Inlägg

Offentliga chefer smartare

I dagens nyhetsskörd hittar jag artikeln med just den rubriken i Dagens Medicin. Genom att jämföra resultat från knappt 600 begåvnings- och personlighetstester, har HR-konsultföretaget Source kommit fram till att chefer inom offentlig sektor har bättre resultat när det gäller generell begåvning. Det betyder, enligt artikeln, en mer utvecklad förmåga till logiska resonemang, induktiv slutledningsförmåga och förmåga till abstrakt tänkande.

Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är naturligtvis stolta över resultatet av undersökningen. Det är ingen nyhet för vare sig dem eller Ledarna att en större andel chefer inom offentlig sektor har längre utbildning i jämförelse med kollegor inom det privata näringslivet. Och det som definieras som generell begåvning är just sådant vi tränas i vid högre utbildningar.

Det här väcker dock en mängd frågor hos mig. Varför har chefer i offentlig sektor genomgående sämre förutsättningar att axla sin chefsroll än kollegorna på privatsidan? Varför är den gängse bilden av chefsjobbet i offentlig sektor mindre attraktivt än inom privat sektor? Om, och i så fall hur, påverkar generell begåvning förmågan till ett framgångsrikt ledarskap?

Sämre förutsättningar

Ledarna genomför sedan flera år chefsundersökningar i syfte att belysa chefers situation och förutsättningar för sitt uppdrag. År efter år visar det sig att chefer i offentlig sektor på så gott som alla punkter upplever sämre förutsättningar i jämförelse med chefer i privat sektor. Det rör allt från storleken på personalgrupper, handlingsfrihet och påverkan i jobbet till lön och annan ersättning. Detta är något Ledarna belyst bland annat i rapporterna ”Tuffa chefsvillkor – värdefulla uppdrag” (2007) och ”Jakten på cheferna till välfärdssektorn” (2008). Det här aktualiseras inte minst i den debatt om den omöjliga rektorsrollen som just nu pågår i media.

Hur kommer det sig att offentlig sektors arbetsgivare inte skapar bättre förutsättningar och villkor för sina chefer? Hur ska offentlig sektor lyckas hitta nya, unga chefsförmågor då 40-talisterna lämnar yrkeslivet?

Bilden av offentligchefen

År 2007 frågade Ledarna yrkesverksamma upp till 35 år inom vilken sektor de skulle vilja arbeta som chef. För 28 procent spelade det ingen roll, 55 procent skulle välja privat sektor och för 15 procent föll valet i första hand på offentlig sektor. Bland dessa var en majoritet kvinnor.

Den verksamhet som bedrivs inom offentlig sektor är otroligt viktig för ett fungerande samhälle. Viktiga jobb således, men tyvärr tycks bilden av offentlig sektor inte lika lockande som den privata. Rörligheten bland chefer visar också att man gärna håller sig till en och samma sektor hela chefskarriären. Många gånger tror jag att det beror på att vi tror att det är så annorlunda ”på andra sidan”. Ett citat från en chef inom privat sektor, som deltagit i ett chefsprogram under ett år tillsammans med offentliga chefer, tycker jag belyser det här på ett både roligt men kanske också skrämmande sätt:

”Det har vänt upp och ner på en hel del av mina fördomar. Innan hade jag fördomar om att kommuner och landsting består av grå och beiga människor som går omkring i grå och beiga korridorer.

Det tar lång tid och det är tråkigt. Människorna där är de som inte fått jobb någon annanstans. Sedan träffar jag de här otroligt kompetenta, kreativa, dynamiska människorna. Så det var verkligen en fördom som har vänts tvärsom för mig. Det känns roligt.”

Vad har generell begåvning för betydelse för ledarskapet?

