Vikten av att välja auktoriteter med omdöme

Earth Hour? Vem bryr sig?

När jag som 18‑åring mönstrade mötte jag en jämnårig som ville ha frisedel med motiveringen att han inte kunde hantera auktoriteter. Jag minns att det var många som sa så då, på tidigt 90-tal. Det är det kanske fortfarande. Det är inte svårt att relatera till hållningen. I tonåren är det naturligt att ifrågasätta föräldrar, lärare och andra vuxna – att vilja stå på egna ben, att erövra sin frihet och få göra sina egna val och misstag.

Som vuxen blir det däremot en betydligt mer problematisk inställning. I ett komplext samhälle som vårt behöver vi alla erkänna att vi inte kan veta allt bäst själva. Vi är beroende av auktoriteter. Det finns människor som vet mer, som har ägnat sina liv åt att förstå hur olika saker i världen fungerar och hänger ihop. Chefer har formell auktoritet, men vi lyssnar alla varje dag på många andra och vi anpassar oss därefter, ofta utan att ens tänka på det. Och detta behöver inte vara ett tecken på underkastelse, utan på mognad och ansvar.

Detta är egentligen en självklarhet, men frågan är förstås vilka auktoriteter vi ska lyssna på? Det är inte alltid lika självklart. Ett rimligt första kriterium är ändå sakkunskap – att den som uttalar sig faktiskt vet vad hen pratar om, och kan visa hur den kunskapen har tagits fram. En förnuftig hållning kan vara att kunskapen vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Klimatfrågan är ett tydligt exempel. Klimatförändringen är ett väl genomlyst och analyserat fenomen. En bred och närmast enig forskarkår beskriver både orsakerna, konsekvenserna och vilka åtgärder som krävs för att minska riskerna. Det är ingen åsikt. Det är samlad kunskap.

Trots det ser vi i dag hur politiska beslutsfattare – i Sverige och i många andra länder – väljer att bortse från denna kunskap. Ibland kan det nästan liknas vid ett trotsigt tonårsuppror. Man vill slippa de jobbiga konsekvenser som kommer av att fullt ut förstå och ta hänsyn till vad forskningen visar. Men här finns inga frisedlar att dela ut.

Det oberoende Klimatpolitiska rådet har i sina återkommande granskningar visat hur politiken rört sig bort från de klimatmål som Sverige har åtagit sig att nå. Rådet består av åtta ledamöter med hög vetenskaplig kompetens inom relevanta områden och stöds av ett kansli med fyra anställda. Kritiken i deras senaste rapport är tydlig: nuvarande inriktning räcker inte. Företrädare för regeringen förklarar att ”de inte delar denna bild”.

Men det handlar inte om vilken bild man föredrar. Det handlar om fakta. Att ignorera varningssignaler byggd på forskning och gedigen analys är inte ett uttryck för handlingskraft – det är ett uttryck för ansvarslöshet.

Att välja vilka auktoriteter vi lyssnar till är alltid ett aktivt val. Vi gör det som individer, som chefer, som politiker men också som organisationer och samhälle. I vårt brus av desinformation, snabba utspel och förenklade lösningar blir det valet allt viktigare.

Vi kan ju låta Earth Hour handla om just detta: att stanna upp och reflektera kring vilket ansvar vi har. Ansvar att utifrån eget omdöme lyssna på dem som vet, inte okritiskt men öppet. Och ansvar att inse att klimat-omställningen inte kan byggas på önsketänkande och bildsättning, utan på verklig kunskap omsatt i praktisk handling genom ansvarsfullt ledarskap.