Dryga chefer kanske bara har gjort sitt jobb?

Medarbetarundersökningar är ett bra instrument för att följa trender och förändringar över tid. Men man behöver veta vad som pågår inom organisationen när de besvaras.

Företaget Brilliant Future slår fast att en stor andel chefer i Sverige, närmare 100 000, är dåliga chefer. Slutsatsen görs utifrån en kvantitativ undersökning som bygger på fler än 200 000 svar från medarbetarundersökningar.

Självklart finns det bland chefer, precis som i alla yrkesgrupper, personer som inte är lämpliga för sin roll. Men att utifrån medarbetarundersökningar slå fast att det är så många som var femte chef känns väl magstarkt.

Resultaten i undersökningen sägs visa att var femte chef upplevs som dålig och att en av tio medarbetare saknar stöd från sin chef. En dålig chef är en chef som inte ser sina medarbetare, är frånvarande, inte respekterar medarbetare och som i värsta fall kränker. Brilliant Future menar att skälen till detta kan vara att chefen själv får dåliga förutsättningar, avsaknad av utbildning och tid för ledarskapet, saknar stöd från sin egen chef eller helt enkelt är fel person för jobbet.

Att chefer saknar rimliga förutsättningar för att kunna vara en närvarande ledare är dessvärre ingen nyhet. Ett sådant exempel är den bristfälliga introduktion chefer får när de går in i nya uppdrag. Ledarnas senaste undersökning visar att endast 17 procent av cheferna har fått en introduktion som de upplevde som mycket god eller utmärkt. Nästan hälften uppger att den endast var någorlunda eller till och med dålig och 16 procent fick ingen introduktion alls. Här har många arbetsgivare ett förbättringsarbete att ta sig an.

Att utöva ett närvarande ledarskap ligger många chefer varmt om hjärtat. Men med den höga arbetsbelastning som följer med många chefsuppdrag i form av stor mängd administration, lågt organisatoriskt stöd, bred variation av uppgifter och ibland alltför stora medarbetargrupper blir det närvarande ledarskapet lidande. Att de då inte alltid kan vara närvarande och tillgängliga för att stötta medarbetare, när det som mest behöver det, är därför inte helt överraskande.

Att dra de slutsatser som Brilliant Future gör är inte helt pålitligt. Chefer har, som arbetsgivarens företrädare, skyldigheter att genomföra beslut som är nödvändiga för verksamheten, men som inte alltid gillas av medarbetare. Förändringar och omorganisationer tillhör vardagen, men vi är långt ifrån alla som uppskattar dem. Chefer kan heller inte tillmötesgå varje enskilt önskemål som till exempel semesteruttag eller löneökningar vilket kan leda till missnöje.

Det finns dessutom andra undersökningar som visar på helt motsatta resultat. En sådan som genomförts av Kantar Sifo under pandemin 2020, visar att 69 procent av yrkesverksamma mellan 21 och 65 år har stort förtroende för sin närmaste chef. En undersökning som en artikel i tidningen Chef refererar till.

Att se över chefers organisatoriska förutsättningar bör ligga i alla arbetsgivares intresse för att kunna attrahera och behålla chefer som ges möjlighet att utöva ett närvarande ledarskap som gynnar både verksamhet och medarbetare. Därför uppmanar Ledarna fler arbetsgivare att:

  1. Kritiskt granska chefers förutsättningar i organisationen
  2. Synliggöra chefers arbetsmiljö
  3. Se över chefsuppdragen
  4. Ge chefer tillgång till stödfunktioner
  5. Minska medarbetargruppernas storlek
  6. Se över processer och strukturer
  7. Skapa forum för dialog och utbyte

Hur ser dina förutsättningar ut för att vara en ”odryg” chef?

Två bilder av Sverige 2022

Volvo Cars bjuder in till visning av sin nya el-bil. En presentation som leds av chefer som är dedikerade att skapa en hållbar bil där den fossildrivna bilen är historia. Hållbarhet har placerat sig som huvudaktör i affärsmodellen. Blicken är riktad framåt med full förståelse om att omställningen är ofrånkomlig och nödvändig.

