Sanning och ledarskap i en digital värld 

/0 Kommentarer/i , /av

När den demokratiske kandidaten Kevin Van Ausdal drog sig ur primärvalet i Georgia den 11 september stod det klart att republikanen Marjorie Taylor Greene kommer att ta plats i den amerikanska kongressen. Jaha, tänker kanske de flesta. Men det som gör detta intressant och gjort att det har väckt uppmärksamhet är att Taylor Greene öppet uttryckt stöd för QAnons konspirationsteorier.

Dessa teorier går i korthet går ut på att USA styrs av en dold maktelit som ägnar sig åt pedofili och satanism. Donald Trump betraktas av QAnons följare som ledaren i kampen mot denna så kallade ”deep state” som i hemlighet manipulerar och styr det amerikanska samhället. Hillary Clinton, Barack Obama, George Soros, Oprah Winfrey, Tom Hanks, Påve Franciskus och Dalai Lama har pekats ut som tillhörande detta satanistiska pedofilnätverk.

Att politiker med stolliga idéer väljs in i folkvalda församlingar är inget nytt och heller inte särskilt unikt. Men i de allra flesta fall väljer ledarskiktet i partiet då att ta avstånd ifrån idéerna och marginalisera den kandidat som man anser far med galenskap, som kan skada bilden av partiet och riskerar att skrämma bort väljare. Så gör inte Trump. Han välkomnar och gratulerar Taylor Greene. Han kallar henne en ”future Republican Star” och ”Marjorie is strong on everything and never gives up – a real WINNER!” Han ser uppenbarligen inga problem med Taylor Greenes kopplingar till QAnon.

I själva verket har han vid ett flertal tillfällen förstärkt deras budskap på hans Twitterkonto. Och Eric Trump, presidentens son, publicerade nyligen ett stort ”Q” på Instagram med hashtagen av QAnons slogan: ”Where we go one, we go all.” Det här är ett uttryck för en utveckling som alla ledare och chefer behöver reflektera över och motarbeta.

Det skulle vara att slå in vidöppna dörrar att påpeka att Trump inte bryr sig om sådana saker som sanning, fakta och vetenskap. Det är i själva verket en av de viktigaste delarna i hans maktstrategi – att undergräva tilltron till experter, sakkunniga, fackmän, forskare, journalister, kulturutövare – ja, alla som på något sätt motsäger eller kritiserar Trump. Därigenom kan han avfärda all kritik som politisk häxjakt – och hans följare tror på honom. Allt är underordnat det maktpolitiska spelet, allt är politik.

Men, det här inte nytt eller ovanligt. Personer med politiska maktambitioner saknar ofta lidelse och respekt för sanningen. Det har påpekats och blivit uppenbart vid otaliga tillfällen genom historien. ”No one ever doubted that truth and politics are on rather bad terms with each other”, skriver exempelvis Hannah Arendt i sin essä Truth and Politics från 1967.

Egentligen tycker jag att media ger alldeles för stort utrymme för personen Trump. Och jag skulle gissa att han egentligen inte bryr sig särskilt mycket om QAnons teorier. Men han älskar att vara världens mäktigaste man. Och han smickras av att den här rörelsen har utsett honom till deras obestridde ledare.

Det som är verkligt intressant att reflektera över är vilka sociala och kulturella förutsättningar som krävs för att en politisk ledare som han, så skamlöst hittar på och babblar mot bättre vetande, kan vinna brett folkligt stöd? Och hur kan över hälften av de republikanska väljarna tro att QAnons konspirationsteorier är ”mostly true” (33 procent) eller ”partly true” (23 procent) Om dessa mätningar stämmer skulle det innebära att runt 20 miljoner amerikaner går runt och tror att det är mestadels sant att deras land i hemlighet styrs av ett nätverk av satanistiska pedofiler. Runt 15 miljoner skulle då tro att det är delvis sant.

Svar på frågorna kan möjligen börja sökas hos den amerikanske filosofen Allan Bloom. I mitten av 1980-talet gav han ut en bok som innehöll en svidande kritik mot det amerikanska utbildningsväsendet, där han själv var verksam. Boken,  ”The Closing of the American Mind”, blev en oväntad storsäljare och låg länge på topplistorna. Boken blev främst uppskattad i konservativa kretsar, även om han själv envist tillbakavisade alla påståenden om att han själv var konservativ.