Oavsett sektor, är chefer nyckelpersoner för verksamheters framgång och utveckling.Har chefer med högre generell begåvning bättre förutsättningar att vara goda ledare? Nej, så enkelt är det nog inte. Ett framgångsrikt ledarskap bygger på en balans mellan att hantera resultat och relationer. Att kommunicera, bygga relationer, viljan att nå resultat och ha visioner, känna lust att leda, självinsikt och personlig mognad är egenskaper och förmågor chefen kan besitta oavsett utbildningsnivå. Sedan är det ju självklart så att varje chefsuppdrag har sina unika krav beroende av uppdragets natur. Vissa chefer måste kunna hantera otroligt komplexa situationer, medan andra behöver en helt annan, mer praktisk inriktning. I slutändan handlar det som vanligt om att ha rätt person på rätt plats.

Jag vet att det finns fantastiskt engagerade och begåvade chefer över hela arbetsmarknaden. Men visst vore det önskvärt om chefer i offentlighetens tjänst blir uppmärksammade och får samma förutsättningar som näringslivets chefer, oavsett begåvningsnivå. Det är ju resultat och prestation som ska belönas, vare sig det gäller privat eller offentlig sektor.

Har du fördomar om ” den andra” sektorn som du vill dela med dig av?

Rätt från början

I dag presenterar TCO en ny rapport och ett förslag om en utbildningsgaranti på DN-debatt. TCO föreslår en särskild ungdomsgaranti som ger unga rätten att fullfölja en gymnasieexamen innan man fyllt 25 år. Utbildningsgarantin ska finansieras med ett särskilt statsbidrag.

 Varje år lämnar 30 000 ungdomar gymnasieskolan utan att ha uppnått målen med gymnasieutbildningen, vilket sätter deras framtida möjligheter till arbete och försörjning på spel.  Det är allvarligt att så många ungdomar riskerar utanförskap. Men jag är övertygad om att många av ungdomarna hade kunnat klara sin utbildning om skolorna i allmänhet hade bättre förutsättningar att nå de nationella målen.

Många av skolans problem idag handlar om bristande ledarskap. Det handlar bland annat om förutsättningarna för rektorsuppdragen som jag skriver om i ett tidigare inlägg.  

Senast i helgen publicerades uppgifter om att ledande skolnationers rektorer ägnar uppemot 80 procent av sin tid till ett närvarande ledarskap – i Sverige är siffran 5 procent. Enligt skollagen har rektor som pedagogisk ledare och chef för lärarna och övrig personal i skolan det övergripande ansvaret för att verksamheten som helhet inriktas på att nå de nationella målen.

Utan kapabla rektorer når inte de enskilda skolorna sina mål, vilket innebär att eleverna inte får likvärdiga möjligheter. Därmed klarar inte heller den svenska skolan sin uppgift i stort. Att ge alla elever en likvärdig skolgång.Att rektorerna inte har tid att leda, att förutsättningarna för ledarskap i utbildningssektorn är urusla, hotar elevernas rätt till likvärdig skolgång och i slutändan kompetensförsörjningen i hela samhället.

 Den svenska skolan halkar ner i internationella jämförelser när det kommer till kvalitet och resultat. Det beror på att ledningsarbetet inte prioriteras, att rektorerna inte har förutsättningar att leda. Alla reformer och förändringar kräver ledarskap. Utan ledarskap faller alla reformer platt till marken.

Annika Elias, ordförande Ledarna

Chefen gör skillnad – igen och igen och igen…

I fredagens GP slår forskare fast att chefen är viktig och gör skillnad. Ett faktum vi på Ledarna sedan länge varit fast övertygade om. Den här gången handlar det om hur chefen kan dämpa den ofta våldsamt negativa effekten rationaliseringar har på de anställda. ­­Enligt artikeln är de senaste årens massjukskrivningar i första hand orsakade av just rationaliseringar i arbetslivet.

– Ledarskapet är kanonviktigt! säger Jörgen Winkel, en av forskarna, vid Institutionen för arbetsvetenskap vid Göteborgs Universitet. Ett dialogbaserat ledarskap har dämpande effekt på problemen, medan ett auktoritärt dito har starka samband med att skapa mycket negativa effekter.

I lördagens GP följs artikeln upp med stressforskaren Annemarie Hultberg. Hon lyfter fram vikten av att ha en trygg chef när förändringens vindar blåser.

