negativt påverkar unga chefers inställning till chefsrollen, är att de underskattade mängden och svårigheterna i personalrelaterade frågor. Björklund menade att detta är det svåraste för dem – mötet med människan – och här behöver de mycket stöd i sin organisation.

Att vara chef handlar i stor utsträckning om just detta, att möta andra människor. Det gäller verksamhetsspecifika frågor om att leda och fördela arbete, men minst lika viktigt är att förstå hur människan fungerar och vilka behov hon har. Vet du vad som gör att dina medarbetare känner engagemang, utvecklas och motiveras? Och omvänt, vad skapar hinder för dem att inte nå sin potential och minskar deras motivation eller engagemang? Det är kunskap som är avgörande för dig som chef för att leda en framgångsrik och väl fungerande verksamhet.

Det här är inga enkla frågor, vare sig du är ung och oerfaren eller mer erfaren som chef. I en ny rapport från Försvarshögskolan har man undersökt vilka ledarskapsutmaningarna är för förbandschefer som skickas ut på internationella insatser i FN:s regi. Det visar det sig att det är just personalfrågor som är mest utmanande.

Oskar Sjöström, universitetsadjunkt i ledarskap, säger att: ”Det är talande att chefer som varit med om allvarliga och dramatiska händelser som överfall och beskjutningar, menar att det jobbigaste minnet från insatsen är när de behövde ha ett känsligt medarbetarsamtal eller när de kände sig osäkra när det gällde arbetsrätt och liknande frågor.”

Detta är en slutsats av intervjuer med högre chefer med gedigen erfarenhet. Så oavsett ålder eller erfarenhet verkar mötet med människorna vara utmanande.

Alla möten med medarbetare är inte bekväma. Det pågår ständigt skeenden i organisationer och i oss människor som behöver hanteras. Och det är väl just det, oavsett vad det handlar om måste det hanteras. Att skjuta upp obehagliga samtal är aldrig någon lyckad lösning. Det smärtar mindre att dra av plåstret snabbt. Våga ta tag i dem men se till att du själv får stöd om du behöver.

Känner du som chef igen dig? Är det de personalrelaterade frågorna som du tycker är mest utmanande?

 

Chefen – vågar du möta medarbetares psykiska ohälsa?

Sannolikheten är mycket stor att du som chef någon gång kommer att ha medarbetare med psykisk ohälsa, såsom depression eller ångestsyndrom. Enligt folkhälsomyndigheten har nästan var femte person fått diagnosen depression vid något tillfälle i livet.

Psykiska problem utgör också den dominerande andelen av alla långtidssjukskrivningar i Sverige, vilket Forte konstaterar i kunskapsöversikten Psykisk ohälsa, arbetsliv och sjukfrånvaro.

Psykisk ohälsa handlar inte om svaghet som man kan ”rycka upp sig” ifrån. Det är en sjukdom som många kan få, men som man också kan bli frisk från även om det kan ta lång tid.

Vid Afa:s webbinarie, som du kan se i efterhand här, Att arbeta med psykisk ohälsa – chefens roll, presenterar Monica Bertilsson; lektor, avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet; resultatet av en enkätundersökning som besvarats av 3 358 chefer.

Fokus för studien Projekt Chefens Perspektiv är att undersöka chefers situation och perspektiv när det kommer till att möta medarbetare med psykisk ohälsa. Syftet är inte att tala om vad chefer bör eller ska göra, utan öka kunskapen om vad som stöttar chefer för att arbeta preventivt och ta hand om psykisk ohälsa på arbetsplatsen.

Hon berättar att det vanligaste sättet som chefer får kännedom om medarbetares psykiska ohälsa, är att medarbetaren själv berättar. 40 procent av cheferna upplever det stressande, hälften känner sig obekväma och 45 procent menar att det är en belastning för arbetsplatsen. Men nio av tio chefer uppger att de skulle göra anpassningar.

