Pinsamt DN!

På Sveriges viktigaste debattsida, DN-debatt, breder  idag en professor ut sig med budskapet att Sverige kommer vara ett jämställt land redan under 2020-talet. Han belägger det med att dra ut strecken i två diagram som visar statistik på hur hemarbetet och förvärvsarbetet för män respektive kvinnor förhåller sig till varandra, samt samma streck i ett diagram som beskriver föräldraledigheten.

Så var det klart! Alla rödstrumpor kan byta till blått och alla börsbolagsstyrelser kan andas ut!

Han erkänner visserligen att de stora strukturellt betingade löneskillnaderna mellan män och kvinnor sannolikt inte kommer ändras, men nämner inte med ett ord hur vi ska gå från lite över 20% till 50 % kvinnliga chefer i privat näringsliv  på tio år. Eller hur vi ska få fler än fyra kvinnliga VDar i börsbolagen. Eller för den delen hur vi ska få bolagsstyrelser som är sammansatta av både män och kvinnor.

Det är väl fint att någon förmår att glädja sig åt hypotetiska framsteg.

Vi andra får fortsätta att oroa oss över hur framtiden för våra söner och döttrar kommer se ut i ett land som tycker sig ha råd att kasta bort hälften av all tillgänglig komptens

Chefen som rockstjärna?

Kanske inte den första associationen man får när man tänker på sina egna chefer – en lång rad medelålders, grå, lätt lönnfeta och trötta män och kvinnor. Eller för den delen när man ser sin spegelbild på morgonen.

Eller finns det likheter? Nu handlar DNs artikel i gårdagens tidning visserligen om Steve Jobs och Richard Branson, personer som de flesta chefer känner sig rätt långt borta från, men parallellen är inte helt utan sina poänger.

För alla chefer har makt, mer eller mindre. Och makt är spännande och sexigt.

Chefer är ensamma, du kanske har ditt band bakom ryggen, men det är du som står längst fram. Och recensionen av ditt arbete beror på hur bra du själv jobbar, men också på om du fått de andra att spela i samma takt och repa in nya låtar till nästa konsert.

Och chefer står på scenen varje dag, om inte alltid på så stora scener och med strålkastare, så dock på scenen inför sina medarbetare.

Så om Steve Jobs och Richard Branson har samma valör som Mick Jagger och Prince så kanske enhetschefen på Södersjukhuset eller produktionschefen på Nisses plåt åtminstone kan jämföras med Kurt-Sunes.

Inte så mycket rock&roll och kanske inte alltid stjärnstatus. Men alla chefer är åtminstone vokalist i ett dansband.

The return of the housewife.

Igår såg jag en diskmaskinsannons från en stor norsk-svensk elektronikkedja. Var det framtidens kvinnliga ledare som avbildades? Nej, inte riktigt. Snarare en bild av ett svunnet 50-tal. Eller? Åt vilket håll drivs utvecklingen av jämställdheten idag? Döm själv.

God lönespridning är inte allt!

Lönespridningen minskar skriver tre SACO-företrädare på DI debatt idag. I centrum för engagemanget står att man på SACO ser nya oroande tecken på att högre utbildning inte lönar sig, särskilt i ett livslångt perspektiv.

Det är ett intressant och väslskrivet debattinlägg med mycket fin statistik i välkänd SACO-anda, men det har en brist: Man talar inte om hur vägen till en bättre lönespridning ser ut!

Men på Ledarna vet vi att vägen dit heter individuell lönesättning. Fullt ut, inga procentsatser och potter och inga individgarantier.

En god lönespridning kommer skapas när det bidrag som individen lämnar till verksamheten värdesätts vid varje lönerevision. Det finns inga genvägar som handlar om kollektiva värderingar av utbildning och lönestrukturer. Det som räknas är ditt eget bidrag till kvalitet, utveckling och effektivitet vare sig du jobbar på ett företag eller en offentlig förvaltning.