Men ibland glömmer vi att chefen också är medarbetare. Både chefer och övriga medarbetare har ett behov av att förstå varför saker händer och få förutsättningar att hantera sin situation. När jag träffar chefer och pratar om förändring brukar jag visa en bild som överskådligt beskriver tiden från beslut till implementering av förändring. Beslutsfattarna har i jämförelse med övriga i organisationen gott om tid att bearbeta situationen och ställa om.

Men det är sällan vi ges särskilt mycket tid att förbereda oss. Men räkna med att det slår tillbaka. Att stressa igenom rationaliseringar eller andra typer av förändringar skapar motarbetare och påverkar verksamhet och individer negativt.

Alla har ett behov av att uppleva en känsla av sammanhang för att känna välbefinnande på jobbet. Det innebär att du upplever situationen begriplig, hanterbar och meningsfull. Först då kan både du och jag hantera osäkerhet och omställningar på jobbet.

Jag vet att det finns en stor kunskap bland chefer om vad de bör ta hänsyn till i ett rationaliseringsarbete. Men frågan är om de får rätt förutsättningar för att omsätta dessa i praktiken? Hultberg menar att det ”verkar som om kunskapen stannar på halva vägen och inte når dem som basar över resurserna och fattar de avgörande besluten”.

Forskarna menar att denna kunskap är en förutsättning för långsiktig hållbarhet, både avseende arbetsförhållandena och konkurrensförmågan.

Har du rätt kunskap och förutsättningar för att leda medarbetarna i förändrings- och rationaliseringsprocesser?

Delat ledarskap – dröm eller verklighet

Under senare år har begreppet delat ledarskap lyfts fram som en möjlig väg för chefer att dela, det ofta komplexa och omfattande, chefsansvaret. Det har skrivits böcker och artiklar i ämnet. konsulter har entusiastiskt pratat om det, men frågan är hur vanligt förekommande det är på arbetsmarknaden.

I en artikel kommenterar Marianne Döös att så många som 41 procent av cheferna använder sig av delat ledarskap, men ändå tycks begreppet relativt obekant. Själv blir jag förvånad över att så många som 4 av 10 chefer delar sitt ledarskap. Varje år träffar jag ett stort antal chefer, men jag stöter i ärlighetens namn mycket sällan på chefer som uppger att de delar sitt ledarskap.

Jag tror att det är möjligt med ett delat ledarskap, men det kommer inte på beställning. Jag tror att det kan fungera under förutsättning att det naturligt växer fram. Ett fungerande delat ledarskap bygger på att det är två chefer som kommer mycket väl överens, har samsyn och inte minst gemensamma värderingar. Det här tror inte jag är något man rekryterar chefer till, utan det får helt enkelt hända.

Min egen erfarenhet av delat ledarskap är inte särskilt positiv. Men det beror mest på att det var en felaktig lösning på ett problem i en organisation jag tidigare arbetade i. Här fanns en chef som var fantastiskt duktig inom sitt sakområde, men bristerna var stora i ledarskapet. Han ville ha avdelningschefsjobbet, men inte ansvara för sin personal. ”Lösningen” blev att han fick verksamhetsansvaret medan personalansvaret för hans medarbetare lades på en annan person. Ja, du förstår säkert att det inte var en lyckad lösning i längden.

Jag kan mycket väl förstå att chefer har behov av avlastning. Chefsjobbet idag kräver betydligt mer av chefen än vad det gjorde för bara tio år sedan. Men kanske kan vi hitta andra lösningar att avlasta chefen. Dagens chefer upplever att de ägnar oerhört mycket tid åt administration på bekostnad av ledarskapet. Varför inte återbesätta de administrativa funktionerna? Jag tror att det är mer kostnadseffektiv att använda skickliga administratörer än chefer till många uppgifter som idag görs av chefen själv.

Har du egen erfarenhet av delat ledarskap, positivt eller negativt? Jag vill gärna ha din berättelse.

Vem vill ha Sveriges viktigaste chefsjobb?

