Inlägg

”Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent”

/0 Kommentarer/i /av

En tydlig trend de senaste åren har varit det näst intill ohälsosamma konsumerandet, för att inte säga knarkandet, av tv-serieboxar. Jag gör det. Och jag känner många andra som gör det.

Man ser två avsnitt när barnen somnat, gör tjugo armhävningar, och så ger man sig själv tillåtelse att se ett avsnitt till innan man går och lägger sig.

Jag har först och främst knarkat Mad Men. Helt uppslukad har jag följt huvudpersonen Donald Draper från och till jobbet som creative director på Madison Avenue. Mad Men har allt. Iallafall om man som jag är intresserad av hur vi gör kön, ledarskap och innovationer i organisationer.

Jag förundras över hur denna skildring av en reklambyrå på Madison Avenue i New York på 60-talet kan påminna så mycket om dagens organisationer. Visst finns det stora skillnader, i alla fall på ytan. Det röks och dricks friskt på kontoret, racismen och sexismen är helt explicit, kvinnor och män hålls i princip helt åtskilda vad gäller roll och position, hemmafrun lever och frodas (eller i alla fall bilden av henne).

Ledarskapet representeras av medelålders, vita, heterosexuella män med en maktfullkomlig och cynisk syn på sin roll. Roger Sterling, en av delägarna, klämmer ur sig ett typiskt Mad Men citat när han får i uppgift att berätta att företaget har gått i konkurs: ”Well, I gotta go learn a bunch of people’s names before I fire them.”

Det är lätt att tänka att vi har kommit så mycket längre.

Jenny Lanz, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, har gjort en analys av Mad Men på sin blogg. Där citerar hon den amerikanska sociologen Ervin Goffman som hade sin glansperiod just under tiden som serien utspelar sig:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman, Presentation of Self in Everyday life, 1959, s. 47)

Jag tolkar det här citatet som att bilden av chefen är viktigare för identitetsskapandet än det som chefen faktiskt gör. ”Jag ser ut som en chef, alltså är jag en chef. Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent.”

Mina tankar går till dagens mansdominerade styrelser och ledningsgrupper och bilden vi har av att den kompetens de sitter på är fullständigt oersättlig och ouppnåelig. Är den verkligen det?

Det skapas utan tvivel ett moment 22 när de som sitter på makten också har tolkningsföreträde att definiera vad som är kompetens och vem som är kompetent nog att tilldelas makt.

Mad Men gör det tydligt att vi är i ett akut behov av att rucka på den här världsordningen som dröjer sig kvar likt gammal inpyrd cigarettrök.

Och jag håller absolut med Donald Draper när han säger “If you don’t like what’s being said, change the conversation.” Men man får inte glömma att det också krävs makt att ändra en konversation.

PS. Om du bara ska ha med dig en ledarskapsbok på semestern, låt det bli Mad Men-boxen. (Ja, jag vet att det inte är en bok.)

Klara Adolphson

Personalen är vår viktigaste resurs!

/0 Kommentarer/i /av

Har du hört det förut? Uttrycket som stundtals kan upplevas som en klyscha som företag och dess ledningar tar till för att betona att de värdesätter sina anställda. Dessa ord sätts på pränt i verksamhetsberättelser och årsredovisningar. Men det är ju faktiskt så det är – ingen personal ingen verksamhet. För vem eller vilka ska annars leda verksamheten, leverera kundnytta, utveckla idéer eller producera varor?

Läste en artikel om ett företag som tagit denna devis till en helt ny nivå. HCL Technologies sätter i realiteten personalen i främsta rummet. Men det var inte alla som uppskattade när deras VD, Vineet Nayar, vid en kundkonferens deklarerade att ”personalen kommer först, kunderna sedan”. Han vände helt enkelt upp och ner på hela företagspyramiden. Enligt hans modell som också finns beskriven i boken Employees first, customers second är det de anställda som skapar värde för kunderna och därmed bör ha mest inflytande och makt.

Spännande tanke, men jag måste erkänna att det skulle kännas lite ovant och obekvämt att säga anställda först sedan medlemmarna här på Ledarna. Men visst ligger det mycket i Nayars tankar. För även här hos oss på Ledarna är det ju faktiskt anställda och förtroendevalda som möter medlemmarna och skapar medlemsnytta.