Personer med depression/ångest får mindre arbetsanpassning jämfört med personer med andra sjukdomar. De vanligaste arbetsanpassningar som chefer gör för medarbetare med psykisk ohälsa är stöd från chefen själv och ändrade arbetsuppgifter/-tider.

Det finns fortfarande negativa attityder till psykisk ohälsa, även om det blivit bättre. 1/3 av cheferna skulle inte anställa en person med psykisk ohälsa och det är vanligare ju högre upp i hierarkin man kommer, berättar Monica.

Studien visar vilka faktorer som har samband med en högre sannolikhet för att chefer ska arbeta preventivt med psykisk ohälsa. Dessa är:

  • chefen har ett arbetsmiljöansvar,
  • organisationen gör generella insatser såsom föreläsningar om psykisk ohälsa och stressrådgivning för medarbetare,
  • antal år som chef,
  • chefsutbildning om stöd vid depression/ångestsjukdom,
  • chefen är kvinna.

Monica Bertilsson råder chefer och deras organisationer att arbeta med kollegiala stödgrupper för att kunna prata om och bolla utmaningar med att hantera psykisk ohälsa och att arbeta med våra attityder.

Vilka förutsättningar behöver du som chef i din organisation för att möta medarbetare med psykisk ohälsa?

Chefen är helt central i den gröna omställningen

Vi översköljs av negativa nyheter om klimatförändringarna. Jag tänker ibland att, jag får ingen energi av sorgeberättelsen! Ja, jag har fattat, vi behöver ställa om nu! Nu vill jag framåt. Ge mig snarare förbilderna, bilderna av morgondagens hållbara samhälle och låt mig inspireras.

Ska vi klara omställningen till ett hållbart samhälle måste vi förstå att det börjar och slutar med ledarskapet. Så skriver Scanias VD Henrik Henriksson och medförfattaren Elaine Weidman Grunewald, grundare av AI Sustainability Center, i boken Sustainability Ledarship. Precis så är det, chefen är helt central i omställningen. Vi på Ledarna vet att Sveriges chefer vill och kan vara med och ställa om Sverige och världen till en hållbar plats att leva på. Ska cheferna klara detta så behöver de kunskap och rätt verktyg för att leda förändringen. Vi jobbar nu medvetet med att lyfta chefer som i sin vardag jobbar med hållbarhet.

I Podden Miller möter Ledare berättar Henrik Henriksson  om sin resa där han insett att Scania är en del av problemet men kan och vill bli en del av lösningen.

Sverige har ett unikt samarbete inom ramen för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige, där 22 färdplaner inom svensk industri tagits fram för att skapa en fossilfri eller klimatneutral produktion till 2045. Chefer inom respektive bransch har skapat färdplanerna och nu riktas strålkastarljuset mot politiska beslutsfattare.

Det känns som vi snart har nått en tipping point för näringslivet där hållbarhet inte längre är något i periferin utan en självklar del av kärnverksamheten. Elsa Bernadotte, VD för Karma, ett bolag som jobbar för minska matsvinnet, berättar i en intervju på ledarna.se att hon brinner för att visa hur man kan lösa hållbarhetsutmaningar på en global nivå med hjälp av teknik. Då kan man inte se lönsamhet och hållbarhet som varandras motsatser, menar hon. Det ena ger det andra.

– Genom att ha en kommersiell lösning på ett ”miljöproblem” tror jag att vi kan nå längre och snabbare. Jag vill inspirera andra att göra på samma sätt, då kan man få med större bolag och större aktörer som i sin tur kan påverka i ännu större skala, säger Elsa.

Ska företag och verksamheter vara konkurrenskraftiga så måste de medvetet och integrerat jobba med hållbarhetsfrågorna. Det får dock inte bli green washing, som inte tål en närmare granskning, det är inte hållbart varken för företaget eller planeten.