Chefer är viktiga personer. En bra chef kan göra skillnaden mellan en bra och dålig arbetsplats, och skillnaden mellan goda resultat eller sämre. Av det följer att om man vill försäkra sig om goda resultat så ska man satsa på chefen. Så sker också på väldigt många ställen, men med ett undantag: Den svenska skolan!

Många av Sveriges rektorer har under en rad år fått se sina uppdrag överlastade och beskurna på nödvändiga kringresurser. En rektor har till uppdrag att leda en eller flera skolor och förskolor. Rektorn har ansvar för en stor personalgrupp, ofta en rejäl – om än otillräcklig – budget, skolans pedagogiska innehåll och dessutom  hundratals elever. Ovanpå detta kommer kontakter med alla föräldrar och sociala instanser inom samhället. Ett fantastiskt spännande och utmanande chefsuppdrag. Om det hade haft rimliga förutsättningar.

Inom kort går en stor del av Sveriges rektorer i pension och återväxten är klen. Av alla utlysta chefspositioner i landet är rektorsuppdragen de som lockar minst, med bara två sökanden per tjänst. Detta är något som borde oroa våra politiker mer än allt annat inom skolans område!

I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skriver professor Mats Alvesson att skolan måste styras med nya grepp, med fokus på resultat. Det verkar rimligt, styrning mot uppsatta mål tillämpas inom all verksamhet, så varför inte inom skolan. Men det Mats Alvesson missar är att det snart inte finns någon inom skolan som har utrymme att arbeta med dessa frågor. Utan engagerade rektorer med förutsättningar för att utföra sitt uppdrag faller alla reformer platt till marken.

Så den första prioriteten måste vara att göra skolans chefsuppdrag attraktiva och lockande för nya duktiga chefer. För är det rimligt att Sveriges viktigaste chefsuppdrag är så dåligt utformade att ingen vill ha dem?

Jag städar godishyllan på ICA

Jag vet inte om jag är exceptionellt ordningsam, men jag har ett sjukligt behov av att städa godishyllan på min ICA när jag står i kassakön. Likadant är det när jag besöker andra typer av serviceinrättningar, som butiker eller restauranger. När logistiken brister får jag ett oemotståndligt behov att gå in och styra upp verksamheten.

Betyder det här att jag är ett chefsämne, eller att jag helt enkelt är strukturfascist? Jag vet sedan min tid som chef att jag hade svårt att hålla tassarna borta från detaljer.  Detaljer som chefen knappast har tid att hantera. Som chef idag får du hantera en stor bredd av arbetsuppgifter, från smått till stort. Att vara chef idag i jämförelse med 10 år sedan ställer betydligt högre krav än tidigare. Förändringstakten har ökat till följd av effektivisering och rationaliseringar samtidigt som ansvarsområdena har breddats. Medarbetare har större förväntan på att bli behandlade som individer till skillnad från kollektiv och rollen som chef har blivit betydligt mer komplex, vilket riskerar att leda till oklarhet i vad rollen består. Mer om det här kan du läsa i Hållbara chefer.

Hur fördelar du som chef din arbetstid mellan alla olika uppgifter? Inom kort kommer Ledarna gå ut till vår chefspanel och fråga om just detta. Min personliga gissning är att många chefer upplever att de spenderar väldigt mycket tid till administration, på bekostnad av det egentliga ledarskapet. Men vem vet, kanske har jag helt fel? Snart får jag svaret och kommer naturligtvis att återkomma i frågan.

Hur fördelar sig din arbetstid mellan olika uppgifter som chef? Har du tillräcklig tid att leda?

Skrota trevligheten!

Med ett lätt provokativt tonfall har Manpower i en bred annonskampanj de senaste veckorna belyst chefens och medarbetarnas samspel för att skapa en bra arbetsmiljö. Budskapet är att man väljer varandra och ansvaret finns hos båda parter. Tänkvärt, men tyvärr tror jag inte att särskilt många medarbetare uppfattar det så.