HCL Technologies arbetar också med total öppenhet via sitt intranät. Här delar anställda med sig av synpunkter och idéer. Inte minst viktigt är att deras VD är noga med att ta del av detta. Lite mer vågat är att cheferna i företaget också får feedback på intranät från de anställda. Omdömen som är tillgängliga för alla 80.000 anställda runt om i världen. Alla chefer har inte vågat ta det steget, men fler och fler ansluter sig. Nåväl, rätt eller fel, HCL Technologies tycks ha hittat rätt framgångsfaktorer.

Att som chef få återkoppling på sitt ledarskap är otroligt viktigt för lärande och utveckling. Trots det så uppger hela 37 procent av Sveriges chefer att deras ledarskap inte utvärderas. Får du återkoppling på ditt ledarskap och hur skulle du uppleva att omdömen om dig kan läsas av alla på jobbet?

Bloggen är död – leve bloggen!

/0 Kommentarer/i /av

Om bloggens uppgång och fall skriver Hanna Dunér i dagens SvD. Bloggen, som fick alla att jubla över ett nytt  kommunikationsredskap, har visat sig falla i popularitet och attraktivitet, till fördel för snabbare kanaler som Facebook och Twitter.

Det är säkert sant till vissa delar, men det finns ett område där jag är övertygad om att bloggarna kommit för att stanna: Som redskap för chefer och ledare som har behov av att nå ut brett och snabbt till många. Det skrivna ordet har sina brister och kan inte ersätta de fysiska mötena helt, men för den som är Vd i ett stort företag, kommunchef eller för den delen bara verksamhetschef över ett hyfsat stort område inom offentlig sektor, är fysiska möten med alla medarbetare bara något att drömma om.

I det läget är bloggen ett fantastiskt instrument. Den gör det möjligt att någorlunda frekvent kommentera och analysera aktuella händelser, och att fördjupa ett resonemang bortom ren information. Den är tillgänglig för alla samtidigt och förhindrar att budskapet förvanskas på vägen.

 Dessutom är bloggen en möjlighet att sprida företagets kultur och värderingar, något som annars lätt blir till meningar på ett dammigt papper i en låda efter den årliga personalkonferensen. Med bloggen får ledningen enchans att hålla liv i frågorna under hela året, och kan i bästa fall utveckla den till en dialog med medarbetarna via chatt och kommentarer.

Först på lite sikt ser man vad som blir kvar av alla modeflugor. Bloggen kräver arbete och engagemang – som allt annat ledarskap av god kvalitet. Men det ger den som är chef och ledare i stora verksamheter möjlighet att på ett personligt sätt informera, och i bästa fall kommunicera, med sina medarbetare.

Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig

/0 Kommentarer/i /av

I maj 2010 var jag på en lunch med Mona Sahlin och sq2540, ett nätverk för unga yrkesverksamma socialdemokratiska storstadskvinnor, även kallade ”Sex and the city-sossarna”. Mona Sahlin ville tacka nätverket för det stöd de gav henne under valkampanjen och samtidigt pejla läget och hooka lite med de här kvinnorna inför valet.

Jag var inbjuden som tack för att jag föreläst om Framtidens kvinnliga ledare på en av nätverkets träffar under våren.

När Mona Sahlin satt sig vid det stora ovala mötesbordet så föreslog hon att vi skulle göra en presentationsrunda.

– Hej, jag heter Malin, började den första kvinnan, som hade en bebis i famnen.

– Jag heter Anna, sa nästa.

– Och jag heter Karin, sa den tredje.

När vi kommit så långt avbröt Mona Sahlin.

– Men hörrni. Jag har ju bjudit in er för att jag vill veta vilka ni är. Nu börjar vi om från början och så får ni presentera er ordentligt med förnamn, efternamn, vad ni arbetar med och var. Okej?

Det skrattades lite generat men lättat runt bordet. Sen fick vi en helt fantastisk presentationsrunda med supertunga titlar och massor av kompetens. Mona Sahlin var imponerad. Det var vi alla. Av oss själva. Och av Mona Sahlin. Tack vare att hon tog ledarskap och visade oss vilken kompetens som satt runt bordet så fick vi syn på den. Hon synliggjorde det osynliggjorda. Hon gjorde ledarskap på ett nytt sätt. Och hon lärde oss hur man gör.

Jag kom att tänka på den här situationen när Anna Serner, blivande vd på Svenska Filminstitutet, i förra veckan höll sin inspirationsföreläsning på den exklusiva workshop som vi gör varje år för de som är med på listan över Framtidens kvinnliga ledare.

Anna Serner sa bland annat att om man är nyfiken på det nya så kommer man automatiskt att knyta kontakter med unga människor som vill göra skillnad. Det är de som är framtidens makthavare. Och det är de du ska lyssna på och bygga nätverk med för att ligga steget före.