Miljödebattören och författaren Stefan Edman kom nyligen ut med boken ”Bråttom men inte kört” och när jag läste den fick jag ny inspiration. Han duckar inte för svårigheterna men har fokus på möjligheterna. Han ser fyra tydliga hopp för det kommande decenniet; 1. Den nya smarta tekniken som redan gjort sol och vind avsevärt billigare än kol och olja. 2.De nya tongivande ledarna i näringslivet. 3. Det nya EU med Green Deal och målet att bli världens första fossilfria kontinent. 4.Den unga, tuffa folkrörelsen med ”Greta effekten” som driver världens ledare framför sig.

Vi är på en förhoppningsfull resa och Ledarna vill bidra genom att ge cheferna de bästa förutsättningarna. Ett led i detta är att vi nu startat ett samarbete med NMC Nätverket för hållbart Näringsliv där vi erbjuder chefer att vara mentorer eller få en mentor för att klara det helt avgörande uppdraget att ställa om till ett hållbart samhälle.

 

Borta bra men hemma bäst? Chefens ansvar när jobbet flyttar hem

Vad betyder hemarbete för vår hälsa och vårt välmående? Och hur långt sträcker sig chefernas ansvar för arbetsmiljön i hemmet? Och hur påverkas förutsättningarna att ta detta ansvar? Allt fler chefer brottas med dessa frågor som diskuterades på ett seminarium som Ledarna arrangerade i förra veckan.

Det finns ett flertal situationer som ger upphov till svåra gränsdragningar vid hemarbete, vilket Linda de Melenne Werner, förbundsjurist på Ledarna, kunde berätta om. Faller det under arbetsgivarens ansvar om du snubblar på en sladd när du har ett arbetssamtal? Svaret är inte helt glasklart och det kan exempelvis kan bero på vilken pryl sladden går till.

Dessa svåra frågor kommer chefer att få fortsätta att hantera. Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten sa följande i DN tidigare i veckan, ”Fram till sommaren kommer det att ligga kvar, sen får vi se hur läget är framåt hösten”, säger. Det hon pratar om är rekommendationen att arbeta hemifrån.

Jag själv, liksom många andra, har haft hemmet som huvudsaklig arbetsplats i lite mer än ett år nu. Och enligt FHM får vi alltså räkna med ytterligare några månader. Kanske är det fler än jag som känner en viss trötthet inför det beskedet? Nu är vi mitt i en fas där smittspridningen återigen ökar, så vi får ge oss till tåls och hålla i och hålla ut ännu en tid. Det finns stora fördelar med de nya arbetssätten, inte minst ur ett klimatperspektiv, och samtidigt ser jag fram emot att få återse kontor och kollegor, åtminstone några dagar i veckan.

Det finns mycket som talar för att arbete hemifrån kommer att vara mer omfattande även efter pandemin. Inte som idag, men mer än före covid-19. Vår digitala mognad har tagit ett snabbt språng framåt och vi har tvingats att lära oss att det faktiskt går att hålla ihop en arbetsgrupp och jobba mot gemensamma mål även om samtliga, eller några av medarbetarna sitter i sina hem.

– Det har varit en utmaning, men vartefter har vi hittat arbetssätt så att man kan dela på arbetsuppgifter, berättade Zdenko Zecevic, Associate Director på AstraZeneca.

Han leder en arbetsgrupp där några av medarbetarna kan arbeta hemifrån medan andra måste vara i produktionen på plats. Han ser flera fördelar med ökat hemarbete, som att det går att rekrytera bredare om man inte är beroende av att medarbetarna bor nära arbetsplatsen.

Men när Caroline Lornudd, psykolog och ledarskapsforskare vid Karolinska institutet, i den intervju som inledde seminariet sa att ”vi är lite som satelliter”, så är det nog en känsla som många av oss kan känna igen. Hon berättade också att många upplever att det är svårt att upprätthålla gränsen mellan arbete och fritid när arbetet finns på köksbordet.

Att hemarbete kan leda till hälsoproblem är något som företagshälsovården har erfarit. Det handlar bland annat om att smärta i nacke och axlar har ökat samt att fler efterfrågar psykisk första hjälpen och stödsamtal.