Ett mer seriöst anslag finns i dagens DI, på jobbsidorna, i en artikel med titeln “Komplex chef slår charmig”. Utgångspunkten är internationell forskning som belyser att chefens förmåga att klara komplexa sammanhang och se riktigt långsiktigt på verksamheten är den viktigaste egenskapen på högre chefsposter. Om chefen klarar att balansera mellan olika frågeområden och  skapa trygghet i att hon har koll på den långsiktiga strategin, kan medarbetarna utveckla sina specialistområden i större frihet.

Forskningen handlar också om att det redan vid rekryteringen är viktigt att fundera över vilken planeringshorisont cheferna på de olika nivåerna har. Finns man i första linjen i produktionen är det inte lika nödvändigt med förmågan att se långt fram, där behövs kanske ett mer coachande förhållningssätt som chef för att nå verksamhetens resultat.

Men det är nog fler än jag som drar en lättnadens suck över att vi kan skrota trevlighetsmyten  med den framgångsrika företagsledaren som coachande, peppande och i ständigt samspråk med alla. Ideal som i stor utsträckning hämtats från idrottsrörelsen, där målen är enkla och kortsiktiga. Idealbilden har varit den ständigt lyssnande, fikande och ryggdunkande chefen. Fler än jag har nog funderat över när själva arbetet ska utföras?

Jag menar inte att chefer kan klara sig utan en bra förmåga till kommunikation och ett rimligt engagemang i sina medarbetare, men det kan inte vara chefens främsta uppgift att skapa trivsel. En upprättelse av komplexiteten i stora chefsuppdrag skapar förståelse för våra respektive roller och kan på sikt leda till att både medarbetare och chefer väljer varandra med realistiska förväntningar.

När generation generös får bestämma

I finanskrisens kölvatten har Sverige genom HQ Bank fått uppleva ännu en het mediedebatt om chefers girighet. Diskussionen om etik och moral i näringslivet är fortsatt viktig. Läser därför Emma Stenströms krönika i Dagens Industri i torsdags med en känsla av framtidshopp. ”Årets kull av studenter på Handelshögskolan i Stockholm satte rekord direkt. På en timme lyckades de samla in närmare 50 000 kr till Röda Korsets ungdomsförbund i det årliga så kallade välgörenhetsracet som ingår i första veckans introduktion.” Så skriver ekonomie doktor Emma Stenström och summerar att snart tar generation generös över. Globalt sett för trenden går att hitta i hela världen.

80- och 90-talister är de nya stora generationerna som chefer redan idag leder och kommer att leda i allt högre utsträckning. Många chefer vittnar om att det är utmanande att leda de yngre. De har andra krav och förväntningar. De resonerar i andra banor.

Men va’ bra att vi som är födda före 80-talet får en kraft i rätt riktning! Vi vill ju åt samma håll! Unga människor har ofta en naturlig kraft och inspiration som det gäller för oss lite äldre och lite mer luttrade att ta vara på. Med ett bra ledarskap. Vi behöver släppa fram och låta oss påverkas. Utmana oss själva och klara av att ta hjälp av de yngre för att förändras. I takt med att världen förändras.

Morgondagens talanger ser lite annorlunda ut och tänker på ett annat sätt än vi som har varit med ett tag nu. Är du chef och ska rekrytera, så fundera på var de unga vill jobba. Vilka värderingar attraherar dem? Vilket ledarskap vill de se? Vilka arbetsgivare lockar generation generös?

Kanske är morgondagens vinnare de företag där etik och moral är grundmurade delar av affärsidén och som aldrig darrar på manschetten i de frågorna i alla fall.

Monica Berling

Är föräldrar bättre chefer?

Det finns de som hävdar att de som är föräldrar också är bättre chefer. Om du vänder på resonemanget så innebär det att barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt) skulle ha sämre förutsättningar att vara chef. Nej, jag är skeptisk.

Däremot vet jag att det anses positivt att vara man, chef och förälder, medan det omvända ofta gäller för kvinnor i chefsyrket.