Bild två är en finansminister som presenterar subventioner för fossildrivna bilar, som abrupt slopar klimatbonusar och uppgivet konstaterar vad avser klimatmålen ”går det inte så går det inte”. Det känns som om regeringen försöker styra in i framtiden med blicken fäst i backspegeln.

För mig är det två talande bilder av vad olika ledarskap kan sända ut för signaler.

Alla med kunskap om klimatet vet att vi behöver ställa om nu. Vi behöver ledare på alla nivåer i samhället som vågar plädera för de långsiktiga målen och fatta beslut som på kort sikt är obekväma men som är nödvändiga för att uppnå de långsiktiga målen. Det kommer kräva uppoffringar av oss alla. Chefer och ledare behöver kunna måla visionen om det hållbara samhället samtidigt som vi måste förstå att förändringen skapar oro. Vad händer med min kunskap, mitt jobb, mitt företag? Vi vet att jobb kommer försvinna, jobb kommer utvecklas och nya jobb kommer komma.

I vår senaste hållbarhetsbarometer på Ledarna ser vi att tre av fyra chefer jobbar med hållbarhet i någon form. De vill veta mer och eftersöker djupare kunskap kring hållbarhet.

Min bild är att näringslivet i Sverige har en stark drivkraft att bidra till en hållbar utveckling. Det budskap jag möter från chefer är att politiken måste sätt upp tydliga spelregler för att nå klimatmålen. Då kommer företagen agera efter det. Det man inte vill se är häftiga svängningar som skapar en stor osäkerhet. De företag som exempelvis satsat på att utveckla drivmedel för att klara reduktionspliktsmålen, deras satsning riskerar nu att omkullkastas.

Alla tecken visar att vi behöver agera snabbt och resolut i omställningen. Vi behöver ett ledarskap som inte ger upp utan spänner bågen för att kommande generationer ska ha en frisk planet att leva på.

Vill du förändra? Ge chefer rätt förutsättningar – varför är det så svårt att förstå?

Jag möter ofta chefer i offentlig sektor som uttrycker att de har ett mycket meningsfullt jobb, att de gör skillnad. Samtidigt berättar de att det är en stor utmaning att vara chef i en politiskt styrd organisation och att det politiska ledarskapet ofta inte prioriterar det operativa ledarskapet. Det politiska ledarskapet ger helt enkelt inte chefer och ledare rätt förutsättningar för att utföra sitt uppdrag. Det leder många gånger till att den politiska viljan inte blir verklighet. Förstår inte politiken ledarskapets betydelse eller vad är det för mekanismer som leder till den många gånger rådande situationen?

I boken ”Det var någonting med fjärilar…Reflektioner om demokrati och styrning. ” gör Erik Nilsson, före detta statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet och utbildningsdepartementet ett allvarligt och mycket läsvärt försök att efter trettio år på olika beslutande nivåer inom stat och kommun, både som politiker och tjänsteman, analysera samspelet mellan politik och förvaltning. Han konstaterar att samspelet måste bli bättre och gapet mellan retorik och praktik kan inte fortsätta växa om vi ska ha en levande demokrati. Politiken måste, enligt författaren, frigöra sig från medielogikens grova förenkling av många gånger komplexa skeenden. Frestelsen är dock stor hos politiken att istället för att jobba långsiktigt, ägna sig åt utspel som skapar rubriker som har väldigt lite med den reella verkligheten att göra. Mediernas enkla dramaturgi måste överges till förmån för deras uppgift att granska och rapportera så att medborgarna får kunskap för att kunna fatta genomtänkta beslut på valdagen.