– Det man hör av sig om är frågor om ensamhet. Det är frågor om tillhörighet. Att man känner sig bortkopplad från sitt sammanhang, berättade Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.

Han betonade vikten av att cheferna aktivt arbetar med medarbetarnas arbetsmiljö och hälsa och att det lyfts upp och hanteras som en ledningsfråga.

Det framkom samtidigt att många chefer och medarbetare upplever fördelar med att livspusslet har blivit lättare att få ihop. Just detta är något som Castellum tagit fasta på när de formulerat sin vision ”Jobba var du vill, när du vill”, som innebär att medarbetarna själva ska få frihet att avgöra var och när de vill arbeta.

– Om man mår bra och får ihop sitt livspussel så presterar man bättre, sa Helena Dino, People Experience Director på Castellum.

Samtidigt kunde hon avslöja att visionen mött motstånd bland Castellums chefer. Vilket inte är så förvånande. Det finns utmaningar med att leda på distans. Det förutsätter en högre grad av tillit. Som chef behöver man känna sig trygg med att jobbet blir gjort och det blir än viktigare med tydlig kommunikation med medarbetarna. Och det är inte så lätt att som chef veta när man tagit sitt arbetsmiljöansvar.

Ledarna har länge påpekat att det individuella straffansvaret vid oaktsamma arbetsmiljöbrott borde förändras. Det måste vara möjligt för chefer att själva göra en bedömning om de följt regler och uppfyllt gällande krav. Ökat hemarbete aktualiserar denna fråga och Johan Andersson, socialdemokratisk riksdagsledamot i arbetsmarknadsutskottet, berättade att det kommer ske en översyn av regelverken inom ramen för regeringens arbetsmiljöstrategi.

Beskedet är välkommet! Det ska vara lätt för chefen att göra rätt.

 

 Tonen på toppen och hoten mot chefen

Hot och trakasserier mot chefer, tjänstemän, forskare och journalister har det rapporterats återkommande om de senaste månaderna. Vi har kunnat läsa om dödshot mot chefer på Folkhälsomyndigheten och chefer i kommuner som har fått isolera sig med personskydd efter att ha tagit emot överblivna vaccindoser.  Även vaccinsamordnare och vetenskapsjournalister har varit hårt utsatta under senare tid.

Dessa uppmärksammade fall har koppling till pandemin men hat och hot riktade mot chefer är inget nytt. En undersökning genomförd år 2018 av tidningen Chef visade att två av tio chefer blivit utsatta för hot om fysiskt våld. Sju av tio chefer i undersökningen uppgav att de hade känt oro, rädsla eller ångest på grund av hot, hat eller våld riktat mot dem som person. Var fjärde svarade att de utsatts för trakasserier i olika form. över 40 procent upplevde att hoten har ökat de senaste åren. Detta bekräftas av statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som visar att det är en generell trend med en ökande andel av befolkningen som uppger att de blivit utsatta för hot.

Sociala medier brukar lyftas fram som en förklaring till varför hoten ökar. Chefer, beslutsfattare och förtroendevalda är mer publika och offentliga jämfört med tidigare. Idag är det möjligt att agera på en impuls och att från anonyma konton, gömd bakom skärm och tangentbord, skicka meddelanden eller skriva kommentarer på olika offentliga plattformar och forum.

Det finns naturligtvis fler delförklaringar, som utvecklingen av den organiserade brottsligheten som bidrar till ökad hotbild inom den slutna ungdomsvården, kriminalvården, polis och rättsväsende samt Försäkringskassan, socialtjänst och vissa andra delar av de kommunala verksamheterna.

Jag tror även att det uppskruvade tonläget i den politiska debatten bidrar. Det är känt sedan tidigare att hotbilden mot förtroendevalda ökar under valår. För 10 – 20 år skruvades tonläget i allmänhet ner efter en valrörelse. Så är det inte riktigt längre.