Men bakgrunden till den politiska etiketteringen är lätt att förstå. Hans kritik riktade sig främst mot intellektuella som i en missriktad jämlikhetsiver lite slarvigt hävdade att sanning och kunskap är relativ. Förenklat menade han att elever och studenter inte blev rustade att tänka mer avancerat kring vad som är sant och falskt. Skolan och universiteten gav, enligt Bloom, inte verktygen för detta. I den miljön blir det lätt en sammanblandning mellan fakta och åsikter. Det är det utbildningssystemet som skolat dagens makthavare.

Illustrerande exempel är humorserien The Big Bang Theory där Sheldon Coopers mammas har ett standardsvar när sonen kommer med vetenskapligt förankrade invändningar mot hennes fundamentalistiska övertygelse – ”Well, that’s your opinion”.

Ett annat svar handlar om vår digitala verklighet. Information flödar snabbt och fritt, till stor del utan redaktionella filter. Det ställer stora krav på oss alla att kunna granska, värdera, sortera och bedöma rimlighet och sanningshalt i de olika påståenden och teorier som är i ständig cirkulation. På internet flyter sanning och lögn omkring sida vid sida på samma yta. Det går att finna stöd för nästan vilken märklig uppfattning som helst.

Vad har detta med ledarskap att göra? Allt, skulle jag vilja hävda. För det är i denna verklighet som politiska ledare söker förtroende. De sociala och kulturella förutsättningarna sätter ramarna för vad som kan hävdas i politiska debatter, och på vilka grunder. I en demokrati där en bred majoritet värdesätter kunskap och har en respekt för fakta och analys, men också rättvisa och hederlighet, har exempelvis en politiker som glider på sanningen och förnekar fakta svårare att vinna popularitet och stöd.

I Ledarnas förbundspolitiska program skriver vi att ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är konsekvent, förutsägbart och uppfattas som rättvist. Ledarskap formas av flera samspelande faktorer: individuella egenskaper, förutsättningarna för uppdraget och det sammanhang som chefer och ledare är verksamma i.

Vi som chefer och ledare behöver göra allt som står i vår makt för att upprätthålla det goda ledarskapet.

Är du redo att leda på distans i ytterligare 2–3 år?

/0 Kommentarer/i , /av

Det är många som längtar tillbaka till en normal arbetstillvaro. Att fysiskt få vara på arbetsplatsen och träffa kollegor och chefer ansikte mot ansikte. Flera forskare varnar för ökad psykisk ohälsa när vi sitter isolerade hemma, liksom ökande missbruksproblem.

Kanske tillhör du dem som tänkte att efter sommaren så blir det som vanligt igen? Men i nuläget rekommenderar Folkhälsomyndigheten att vi som har möjlighet att arbeta hemma, fortsätter med det till och med 31 december för att de som måste ta sig till arbetet kan göra det utan att trängas.

Så nog verkar det dröja till normaliteten och frågan är om det överhuvudtaget blir som vanligt igen. Enligt WHO kan en normalisering av samhället eventuellt ske först om 2–3 år. I lördags intervjuades Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson i P1. I fokus för intervjun stod hejdad smittspridning och användande av munskydd eller inte.

Inte heller Johan Carlsson verkar vara särskilt optimistisk när det gäller en normalisering av samhället. Han menar att det handlar om minst en tvåårsperiod och att vi måste bygga om samhället, eftersom vi aldrig kommer komma tillbaka till en situation som den var före Corona. ”Vi måste bygga bort trängseln i samhället.”

Men det är inte nödvändigtvis liktydigt med, att vi som kan, behöver arbeta hemma under en så lång tidsperiod. Om vi kan undvika trängsel och hålla social distansering, kan vi också vistas på arbetsplatsen. Har du möjlighet att ta dig till arbetet utan att använda kollektivtrafiken, främst i rusningstid, och har tillräckliga ytor på din arbetsplats för att hålla avstånd så bör vi inte behöva vänta med att kunna ses på jobbet. Men alla kanske inte kan vara på plats samtidigt.

