Välkommet med en utredning som tar chefernas förutsättningar på allvar!

Det är glädjande att chefernas förutsättningar hamnar i fokus när utredningen Vilja välja vård och omsorg: En hållbar kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre presenterades i veckan. Utredaren och den nationella samordnaren Göran Johnsson, skriver i utredningen att ”Under lång tid har ledarskapet inte prioriterats, trots att de problematiska förutsättningarna varit väl kända.”  Samt att ”…utvecklingen i Sverige har kommit att präglas av allt högre krav, ambitiösare mål, mer omfattande ansvar (exempelvis utökat administrativt ansvar) och mer begränsade resurser. Vidare framkommer att de verksamhetsnära cheferna saknar socialt stöd och handledning i sin yrkesroll och att det administrativa stödet brister”. (sid 181) De lyfter även fram de allt för stora medarbetargrupperna, ibland upp till så många som 60 personer, att det saknas tid för ett närvarande ledarskap, för egen reflektion samt för utvecklingsarbete och egen kompetensutveckling.

Denna problembild känner vi väl igen från Ledarnas egna studier och från kontakterna med våra medlemmar som arbetar som chefer inom vård och omsorg. Det var också en bild som blev tydlig då vi på Ledarna förra hösten faciliterade ett möte mellan Göran Johnssons utredning och aktiva chefer på inom äldreomsorgen, viket vi har uppmärksammat tidigare här på bloggen. Likaså i samband med det seminarium om världens bästa äldreomsorg som vi ordnade i november.

Vi välkomnar verkligen att utredningen tar chefernas organisatoriska förutsättningar i den vardagliga verksamheten på allvar och att de har ställt den fråga som för få statliga utredningar ställer: hur bör de organisatoriska förutsättningarna se ut för att cheferna ska kunna utöva ett bra ledarskap? Att den frågan ges ett svar är helt avgörande om målen för äldreomsorgen ska nås.

Vi vet att det finns ett enormt stort engagemang, driv och kompetens bland cheferna i äldreomsorgen. Många chefer brinner för sitt uppdrag, att ge den bästa omsorgen till äldre, och arbetar hårt för att hålla sin egen ledarskapskompetens uppdaterad och att utveckla verksamhet och medarbetare.

Ledarna kommer nu med stort intresse läsa vidare och reflektera över de bedömningar och rekommendationer som utredningen presenterar. Vi ser fram emot en fördjupad diskussion med SKR och andra fackförbund om ledarskapets betydelse och chefernas villkor. Vår förhoppning är att utredningens analys får verkligt fäste i Regeringskansliet, i kommuner och regioner samt hos privata och idéburna huvudmän.

Chefens viktigaste kompetens – att förstå människan

Det pågår just nu två spännande forskningsprojekt som fokuserar på unga chefer och som finansieras av Afa Försäkring. Det ena Unga chefers förutsättningar vid Umeå universitet, det andra Visst vill jag vara chef! som undersöker hur unga chefer ser på sin roll och genomförs vid Karolinska Institutet.

Bägge forskningsprojekten har redan tagit fram en del preliminära resultat.

Docent Christina Björklund, KI, presenterade nyligen resultat från studien ”Visst vill jag vara chef!” vid ett webbinarie. I intervjuer framkommer det att en faktor som negativt påverkar unga chefers inställning till chefsrollen, är att de underskattade mängden och svårigheterna i personalrelaterade frågor. Björklund menade att detta är det svåraste för dem – mötet med människan – och här behöver de mycket stöd i sin organisation.

Att vara chef handlar i stor utsträckning om just detta, att möta andra människor. Det gäller verksamhetsspecifika frågor om att leda och fördela arbete, men minst lika viktigt är att förstå hur människan fungerar och vilka behov hon har. Vet du vad som gör att dina medarbetare känner engagemang, utvecklas och motiveras? Och omvänt, vad skapar hinder för dem att inte nå sin potential och minskar deras motivation eller engagemang? Det är kunskap som är avgörande för dig som chef för att leda en framgångsrik och väl fungerande verksamhet.