Det ökända exemplet, den amerikanska expresidenten, fortsatte i höstas att kampanja långt efter att rösterna räknats och det stod klart att han förlorat valet. Och nyss var han uppe i talarstolen igen. Talet han höll var inget politiskt linjetal som tydliggjorde republikanernas idéer för samhällsutvecklingen, det var som vanligt ett kampanjtal för honom själv, kryddat med personliga påhopp på politiker som på ett eller annat sätt kritiserat expresidenten. Som om valrörelsen 2024 redan var i gång.

Även om tonläget i Sverige inte är på riktigt samma uppskruvade nivå så har kampanjretoriken levt kvar genom hela mandatperioden även här. Sannolikt har det instabila parlamentariska läget bidragit till detta. Halvsanningar, överdrifter, personangrepp och ständigt återkommande avgångskrav är vanliga inslag i debatten.

Kampanjbudskap är till sin natur braskande, de ska bryta igenom och väcka känslor. De ska entusiasmera och mobilisera, men de ska också provocera och polarisera. Syftet är att tydliggöra de motsättningar och konfliktlinjer som det ligger i de politiska partiernas intresse att exploatera. Det handlar om att förstärka känslan av ett ”vi” mot ”dem”. Politiska kampanjer ska ytterst motivera till politisk handling.

De politiska partierna brukar själva ge uttryck för att de vill fokusera på sakpolitiken, ändå faller de ofta in i en förenklad kampanjretorik. Det är som bekant lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget men i det läge vi befinner oss vore det välgörande med lite självkritisk ödmjukhet. Och kanske ett handslag på att fokusera på den sakpolitik som alla säger sig vilja diskutera.

 

 

 

Sluta osynliggöra omsorgens chefer!

Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna presenterade i förra veckan ett förslag som innebär ytterligare 3,9 miljarder kronor årligen till äldreomsorgen. Även i detta förslag kan vi tyvärr konstatera att det saknas ett chefsperspektiv.

Bakgrunden till oppositionens förslag är covid 19-pandemin och de brister i äldreomsorgen som bland annat corona-kommissionen lyft fram. Därför är det anmärkningsvärt att det inte någonstans i underlagen som partierna presenterat nämns någonting om en av kommissionens viktigaste slutsatser – chefernas bristande förutsättningar. Denna problematik har varit känd länge och finns bekräftad i ett flertal rapporter, nu senast i rapporten ”Läget för ledarna” från myndigheten Vårdanalys.

Ledarna välkomnar självfallet alla initiativ som stärker kvaliteten inom vård och omsorg. Men som vi har påpekat så många gånger förr – ska satsningarna få effekt måste ledarskapet prioriteras och cheferna ges rätt förutsättningar. Vi har tidigare kritiserat regeringen för att sakna chefsperspektivet när det presenteras satsningar som syftar till att stärka äldreomsorgen.

Vi hänvisade även då till vad Göran Johnsson, nationell samordnare för kompetensförsörjning i vård och omsorg om äldre, sa på ett seminarium som vi arrangerade i höstas:

”Inget parti har varit tillräckligt bra på att värdera ledarskapet”.

Det nu presenterade förslaget till ändringsbudget är en bekräftelse på det konstaterandet.

Att anslå nya miljarder till äldreomsorgen är väl motiverat, men i det dagliga arbetet så är det cheferna som leder och fördelar arbetet. Det är de som i praktiken får ansvaret för att förverkliga de politiska målen om färre timanställningar och ökad personalkontinuitet inom äldreomsorgen. Ändå är chefernas viktiga arbete så gott som helt osynliggjort. Ordet ”chef” förekommer inte en enda gång i det sex sidors underlag som de tre partierna tagit fram.

Vi vet att äldreomsorgscheferna, inte minst i första linjen, gör sitt yttersta varje dag. Men det är tydligt att krav och resurser inte står i proportion till varandra. Personalgrupper med upp emot 40-60 medarbetare är inte ovanligt. Att som chef hantera hela vidden av chefsuppdraget är en utmaning i sig. Att dessutom göra det med alltför stora arbetsgrupper och svårigheter att bemanna gör det svårt att räcka till.