Men frågan är, om det blir nödvändigt, är du som chef redo att fortsättningsvis leda dina medarbetare på distans under kanske årslånga perioder?

Jag menar att leda på distans egentligen inte innebär en ny typ av ledarskap. Däremot behöver du lära dig att använda nya kanaler för att utöva ditt ledarskap i. Det här pratade jag om i en artikel i DN den 10 maj. Om du brukar vara en närvarande chef, hur löser du det i praktiken via digitala kanaler? Det finns flera aktörer som ger bra tips och råd om vad du behöver tänka på.

Utbildningsföretaget Framfot bjuder på fem konkreta tips, liksom företaget Puls-solutions i en artikel i VD-tidningen. I tidningen Arbetsliv finns också artiklar i ämnet.

Vad känner du inför ett scenario att leda dina medarbetare på distans under så lång tid som 2–3 år?

 

Är du autentisk – då märks det!

/0 Kommentarer/i /av

Det finns situationer när du som chef behöver lämna information eller genomföra beslut som du helst skulle vilja slippa. När det är så märks det mer än vad du tror. Du ”läcker” helt enkelt vad du egentligen tänker, tycker och känner vare sig du vill eller inte.

Det talas ibland om autentiskt ledarskap. Definitionerna innehåller flera delar, men en är att vara genuin, äkta och inte förställa sig eller göra sig till. Jag tror att de flesta chefer och ledare vet vad man ”bör” säga i olika situationer, men alla kanske inte innerst inne känner det de ger uttryck för.

I samband med en mycket tragisk händelse fick jag alldeles nyligen uppleva ett exempel på ett verkligt autentiskt ledarskap. Hastigt och helt oväntat avled en av våra kollegor. Vi hade en gemensam digital samling där hens närmaste chef talade. I en sådan här svår stund, när många är i sorg och chock, kan det vara svårt att finna ord.

Det var uppenbart att hon själv var djupt chockad och ledsen. Det berörde mig starkt att hon inte försökte dölja sina känslor och talade rakt ur hjärtat. För mig signalerar detta en chef som känner en äkta omtanke om och värme till sina medarbetare och därmed djup sorg.

Hon sa bland annat att ”Jag försöker hålla ihop, men måste jag det? Det viktiga är att vi håller ihop”. Det kanske låter märkligt, men mitt i allt detta ledsamma upplevde jag att det var vackert och utan tvekan helt autentiskt.

Mina tankar går till den chefen och den enhet som kanske drabbats hårdast, men också till familjen som min mycket uppskattade och saknade kollega lämnat efter sig.

Hur autentisk vågar du vara som chef?

Ålder är rikedom, inte en dödsdom

/1 Kommentar/i , /av

Under min semester blev jag ett år äldre. Inser med viss förfäran att jag nu är närmare 60 än 50. Men så lyssnade jag till Yngve Gustafson, professor i geriatrik, som sommarpratade i P1. Istället för att tala om någon som gammal använder han ordet årsrik, då varje levt år ytterligare ökar livsvisdomen. En fin tanke tycker jag.

Men det är ingen självklarhet att lång erfarenhet värdesätts på arbetsmarknaden. När det gäller chefer uppger var tredje att de drabbats av åldersdiskriminering, enlig en undersökning som genomförts av tidningen Chef.

Längre erfarenhet i chefsyrket borde leda till ännu större attraktivitet på arbetsmarknaden. Du har sannolikt hunnit göra en del misstag och tagit lärdom av dem. Du har lett verksamheter i både med- och motgång. Du har säkert också haft ett stort antal och väldigt olika medarbetare under åren som du behövt bemöta på varierande sätt. Din sociala förmåga torde vara relativt välutvecklad vid det här laget. Ledarskap är något du tränar varje dag, så nog får du anses vältränad?

Min kollega Anna Thoursie intervjuades för en tid sedan kring ålderism av Brightmill. Hon menar att mångfald i ålder är lika viktigt i en organisation som jämn könsfördelning och en bred representation bland medarbetarna. Det finns myter om hur äldre respektive yngre är, men Anna betonar att skillnaderna är större mellan individer i en viss åldersgrupp än det finns likheter mellan dem. Jag kan bara hålla med. Jag har mött gamla själar hos unga och vice versa.