Det mest intressanta med den här boken som handlar om styrning och förvaltning är författarens fokus på ledarskapets stora betydelse på alla nivåer. Det går inte att nog betona vikten av bra chefer, men skriver Erik Nilsson, ”i den politiska diskussionen är de förvånansvärt frånvarande”. Man skulle kunna tro att en statssekreterare som skriver om styrning skulle ägna sig åt lagar, regler och pengar. Men så är inte fallet. Inte för att de är oviktiga men för att det är alldeles för mycket fokus på detta och att politiker och chefer så ofta glömmer genomförandet. Hela boken präglas av att chefer på alla nivåer måste bedriva ett kommunikativt och närvarande ledarskap om det ska ske någon förändring på riktigt. Det handlar om att relationer på alla nivåer ska mötas och lära av varandra. Ett aktivt och stimulerande chefskap tänker jag när jag läser boken.

Ska cheferna klara av det måste de ges rätt förutsättningar. Politiken borde visa mycket större intresse för och säkerställa att det finns en genomtänkt rekrytering av chefer, att de har rimliga arbetsgrupper, att de får relevant stöd och att det sker en systematisk uppföljning av chefer. I boken betonas vikten av kontinuitet och att inte hantera chefer som utbytbara enheter. Ett ledarskap som ska göra skillnad behöver tid för att förändra långsiktigt – ”visa mig den kommun som fått till bra kvalitet genom att byta kommundirektör vartannat år”.

Politiker måste ha en större förståelse av vad som händer i verksamhetens kärna, menar författaren, och uppmanar politiker att rensa bland styrsignaler max tre – ”skickar man tio kan man vara ganska trygg med att ingenting händer”. Från politisk nivå och vidare genom systemet måste det finnas en dialog där man igen och igen följer upp på ett färre antal styrsignaler. I en väl fungerande dialog med ett lyhört ledarskap kan styrningen ske i båda riktningarna. Det här är långt från New public management, som författaren ägnat sig åt men nu gör avbön ifrån. Han menar att ” vi behöver utveckla styrsystemen som leder till en ständig utveckling av verksamhetens kvalitet och till minskade klyftor. Det borde vara förvaltningspolitikens huvuduppgift.

Offentlig sektor står inför stora utmaningar inte minst beroende av vår demografiska utveckling där befolkningen lever allt längre. Den yrkesverksamma befolkningen ska bära en allt större andel av befolkningens behov av välfärdstjänster. Jag delar Erik Nilssons uppfattning att för att klara denna utmaning behövs chefer och ledare som kan beskriva en samhällsvision och sätta in varje medarbetare i ett större sammanhang. Det behövs chefer som är lyhörda för verksamheternas utmaningar och som tillsammans med medarbetena kan definiera god kvalitet. Allt det behöver ske i en lärande miljö. Ska vi klara detta behöver chefer ha rätt förutsättningar vad avser tid, mandat, resurser och tid för reflektion och återhämtning. Och jag och Ledarna kan bara instämma i Erik Nilssons utveckling av Västgötalagen: Land ska med lag och ledarskap byggas!

 

 

 

 

“En ledares främsta uppgift är att hålla hoppet vid liv”

Citatet i rubriken kommer från den amerikanske politikern John W. Gardner. Jag kom att tänka på det när jag läste Tidöavtalet och lyssnade på regeringsförklaringen. Där sägs i princip ingenting om ledarskap eller chefers förutsättningar, vilket knappast är förvånande, det brukar det inte göra i den här typen av sammanhang tyvärr. Men för att hantera de samhällsproblem som målas upp kommer det att krävas ett ledarskap som håller hoppet vid liv.

I regeringsförklaringen finns en ambition att ingjuta hopp i konstaterandet att generationer av svenskar har ställts inför tuffa tider och bestått provet. Men bilden av Sverige som målas upp är så mörk och dyster att det budskapet tyvärr drunknar.

Betraktar man svensk politik från år 2014 till idag går det att konstatera att den bild som de sittande regeringarna målat upp av Sverige har gått från ljus hoppfullhet till nattsvart dysterhet. Inför valet 2014 gav den dåvarande alliansregeringen en ljus bild av Sverige. Det var budskap om att tro på alla människors inneboende kraft och lika värde. Det var öppna dörrar för de som flyr från krig och förtryck. Visionen i valmanifestet var att göra ett bra land ännu bättre.