Det låter enkelt men vägen dit har visat sig vara svår. Både för många fackliga organisationer, som ängsligt klamrar sig fast vid individgarantier med det dubbla syftet att säkerställa att lönedelen av den totala kakan inte minskar och att alla medlemmar känner att de har ett värde av sitt fackliga medlemskap. Men också för arbetsgivarna som i teorin förordar såväl individuell lönesättning som lönespridning, men inte lyckas få företagen att lämna sina gamla vanor och fullt ut satsa på en individualiserad löneprocess.

Ökad lönespridning är bara en av de positiva faktorer som kommer ”på köpet” med en lokal, individuell lönebildning. Därutöver får man nöjda medarbetare, effektiva chefer och en god utväxling på lönekostnaden. Inte så illa!

Juholt och ledarskapet

Lägenhetsaffären med Håkan Juholt i huvudrollen fortsätter. Det jag skrev tidigare i veckan är om möjligt än mer aktuellt: Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och hederliga. Som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Chefer och politiker lever och verkar i ett samhälle som kräver transparens och öppenhet. Dagens partiledardebatt i riksdagen visade med smärtsam tydlighet att det ledarskap som landets oppositionsledare Håkan Juholt bedriver andas allt annat än modernitet.

Idag fick jag anledning att ta bladet ur munnen och förklara mig på svt.se:s debattsida.     

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Annika Elias

Allt är inte svart eller vitt ur chefens perspektiv

Fast anställning eller visstidsanställning är en fråga som är högaktuell i årets avtalsrörelse inom kommun och landsting. I första hand är det  Kommunal som driver frågan, mot bakgrund av att de visstidsantällda på området ökat från 25% till 28%. Allt enligt en artikel i dagens SvD. Problemet finns även i det privata näringslivet, men gömmer sig där bakom bemanningsföretag och konsultbyråer som erbjuder marginellt större trygghet.Formerna för visstidsanställning varierar, alltifrån den helt slumpartade timanställningen till långa vikariat där man blir en del av arbetsgruppen och ofta fastanställd till sist.

Som chef vill du ha trygga medarbetare. Medarbetare som kan fungera i laget, som kan utveckla sin kompetens och vill satsa på jobbet, eftersom de vet att de kan räkna på fortsatt anställning under en tid framöver.

Men, som chef behöver du också flexibiliteten, att kunna ringa in en vikarie för att fylla ett plötsligt uppkommet tomrum eller ersätta en studieledig medarbetare utan att få ett livslångt arbetsgivaransvar för vikarien. Och som chef behöver du också ha möjligheten att förnya kompetensen i laget genom nyrekrytering vilket förutsätter en rimlig personalomsättning.

Arbetsmarknaden behöver rörlighet och flexibilitet, inte stagnation. Vi måste hitta ett sätt att arbeta med olika typer av anställningsformer, där trygghet balanseras mot frihet för individen, och där behovet av flexibilitet balanseras mot ekonomi för arbetsgivaren.

Utvecklingen av LAS står helt stilla och det är cheferna som får hantera konsekvenserna. I valet mellan otrygga medarbetare eller för höga personalkostnader finns chefens dilemma.

Allt är inte svart eller vitt och en kombination av anställningsformer kommer vara nödvändig även i framtiden.

Ånej! Vi är världens mest kreativa människor.

Ånej! Ser till min förskräckelse att Sverige har utsetts till världens mest kreativa land.  Och vi som verkligen behöver skärpa till oss och bli kreativa och innovativa på riktigt!

Ska vi nu behöva dras med den här sanningen på samma sätt som vi dragits med sanningen att vi är världens mest jämställda land? Det är ju så otroligt stor skillnad mellan att vara världens mest jämställda land och att vara ett jämställt land.

Eller hur?!

Känner du dig härlig och smart?

Don: It’s your job. I give you money. You give me ideas.
Peggy: But you never thank me.
Don: That’s what the money is for!

Många, inte minst chefer,  går omkring i ett ständigt bekräftelseunderskott.  Om du dessutom är kvinna och chef får du ännu mindre bekräftelse än om du är man och chef.

Jag träffar många kvinnor som upplever att de har ett omättligt bekräftelsebehov och att det är ett stort problem.  Men tittar man närmare på deras situation så är det stora problemet inte att de behöver bekräftelse utan att de knappt får någon. Jag skulle vilja påstå att kvinnor idag lever i ett ständigt strukturellt bekräftelseunderskott.