Jag tycker det är hög tid att sluta välja bort gruppen äldre och istället se till varje enskild individs kompetens och årsrikedom. Med ett sådant perspektiv vid rekryteringar kan mångfald i ålder öka i företag och organisationer.

Kan man kan bli för gammal för att vara chef?

 

Nu kommer Amazon – är vi redo?  

/0 Kommentarer/i , , , /av

Nu etablerar sig Amazon, världens största detaljhandelsbutik, i Sverige. Från en chefshorisont ser jag två viktiga dimensioner i detta. 

Den första dimensionen handlar om ifall det enorma företaget kommer att anpassa sin verksamhet till de spelregler som gäller på den svenska arbetsmarknaden? Kommer de  att träffa överenskommelser med svenska fackförbund och teckna kollektivavtal? Om de inte gör det, kommer det i så fall innebära en hård prövning för svenska fackförbund och den svenska modellen. Skulle det till exempel kunna leda till förstärkta krav på lagstiftade minimilöner?

Den andra dimensionen handlar om vad chefer och ledare behöver tänka på när Amazon rullar in och ändrar förutsättningarna. Oavsett hur det går med den första dimensionen så kommer stora delar av det svenska näringslivet att påverkas. Priser kommer att pressas, e-handelslösningar kommer att bli ett absolut måste för alla aktörer, löner och villkor såväl som vinstmarginaler kommer att sättas under hård press i många branscher, transport- och leveranskedjor kommer att behöva trimmas och snabbas på.

Ska verksamheter i Skandinavien och Norden, ledare och chefer kroka arm med den stora draken som nu flyger in över Skandinavien, eller tror man att man kan bygga upp egna strukturer? Vi kommer alla att behöva förändra oss, lära oss och vara både snabbfotade och innovativa.  

Helt klart är att chefernas kompetens och kompetensutveckling behöver stärkas för att hantera verksamheter i förändring. Det är också chefernas egen uppfattning. I Ledarnas framtidsrapport beskriver 51 procent av cheferna att de tror att behovet av vidareutbildning för chefer kommer att öka markant inom tre år. 

Såväl den svenska fackföreningsrörelsen som de flesta svenska företag, kommer att sättas på prov. Det är i hanteringen av e-handelsjättar som Amazon i kombination med gig-jobben som det kommer att visa sig vilka aktörer som är relevanta för de kommande decennierna. Är du redo? 

Tid för återhämtning – men inte för alla 

/0 Kommentarer/i , /av

Sommar innebär efterlängtad ledighet och möjlighet till återhämtning för de flesta av oss. Men inom vård- och omsorg får många chefer och medarbetare förkorta eller skjuta på delar av sin semester på grund av den pågående pandemin. 

En nyligen genomförd undersökning om pandemins effekter bland Sveriges chefer som Ledarna genomfört visar inte oväntat att chefer inom vård och äldreomsorg upplever kraftigt ökad arbetsbelastning och stress.  

Undersökningen har besvarats av 1 500 chefer i både privat och offentlig sektor. Av samtliga svarande anser 64 procent att stressen bland chefer har ökat. Bland offentligt anställda chefer är andelen väsentligt högre – 75 procent. Och då ska vi komma ihåg att upplevelsen av stress var hög redan innan pandemin, vilket vi har lyft här på bloggen vid ett flertal tillfällen tidigare, bland annat här och här.

Efter en vår med hög arbetsbelastning talar mycket för att det också kan bli en tuff höst. Det kan bli en andra våg av covid-19 patienter efter sommaren. Därtill har andra behandlingar skjutits upp under pandemin, tusentals operationer har ställts in – den så kallade ”vårdskulden”, har ökat.  

Även om kurvorna vad gäller smittspridning och allvarligt sjuka pekar åt rätt håll så är det för tidigt att blåsa faran över. Vi vet i dagsläget inte hur utdragen och djup krisen blir. Men resultatet av undersökningen skickar en tydlig signal som måste tas på största allvar av politiska ledningar i landets regioner och kommuner. För lite har gjorts för att ändra förutsättningarna, trots att signalerna om höga sjukskrivningstal funnits väldigt länge. Vi vet också sedan flera år att antalet medarbetare per chef är högt inom offentlig sektor, inte minst inom vård- och omsorg. Detta skapar inte förutsättningar för ett närvarande ledarskap, det utgör en risk för chefernas och medarbetarnas arbetsmiljö och hälsa, och därmed också för patienterna eller brukarna. 