Alliansen förlorade valet. Kanske var den ljusa bilden inte riktigt förankrad i människors upplevelse av verkligheten? Socialdemokraterna var betydligt dystrare i anslaget med sitt budskap om att Sverige håller på att gå sönder.  Den tillträdande statsministern, Stefan Löfven, inledde sin regeringsförklaring 2014 med att konstatera att Sverige var i ett allvarligt läge där arbetslösheten hade bitit sig fast på höga nivåer, där skolresultaten rasat, klyftorna växt och där välfärden drogs med stora brister. Men Sverige var ändå en ”ledande och inspirerande kraft i världen som förverkligar de löften om frihet som vi har ställt ut till våra barn”. Han konstaterade att vi var ett land som investerar i hopp om framtiden.  I januariavtalet, efter valet 2018, konstaterades kort att ”Sverige är ett fantastiskt land men vi står tillsammans inför stora utmaningar”.

I Tidöavtalet och regeringsförklaringen  får man leta med ljus, lykta och största möjliga välvilja för att hitta något som signalerar en ljus framtidsvision. Det konstateras krasst att regeringssamarbetet syftar till att lösa de stora samhällsproblem Sverige har. I regeringsförklaringen talar statsminister Kristersson klarspråk: ”Den regering som nu tillträder tar över ansvaret för ett land som befinner sig mitt i flera parallella kriser.” Det kommer bli svårt och tufft. Det är kriser och problem, inte utmaningar. Ordet ”problem”, i dess olika former och kombinationer, förekommer 28 gånger i Tidöavtalet. ”Utmaning” finns med på ett ställe, och då som ”utmaningarna för att minska utsläppen av växthusgaser”. Ordet ”framtid” finns med på ett ställe och då i kombinationen ”dystra framtidsutsikter”. När jag söker på ”hopp” får jag en träff i ”avhopparverksamhet”. ”Tolerans” nämns en gång i begreppet ”nolltolerans”. ”Tillit” finns inte med överhuvudtaget.

Jag är inte en förespråkare för förskönande och uppsminkade verklighetsbeskrivningar. Tvärtom, det är viktigt att beskriva sakernas tillstånd som de är. Men hopplöshet riskerar att bli förlamande. Och som Vaclav Havel skrev i sina brev, ”hopp inte samma sak som naiv optimism”. Det handlar mer om en övertygelse om att något är meningsfullt oavsett hur det går.

Ledare som vill driva förändring behöver kunna teckna en målbild som är begriplig, som upplevs meningsfull och önskvärd, som är möjlig att nå och som motiverar till handling. Ett ensidigt problemfokus som enbart syftar till att bekräfta och förstå oron inför samhällsutvecklingen riskerar att få en förlamande effekt.

Ledarskap var det än bedrivs måste hitta balanspunkten mellan problembild och den positiva visionen – den nya regeringen har inte hittat den. Det behövs en tydlig förskjutning från problembild till meningsfull målbild. Ingen vill vara på ett sjunkande skepp utan här behövs fokus på karta, kompass och riktning framåt.

 

 

Bättre möjligheter till omställning och kompetensutveckling, även för chefer

Imorgon lördag träder trygghetsöverenskommelsen i kraft. Om vi använder överenskommelsen på rätt sätt kommer den vara ett viktigt verktyg, för att skapa trygghet för den enskilde att kunna ta nästa jobb, för att möta behovet av ny kompetens och för att möta företagets behov av större flexibilitet för att snabbt kunna ställa om och vara konkurrenskraftiga. Avtalet är bra för chefen, både i rollen som chef och i rollen som anställd.

Även om bra anställningsvillkor alltid är viktigt så kommer tryggheten på framtidens arbetsmarknad inte främst ligga i en fast anställning eller lång anställningstid, utan i den egna kompetensen. Därför behövs bättre möjligheter till omställning och kompetensutveckling, både för chefer och medarbetare.