Det är inte så många inom dagens etablissemang som har fattat det. Att de behöver vara förändringskompetenta. De har så mycket med sig själva att de inte klarar att ta in det nya. Men en dag kommer morgondagens makthavare att vara dagens och dagens att vara gårdagens. Rätt logiskt egentligen om ni frågar mig.

Att gå från svartvitt till färg!

/1 Kommentar/i /av

På förstasidan av SvD  finns i dag en bild som fick mina tankar att snurra. På bilden ser man respektive statsöverhuvud i Storbritannien och Irland hälsa på varandra i samband med ett statsbesök. En helt vanlig och ganska traditionell bild, om det inte vore för att Irlands president är klädd i chockrosa från topp till tå och Englands monark i knallgrönt. Bakom dem står dessutom en medaljerad soldat i kjol och pumps.

När bilder av detta slaget har blivit lika vanliga som när två herrar i mörk kostym hälsar på varandra kommer vi ha nått en bit på väg mot en bättre värld. Det innebär inte att fler kvinnor, eller en större blandning av nationellt ursprung, i sig är en garant för bättre och klokare politik. Men det innebär att fler erfarenheter och olika bilder av verkligheten kan brytas mot varandra i dialog och diskussion, med syftet att kunna fatta beslut som är bättre för fler människor. Det innebär också att vi äntligen låter kompetens och kunskap bli huvudsaken när vi väljer våra ledare och våra chefer.

Bilden säger inget alls i fråga om politiken eller trovärdigheten hos deltagarna. Men för mig blev den en strimma av hopp om att vi en dag ska få en internationell politik och kanske t.o.m. ett näringsliv som inte bara styrs av svarta kostymer och vita skjortor utan är uppblandad med rosa kappor och gröna hattar.

Vilken gala! Vilka ledare!

/0 Kommentarer/i /av

Vilken dag det var igår! Den inleddes med workshop från lunch exklusivt för alla Framtidens kvinnliga ledare. Den här eftermiddagen är bara till för ledarna som är med på årets lista. De är ju blytunga och många av dem är kända namn. Varje år får vi därför säga nej till personer som hör av sig och vill sitta med och lyssna på workshopen. Som ung kvinnlig toppledare är man i minoritet och exponerad 360 grader året runt och därför är det viktigt att vi skapar ett forum där de kan få träffa andra i samma situation i lugn och ro.

Efter workshopen var det vip-mingel och sen drog galan igång, som vanligt under Jenny Östergrens ledning. Det var så högtidligt och jag blev faktiskt rejält rörd när alla namn vi lyft upp under de här fem åren rullade fram på väggen. Jag vet ju att vi gör skillnad. Vi får in fler och fler nomineringar för varje år. Organisationerna som har ledare på listan blir stoltare och stoltare för varje år. Och listan får större och större genomslag för varje år. Men nu kändes den där skillnaden vi gör i hela kroppen.

Det var också en mäktig känsla när våra galagäster Birgitta Ohlsson, Nour el Refai, Lina Thomsgård och Anna Serner i all sin prakt från på scenen lyfte fram det som vi också tycker är viktigt. Att unga kvinnliga ledare måste synliggöras och att ett medvetet genusperspektiv på ledarskap behövs för att vi väl rustade ska kunna möta morgondagens utmaningar.

Birgitta Ohlsson fullkomligt vräkte ur sig one-liners som ”Cash is queen” och ”Män kommer och går – akademiska poäng består”. Nour el Refai gav ”goda råd” till framtidens kvinnliga ledare som ”Tala bara EN gång per kväll, annars blir du sedd som en gapig subba”. Anna Serner och Lina Thomsgård pratade om vikten av att tacka ja. Men bara till det som är fett och att för varje sak man tackar ja till så ska man säga nej till en ofet. Bra minnesregel tycker jag.

Så var det slutligen dags att kora årets vinnare. Karin Molin Klingeman och jag var så malliga när vi stod där uppe på scenen och delade ut priser  så det fanns inga gränser. Vilken magnifik lista vi tagit fram!

Årets etta Linda Jansdotter Larsson personifierar verkligen framtidens ledarskap. Hon arbetar med dialog och inkludering, hon är autentisk och transparent och hon lyfter fram hur viktigt det är att våga misslyckas för att utvecklas och lära nytt. Hon är en riktigt bra förebild för oss alla.