Krisen visar att politiska beslutsfattare behöver prioritera arbetet med att se över och förbättra villkoren för ledarskap inom vård och omsorg.  Det behöver skapas förutsättningar för ett långsiktigt hållbart ledarskap där arbetsbördan är rimlig, där chefer kan vara närvarande ledare och har tid för egen kompetensutveckling. 

Joakim Pettersson 

Fakta om undersökningen
Undersökningen har genomförts av Novus på uppdrag av Ledarna. Syftet med undersökningen var att undersöka chefernas uppfattning kring coronapandemins effekter på deras företag/verksamhet.
Antal intervjuer: 1 501 under perioden 29 maj – 10 juni 2020. Deltagarfrekvens 52 procent 

Läs mer: 

Utlovad semester krockar med höstens “vårdberg”.

En stor vårdskuld ska nu betalas av.

 

Ledarskap för ett inkluderande arbetsliv 

/0 Kommentarer/i , , , /av

Förra året deltog närmare 50 000 personer i Prideparaden i Stockholm och det beräknas ha varit 500 000 i publiken. Det visar på kraften och intresset för en rörelse som bejakar olikhet och mångfald och som grundar sig på varje människas lika värde och rätten att få vara sig själv. Festivalen är ett fantastiskt uttryck för den kamp för rättvisa och likaberättigande som startades, eller kanske snarare accelererades, av händelserna på Stonewall Inn i New York hösten 1969. 

Coronaviruset stoppar i år Stockholm Pride från att genomföra evenemanget som vanligt. Som så mycket annat sker det istället i digitala format under namnet Summer Stream. Men det gör inte frågorna mindre angelägna.  

Som chefer och ledare har vi ett särskilt ansvar för att skapa ett inkluderande arbetsliv som får medarbetare att trivas och där ingen diskrimineras. Att i arbetslivet bli bedömd utifrån kompetens är i grunden en rättvisefråga, men det är också en fråga om konkurrenskraft och lönsamhet.  

För att klara av den framtida chefsförsörjningen måste synen på vem som kan och vill bli chef förändras. Det svenska samhället har inte råd att bortse från kompetens på grund av okunskap eller fördomar. 

Det är vi som chefer som har ansvaret att aktivt arbeta med värdegrundsfrågorna och för att de efterlevs på arbetsplatsen. Vi har ett ansvar för att se till att det inte förekommer diskriminering eller trakasserier men även för att jobba förebyggande enligt diskrimineringslagstiftningen. 

Det är fortsatt viktigt att som chef och ledare arbeta för allas lika rättigheter och möjligheter oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Vår checklista ger bra och konkreta tips och råd om hur du kan agera som chef i din verksamhet för att skapa inkludering.   

Lyssna även på podden med Jenni Steiner, Ica-handlare som sommaren 2018 hissade Prideflaggan på sin Ica-butik i Trosa. Hon gjorde det i protest mot de personer som delade ut främlingsfientlig propaganda utanför affären.

Bra att det går åt rätt håll, men vi är inte i mål!

/0 Kommentarer/i , , , , , /av

I veckan presenterade medlingsinstitutet sin årliga rapport om löneskillnader mellan män och kvinnor. Den visar att löneskillnaderna fortsätter att minska. Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo kallade utvecklingen det senaste decenniet för en dramatisk förbättring. Det är förvisso en positiv utveckling på totalen men det finns fortfarande arbetsområden där lön och förutsättningar skiljer sig markant åt mellan könen.

2019 publicerade Ledarna rapporten ”Lönlöst att ta ansvar?” som studerade hur löner, utbildningsnivåer samt omfattningen av personalansvar skilde sig åt mellan arbetsområden av olika grad av kvinno- respektive mansdominans. Rapporten ger en tydlig bild av att vi långt ifrån har jämnat ut skillnaderna. Synnerligen kvinnodominerade arbetsområden är de områden där minst 81 procent av cheferna (de chefer som svarat på Ledarnas löneenkät) är kvinnor. Det handlar om två stora områden, hälso- och sjukvård samt äldreomsorg plus ett något mindre, LSS, stöd och service till vissa funktionshindrade.