Det är den här analysen som ligger till grund för trygghetsöverenskommelsens stora fokus på möjlighet till kompetensutveckling mitt i livet.

Chefer kommer framöver möta medarbetare som vill studera för att öka sin kompetens. Det kommer kräva planering och framförhållning för att klara verksamheten men det kommer på sikt höja kompetensen och skapa större rörlighet på arbetsmarknaden. För att detta ska fungera behövs en levande dialog som skapar en gemensam bild av vad verksamheten behöver och vilken kompetens som efterfrågas.

Det nya avtalet är också en stor möjlighet för chefer att höja sin egen kompetens och skapa sig en bättre position för att ta nästa spännande chefsjobb.

Det är nu viktigt att det finns rätt utbildningar. Utbildningssverige behöver möta upp med en attraktiv utbildningskatalog som har stor flexibilitet i omfång och tidsåtgång.

Förändringstakten i företag och verksamheter saktar inte in, tvärtom tenderar den att öka. Våra chefsmedlemmar beskriver återkommande hur global konkurrens, teknikutveckling, digitalisering och klimatomställning driver på en snabb strukturomvandling av arbetsmarknaden. Vi går nu dessutom in i en lågkonjunktur med stigande räntor och priser som med största sannolikhet kommer omstrukturera verksamheter och företag. Det kommer troligen leda till arbetsbrist och uppsägningar. Trygghetsöverenskommelsen möter detta med en kraftigt utbyggd omställningsorganisation.

Vi lever i en snabbt föränderlig värld där trygghetsöverenskommelsen ger individer och företag möjlighet att agera för att skapa trygghet och konkurrenskraft för en hållbar tillväxt. Tillsammans kan vi göra det bästa av avtalet.

 

 

 

Chefers utvecklingsmiljö – ett bortglömt fält

Vikten av återkommande kompetensutveckling och integrerat lärande under hela arbetslivet blir ännu viktigare när vi förväntas arbeta allt längre upp i åldrarna, samtidigt som många arbeten går i graven och nya tillkommer på grund av teknikutveckling och hög förändringstakt.

Företag och organisationer står inför stora utmaningar att klara kompetensförsörjningen och det blir alltmer angeläget för både medarbetare och chefer att klara av omställningen för att fortsatt vara anställningsbara oavsett ålder. Kompetensbristen riskerar att hämma verksamhetsutvecklingen och hota konkurrenskraften. Att en god arbetsmiljö och möjlighet till kompetensutveckling är avgörande för att säkerställa kompetensförsörjningen, framgår också av Regeringens arbetsmiljöstrategi 2021–2025.

Enligt Word Economic Forums rapport,  The Future of Jobs Report 2020, uppskattar företagen att cirka 40 procent av medarbetarna behöver omskolas upp till sex månaders tid för att klara av nya arbeten och hela 94 procent av företagsledare förväntar sig att medarbetarna lär sig nya kunskaper på jobbet. Det kräver både praktiska förutsättningar och ett klimat som uppmuntrar lärande.

I praktiken är det chefer som är avgörande för både ett åldersmedvetet ledarskap, som syftar till att äldre medarbetare ska kunna fortsätta vara yrkesverksamma högre upp i åldrarna; och medarbetares möjlighet till kontinuerlig kompetensutveckling för att klara de förändringar som sker. Men ytterst sällan beskrivs chefers egna möjligheter eller förutsättningar.

Av Ledarnas rapport Ålderism utestänger chefstalanger framgår att det är mycket ovanligt med åtgärder på arbetsplatserna som underlättar att arbeta längre upp i åldrarna. Och åtgärder som riktar sig till chefer är om möjligt ännu mer sällsynta.

När det gäller chefers egen kompetensutveckling visar Ledarnas undersökning ”Att vara chef” från 2019, att endast fyra av tio chefer uppger att de får tillräckligt stöd för sin egen utveckling/utbildning i sina organisationer.

