Syns inte – finns inte?

Idag ska Viviane Reding prata om jämställdheten i Europas näringsliv i EU komissionen. För ett år sedan försökte hon sig på en winbergare, dvs hon hotade näringslivet med kvotering om de inte gör något åt de enkönade styrelserna och företagsledningarna i Europas stora företag.

Men idag får hon rapportera att inget har hänt, enligt en artikel i dagens SvD. Som förövrigt har den egendomliga rubriken ”Kvinnor syns för lite i bolag”. Kanske för att de inte finns?

Det bekymrar Reding att företagen i Europa anser sig ha råd att välja bort en stor del av den bästa kompetensen. Enligt Lissabonstrategin, som antogs för ett bra tag sedan, är Europas framtida ställning som en kraftfull spelare på världsmarknaden helt avhängig av att vi lyckas stärka förutsättningarna för kunskap och innovation. Att i det läget välja bort hälften av toppkrafterna till företagens ledning och styrning är inget mindre än hål i huvudet.

Ur nationell synpunkt är det ännu värre. Med ett bra utgångsläge, med samhällsservice och lagstiftning som stödjer mäns och kvinnors lika deltagande i samhällslivet, har vi nu hamnat i underläge. Den nuvarande regeringens patetiska försök att få företagen att på frivillig väg ta itu med problemen har i stort sett inte gett något alls.

Men i fyra europeiska länder är lag om kvotering till bolagsstyrelser redan ett faktum. I ytterligare fyra är liknande förslag på god väg. Och dessutom drivs nu frågan av den nya regeringen i Danmark, envälkänd manschauvinistisk bastion.

Så hur länge ska ni vänta på att ”näringslivet tar sitt ansvar”, minister Sabuni? Tills Sverige är sist ut och hopplöst efter i konkurrensen?

 

Svenska chefer en maktelit?

Mindre än en promille av Sveriges chefer befinner sig i det som LO kallar ”makteliten” i den rapport som presenteras på DN debatt idag. Och ändå är det alltid om dem som man pratar när chefers löner diskuteras. Att medianlönen för Sveriges 500.000 chefer är 36.500 kronor enligt Ledarnas senaste lönestatistik ger inga stora rubriker. Inte heller att det finns många chefer med lägre löner än den genomsnittlige industriarbetarens 25.000, trots att man har ansvar för stora personalgrupper och viktig verksamhet.

För i Sveriges land lönar det sig dåligt att vara chef, vad än LO vill få oss att tro.

Enstaka företagsledare tjänar storkovan, det är sant. Men varför är det mer upprörande än att Zlatan håvar hem fantasisummor på sitt bollsparkande eller Stellan Skarsgård på sitt filmande? För precis som Zlatan ska spela in mål efter mål och Stellan Skarsgård med sitt skådespeleri ska skapa filmer som blir kassasuccéer, så ska direktörerna leverera resultat till företagets ägare. Som både har anställt honom ( för det är ju en han!), satt lön och ställt krav på motprestation.

 Nej det stora bekymret med lönerna för Sveriges chefer är inte att en handfull personer tjänar mycket pengar. Problemet är att de allra flesta har låga löner och i många fall inte vet varför de får lön överhuvudtaget och hur de ska kunna  påverka den.

 Toppdirektörernas löner sätts – eller ska sättas – enligt en modell som vi alla borde ha. Tydliga mål, krav på resultat och kontinuerlig uppföljning. Och det gäller oavsett storleken på lönen!

 

 

 

Håll fingrarna borta från lönebildningen!

För en gångs skull delar jag oro med Aftonbladet. Oron gäller att vi ser tecken på att regeringen försöker muskla sig in i lönebildningen när det gäller ingångslöner, och att de dessutom blir inbjudna av vissa fackliga organisationer när det gäller kvinnolöner.