När alla ledarna på listan till sist vällde upp på scenen för årets fotosession och blixtrarna small så kände jag att nu kan jag nöjd gå hem och sova (och blogga) efter ännu en bra dag på jobbet. Tusen tack till alla som var med!

Läs mer om vinnaren och listan och se mingelbilder på www.framtidenskvinnligaledare.se

Jag blir faktiskt helt fnissig

/0 Kommentarer/i /av

På tisdag är det dags för den femte upplagan av galan Framtidens kvinnliga ledare. Det är lika spännande i år att se listan växa fram och att planera galan. Just nu är det härligt hektiskt för att få allt att klaffa.

Lika länge som Framtidens kvinnliga ledare har funnits så har vi på Ledarna haft som mål att få chefer att leda jämställt och att göra den svenska chefsmarknaden mer jämställd. För att lyckas med det och inte duka under på vägen så har vi haft som strategi att hitta hävstångseffekter, dvs att med rätt så begränsade resurser få till så stor förändring som möjligt på jämställdhetsområdet.

En sådan hävstångseffekt är att vända upp och ned på bilden av vem som är kompetent nog att bli chef. Och det är en av anledningarna till att vi gör Framtidens Kvinnliga Ledare ihop med Shortcut. För att visa på att en kompetent ledare inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Chefsbarometern 2011 visar att 8 av 10 chefer har en överordnad chef som är man. Det kan ju vara en av anledningarna till att vi fortfarande har så svårt att föreställa oss kvinnor i rollen som toppchefer.

Christina Franzén har sagt att det finns två sätt att förstå bristen på jämställdhet: Antingen tänker man att det beror på att det inte finns kompetenta kvinnor. Eller så tänker man att de kompetenta kvinnor som finns inte släpps fram.

För oss i juryn till Framtidens kvinnliga ledare som under fem års tid har suttit med de här enorma buntarna med cv:s som är så häftiga att man får gåshud och akut prestationsångest är det totalt far out att tänka att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor. Jag blir faktiskt helt fnissig av hur galet det är att tänka så. Ändå möter jag dagligen personer som tror att mansdominansen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor. Det är verkligen två världar och två uppfattningar om vad kompetens egentligen är som krockar.

Det är bara att inse att kompetens inte kommer i samma förpackning som tidigare. Vi kanske inte ens kommer att känna igen den när den kommer in genom dörren.

Därför är det så viktigt att synliggöra unga kvinnors kompetens. Man förstår ju inte förrän man har stått där på FKL-galan och sett de här unga kompetenta kvinnorna fullkomligt välla in på scenen hur det ligger till. Att de finns. Det är därför vi gör Framtidens kvinnliga ledare-listan. För att den behövs.

With love from Mallorca

/0 Kommentarer/i /av

Sitter i en liten trädgård i Sóller på Mallorca tillsammans med Anna Wahl och Karin Olofgörs som jag hållit utbildningen Medvetet Ledarskap med i fem dagar. Jag har just från en vinglig stege plockat mitt livs första aprikoser.

Vi har vinkat av deltagarna och har nu ett par dagar på oss att landa och planera vad som ska hända i september när utbildningen fortsätter i Stockholm.

Att hålla ledarskapsutbildning med fokus på makt och kön är en spännande resa. Insikt kommer gradvis och deltagarna går från klarhet till klarhet. När medvetenheten är ett faktum är det hallelujamoment och man blir som utbildare stolt både över deltagarna, sina kollegor och sig själv.

Anna, som till vardags är professor i genus, organisation och ledning på KTH har föreläst och Karin, som är organisationskonsult och psykoterapeut och jag har processat all den nya teorin och kopplat ihop det med deltagarnas egna erfarenheter av att vara kvinna och chef.

Vi har under veckan ägnat mycket tid åt att se ledarskap som en social konstruktion, att vända upp och ned på sanningar och att synliggöra det osynliggjorda. Anna har levererat guldkorn efter guldkorn av exempel ur sin egen forskning. Ett mycket minnesvärt sådant var kvinnan som i Annas doktorsavhandling beskrev sin situation på jobbet: ”När ingenting annat fungerat så provar man att lyfta fram mig”. Jag tycker det är en bra bild av hur det kan vara att avvika från normen och hur avvikaren har ett kön medan normens kön osynliggörs. Den kvinnliga chefen blir ett komplement till de ”vanliga” cheferna. ”Normens privilegium är att bara gå runt och vara människa”, som Anna beskrev det.

Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att få syn på något som osynliggjorts. Det är därför en utbildning som Medvetet Ledarskap är så viktig. Så att vi kan få syn på strukturer och normer som vi tar för givna och bryta dem.