Chefers möjligheter till lärande och utveckling i arbetslivet visar sig vara ett förvånansvärt outforskat fält. Detta blev synliggjort när Linköpings universitet, på Ledarnas uppdrag, sammanställt en kunskapsöversikt över chefers utvecklingsmiljöer (HELIX Rapport 21:005). De frågor vi ville ha besvarade var 1) Hur kan chefers utvecklingsmiljö bidra till deras egen hållbarhet? 2) Finns det vetenskapliga belägg för att chefens utvecklingsmiljö och hållbarhet gynnar deras ledarskap och verksamhetens resultat?

Området som vi kallar chefers utvecklingsmiljö är relativt nytt, varför forskarna i sitt arbete valt att utgå dels från lärande, dels från möjligheter till karriärutveckling för chefer.

I rapporten konstaterar forskarna att det finns stora kunskapsluckor inom fältet då ytterst få studier undersökt chefers möjligheter till utveckling och vilken betydelse det har för deras hållbarhet. Endast 16 studier bedömdes ha tillräcklig kvalitet och relevans för att ingå i kunskapsöversikten. Därmed är det svårt att fastslå att en god utvecklingsmiljö skapar hållbarhet hos chefer eftersom det råder brist på vetenskapligt underlag. Forskarna konstaterar dock att det finns en koppling som behöver undersökas ytterligare. Vår förhoppning är att kunskapsöversikten väcker intresse hos andra forskare för att få ytterligare kunskap om chefers utvecklingsmiljö och hur den påverkar chefer och verksamheter.

Tills vi får mer kunskap kring chefers utvecklingsmiljö hoppas jag att arbetsgivare ska uppmuntran, belöna och inte minst skapa förutsättningar så att du som chef kan avsätta tid och engagemang för din egen kompetensutveckling.

Hur ser din egen utvecklingsmiljö ut?

 

 

Kvalet över valet

Med bara några få dagar kvar till valdagen vet jag ännu inte vilken fot jag ska stå på. Jag försöker förstå de politiska partiernas ståndpunkter och ideologi. Jag har följt utfrågningarna av samtliga partiledare och diskuterat med vänner och kollegor. Men mycket klokare blir jag faktiskt inte.

Det är många stora och komplexa samhällsfrågor som behöver hanteras, vilket tydligt syns på partiernas olika budskap på årets valaffischer. Här lyfts utmaningar som rör kriminalitet, otrygghet, klimatförändringar, utanförskap, arbetslöshet, vård och omsorg och mycket annat. Områden som de flesta av oss med stor sannolikhet kan skriva under på att det är viktiga frågor. Att problemen över huvud taget existerar beror uteslutande på ”motståndarlaget”. Men lösningarna då, undrar jag?

Ska man tro våra partiledare, verkar var och en av dessa svåra utmaningar kunna lösas med en enkel åtgärd, eller i undantagsfall ett par. Ofta handlar lösningarna om att lägga till eller ta bort – mer eller mindre av någonting. Är det verkligen någon som på allvar tror på det? Eller är det politiken som tror att vi som mottagare inte är kapabla till mer avancerad tankeverksamhet?

Chefer i arbetslivet är vana att driva förändringar som syftar till att göra verksamheten mer effektiv, bättre, mer lönsam osv. Som chef vet du att en förändring eller åtgärd som kan tyckas ganska oförarglig och enkel, nästan alltid leder till följdeffekter i andra delar av en verksamhet. Vissa effekter har vi kunnat förutse, medan andra uppstår som ingen kunnat sia om. En sparåtgärd kanske gör organisationen mer lönsam precis som planerat, men till följd av förändringen lämnar kanske en grupp medarbetare med nyckelkompetens, vilket inte alls var ett önskat utfall.

Enkla lösningar på komplexa utmaningar fungerar inte alltid ens i en enskild och avgränsad organisation. Ännu mindre troligt är det att enkla lösningar är svaret på samhällsproblem som ofta har förgreningar utanför vårt lands gränser, där Sveriges regering självt vare sig har rätten eller kapaciteten att agera.