Det här är inga enkla frågor, vare sig du är ung och oerfaren eller mer erfaren som chef. I en ny rapport från Försvarshögskolan har man undersökt vilka ledarskapsutmaningarna är för förbandschefer som skickas ut på internationella insatser i FN:s regi. Det visar det sig att det är just personalfrågor som är mest utmanande.

Oskar Sjöström, universitetsadjunkt i ledarskap, säger att: ”Det är talande att chefer som varit med om allvarliga och dramatiska händelser som överfall och beskjutningar, menar att det jobbigaste minnet från insatsen är när de behövde ha ett känsligt medarbetarsamtal eller när de kände sig osäkra när det gällde arbetsrätt och liknande frågor.”

Detta är en slutsats av intervjuer med högre chefer med gedigen erfarenhet. Så oavsett ålder eller erfarenhet verkar mötet med människorna vara utmanande.

Alla möten med medarbetare är inte bekväma. Det pågår ständigt skeenden i organisationer och i oss människor som behöver hanteras. Och det är väl just det, oavsett vad det handlar om måste det hanteras. Att skjuta upp obehagliga samtal är aldrig någon lyckad lösning. Det smärtar mindre att dra av plåstret snabbt. Våga ta tag i dem men se till att du själv får stöd om du behöver.

Känner du som chef igen dig? Är det de personalrelaterade frågorna som du tycker är mest utmanande?

 

Chefen – vågar du möta medarbetares psykiska ohälsa?

Sannolikheten är mycket stor att du som chef någon gång kommer att ha medarbetare med psykisk ohälsa, såsom depression eller ångestsyndrom. Enligt folkhälsomyndigheten har nästan var femte person fått diagnosen depression vid något tillfälle i livet.

Psykiska problem utgör också den dominerande andelen av alla långtidssjukskrivningar i Sverige, vilket Forte konstaterar i kunskapsöversikten Psykisk ohälsa, arbetsliv och sjukfrånvaro.

Psykisk ohälsa handlar inte om svaghet som man kan ”rycka upp sig” ifrån. Det är en sjukdom som många kan få, men som man också kan bli frisk från även om det kan ta lång tid.

Vid Afa:s webbinarie, som du kan se i efterhand här, Att arbeta med psykisk ohälsa – chefens roll, presenterar Monica Bertilsson; lektor, avdelningen för samhällsmedicin och folkhälsa vid Göteborgs universitet; resultatet av en enkätundersökning som besvarats av 3 358 chefer.

Fokus för studien Projekt Chefens Perspektiv är att undersöka chefers situation och perspektiv när det kommer till att möta medarbetare med psykisk ohälsa. Syftet är inte att tala om vad chefer bör eller ska göra, utan öka kunskapen om vad som stöttar chefer för att arbeta preventivt och ta hand om psykisk ohälsa på arbetsplatsen.

Hon berättar att det vanligaste sättet som chefer får kännedom om medarbetares psykiska ohälsa, är att medarbetaren själv berättar. 40 procent av cheferna upplever det stressande, hälften känner sig obekväma och 45 procent menar att det är en belastning för arbetsplatsen. Men nio av tio chefer uppger att de skulle göra anpassningar.

Personer med depression/ångest får mindre arbetsanpassning jämfört med personer med andra sjukdomar. De vanligaste arbetsanpassningar som chefer gör för medarbetare med psykisk ohälsa är stöd från chefen själv och ändrade arbetsuppgifter/-tider.

Det finns fortfarande negativa attityder till psykisk ohälsa, även om det blivit bättre. 1/3 av cheferna skulle inte anställa en person med psykisk ohälsa och det är vanligare ju högre upp i hierarkin man kommer, berättar Monica.