Nåväl, vad är det då som skulle tala för att just föräldrar har ett försprång?  Att få barn är omvälvande och leder sannolikt till att man värderar saker annorlunda. Arbetet lär inte längre ha högsta prioritet och det finns gränser för hur långa arbetsdagar som är möjliga, vilket är en sund inställning. Jag är också övertygad om att det sker ett språng i den personliga utvecklingen och mognaden för den som blir förälder. Att vara tydlig, konsekvent och ha en ängels tålamod är andra nödvändiga färdigheter. Inte minst utvecklas den logistiska förmågan för att hålla hela familjen på rätt köl.

Alla dessa egenskaper är giltiga också för ett sunt ledarskap. Men jag är övertygad om att du kan tillgodogöra dig dessa oavsett om du har barn eller inte.

Jag har haft flera chefer som också varit småbarnsföräldrar. De har varit allt från toppenchefer, till mindre lämpliga. Enligt min tolkning har det haft väldigt lite att göra med huruvida de haft barn eller inte. Ett gemensamt drag har ändå funnits där, nämligen stressen och det dåliga samvetet för att inte riktigt hinna med.

Varför funderar jag på detta just nu? Jo, läser en rapport skriven av en grupp amerikanska forskare som föreslår att Maslow’s klassiska behovspyramid bör uppdateras Renovating the Pyramid of Needs.  Maslow’s modell för människans hierarki av behov har varit giltig i 70 år, så visst kan det finns skäl att ifrågasätta om den ännu är aktuell. Vad dessa forskare föreslår reagerar jag däremot på. Maslow menar att det högsta behovet är självförverkligande. Det kan ske först när andra basala behov är tillgodosedda, som till exempel säkerhet, mat, trygghet och social tillhörighet. Vad forskarna föreslår är en uppdelning av Maslow’s topp av pyramiden. Det yttersta uttrycket för självförverkligande bör enligt dem vara föräldraskap. Det är säkert så för en stor del av mänskligheten. Men visst finns det andra sätt att förverkliga sig själv på?

Du har säkert gissat det vid det här laget. Jag har inte några egna barn. Så kanske är jag inte helt opartisk i frågan. Men utifrån min egen erfarenhet finns det mängder av sätt att förverkliga sig själv på. Och tro det eller ej, alla vill faktiskt inte ens ha barn.

Vad tror du? Är föräldrar bättre rustade att axla chefsrollen?

Innovation kräver kvotering

”Vi har inte tid att flamsa och tramsa, vi behöver se lite resultat här.” Det är lätt att få panik när man inte se ljuset i brainstormstunneln. Vi känner oss mer seriösa om vi har kontroll över anletsdragen.
Men faktum är att 1500 företagsledare menar att kreativitet är den i särklass viktigaste ledarskapskompetensen. Detta i en undersökning gjord av IBM som presenterades för några månader sedan. Kreativitet kommer i undersökningen långt före både integritet och globalt tänkande.

Professionalitet behöver omdefinieras. Hela vårt existensberättigande i västvärlden beror ju på hur pass spjutspetsiga och innovativa vi är. Vi har inga andra möjligheter att konkurrera på den globala marknaden. Det har de här företagsledarna världen över fattat. Otroligt märkligt då att svenska styrelser fortfarande domineras av vita, heterosexuella, medelålders män. Hur kreativa, transparenta och nytänkande kan de bli? Om innovation och tillväxt är målen så är kvotering medlet.

Vi är fast i bilden av att vi är världens mest jämställda land. Det verkar bara tyvärr vara så att vi är på väg att bli omsprungna. Norge, Nederländerna, Spanien och Island har redan infört kvotering. I Frankrike ska ett förslag som är bra mycket tydligare än Norges snart passera senaten. Sarkozy vill att varje beslut som tas i en icke könsneutral styrelse ska ogiltigförklaras.

Idag talade Marit Hoel, CEO på Center for Corporate University i Norge, på Ledarnas värderingsdebatt om jämställt ledarskap i Almedalen. Hon menar att innovation skapas när företagen på allvar tar sitt sociala ansvar. Genom att låta börsbolagens styrelser få fungera som slutna manliga rum för ett fåtal utvalda tar vi en enorm risk. Om vi inte öppnar upp för kompetens och nytänk i styrelserna hamnar vi ohjälpligt på efterkälken.