Mer än hälften av cheferna inom äldreomsorgen hinner inte utföra sitt arbete inom normal veckoarbetstid och att fyra av tio har en otillfredsställande balans mellan arbete och privatliv.

Vi vet att det finns stort engagemang, driv och kompetens som bland cheferna i vård och omsorgen, som brinner för sitt uppdrag. Det finns en enorm potential om dessa chefer ges rätt förutsättningar och rimlig arbetsbörda. Då kommer vi i Sverige att klara av att leverera en äldreomsorg av hög kvalitet även i framtiden. Men vi vet också att det är många som överväger att sluta för att de inte orkar vara kvar i sina uppdrag.

Så en uppmaning till alla politiska partier; sluta osynliggöra chefernas viktiga roll! Ska ni lyckas med era politiska ambitioner måste ni ge dem rimliga organisatoriska förutsättningar som rimmar med uppdraget. Chefer som själva har en bra arbetssituation och kan utöva ett närvarande ledarskap gynnar medarbetares arbetsmiljö och kvaliteten i omsorgen om de äldre.

 

Dags att omsätta kunskap till praktik!

Idag släppte myndigheten för vård- och omsorgsanalys rapporten Läget för ledarna. (Det inte är Ledarna – Sveriges chefsorganisation den handlar om). Nej, här kommer nämligen ytterligare en utredning som konstaterar att chefer i kommunal vård och omsorg behöver bättre organisatoriska förutsättningar.

Rapporten, som för övrigt är alldeles utmärkt, är ett resultat av regeringens uppdrag att ”ta fram ett underlag till nationella insatser för att utveckla och samordna arbetet med ledarskapsfrågor inom kommunalt finansierad vård och omsorg”. En del av uppdraget innebar att belysa förutsättningarna för ledarskap.

Utredningen konstaterar, liksom många före dem, att dessa chefer ansvarar för komplexa verksamheter som står inför stora utmaningar både kort- och långsiktigt och att ledarskapet är avgörande för att kunna uppnå goda resultat för brukare och patienter.

Trots en mängd tidigare studier och utredningar som också visar på bristande organisatoriska förutsättningar, konstaterar utredningen att dessa brister kvarstår. Med hänvisning till tidigare forskning konstaterar de också att de kvinnodominerade arbetsområdena, såsom vård och omsorg, generellt har sämre förutsättningar i jämförelse med mer traditionellt manligt dominerade verksamheter inom kommunal förvaltning. Detta är något vi på Ledarna också belyst i minst tre rapporter, senast i Lönlöst att få det att fungera?. 

I grunden handlar det om en obalans mellan krav och resurser. Kort och gott, inte särskilt många överraskningar varken för utredningen eller oss på Ledarna. Jag skulle kunna göra en lång lista av aktörer med myndigheter, forskare, fackliga organisationer m.fl. som under många år lyft den ohållbar situation som dessa chefer har att hantera. I forskningshänseende inte minst det omfattande forskningsprojektet Chefios som genomfördes 2008–2014.

Jag kan bara konstatera att kunskapen har funnits många, många år och har nu kompletterats med ytterligare en rapport som belyser chefers bristande organisatoriska förutsättningar.

Jag bara undrar när kunskapen ska omsättas till praktik.

Vad tror du behöver ske för att dessa, väl kända, bristande organisatoriska förutsättningar äntligen kommer att åtgärdas?

Äldreomsorgslyftet utökas till att omfatta chefer

Få har missat att det har varit ett stort fokus på äldreomsorgen det senaste året, inte minst i media. Det främsta skälet stavas pandemi och följden av att smittan spridits bland äldre. För de som inte redan tidigare varit medvetna om de bristande förutsättningarna och dess konsekvenser som äldreomsorgens chefer och medarbetare har att hantera, kan omöjligt ha undgått att förstå dessa nu.