När man jämför den här gruppen kvinnor med män i mansdominerade grupper där alltså 80 procent av cheferna är män, så framkommer följande mönster. Kvinnorna har generellt högre utbildning, ansvar för större grupper, sämre chefsstöd och som om det inte var nog, så har de generellt sämre betalt! Alltså tydliga löneskillnader till männens fördel.

Det är cheferna inom kvinnodominerade arbetsområden som i mycket har fått att hantera den pågående coronapandemin. Sjukvården har klarat av att hantera en ökad press på intensivvården och många äldreomsorgschefer har slitit hårt för att förhindra fortsatt smittspridning inom äldreomsorgen. Det är dags sedan länge att uppvärdera ledarskapet inom kvinnodominerade arbetsområden. Det behövs en genomtänkt och långsiktig strategi för hur ledarskapet ska ges rätt förutsättningar inom kommuner, regioner och stat och då med avseende på mandat, resurser och vad ledarskapet är värt för en fungerande verksamhet.

Vi får inte slå oss till ro med medlingsinstitutets positiva besked i veckan. Det är på många ställen långt kvar till en jämställd arbetsmarknad.

Kvinnor springer om män som chefer inom offentlig sektor

/0 Kommentarer/i , , /av

Håller kvinnorna på att gå om männen på inflytelserika positioner inom offentlig sektor? Den i veckan utgivna ESO-studien* ”Jämställdhet räknas” av Bengt Göran Emtinger, senior samhällsanalytiker, och Claes Stråth, tidigare generaldirektör för Medlingsinstitutet, svarar ”ja” på den frågan.

Deras slutsats är att det finns en tydlig och växande koppling mellan att ha en hög utbildning och att ha en maktposition. En hög utbildning blir alltmer en förutsättning för att bli kallad till anställningsintervju och att få en position som chef (eller som specialist på hög nivå). Detta gäller särskilt offentlig sektor, där mestadels kvinnor arbetar. Där har 43 procent av de anställda en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer, att jämföra med 22 procent i privat sektor, där mestadels män jobbar.

Sedan mitten av 1980-talet är andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning högre än andelen män, även om skillnaden inte var så stor då som nu. Under de senaste tjugofem åren har kvinnors utbildningsnivå ökat i betydligt snabbare takt än männens. Skulle detta utbildningsmönster kvarstå kommer skillnaden utbildning mellan könen att öka ytterligare. Om 15 år kommer då 54 procent av kvinnorna och 39 procent av männen att ha en högre utbildning, enligt en bedömning av Statistiska centralbyråns rapport ”Trender och Prognoser 2017” som refereras i studien.

Jag gör flera reflektioner när jag läser studien. En är att chefspositioner inom offentlig sektor, där alltså kvinnor är på frammarsch, generellt betalar sig sämre än chefspositioner inom privat sektor.

En annan reflektion är att kvinnor på högre positioner trots sina långa utbildningar, ofta tjänar mindre än män, som har motsvarande utbildningar och yrkespositioner även om de jobbar inom samma sektor. Dessa, i statistisk mening oförklarade, löneskillnader krymper dock, om än långsamt. Författarna visar att lönen ökade mer för högskoleutbildade kvinnor än för högskoleutbildade män inom alla sektorer mellan 2008 och 2018.

Min tredje reflektion är att jag är långt ifrån övertygad om att det behövs en högskoleutbildning för att vara en kompetent chef, även om jag delar författarnas uppfattning att utbildning är en ”gyllene nyckel” till framgång i arbetslivet. Däremot har den som har en högskoleutbildning oftast lättare att få ett nytt jobb på dagens och framtidens arbetsmarknad om hon eller han skulle bli arbetslös. En högskoleutbildning innebär alltså ofta större flexibilitet och möjligheter att välja på arbetsmarknaden.

Och det leder mig till min fjärde reflektion som mer är en fråga. Givet den stora och växande skillnaden mellan kvinnor och mäns utbildningsnivåer – kommer den relativt sett högre andelen män med korta utbildningar att ses som ett jämställdhetsproblem om 15 – 20 år?