Studien visar vilka faktorer som har samband med en högre sannolikhet för att chefer ska arbeta preventivt med psykisk ohälsa. Dessa är:

  • chefen har ett arbetsmiljöansvar,
  • organisationen gör generella insatser såsom föreläsningar om psykisk ohälsa och stressrådgivning för medarbetare,
  • antal år som chef,
  • chefsutbildning om stöd vid depression/ångestsjukdom,
  • chefen är kvinna.

Monica Bertilsson råder chefer och deras organisationer att arbeta med kollegiala stödgrupper för att kunna prata om och bolla utmaningar med att hantera psykisk ohälsa och att arbeta med våra attityder.

Vilka förutsättningar behöver du som chef i din organisation för att möta medarbetare med psykisk ohälsa?

Chefen är helt central i den gröna omställningen

Vi översköljs av negativa nyheter om klimatförändringarna. Jag tänker ibland att, jag får ingen energi av sorgeberättelsen! Ja, jag har fattat, vi behöver ställa om nu! Nu vill jag framåt. Ge mig snarare förbilderna, bilderna av morgondagens hållbara samhälle och låt mig inspireras.

Ska vi klara omställningen till ett hållbart samhälle måste vi förstå att det börjar och slutar med ledarskapet. Så skriver Scanias VD Henrik Henriksson och medförfattaren Elaine Weidman Grunewald, grundare av AI Sustainability Center, i boken Sustainability Ledarship. Precis så är det, chefen är helt central i omställningen. Vi på Ledarna vet att Sveriges chefer vill och kan vara med och ställa om Sverige och världen till en hållbar plats att leva på. Ska cheferna klara detta så behöver de kunskap och rätt verktyg för att leda förändringen. Vi jobbar nu medvetet med att lyfta chefer som i sin vardag jobbar med hållbarhet.

I Podden Miller möter Ledare berättar Henrik Henriksson  om sin resa där han insett att Scania är en del av problemet men kan och vill bli en del av lösningen.

Sverige har ett unikt samarbete inom ramen för regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige, där 22 färdplaner inom svensk industri tagits fram för att skapa en fossilfri eller klimatneutral produktion till 2045. Chefer inom respektive bransch har skapat färdplanerna och nu riktas strålkastarljuset mot politiska beslutsfattare.

Det känns som vi snart har nått en tipping point för näringslivet där hållbarhet inte längre är något i periferin utan en självklar del av kärnverksamheten. Elsa Bernadotte, VD för Karma, ett bolag som jobbar för minska matsvinnet, berättar i en intervju på ledarna.se att hon brinner för att visa hur man kan lösa hållbarhetsutmaningar på en global nivå med hjälp av teknik. Då kan man inte se lönsamhet och hållbarhet som varandras motsatser, menar hon. Det ena ger det andra.

– Genom att ha en kommersiell lösning på ett ”miljöproblem” tror jag att vi kan nå längre och snabbare. Jag vill inspirera andra att göra på samma sätt, då kan man få med större bolag och större aktörer som i sin tur kan påverka i ännu större skala, säger Elsa.

Ska företag och verksamheter vara konkurrenskraftiga så måste de medvetet och integrerat jobba med hållbarhetsfrågorna. Det får dock inte bli green washing, som inte tål en närmare granskning, det är inte hållbart varken för företaget eller planeten.

Miljödebattören och författaren Stefan Edman kom nyligen ut med boken ”Bråttom men inte kört” och när jag läste den fick jag ny inspiration. Han duckar inte för svårigheterna men har fokus på möjligheterna. Han ser fyra tydliga hopp för det kommande decenniet; 1. Den nya smarta tekniken som redan gjort sol och vind avsevärt billigare än kol och olja. 2.De nya tongivande ledarna i näringslivet. 3. Det nya EU med Green Deal och målet att bli världens första fossilfria kontinent. 4.Den unga, tuffa folkrörelsen med ”Greta effekten” som driver världens ledare framför sig.