För någon vecka sedan bloggade jag om en debattartikel av sju fack som krävde att samhället ska uppvärdera kvinnodominerade yrkesområden. Det är inte så att jag tycker att det ok att kvinnor tjänar mindre än män, men vägen att rättställa det är inte genom riksdags eller regeringsbeslut om att vissa yrken är ”värda” mer. Nej medicinen är  ökad lönespridning och individuellt satta löner, så att duktiga och ambitiösa personer inom alla områden ska kunna få betalt för sitt arbete.

I Sverige har vi lyckats hålla politiken utanför lönebildningen och att  frångå det vore att slå in på en dålig väg. Parterna ska förfoga över arbetsmarknadens villkor.

Men parterna måste också våga förnya sig och ta ansvar när utvecklingen i samhället gör att gamla beprövade modeller för lönebildning inte längre upplevs relevanta. Ganska få människor har idag den modell för lönebildning som man vill ha. Sju av tio yrkesverksammma vill att lönen ska sättas i ett samtal mellan chefen och dig själv, men bara en av tio har det så, enligt Medlingsinstitutets statistsik från förra året.

Om vi vill hålla politiken utanför måste vi parter visa att vi klarar av att utveckla den svenska modellen. Vi måste  se till att lönebildningen tjänar sitt syfte att öka företagens konkurrenskraft, främja innovationer och göra medarbetare och chefer mer engagerade på jobbet. Lönen måste sättas individuellt och lokalt.

IT´s a man’s world

IT-branschens arbetsgivarorganisation tar idag sina medlemsföretag i örat i Computer Sweden i en artikel signerad förbundsdirektör Ann-Marie Fransson. Hur kan det vara så, att man säger sig inte kunna påverka den skriande bristen på jämställdhet i företagens ledningar i en bransch som är mästare på att jobba med planer och strukturer, sätta mål och följa upp?

 Branschen har få kvinnor som chefer, bara 29% av mellancheferna, men ännu värre är att företagets högsta chef bara i drygt 7% är en kvinna. Och detta, säger Ann-Marie Fransson, handlar inte bara om rättvisa utan om affärer:  -Låt oss i branschen ta för oss ordentligt av denna möjlighet till nya affärer och ökad konkurrenskraft.

Det allvarligaste i sammanhanget är att IT-branschen i så hög grad är en framtidsbransch där behovet av att locka de skarpaste cheferna och medarbetarna kommer vara helt utslagsgivande för internationell konkurrenskraft och överlevnad. Om då denna nya bransch, genom slentrian eller ovilja, hamnar i samma gamla gubbfälla  som resten av svensk industri så ligger vi illa till.

Jag hoppas att företagen lyssnar på sin kloka förbundsdirektör och tar hennes utmaning på allvar. Sätt ett mål för jämställdhet i företagens ledning och se till att nå det!

Låt rektorn vara rektor!

Byta glödlampa, ringa föräldrar, stoppa berusade personer från att komma in på skolgården – och förstärka det pedagogiska ledarskapet!Vad tror ni kommer högst upp på listan när Skolinspektionen granskar rektorerna i Sveriges skolor?

De första exemplen hämtas från en artikel om Sveriges omöjligaste chefsjobb som tidningen Chef gör i senaste numret. Där beskrivs en fullständigt hopplös arbetssituation för väldigt många av landets rektorer. Akuta utryckningar, orimligt stora personalgrupper och rena vaktmästaruppdrag konkurrerar varje dag med det som man egentligen vill och ska göra, nämligen utveckla skola och förskola till gagn för elever, personal och alla oss medborgare. Jag har bloggat om detta tidigare, men sedan dess har det bara blivit värre.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik är det nu bara 0,6 personer som söker utlysta rektorsjobb. Även om den interna rekryteringen ser något bättre ut är det en kraftfull indikation på att något måste göras.

Att rikta kravet mot rektorerna, som man gör på Skolinspektionen är helt meningslöst. De flesta vill säkert inget hellre än att få ägna sig åt skolverksamhet ett tag.