Jag ska ge er några exempel:

Nobels Fredspris går i år till tre kvinnor. Bekräftelsedevalvering kan man också kalla det. Tre kvinnor får dela på ett pris.  (Visserligen fick tre män dela på priset 1995, men både före och efter 1995 har det varit en lång nästintill obruten räcka män som tagit emot det. )

Vi har också den årliga listan över världens största managementtänkare The thinkers 50.  Tänk vilken kick att vara med på en sådan lista! Tyvärr har antalet kvinnor som ”platsat” på den listan de senaste åren varit färre än fem stycken per år. 

När en liten tvåårig pojke själv sätter på sig overallen får han mycket mer beröm av personalen på förskolan än vad en liten tvåårig flicka som själv sätter på sig overallen får.

En pappa som hämtar på förskolan klockan tre är en fantastisk pappa medan en mamma som hämtar klockan tre är en helt vanlig mamma.

Det är alltså inte bara Peggy i Mad Men som får sig tilldelat bekräftelse och lön enligt principen: Kompetenta män är underbara. Kompetenta kvinnor är självklara.

Hur påverkar det oss att kvinnors kompetens räknas som självklar och att kvinnor ständigt är underrepresenterade när stora tänkare, ledare och talare  ska synliggöras? 

En man som jag känner ska dra igång Ted X Köpenhamn och bad mig komma med förslag på bra talare som är kvinnor. ”Det är så svårt att hitta kvinnor som kan ta scenen på ett bra sätt”,  förklarade han. 

Men tänk på hur vi nickande och leende bekräftar en kompetent och charmig man som kliver upp på en scen. Det vet vi ju alla att man blir härlig och smart när man är omgiven av personer som tycker att man är härlig och smart.

Män tar scenen, för att vi ger den till dem.

Hur ger vi scenen till kvinnor?

Måste ledare vara helgon?

Med jämna mellanrum dyker de upp på radarn, de som fuskat med skatten, tagit emot mutor eller generösa avgågsvederlag, eller glömt att läsa regler för bidrag.

Ibland handlar det om riktiga brott som kan bevisas och dömas, ibland om felaktiga anklagelser som borde dö sotdöden men som envisas med att klibba fast på personen i all framtid. Och ibland, kanske, om vanligt slarv.

Någon gång är det alldeles vanliga människor, men oftast om vi läser om dem i tidningen är det höjdare, chefer och ledare  inom politik och näringsliv som väckt tredje statsmaktens intresse. Och i kören av anklagande röster hörs nästan alltid någon som försvarar beteendet med att vi måste kunna acceptera svagheter även hos de som vi givit vårt förtroende. Ingen är helt ”ren”, vi vill väl inte ha helgon som våra ledare utan människor som levt ett händelserikt liv?

Nej helgon vill vi inte ha, för helgon vänder sig bort från världen och drar sig undan. Men däremot människor som lever fullt ut i samhället med de normer och beteenden som är grunden för vårt gemensamma samhällskontrakt och som gäller lika för alla.

Jag vill ha politiker och företagsledare som är ärliga, öppna och framförallt hederliga. Jag vill inte ha politiker och företagsledare som gör pudlar och betalar tillbaka när man ertappas.

En chef och ledare behöver inte vara helgon men man ska kunna vara en förebild. Annars förtjänar man inte sitt förtroende.

Stay hungry stay foolish

I natt kom beskedet att Apples Steve Jobs har gått ur tiden. Det går inte att greppa hur mycket denna stora ledare har betytt. Varje ledare som har ambitionen att göra en skillnad har i Steve Jobs en fantastisk förebild.

Lyssna bara på det här talet som han höll 2005 för studenterna vid Stanford University. Tänk att en så framgångsrik person kan hålla sin kunskap så lätt, tro så stenhårt på att ifrågasätta sanningar och vara så ödmjuk inför livet och döden.

http://www.youtube.com/watch?v=D1R-jKKp3NA&feature=related

”You have to believe that the dots will connect in the future.” Steve Jobs