Vi är på en förhoppningsfull resa och Ledarna vill bidra genom att ge cheferna de bästa förutsättningarna. Ett led i detta är att vi nu startat ett samarbete med NMC Nätverket för hållbart Näringsliv där vi erbjuder chefer att vara mentorer eller få en mentor för att klara det helt avgörande uppdraget att ställa om till ett hållbart samhälle.

 

Hur får du alla med på förändringståget, chefen? 

Stockholm är en av de regioner där lokala restriktioner gäller i pandemin, att oavsett tid på dygnet ha munskydd på sig i kollektivtrafiken. Vid varje busshållplats och på varje T-banestation finns anslag som påminner oss om detta. Trots det har jag, vid flera tillfällen, förvånat noterat att det bara är en handfull av oss som följer uppmaningen. En relativt liten uppoffring i sammanhanget kan ju tyckas.

Liknande fenomen har du säkert stött på i arbetslivet. Att vi är eniga om, eller att beslut tagits högre upp i organisation, att göra någon typ av förändring. Men trots det så anammar mycket sällan varje individ det som förändringen innebär. Något du som chef säkert får lägga mycket tid på och som kan leda till ”skav” mellan kollegor. En vanlig förklaring till detta är att vi besitter olika grad av förändringsbenägenhet eller att vi är olika snabba på att anpassa oss. Och det kan säkert ligga en del i det.

Ändå anses människan vara den art som är mest anpassningsbar. Men i vissa sammanhang tycks det vara i princip omöjligt att få alla med på tåget, även om vi vet nyttan och syftet med åtgärden. Så vad beror det då på. Är förklaringen kanske att vi är just människor?

I en artikel i forskning.se förklaras ovilligheten att följa folkhälsomyndighetens restriktioner med det som kallas självreglering. Det är helt enkelt emot vår natur att hålla social distans, att inte få umgås eller röra vid varandra. Självreglering innebär att jag trots att hjärnan skickar signaler om vad jag spontant vill göra, som är naturligt för mig, måste jag behärska mig och göra motsatsen. Det är enligt Magnus Lindwall, professor i psykologi, mycket krävande.

Och kanske är det precis samma sak när det kommer till förändringar i arbetslivet. Du har säkert vid många tillfällen fått flödig information i samband med att nya IT-system ska implementeras som du förväntas använda. Men handen på hjärtat, är inte impulsen du helst skulle vilja följa att använda det välkända, det du redan behärskar och känner dig trygg med?

Lösningen på problemet heter belöning och inre motivation. Jag behöver känna att jag får ut något av förändringen som göra att jag drivs av egen motivation för att anamma den.

Vilka är dina bästa tips som chef för att uppnå följsamhet i en förändring, stor som liten?

 

 

 

Får chefen bli förälskad på jobbet?

Under 2019 blev 3 700 personer sambos efter att ha jobbat ihop året innanenligt siffror från SCB. Det verkar vara ett lyckosamt koncept om man får tro statistikenDet är nämligen dubbelt så vanligt att par med olika jobb separerar, än att par som arbetar på samma arbetsplats gör det. 

Det är på jobbet vi tillbringar en stor del av vår tid och lär känna varandra i både med- och motgång. Att det då och då uppstår extra tycke är inte särskilt dramatiskt i sig. dagsläget finns enligt statistiken 86 500 par i Sverige som arbetar på samma arbetsplats. De branscher där det är vanligast att bli ihop är restaurang eller motorfordonstillverkning. Men även kontor hör till de bästa platserna för att finna sin partner. 

Men vad händer när chefen och en av dennes medarbetare inleder en relation? 

Det här är en fråga jag fått vid flera tillfällen från media genom åren. Inte minst vid alla hjärtans dag eller som idag, kärlekens dag. Med ditt uppdrag som chef följer att du har en maktposition. Makt i betydelsen att du har rätt att fatta vissa beslut som i sin tur påverkar dina medarbetare och att du stundtals besitter information som ännu inte nått övriga organisationen. Som chef är det samtidigt avgörande att du har förtroende från dem du är satt att leda för att verksamheten ska fungera på bästa sätt. Att som chef inleda en relation med en medarbetare kommer, oavsett hur professionellt du hanterar det, väcka många frågor och misstankar i er omgivning. 