Jag hoppas du känner dig mer säker än jag när det är dags på söndag. Men oavsett vad jag landar i så kommer jag att rösta, om det så får bli genom uteslutningsmetoden. En sak är jag ändå ganska säker på. Oavsett vilket block som får majoritet blir det en rejäl utmaning att bilda en regeringsduglig samling. Här kommer i sanning ledarskapet att sättas på prov. Vilken skillnad det gör för oss medborgare får framtiden utvisa.

 

Almedalen – nystart eller slutet för politikerveckan?

Efter två år av pandemi var Almedalsveckan tillbaka, men nu i ett delvis nytt format. Istället för åtta heldagar har veckan bantats ner till tre heldagar och två halvdagar, söndag eftermiddag till torsdag förmiddag. Det nedbantade formatet innebär två partiledartal per heldag och att antalet seminarier och aktiviteter halverats jämfört med valåret 2018 – från omkring 4 000 till 2 000.

Innebär förändringen en nystart eller är det början på slutet? När jag kom hit i söndags var jag benägen att tänka att det var det senare. Det kändes avslaget och lite folktomt. Nu lider veckan mot sitt slut och intrycket är delvis ett annat. Jag kan konstatera att de flesta jag träffat bedömer att det är en nystart. Almedalsveckan fyller uppenbart en viktig funktion som mötesplats. Av det jag hört så gör många bedömningen att veckan har tjänat på att bantas ner i tid och antal arrangemang. Jag tror därför att Almedalsveckan har goda förutsättningar att leva kvar.

Tyvärr fick vi uppleva ett hot mot veckan i det fruktansvärda knivdåd som skedde på onsdagen. Oberoende av motiv, som i skrivande stund är okänt, så visar det att det inte går att skydda sig mot denna typ av våld, oavsett antal poliser på plats. Detta innebär ett hot mot en av de främsta manifestationerna av demokratisk öppenhet som vi har i Sverige.

Vi på Ledarna har genomfört två egna seminarier. Det ena fokuserade på förutsättningarna för chefer i offentlig sektor och utmaningarna att leda i en politiskt styrd organisation. Vi lyfte ledarskapets värde och chefernas betydelse för den offentliga sektorns utveckling och framgång. Det andra seminariet handlade om transformationen till ett hållbart samhälle och den omfattande kompetensomställning som krävs för att göra den möjlig. Omställningen ställer stora krav på chefer att leda i förändring. Trygghetsöverenskommelsen lägger en bra grund för en ny omställningsorganisation att växa fram, men i dagsläget saknas det anpassade utbildningar, både för chefer och medarbetare. Det är också otydligt vem som har ansvar för att sådana utbildningar växer fram. Det går bra att ta del av båda seminarierna i efterhand här och här. Seminarier i all ära men det riktigt stora värdet med Almedalen ligger i de personliga mötena. Ledarna bjöd därför in till en frukost där vi samtalade om hur vi kan skapa mångfald och inkludering och säkerställa en bredare rekryteringsbas och bredda bilden av vem som kan och vill bli chef. Vi bjöd också in till en lunch om vilka krav som ställs på chefer i offentlig sektor och hur det ser ut med tilliten mellan politiker och förvaltning – vilka förutsättningar det finns för tillitsbaserat ledarskap.

Dessa samtal visar när Almedalen är som allra bäst. När människor med olika perspektiv, erfarenheter och utgångspunkter under avspända former kan mötas och diskutera viktiga och relevanta samhällsfrågor. Det är så demokrati fungerar och praktiseras. Låt oss hoppas och aktivt verka för att detta får leva vidare även framåt.

 

Ta dig tid för återhämtning chefen!

Vi har redan hunnit en bit in i juli och kanske har du redan påbörjat din semester eller förbereder dig för att få en efterlängtad ledighet. Vad du än har planerat, så vill jag verkligen uppmana dig att ta vara på tiden för din återhämtning. Även om du har ett roligt och stimulerande chefsjobb som du brinner för, så behöver även den mest engagerade chef ledighet för att ladda batterierna. 