Redan innan pandemin förstod beslutsfattare vilka utmaningar vi står inför för att säkra kompetensförsörjningen inom äldreomsorgen, inte minst mot bakgrund av demografin i landet som visar att andelen äldre kommer att bli allt fler. I slutet av 2019 tillsatte regeringen en utredning ”Nationell samordnare för kompetensförsörjningen inom vård och omsorg om äldre”.

Ytterligare en åtgärd är regeringens äldreomsorgslyft som syftar till att lyfta kompetensen hos medarbetare inom kommunalt finansierad äldreomsorg. Det möjliggör bland annat utbildning till vårdbiträde eller undersköterska på betald arbetstid.

Vad dessa båda initiativ inledningsvis helt förbisett, utifrån vårt perspektiv på Ledarna, var cheferna inom äldreomsorgen. En avgörande yrkesgrupp för att i praktiken lyckas omsätta den förändring och utveckling i verksamheten som förväntas. Ledarna har därför under det senaste året genomfört en mängd aktiviteter i syfte att lyfta ledarskapets värde och påverka chefernas arbetssituation och organisatoriska förutsättningar.

När Coronakommissionens delbetänkande Äldreomsorgen under pandemin redovisades i december 2020 uppmärksammades äntligen chefernas arbetssituation. Kommissionen menar att det har funnits strukturella brister som nuvarande och tidigare regeringar bär det yttersta ansvaret för. Avseende ledarskap skriver kommissionen att ”Arbetsgivarna måste också förbättra förutsättningarna för ledarskap genom att se över ledningsstrukturer och organisering så att antalet medarbetare som en chef ansvarar för sänks väsentligt”.

Ledarna har haft möten med utredningen Nationell samordnare för kompetensförsörjning och ledarskap är nu ett av deras fokusområden, vilket vi är väldigt glada för. I slutet av förra året sammanförde vi också utredningen med ett antal omsorgschefer för att dela tankar och erfarenheter.

Men när det gällde äldreomsorgslyftet lämnades cheferna helt utanför, fram tills nu. Regeringen har beslutat att vidga Socialstyrelsens uppdrag så att äldreomsorgslyftet också omfattar första linjens chefer. De konstaterar att de har en nyckelroll och ”vill därför öka möjligheterna även för första linjens chefer att utbilda sig på arbetstid för att stärka förutsättningarna för verksamheterna att tillhandahålla god ledning, planering, styrning och systematisk implementering av ny kunskap”.

Ledarnas vision är att alla har en bra chef. Men det kräver rimliga organisatoriska förutsättningar, inte minst om du själv ska må bra och vara hållbar i din roll. Det gäller oavsett i vilken sektor eller bransch du är verksam. Att dessa chefer nu omfattas av utbildningssatsningarna är ett litet steg i rätt riktning, men det finns fortfarande mycket att göra.

Om du fick kompetensutveckla dig på arbetstid, vad skulle du då vilja bygga på med för att stärka dig i din chefs- och ledarroll?

Även chefer inom äldrevården måste få covid-19 vaccin

I veckan fick Ledarna ett bekymrat mejl från en medlem som arbetar som enhetschef inom äldreomsorgen. Mejlet gällde frågan om begränsningar av vilka som arbetar inom äldreomsorgen som ska få möjlighet att tidigt vaccinera sig mot covid-19. Nu när vaccineringarna ska dra igång för äldreomsorgspersonal i den kommun där denna enhetschef arbetar så har ett uttryckligt undantag gjorts för just enhetschefer: Dessa ska inte få möjlighet att tidigt vaccinera sig mot covid-19.

Den kommunen hade samtidigt ålagt alla enhetschefer inom äldreomsorgen att vara fysiskt närvarande på jobbet. De fick alltså inte arbeta hemifrån; ett beslut som Ledarnas bekymrade medlem stöttade till hundra procent eftersom hen ansåg att det var svårt, för att inte säga omöjligt, att fungera väl som enhetschef på distans inom äldreomsorgen.