Du riskerar att bli misstänkliggjord när det handlar om lönesättning som rör din partner. Kan du hantera det objektivt? Vad är det din partner får veta som hålls hemligt för andra? Hur hanterar du information du fått i förtroende från medarbetare. Vad berättar du för din partner? 

Din partners relation till övriga kollegor riskerar också att förändras. Vad kan de säga eller inte säga. Vad kommer fram till chefen? 

Mitt råd till alla chefer är kort och gott: Fortsätt att förälska er. Är relationen på allvar, så bered dig på att antingen du själv eller din partner kommer att behöva byta enhet inom organisationen eller söka sig till ett nytt företag. 

Om du tillhör dem som träffade din partner på jobbet; vilka för- respektive nackdelar förde det med sig? 

Borta bra men hemma bäst? Chefens ansvar när jobbet flyttar hem

Vad betyder hemarbete för vår hälsa och vårt välmående? Och hur långt sträcker sig chefernas ansvar för arbetsmiljön i hemmet? Och hur påverkas förutsättningarna att ta detta ansvar? Allt fler chefer brottas med dessa frågor som diskuterades på ett seminarium som Ledarna arrangerade i förra veckan.

Det finns ett flertal situationer som ger upphov till svåra gränsdragningar vid hemarbete, vilket Linda de Melenne Werner, förbundsjurist på Ledarna, kunde berätta om. Faller det under arbetsgivarens ansvar om du snubblar på en sladd när du har ett arbetssamtal? Svaret är inte helt glasklart och det kan exempelvis kan bero på vilken pryl sladden går till.

Dessa svåra frågor kommer chefer att få fortsätta att hantera. Sara Byfors, enhetschef på Folkhälsomyndigheten sa följande i DN tidigare i veckan, ”Fram till sommaren kommer det att ligga kvar, sen får vi se hur läget är framåt hösten”, säger. Det hon pratar om är rekommendationen att arbeta hemifrån.

Jag själv, liksom många andra, har haft hemmet som huvudsaklig arbetsplats i lite mer än ett år nu. Och enligt FHM får vi alltså räkna med ytterligare några månader. Kanske är det fler än jag som känner en viss trötthet inför det beskedet? Nu är vi mitt i en fas där smittspridningen återigen ökar, så vi får ge oss till tåls och hålla i och hålla ut ännu en tid. Det finns stora fördelar med de nya arbetssätten, inte minst ur ett klimatperspektiv, och samtidigt ser jag fram emot att få återse kontor och kollegor, åtminstone några dagar i veckan.

Det finns mycket som talar för att arbete hemifrån kommer att vara mer omfattande även efter pandemin. Inte som idag, men mer än före covid-19. Vår digitala mognad har tagit ett snabbt språng framåt och vi har tvingats att lära oss att det faktiskt går att hålla ihop en arbetsgrupp och jobba mot gemensamma mål även om samtliga, eller några av medarbetarna sitter i sina hem.

– Det har varit en utmaning, men vartefter har vi hittat arbetssätt så att man kan dela på arbetsuppgifter, berättade Zdenko Zecevic, Associate Director på AstraZeneca.

Han leder en arbetsgrupp där några av medarbetarna kan arbeta hemifrån medan andra måste vara i produktionen på plats. Han ser flera fördelar med ökat hemarbete, som att det går att rekrytera bredare om man inte är beroende av att medarbetarna bor nära arbetsplatsen.

Men när Caroline Lornudd, psykolog och ledarskapsforskare vid Karolinska institutet, i den intervju som inledde seminariet sa att ”vi är lite som satelliter”, så är det nog en känsla som många av oss kan känna igen. Hon berättade också att många upplever att det är svårt att upprätthålla gränsen mellan arbete och fritid när arbetet finns på köksbordet.