Nej kravet måste helt och fullt riktas mot arbetsgivarna, som skapar chefstjänster med helt omöjliga förutsättningar. Låt rektorn vara rektor och se till att det finns ett ordentligt stöd i andra funktioner som kan sköta sociala kontakter och fastighetsskötsel. Lärarna förtjänar att ha en bra chef och samhället behöver människor som kan ägna sin professionella kraft åt att utveckla skolan.

Lönedebatt med eko i forntiden

På DN debatt bedrivs just nu en tröstlöst inaktuell och bakåtsträvande lönedebatt. Det började i fredags med ett debattinlägg från fem fackförbund vars medlemmar huvudsakligen jobbar inom välfärdssektorn, där man hävdar den gamla tesen om att stora löneskillnader mellan olika sektorer och yrkesgrupper kan och ska ändras genom ett statligt ingripande. Är det någon mer än jag som hör begreppet planekonomi?

Idag får de svar på tal av en annan bakåtsträvare, Svante Nycander, som försvarar industriarbetarens rätt att tjäna mer. Skälet är att industrin är konkurrensutsatt och det är inte den”skyddade” sektorn. Dessutom är risken större att bli av med jobbet inom industrin. Var har du varit de senaste tjugo åren Svante?  Men skälet är också att industriarbetarna (männen) måste stå ut med längre och dyrare resor till jobben på stålverk, gruvor och pappersbruk!!!

Båda debattörerna tar sin utgångspunkt i att priset på arbete ska inte ska bestämmas av de marknadsprinciper som styr samhället i övrigt, utan av några andra överenskommelser om vem som ska tjäna mest. Båda är lika hopplöst på tvärs med den syn på lön som svenska arbetstagare har.

7 av tio som jobbar vill ha sin egen lön satt i ett samtal mellan chef och medarbetare. Lönen ska spegla det egna bidraget till verksamheten och sättas i relation till kompetens, engagemang och företagets betalningsförmåga.

Härav följer att en sjuksköterska som anstränger sig på jobbet, som satsar kraft och engagemang och bidrar till en välfungerande verksamhet ska ha mer betalt än en sjuksköterska som bara går till jobbet och markerar närvaro. En industriarbetare som jobbar på ett företag med stora vinster och som själv gör ett bra jobb kan förvänta sig mer än en industriarbetare som ägnar dagen åt att läsa Aftonbladet.

Men det innebär också att en sköterska med lång erfarenhet, vars kunskap är eftertraktad av olika arbetsgivare ska kunna tjäna mer än en industriarbetare i glesbygd vars företag är på väg att lägga ned.

Lönen är inte något som ska regleras av överstatliga beslut eller centrala förhandlingar. Lönen ska spegla din egen insats på jobbet och i övrigt styras av marknadsprinciper. På så sätt får vi störst engagemang och kraft av medarbetarna oavsett bransch och sektor och Sverige får ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Vad är receptet för fler kvinnliga kökschefer?

10 av 143. Så många tävlingsbidrag lämnades in av kvinnor till Årets kock 2011. Och åren dessförinnan såg inte så mycket bättre ut.

Bland stjärnkockarna är kvinnorna ett försvinnande fåtal om ens några alls. Att vara kvinna och chef i ett kök förutsätter nästan att köket finns inom offentlig sektor.

Hur har det blivit såhär? Och varför ser det inte ut att förändras?

Få yrkeskategorier är så könsmärkta som kockyrket. Sedan den brittiske stjärnkocken Marco Pierre White på 90-talet tog av sig den stärkta vita mössan och med en cigg i mungipan innoverade bilden av stjärnkocken har kockyrket bara blivit mer och mer åtråvärt för unga män med rockstjärnedrömmar. Vi älskar att älska den bufflige och svärande tv-kocken. Hans arena är restaurangköket och det han sägs syssla med är ledarskap, entreprenörskap och affärsutveckling.

De matlagande kvinnor som syns i tv är domestic godesses i uppbyggd hemmastudio och femtiotalsblommigt förkläde. Den metrosexuelle Jamie Oliver är undantaget som bekräftar regeln. Han fick också laga mat hemma, långt från restaurangen, i början saluförd som den nakna kocken för att understryka att han faktiskt ändå var man. Men nu är han lika mycket företagsledare som de andra grabbarna.