Men att ha en fysisk närvaroplikt på arbetet utan att få möjlighet att vaccinera sig ställer förstås till problem och det ur flera aspekter. Argumentet för att enhetschefer inte blir erbjudna vaccin, skriver medlemmen, är att de inte jobbar nära de boende utan kan hålla ett avstånd.

Medlemmen skriver: ”Vi har som så många andra äldreboende i landet haft stora utbrott av covid-19. Dessa utbrott blir extrema för en enhetschef på många sätt.

  1. Bemanningsfrågan är mer svårlöst än någonsin,
  2. Jag som chef är pressad och exponerad av personal, boende (ja självklart behöver chef vara behjälplig), och anhöriga.”

Även för mig som inte jobbar i äldreomsorgen (jag har gjort det) är det lätt att hitta exempel som tydligt påvisar svårigheterna för enhetschefer att hålla avstånd på sina arbeten i äldreomsorgen. Enhetschefer måste förstås vara ute på avdelningarna och på avdelningarna finns ofta demenssjuka som absolut inte kan ges ansvaret att försöka hålla avstånd. Och även om de äldre inte är demenssjuka och kan försöka att hålla avstånd … ska inte en enhetschef kunna hjälpa en person som ramlat? Det verkar ju vansinnigt att en enhetschef inte skulle kunna göra det – alla som jobbar i äldreomsorgen är ju till för de äldre.

Och vad händer om chefen själv blir sjuk? Enhetschefen behövs för att leda arbetet, särskilt i kris, och utan enhetschef blir verksamheten svårstyrd. Minst sagt.

Vi på Ledarnas enhet Samhälle och utredning blev intresserade av hur det ser ut i andra kommuner och gjorde en liten miniundersökning. Av de svar som vi fick drar vi slutsatsen att det varierar; ibland ingår enhetschefer i den grupp som får tidig vaccination, ibland inte.

I Folkhälsomyndighetens nationella plan för vaccination mot covid-19 ges rekommendationen att personer som bor på särskilda boenden för äldre eller har hemtjänst ska ges prioritet 1. Personal inom äldreomsorg som arbetar nära dessa boende och omsorgstagare ska ges prioritet 2. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) skriver i den första delrapporten av regionernas planering avseende vaccinering mot covid-19 att ”Sammanfattningsvis kan SKR utifrån regionernas rapporter konstatera att regionerna utifrån de givna förutsättningarna är väl förberedda för att starta vaccineringen av prioriterade grupper enligt Folkhälsomyndighetens rekommendation.”

Kärnfrågan verkar alltså vara vad som menas med arbetar nära. Men är det inte självklart att enhetschefer inom äldreomsorgen arbetar nära de som bor på äldreboendena?!

Ett av svaren till oss från en kommun visar hur förnuftet kan segra: “Det var inte självklart från början att första linjen-cheferna skulle få vaccin. Jag tror att man ändrade sig av tre skäl: För det första så var vi inte så många att det skulle innebära en orimlig fördelning av vaccinet, det vill säga ingen i personalen skulle riskera att bli utan för att några chefer fick vaccin. Det andra skälet var att det var oetiskt därför att cheferna förväntades vara stationerade på sin arbetsplats och träffa personal och boende varje dag och därmed riskera att själva bli smittade eller smitta. Slutligen, det tredje skälet, var att det ansågs viktigt att cheferna agerade föredöme för personalen för att öka vaccinationsviljan hos personalen.”

Det sista skälet, att öka vaccinationsviljan hos personalen, är viktigt med tanke på att misstänksamheten mot covid-19-vaccin är hög på sina håll.

Så, till er beslutsfattare i kommuner som fortfarande inte anser att enhetschefer inom äldreomsorgen arbetar nära de boende vill jag rikta en angelägen uppmaning: Tänk om! Låt förnuftet segra.