Det kan vara jobbigt att upptäcka hur vi alla mer eller mindre omedvetet är med och återskapar könsordningen. Därför är det tur att man också kan garva åt eländet. Vi ramlade till exempel nästan av stolarna av skratt när Anna kom denna enkla uppmaning: ”Män är också kön. Skriv upp det nu så att ni inte glömmer det.”

Adios amigos!

Medvetet Ledarskap på Mallorca

Det är mycket nu och jag vill prata med chefer

/2 Kommentarer/i /av

Våren är här, äntligen! Eller är det kanske redan försommar? Nåväl, oavsett hur meteorologerna definierar det vackra vädret så börjar det bli mycket nu.  Chefer jag pratar med har fullt upp nu under våren (när har de inte fullspäckat schema?). Det är mycket som ska falla på plats mellan långhelgerna och inte minst inför sommarledigheten som närmar sig med stormsteg.

Själv skriver jag som bäst på min magisteruppsats. Nu har jag ”bara” intervjuerna kvar att genomföra. Hur konstigt det än låter har jag svårt att få tag i det antal chefer jag behöver för mina intervjuer.  Jag jobbar ju faktiskt med chefer mest hela tiden, så det borde vara lätt som en plätt. 

Idag har både min handledare och lärare vid Uppsala universitet uttryckt djup oro över om jag ska hinna med att bli klar för inlämning den 23 maj. Själv lever jag på hoppet och vetskapen om min arbetskapacitet när det gäller.

Kanske du själv kan tänka dig att ställa upp och prata om dina tankar kring ledarskap och organisationskultur?  Jag söker chefer på olika nivåer, både inom privat och offentlig sektor. Arbetar du i en verksamhet med 50-100 anställda och har gjort det under minst 5 år, så är du just den chef jag söker.  Temat är organisationskultur. För min uppsats har jag onekligen läst en hel del i ämnet och kan konstatera att det är ett fenomen som är allt annat än självklart.  Vad betyder organisationskultur för dig? Vill du eller vet du någon annan chef som kan tänka sig att dela med sig om sina tankar så kontakta mig mer än gärna på anki.udd@ledarna.se så hör jag av mig och berättar mer.

Och du, stressa inte för mycket det kommer en höst också.

”Jag har som mål att vara med på er lista”

/1 Kommentar/i /av

Igår kom en undersökning från Wiminvest och TNS Sifo som pekar på det som vi länge har befarat, att unga kvinnor inte vill bli chefer. I alla fall inte så som chefsrollen ser ut idag. Det är framförallt tre skäl som talar emot chefskarriären:

  1. Ökad arbetsbelastning
  2. Tvivel på den egna förmågan att klara kraven.
  3. Hierarkisk och trög organisation.

Sofia Falk, grundare och vd på Wiminvest säger i en intervju till Affärsvärlden:

– Det blir katastrof för svensk tillväxt om inte storföretagen lär sig att attrahera och behålla unga.

Ett företag som verkar börja fatta det här är Accenture. Jag och Christina Franzén från Näringslivets Ledarskapsakademi  föreläste på en rekryteringsträff för Nova Pro-talanger för ett par veckor sedan. Många av deltagarna var grymt skeptiska till chefsrollen. Som en ung kvinna sa:

– Du säger att chefers största drivkraft är att få vara med och påverka. Jag är specialist och har massor att säga till om. Jag sitter till och med i ledningsgruppen. Men jag slipper vara chef och hålla på och rådda med medarbetare hela dagarna, jag kan göra det jag tycker är kul.

Jag förstår dem. Inte ens dagens chefer tycker ju att chefsrollen känns optimalt utformad som den är idag. Vi måste pronto ta den här trenden på allvar och visa att ett ledarskap imorgon är något annat än ett ledarskap idag. Annars ligger vi pyrt till.

Fatta att jag därför blev lycklig när en ung kvinna kom fram till mig efter föreläsningen och berättade att hon just haft utvecklingssamtal med sin chef och satt upp som mål att 1. bli chef och 2. komma med på Ledarnas och Shortcuts lista över Framtidens kvinnliga ledare.

Skillnaden som gör skillnaden är att den här unga kvinnan upplevde sin organisation som nytänkande och flexibel med en modern syn på ledarskap. Dessutom hade hon en chef som såg hennes kompetens och helt var med på att stötta henne att nå sina mål och kanske till och med rucka på några unkna gamla strukturer och principer som ligger ivägen för henne.

Jag undrar bara, hur svårt kan det vara?

Klara Adolphson