* ESO, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi, är en självständig kommitté under Finansdepartementet, och syftar till att ge underlag för samhällsekonomiska och finanspolitiska beslut. ESO genomför aktuella studier genom att identifiera viktiga frågor i samhällsdebatten och hålla ett öga på samhällsutvecklingen. Studierna är politiskt oberoende och deras kvalitet säkerställs genom väl underbyggd forskning samt en rigorös granskning.

 

Ledarskap i såväl det stora som i det lilla behövs för klimatomställningen 

/0 Kommentarer/i , , /av

Idag är det Världsmiljödagen och årets tema är ”Biologisk mångfald och hemmaodling”. Helt klart ett aktuellt tema i dessa tider då vi tillbringar extra mycket tid hemma. Själv har jag gått runt i våra egna odlingar och oroat mig över humlornas plötsliga frånvaro. Vi hade gott om dem i april, men i mitten av maj, lagom till äppelblomningen, tystnade plötsligt surret. Jag vet inte varför, kanske var det köldknäppen som kom? Kanske är det en del av humlornas naturliga livscykel? Men det var första gången som jag noterade det och reflekterade över hur beroende vi är av dessa små insekter om det ska bli någon skörd. Nu är jag orolig för att det vare sig blir äpplen, körsbär eller plommon i år. 

Ett exempel på ett sent uppvaknande av en bortskämd 70-talist som alltid tagit mat på bordet för givet. Som aldrig fullt ut förstått de komplicerade och känsliga ekologiska system som är grunden för vår överlevnad. 

Journalisten Jonathan Jeppsson, som skrivit boken ”Åtta steg mot avgrunden”, ger i en intervju i Kristianstadsbladet en dyster bild av framtiden. Jeppsson hävdar att en möjlig klimatkollaps ligger närmre än vi tror. Boken är fylld av obehagliga saker men det som överraskade mig mest är att det finns sådant som på allvar hotar den mänskliga existensen.  

– Vi tänker att “det kommer nog att bli lite mer stormar, och kanske lite mer regn på vintern”. Men saker som att molnen kan försvinna på vissa breddgrader och att syreproduktionen är hotad, eller att insekterna minskar så kraftigt att det kan bli ett problem med matproduktionen – sådant är väldigt obehagligt. Och att det ligger så nära i tiden”, säger  Jeppsson i Kristianstadsbladet. 

I tider som dessa är det lätt att drabbas av missmod och bli handlingsförlamad av alla negativa nyheter som sköljer över oss under pandemin. Det är under kristider som ledarskapet prövas. Vi behöver ledare som är visionära men som också har ett praktiskt handlag och kan visa vägen, ingjuta mod och uppnå resultat – både i det stora och lilla sammanhanget. Inte minst i klimatfrågan och omställningen till ett hållbart samhälle. 

Vad kan vi som chefer och ledare göra för att bidra till arbetet med en biologisk mångfald? Vi behöver vara medvetna om hur våra verksamheter påverkar den biologiska mångfalden, och hur vi kan minska de negativa effekterna. Ett första steg är kartläggning av alla aktiviteterna i vår verksamhet och dess påverkan på miljön och därefter agera för att minska miljöpåverkan.  

Samhällets omstart och den ekonomiska återhämtningen efter coronapandemin måste präglas av insikten av att arbetet med klimatomställningen behöver fortsätta i oförminskad styrka. Det är också därför som det är viktigt att uppmärksamma Världsmiljödagen och politiska europeiska initiativ som Grön återhämtning. 

Ett budskap är viktigt att återupprepa: Chefer och ledare har nyckelpositioner för att vi ska kunna ta avgörande kliv mot ett fossilfritt, hållbart samhälle. Men också att genom små beslut i vardagen forma den egna verksamheten, och därmed samhället i stort. Du som chef gör skillnad. 

Ledarna kommer därför att återkomma i höst med kommunikationsaktiviteter som sätter fokus på chefer och ledares roll i klimatomställningen. 

Läs mer på ämnet.

World environmenet day

Chefblogg: Grön återhämtning en möjlighet i det svarta. 

Chefblogg: Bäst i världen på omställning  

Kristianstadsbladet: Boken “Åtta steg mot avgrunden” förutspår att klimatkollapsen är nära