Att hemarbete kan leda till hälsoproblem är något som företagshälsovården har erfarit. Det handlar bland annat om att smärta i nacke och axlar har ökat samt att fler efterfrågar psykisk första hjälpen och stödsamtal.

– Det man hör av sig om är frågor om ensamhet. Det är frågor om tillhörighet. Att man känner sig bortkopplad från sitt sammanhang, berättade Peter Munck af Rosenschöld, vd för Sveriges Företagshälsor.

Han betonade vikten av att cheferna aktivt arbetar med medarbetarnas arbetsmiljö och hälsa och att det lyfts upp och hanteras som en ledningsfråga.

Det framkom samtidigt att många chefer och medarbetare upplever fördelar med att livspusslet har blivit lättare att få ihop. Just detta är något som Castellum tagit fasta på när de formulerat sin vision ”Jobba var du vill, när du vill”, som innebär att medarbetarna själva ska få frihet att avgöra var och när de vill arbeta.

– Om man mår bra och får ihop sitt livspussel så presterar man bättre, sa Helena Dino, People Experience Director på Castellum.

Samtidigt kunde hon avslöja att visionen mött motstånd bland Castellums chefer. Vilket inte är så förvånande. Det finns utmaningar med att leda på distans. Det förutsätter en högre grad av tillit. Som chef behöver man känna sig trygg med att jobbet blir gjort och det blir än viktigare med tydlig kommunikation med medarbetarna. Och det är inte så lätt att som chef veta när man tagit sitt arbetsmiljöansvar.

Ledarna har länge påpekat att det individuella straffansvaret vid oaktsamma arbetsmiljöbrott borde förändras. Det måste vara möjligt för chefer att själva göra en bedömning om de följt regler och uppfyllt gällande krav. Ökat hemarbete aktualiserar denna fråga och Johan Andersson, socialdemokratisk riksdagsledamot i arbetsmarknadsutskottet, berättade att det kommer ske en översyn av regelverken inom ramen för regeringens arbetsmiljöstrategi.

Beskedet är välkommet! Det ska vara lätt för chefen att göra rätt.

 

Tillsammans kan vi stoppa en tsunami

Vissa skämtteckningar stannar kvar i ens medvetande längre än andra. En sådan som har fastnat i mitt huvud är en teckning av covid-19 som väller in över samhället i form av en tsunamivåg. Men bakom den vågen har tecknaren ritat in två ännu mycket större vågor – en för klimathotet och en för hotet mot den biologiska mångfalden.

Covid-pandemin har inneburit en tuff prövning för många chefer. Uppsägningar, arbetsmiljöfrågor, distansledarskap, permitteringar, oro, sjukdom och ovisshet har ställt krav på ledarskapet på ett genomgripande och helt historiskt sätt. Kort och gott: många av de problem som drabbar samhället hamnar rakt ner i knät på cheferna att hantera.

Många chefer bidrar gärna i detta arbete. I många fall är det just därför man har tagit på sig ett chefsansvar – möjligheten att vara med och påverka. Men då måste förutsättningarna för att ta det ansvaret finnas på plats. Både samhället och företagen måste vara beredda, för är det som min skämttecknare antyder så står vi inför betydligt större utmaningar än en världsomspännande pandemi.

Klimatkrisen och hur vi styr om till ett hållbart samhälle kommer i hög grad att hanteras av cheferna, i de fall det inte redan gör det.  Hur utmattade och trötta vi än är på krishantering, extrema beslut och tvära kast efter drygt ett år med en pandemi så måste vi rusta oss för än större utmaningar.

Vi har nu lärt oss vad snabba omställningar och kriser kan innebära. Låt oss dra nytta av detta för framtiden. Höj uppmärksamheten och skapa förutsättningar för framtidens ledarskap att möta de utmaningar vi vet kommer. Låt oss börja hantera framtidens utmaningar redan nu.

Ett symboliskt startskott för det kan vara att släcka lamporna under Earth Hour på lördag och reflektera över hur vi alla kan bidra till att möta nästa stora utmaning.

För att bli bättre rustade inleder nu Ledarna samarbeten med två externa parter. För det första ett samarbete med NMC, Nätverket för Hållbart Näringsliv, ett bransch-överskridande nätverk och en mötesplats för omkring 200 företag och organisationer. I nätverket delas kunskaper, erfarenheter och idéer kring ett hållbart och framgångsrikt näringsliv. För det andra ett samarbete med Aktuell Hållbarhet, där Ledarnas ordförande Andreas Miller kommer att vara del av Aktuell Hållbarhets Advisory board. På så sätt får vi en chans att nå ut till en stor och viktig grupp med Ledarnas budskap kring chefens förutsättningar att påverka positivt i den viktiga omställning vi står inför.

Tillsammans kan vi stoppa en tsunami.

Bilden av chefen som en padelspelande man är kontraproduktiv

Det är ett etablerat populärkulturellt och medialt narrativ att göra sig lustig över mellanchefen. Svenska Dagbladets ledarskribent, Mattias Svensson, faller in i en välkänd tradition när han plockar enkla poänger om cheferna som padelspelande medelålders män, inkompetenta karriärister utan verklig betydelse för verksamheten

Vi kan alla skratta åt denna ganska löjliga stereotyp. Som David Brent i The Office eller Michael Scott i den amerikanska versionen. Men hur ser verkligheten ut?

Till att börja med kan vi konstatera att bilden av chefen som en man är förlegad, åtminstone inom offentlig sektor. Enligt en ESO-studie från 2020 så är 2 av 3 chefer i offentlig verksamhet kvinnor. Därmed inte sagt att problemen med bristande jämställdhet är övervunna, men bilden av chefen behöver nyanseras.

Av Mattias Svenssons text är det också lätt att få intrycket att antalet chefer är ett uttryck för ineffektivitet. Om vi bara lyckade minska antalet chefer så skulle verksamheterna bli mer effektiva, vilket skulle gynna skattebetalarna. Resonemanget bygger på en missuppfattning om vad chefs- och ledarskap handlar om.

Tyvärr har vi dock kunnat se att liknande tankegångar fått genomslag i delar av den offentliga verksamheten. Inom många kommunala verksamheter är antalet chefer lågt i förhållande till antalet medarbetare. Ofta mycket lågt. Personalgrupper med upp emot 40-60 medarbetare är inte ovanligt, främst inom kvinnodominerade arbetsområden.

Vad bristande förutsättningar för chefer kan få för konsekvenser har blivit tydligt under pandemin. Det är mellanchefer som leder och fördelar arbetet, de har ansvar för att det finns personal på plats, de har det praktiska ansvaret för arbetsmiljön och att personalen får relevant kompetensutveckling. Att hantera hela vidden av chefsuppdraget är en utmaning i sig, men att dessutom göra det med alltför stora arbetsgrupper gör det svårt för många att räcka till.

En av Coronakommissionen viktigaste förklaringar till Sveriges höga dödstal var att äldreomsorgen stod illa rustad att möta en pandemi. En av slutsatserna var exempelvis att arbetsgivarna måste förbättra förutsättningarna för cheferna, bland annat genom att antalet medarbetare som en chef ansvarar för sänks väsentligt. Även Myndigheten för vård- och omsorgsanalys konstaterade nyligen att ledarskapet är avgörande för att kunna uppnå goda resultat för brukare och patienter och att cheferna behöver få bättre organisatoriska förutsättningar.

Det finns all anledning att diskutera ineffektivitet inom den offentliga sektorn, men den diskussionen bör ta sin utgångspunkt i en rättvisande bild av chefer och deras bidrag till verksamheten. Allt annat är kontraproduktivt.

Denna text är en kommentar till Mattias Svensson ledare i Svenska Dagbladet ”Sverige har blivit landet mellanchef”, publicerad den 19/3.

 Tonen på toppen och hoten mot chefen

Hot och trakasserier mot chefer, tjänstemän, forskare och journalister har det rapporterats återkommande om de senaste månaderna. Vi har kunnat läsa om dödshot mot chefer på Folkhälsomyndigheten och chefer i kommuner som har fått isolera sig med personskydd efter att ha tagit emot överblivna vaccindoser.  Även vaccinsamordnare och vetenskapsjournalister har varit hårt utsatta under senare tid.

Dessa uppmärksammade fall har koppling till pandemin men hat och hot riktade mot chefer är inget nytt. En undersökning genomförd år 2018 av tidningen Chef visade att två av tio chefer blivit utsatta för hot om fysiskt våld. Sju av tio chefer i undersökningen uppgav att de hade känt oro, rädsla eller ångest på grund av hot, hat eller våld riktat mot dem som person. Var fjärde svarade att de utsatts för trakasserier i olika form. över 40 procent upplevde att hoten har ökat de senaste åren. Detta bekräftas av statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som visar att det är en generell trend med en ökande andel av befolkningen som uppger att de blivit utsatta för hot.

Sociala medier brukar lyftas fram som en förklaring till varför hoten ökar. Chefer, beslutsfattare och förtroendevalda är mer publika och offentliga jämfört med tidigare. Idag är det möjligt att agera på en impuls och att från anonyma konton, gömd bakom skärm och tangentbord, skicka meddelanden eller skriva kommentarer på olika offentliga plattformar och forum.

Det finns naturligtvis fler delförklaringar, som utvecklingen av den organiserade brottsligheten som bidrar till ökad hotbild inom den slutna ungdomsvården, kriminalvården, polis och rättsväsende samt Försäkringskassan, socialtjänst och vissa andra delar av de kommunala verksamheterna.

Jag tror även att det uppskruvade tonläget i den politiska debatten bidrar. Det är känt sedan tidigare att hotbilden mot förtroendevalda ökar under valår. För 10 – 20 år skruvades tonläget i allmänhet ner efter en valrörelse. Så är det inte riktigt längre.

Det ökända exemplet, den amerikanska expresidenten, fortsatte i höstas att kampanja långt efter att rösterna räknats och det stod klart att han förlorat valet. Och nyss var han uppe i talarstolen igen. Talet han höll var inget politiskt linjetal som tydliggjorde republikanernas idéer för samhällsutvecklingen, det var som vanligt ett kampanjtal för honom själv, kryddat med personliga påhopp på politiker som på ett eller annat sätt kritiserat expresidenten. Som om valrörelsen 2024 redan var i gång.

Även om tonläget i Sverige inte är på riktigt samma uppskruvade nivå så har kampanjretoriken levt kvar genom hela mandatperioden även här. Sannolikt har det instabila parlamentariska läget bidragit till detta. Halvsanningar, överdrifter, personangrepp och ständigt återkommande avgångskrav är vanliga inslag i debatten.

Kampanjbudskap är till sin natur braskande, de ska bryta igenom och väcka känslor. De ska entusiasmera och mobilisera, men de ska också provocera och polarisera. Syftet är att tydliggöra de motsättningar och konfliktlinjer som det ligger i de politiska partiernas intresse att exploatera. Det handlar om att förstärka känslan av ett ”vi” mot ”dem”. Politiska kampanjer ska ytterst motivera till politisk handling.

De politiska partierna brukar själva ge uttryck för att de vill fokusera på sakpolitiken, ändå faller de ofta in i en förenklad kampanjretorik. Det är som bekant lättare att se grandet i sin broders öga än bjälken i sitt eget men i det läge vi befinner oss vore det välgörande med lite självkritisk ödmjukhet. Och kanske ett handslag på att fokusera på den sakpolitik som alla säger sig vilja diskutera.