Vi på Ledarna vet att många chefer har svårt att ta sig den tiden under en vanlig arbetsvecka, då arbetsbelastningen ofta är hög. Vår egen undersökning visar att så många som var fjärde chef upplever att de sällan eller aldrig har tid för återhämtning. Sämst ställt är det för chefer i våra kommuner och regioner där var tredje chef upplever denna brist. Därför blir semesterperioden än viktigare för den viktiga återhämtningen.  

Att ta på sig syrgasmasken först, innan du hjälper andra, är en gammal men fullt väl lika giltig metafor. Om du som chef inte värnar din egen återhämtning så att du har ork och mår bra, kommer du inte ha förutsättningar för att vara stöd och vägledning för dina medarbetare. 

Hur vi väljer att på bästa sätt ladda batterierna skiljer sig naturligtvis åt från person till person. Kanske kan den här artikeln i Chefstidningen ge dig lite inspiration och tips där chefer berättar om hur de gör för att få bästa möjliga återhämtning i sommar. 

Jag önskar dig en riktigt fin sommar och uppmanar dig att värna din egen tid för återhämtning. 

Vad är den bästa återhämtningen för just dig? 

 

 

 

Vart är ledarskapet i Sverige på väg?

Har toppstyrning och ökad byråkrati blivit vanligare på svenska arbetsplatser de senaste decennierna? Ja, det menar i alla fall Tomas Müllern, professor i företagsekonomi vid Jönköpings universitet som studerat ledarskap. En förklaring är, enligt honom, en mer internationell företagskultur till följd av globaliseringen samt ny teknik som gör det möjligt att samla data, övervaka och styra på nya sätt. Han uttrycker i en artikel att han noterat att ledarskapsböckerna inte har samma tyngdpunkt på decentralisering som tidigare, utan på att styra och mäta.

Faktum är att jag har samma känsla, trots allt som skrivs och sägs kring exempelvis tillitsbaserad styrning, självledarskap och vikten av det relationella i ledarskapet. Jag kan inte leda detta i bevis, utan det bygger till stora delar på egen erfarenhet; sådant jag fått berättat för mig, dels från alla medlemmar jag mött under åren på Ledarna, dels från vänner och bekanta.

Och om det nu är så, vill jag lägga till föränderlighet och hög komplexitet som förklaring.

För många år sedan lyssnade jag till Mats Agurén, filosofie doktor och organisationskonsult. Han talade om tama respektive elaka (eng. wicked) problem och utmaningar. De tama problemen är våra organisationer väl rustade för när det gäller organisationsstruktur och styrsystem.

Tama problem är sådana som: vi stött på förut, kan vara komplicerade men behöver inte vara komplexa, har vi rutiner för att lösa och har löst förut samt att vi kan lita på vår erfarenhet. Men med dagens utvecklingstakt och den omvärld vi verkar i ställs organisationer allt oftare inför så kallade elaka problem, som är sådana som: vi inte sett förut, ofta är både komplicerade och komplexa, vi saknar rutiner för att lösa och vår erfarenhet räcker inte till.

Idag är det således vardagsmat för ledningar och chefer att ta beslut utan att med säkerhet veta att de har tillräckliga fakta. Hög förändringstakt och hög komplexitet gör det omöjligt att ha full kontroll och att kunna förutse alla eventuella konsekvenser. Men samtidigt har vi som biologiska varelser ett behov av att skapa en känsla av att ha kontroll. Så för att balansera vår omvärld med våra högst mänskliga behov väljer vi att dra åt tyglarna genom att centralisera beslut och inflytande, kontrollera genom att styra, mäta och följa upp ett stort antal nyckeltal. På det sättet kan vi åtminstone invagga oss i tron att ändå ha kontroll.

Dela gärna med dig av dina tankar: Har det skett och sker en förskjutning av ledarskapet i Sverige mot ett mer toppstyrt och auktoritärt ledarskap och vad beror det i så fall på?