Ledarskapsforskaren Sophie Linghag visade i sin avhandling 2010 tydligt hur makt- och möjlighetsstrukturerna slår till i en organisation. Unga män och kvinnor kommer in i organisationen och ser sig omkring. Både de unga männen och unga kvinnorna ser att männen finns på ledande position och att kvinnorna inte gör det. De unga männen tänker: ”Aha! Det finns en plats för mig här!” De unga kvinnorna tänker: ”Nähä. Det finns ingen plats för mig här.” Så skapas och dödas drivkraft.

Att vara kvinna i ett toppkrogskök idag innebär att du är i extrem minoritet och därmed i strålkastarljuset. Det kan vara bra för då syns du. Men det kan också vara förödande, eftersom du just är så synlig. Som minoritet blir du en del av en grupp och som kvinna kan du därför inte ta i jämställdhetsfrågan, risken är istället stor att du blir alibi, gisslan eller gatekeeper. Och de stödjande funktioner som kan finnas i större organisationer saknas på de flesta krogar. Det blir till att jobba på och bita ihop. Eller ge upp.

Så vad gör branschen för att få in fler kvinnor som kökschefer? Vad gör arbetsgivarna, som har makt att förändra?

Det ska bli spännande att få svar på det ikväll när Skafferiet bjuder in till debatt på Berns. I panelen sitter jag, Hanna Halpern, Erik Lallerstedt och Emma Erlandsson och diskuterar varför det finns så få kvinnor som är stjärnkockar.

Litet tips: De personalchefer som i detta nu kämpar för att få unga kvinnor att vilja bli chefer på något skogsbolag  med placering i de inre delarna av Värmland skulle
hugga av sin högra arm för att få det mediautrymme som de manliga tevekockarna har. Det är en påverkansmöjlighet som de är privilegierade med som är totalt
underutnyttjad vad gäller att få fler kvinnor att bli stjärnkockar.

Här är ett par länkar till aktuella artiklar om frågan:

http://www.fokus.se/2011/02/den-osynliga-kocken/

http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/ursakta-var-ar-koksbrudarna

http://www.restauratoren.se/artikel/new-yorks-bästa-kökschef-är-kvinna-21628

Klara Adolphson

Skygglappar på ministernivå

Inte mindre än tre debattsvar, med Ledarnas i topp, i dagens DI visar hur ministrarna Lööf och Sabuni missbedömt läget när de i en debattartikel i onsdagens tidning hävdar att kvinnliga chefer måste anstränga sig lite mer för att komma åt toppositionerna inom näringsliv och offentlig förvaltning.

Jobba mer, köp fler hemtjänster och starta egna företag så ska allt lösa sig. Men att politiken skulle ta ansvar för att förverkliga jämställdheten i Sverige genom en enkel symbolhandling som kvotering till bolagsstyrelser avvisar ministrarna med kraft.

SvD lägger idag ytterligare en pinne på brasan genom att visa hur kvinnor konsekvent missgynnas i rekrytering till topposter. Två tredjedelar är män och en tredjedel är kvinnor av de som rekryteras till chefsposter på högre nivå. Och detta trots att flera av de rekryteringsföretag som intervjuas vittnar om en vilja hos många kunder och en egen ambition att föra fram ett jämställt urval. Så vad är det som fattas?

 

Ingen hävdar numera på allvar att inte det finns lika många kompetenta och meriterade kvinnor som män i samhället. Men när selektionen startar redan på mellanchefsnivå, där bara 27 procent av cheferna är kvinnor, kommer vi aldrig komma någon vart utan kraftfulla åtgärder.

Nyamko Sabunis tid som jämställdhetsminister har präglats av en lång rad försök att lägga hela problemet i kvinnors knä. Man har utbildat ”ambassadörer”, satsat styrelseutveckling på redan kompetenta kvinnor och nu senast hävdat att kvinnorna måste jobba mer. Vad som helst utom kvotering till bolagsstyrelser.

Och under tiden tappar Sverige en stor del kompetenta unga chefsämnen till andra yrken och andra positioner. För unga kvinnor kan lätt se att deras strävan efter en topposition inte kommer löna sig.

Låt mig säga det igen:

Nej, kvotering löser som enskild handling inte problemet! Men det är den mest kraftfulla symbolhandlingen som man kan vidta för att visa att jämställdhet inte bara handlar om rättvisa utan också om konkurrenskraft och överlevnad för Sveriges näringsliv.

Hur procentsatser saboterar lokal lönebildning

I TCO-tidningen beskrivs hur det nya centrala löneavtalet mellan arbetsgivare och tjänstemän inom Försäkring och finans som slöts i fredags redan har givit upphov till oenighet.

2,6 % gäller, säger arbetsgivarna. Nej lokalt kan man komma överens om vad som helst, säger arbetstagarna. Total förvirring således.

Kan man få ett tydligare exempel på hur fel det blir när man tror sig kunna kombinera centrala procentsatser med  individuell lönebildning?

Lokal, individuell lönebildning innebär att lönen ska spegla den enskildes bidrag till företaget och företagets betalningsförmåga. Kort sagt: om du arbetar på  företag eller  förvaltningar som går bra, är effektiva och genererar överskott eller vinst och du har bidragit till det resultatet så ska det synas i din lönerevision. Och eftersom vi alla är olika kommer det synas olika mycket.

Därför är centrala siffror alltid fel, vare sig det är 10, 5 eller 2,6%.

Med centrala löneavtal får arbetsgivaren en ursäkt att inte belöna duktiga medarbetare som förtjänar mer, genom att gömma sig bakom den framförhandlade procentsatsen. Det innebär att chefer går miste om möjligheten att premiera medarbetare som ansträngt sig extra och ofta tvingas att belöna en dålig arbetsinsats.

Procentsatser som förhandlats fram i ett sammanträdesrum i Stockholm kan aldrig någonsin förenas med en lokal individuell lönebildning!

Nytt omställningsavtal, del 2

Vi har inte hört så mycket om Håkan Juholt de senaste dagarna. Men han klarar sig nog. Annars är han ett tydligt exempel på hur löst man kan sitta som chef eller ledare i Sverige när förtroendet tryter.

I takt med att du klättrar på karriärstegen så minskar också ditt anställningsskydd. I en glidande skala minskar ditt lag- och avtalsreglerade skydd mot att plötsligt stå på gatan. I många fall innebär det i praktiken att när förtroendet är förbrukat så får du gå. Även om du inte tillhör den yttersta ledningen och därmed är undantagen i Lagen om anställningsskydd.

Så här är det, och så här måste det nog också vara. Det är svårt att ha en förtroendeställning om man inte har förtroende. Men i de kommande förhandlingarna om nya omställningsavtal kanske parterna, LO, PTK och Svenskt Näringsliv, borde reflektera över detta? Är det så att cheferna har blivit de nya tjänstemännen?

När uppdelningen mellan arbetare och tjänstemän en gång gjordes berodde det till stor del på att tjänstemännen ansågs ha en särställning visavi arbetsgivaren. Tjänstemannen var helt enkelt arbetsgivarens representant och närmaste förtrogne. Sedan dess har mycket hänt och det är allt svårare att skilja arbetare från tjänstemän, och den generation som nu kommer ut på arbetsmarknaden förstår över huvud taget inte vad vi pratar om. Kanske vore en naturligare uppdelning den mellan medarbetare och chefer, eftersom cheferna har en förtroendeställning men också ett svagare anställningsskydd.

Om inte annat så kan det vara bra att reflektera själv över sin egen situation. Håkan Juholt klarar sig säkert, men hur ser dina egna avtal och överenskommelser ut? Kontakta gärna Ledarna för att gå igenom din situation.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter