Inlägg

EU:s vägval viktiga för Sveriges chefer

Vi som vill utveckla och värna EU måste på allvar börja diskutera hur vägen framåt ser ut.

EU startade som ett fredsprojekt. Ett nytt världskrig på den europeiska kontinenten skulle omintetgöras genom att fläta samman ländernas intressen och öka rörligheten för människor och varor.

Idag ser vi att flera av de stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver lösas på global och inte nationell nivå. EU ska styras efter den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den nivå som är mest ändamålsenlig och samtidigt ska besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. Den här idén måste värnas i utvecklingen av EU. Min bedömning är att utvecklingen inom EU blir allt mer centralistisk, en utveckling som riskerar att fjärma den enskilda medborgaren allt mer från EU:s maktcentrum. EU behöver bli bättre på att beskriva varför en viss nivå är mest ändamålsenlig och i högre grad värna om att besluten tas så nära medborgarna som möjligt.

De senaste åren har EU genom den europeiska pelaren för sociala rättigheter tagit flera kliv in på frågor som rör arbetsmarknad, arbetsvillkor och sociala trygghetsfrågor.

Just nu pågår hanteringen av EU-kommissionens förslag om att införa reglerade minimilöner i EU. Den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har satt politisk prestige i att införa minimilöner och hon har ett inhemskt tryck från den sittande tyska regeringen. Förra veckan var sista veckan att lämna remissvar på förslaget.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är överens om att detta inte är ett bra förslag, det går inte i rätt riktning. Vårt motstånd handlar naturligtvis inte om att vi tycker att någon ska behöva jobba för låga löner som det inte går att leva på. Tvärtom, faktiskt. Vi anser att vi i Sverige har en bra modell som på ett effektivt sätt löser de problem som EU-kommissionen adresserar. Här förhandlar parterna löner och villkor via kollektivavtal. Det har resulterat i att endast 0,9 procent av löntagarna arbetar till löner som ligger under EU:s föreslagna minimilönenivå, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Och då handlar det huvudsakligen om ungdomar som jobbar tillfälligt eller under kortare perioder.

Denna framgångsrika modell hotas om EU-kommissionens förslag om att införa ett rättsligt bindande direktiv om minimilöner i alla medlemsstater går igenom. Det kan medföra att utländska företag i Sverige kan hävda att man följer EU:s lagstiftning om minimilöner och därför inte behöver följa framförhandlade kollektivavtal. Om det blir en tvist som hamnar i EU-domstolen är det inte givet att det framförhandlade kollektivavtalet vinner. Med stor sannolikhet vinner istället EU:s lagstiftning. Detta riskerar att slå undan benen på kollektivavtalsregleringen i Sverige, som den svenska modellen vilar på, samtidigt som det riskerar att pressa ner de lägsta lönerna. Tvärtemot det som EU-kommissionen säger sig vilja uppnå.

Utöver den oro vi känner för den svenska arbetsmarknadsmodellen finns det ytterligare en fara med den politiska utvecklingen inom EU. Om kommissionen tar för lite hänsyn till de nationella förhållandena, om de inte är lyhörda för opinionen i de olika medlemsländerna, om de inte värnar idén att besluten ska tas så nära medborgarna som möjligt, är det stor risk att de EU-negativa attityderna växer och att det kliver fram politiska ledare och partier som ser till att exploatera den här opinionen. Som Nigel Farage och Boris Johnson gjorde i Storbritannien.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 153 punkt 5, framgår tydligt att EU-kommissionen saknar rättsliga befogenheter att reglera frågor som rör lönebildning och löneförhållanden. Detta är en nationell angelägenhet.

Nu är det viktigare än någonsin att EU respekterar subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån, och högre politiska nivåer ska i enlighet med sina skyldigheter stödja lägre nivåer.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Vi behöver också en fortsatt förutsägbarhet på arbetsmarknaden som garanteras av den svenska modellen. Den får inte undermineras av EU.

 

Vem sätter din lön egentligen?

Nu är vi återigen på väg in i en avtalsrörelse. En avtalsrörelse som har ett utgångsläge som få experter hade kunnat förutspå. Vissa sektorer och branscher har fortsatt tufft läge och kämpar för överlevnad, andra är förhoppningsvis i en fas av återhämtning och i en del branscher har man mer att göra än innan pandemin.

Trots skilda förutsättningar på den svenska arbetsmarknaden sänder Svenskt Näringsliv signaler om noll-bud och flertalet fackliga organisationer rasar. Skärskådar man argumenten och förhandlingsspelet så hamnar man snabbt i ett läge där man kan utläsa att parterna inte är speciellt förvånade över de utspel som just nu sker. Det är en förfäktning inför höstens förhandlingar som självklart inte enbart spelas av en part utan är en given spelpjäs i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden har under en tid tillbaka baserats på att de avtal som tecknas först i varje enskild avtalsrunda blivit tongivande. Som regel har den internationellt konkurrensutsatta sektorn gått först genom det så kallade Industriavtalet som tillkom på 90-talet. Detta som ett kostnadsmärke som övriga parter och sektorer har att följa. Måste det vara så?

Det har under de senaste 25 åren skett en förändring i synen på lönebildningen. Det har varit en tydlig trend i ett ökat lokalt inflytande över lönebildningen. Idag bestäms löneutrymmet helt, utan centrala stupstockar, på lokal nivå för 28 procent av Sveriges anställda, både privat och offentlig sektor är inräknat (Medlingsinstitutet årsrapport 2019). Det betyder att i 35 procent av de ca 680 avtal som existerar på den svenska arbetsmarknaden sätts den nya lönen antingen av de lokala parterna eller i samtal mellan chef och medarbetare där, i båda fallen, individuell och differentierad lönesättning är i fokus.

Kan det vara så att arbetsmarknadens centrala parter lägger för mycket fokus på kollektivavtalen inom industrin och dess lönenormering? Finns det en risk att de glömmer bort vad det är som genererar utveckling lokalt? Har näringslivet och till vissa delar välfärdssektorn svårt att omvandla de centrala kollektivavtalen, speciellt den centrala styrningen av kostnadsnivåer, till den vardag man verkar i?  

Låt oss göra ett experiment. Vänd på processen och starta underifrån. Vi utgår ifrån vår arbetsplats. Din organisation har en bra grundstruktur på lön, förmåner och övriga ersättningar och har uppnått en ok nivå på hygienfaktorn lön internt. Ledningen kommunicerar det marknadsmässiga och ekonomiska läget för organisationen löpande. Den ser till så att chefer och medarbetare vet vad som ska göras så att verksamheten utvecklas. Det skapas förutsättningar för cheferna att vara närvarande i sin verksamhet det vill säga befinna sig ”nära” så att de förstår sina medarbetares utmaningar i vardagen. Cheferna pratar verksamhet med sina medarbetare hela året. De försöker att se och bekräfta sina medarbetare kontinuerligt och har mandat att sätta lön på medarbetaren efter prestation. Cheferna har goda förutsättningar att lönesätta och utöva sitt ledarskap professionellt.

Är ovanstående beskrivning ett för naivt scenario eller är det så att många av våra företag och organisationer har tillräckligt bra ordning på sin verksamhet så att de kan ge sina chefer mandat att lönesätta på ett tillits- och ansvarsfullt sätt. Jag tror på det sistnämnda och då menar jag inte enbart ur ett företags- och organisationsperspektiv utan även ur ett samhällsperspektiv. När verksamheter skapar sig goda förutsättningar för att utvecklas genereras möjligheten till kvalitetsförbättringar, tillväxt, lönsamhet och en balanserad löneutveckling.

Lokal lönebildning utan centralt angivna lönenivåer, så kallade sifferlösa processlöneavtal, ger utrymme för organisationerna och företagen, utifrån deras egna ekonomiska förutsättningar att forma en mer verksamhetsnära lönebildning. Detta ger större möjligheter till att framgångsrikt sammankoppla lönebildningen med verksamhetsutveckling. Ska du skapa en legitimitet och förståelse för vad det är du vill belöna, hela vägen ut i verksamheternas vardag, så ska lönen bestämmas där kunskapen om det som påverkar lönesättningen finns.

Lägg fokus på att få den lokala lönebildningen att fungera och ställ dig frågan behöver vi verkligen idag och i framtiden en lönebildning som är samhällsmässigt toppstyrd?

Lägg ner pjäsen och börja prata lön

pjasLäser i Dagens Industri att Teknikföretagen vill ge företagen möjlighet att sänka löner på företagen och något som självklart får IF Metall att se rött! Känns scenariot igen? Är det någon som är förvånad? Snark…

Vart tredje år (för det mesta) spelas samma scen upp inför en förmodligen ganska uttråkad publik. Problemet är att parterna har fastnat i en gammal pjäs som inte längre tilltalar publiken. Det är som att sätta på en ny säsong av Mad Men och inse att den handlar om exakt samma sak som förra säsongen.

Vi behöver ny energi i lönedebatten! Vi behöver fundera på vad som behövs i de nya avtalen för att samhället och tillväxten ska gå åt rätt håll.

Ledarna förespråkar en lönemodell som är för löneökning men som anpassas till företagets förutsättningar. I den globala värld som vi redan är inne i har våra företag helt olika förutsättningar i grannföretaget eller grannbranschen. Vi ska självklart värna om schyssta villkor och se till att våra medarbetare får de bästa förutsättningarna att leverera tillväxt till verksamhet och samhälle. Lönesättningen är inget annat än ledarskap – en bra chef kan sätta lön på ett bra sätt. Se sina medarbetare som individer och sätta differentierad lön efter det. En chef som varken får utbildning eller stöd från HR eller ledning har dåliga förutsättningar att sätta lön på rätt sätt. Därför måste de centrala parterna sluta agera motparter i varsitt hörn och istället börja diskutera hur lönesättningen ska se ut i framtiden för att vi ska kunna klara tillväxt och internationell konkurrens.

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet….

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

Dags att bygga förtroende kring individuella löner.

Vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen och många inlägg visar att parterna står långt ifrån varandra. Och då menar jag inte ifråga om procentsatser, utan när det gäller förtroende för varandra.

I ett debattinlägg i fredagens DI framträder en rad arbetsgivare till försvar för helt individuell lönesättning.  Individgarantierna, som finns i många centrala avtal, förstör strukturen och omöjligör för arbetsgivaren att sätta lön efter prestation, så som de som arbetar i Sverige vill ha det. De flesta skulle nämligen ändå få en bra löneutveckling, eftersom nästan alla gör ett bra jobb, hävdas det i artikeln.

Men de får raskt svar av Unionens Niklas Hjert som i GP förklarar att “Det går vi aldrig med på”. Alla har enligt honom rätt till en löneökning, och det skulle man inte få utan fastlagda individgarantier. Med samma argumentation bemöts Ledarnas debattartiklar i ämnet i en rad landsortstidningar på Unionens webb.

Jag påstår nu att båda parter har fel och det känns som en lång resa innan vi kan ha en modern och välfungerande lönebildning.

Genom att hålla fast vid centrala avtal och individgarantier gör många fackförbund det omöjligt att få till en bra löneprocess. Då en stor del av löneutrymmet fördelas lika, oavsett bidrag, kommer vi aldrig få löner som speglar den individuella prestationen. Och vi kommer aldrig heller kunna få en lönespridning som uppmuntrar och stimulerar till extra insatser och skapar möjligheter till lönekarriär.

Och genom att tala vackert, men i praktiken på många, många företag missköta löneprocessen förlorar arbetsgivarna det förtroende som måste finnas för att facken ska våga släppa taget. Ledarna har haft sifferlösa avtal i tjugo år. Vi är fortfarande lika övertygade om modellen nu som då. Men vid sidan av en rad bra exempel på framgångsrika och välskötta löneprocesser finns nästan lika många undermånliga. Om ni menar allvar på arbetsgivarsidan att det är denna lönemodellen ni förespråkar så är det upp till bevis nu!

En modern lönebildning är förutsättning för fackens relevans och fortlevnad och för företagens effektivitet och konkurrenskraft. Så vad väntar ni på?

Paradoxalt Industriarbetsgivare!

I förra veckan presenterade Industriarbetsgivarna sitt recept för att få stopp på den nedåtgående spiralen inom industrin och minska risken för fler varsel genom en debattartikel i DI.

I sitt debattinlägg förklarar de sina krav inför den stundande avtalsrörelsen:

  1. Längre avtal
  2. Lägre avtal
  3. Basindustrin sätter märket för hela arbetsmarknaden

Så här långt är jag med , det vill säga jag förstår och känner igen mig i resonemangen. Inget nytt under solen.

Men sen kommer:

4.Företagsanpassning

”Moderna avtal är anpassade till företagens och den anställdas villkor, och stöttar företagens anpassningsförmåga. I frågor om bland annat lönebildning, arbetstid och ersättningar måste det enskilda företaget kunna ta hänsyn till just sin situation. Avtalen ska dessutom underlätta, inte hindra, att den samlade kompetensen kan användas på bästa sätt. Regler som skapar inlåsningar behöver undanröjas. Att kunna jobba ännu smartare och mer flexibelt skulle kunna bli en konkurrensfördel för våra företag. ”

Nr 4 är en paradox i förhållande till 2-3. Otal undersökningar visar att just denna lönebildning leder till maktlösa medarbetare som inte upplever att de kan påverka sin löneutveckling och som inte upplever att en god prestation lönar sig. Och chefer som inte får fullt förtroende, inte har alla verktyg för sitt ledarskap och inte har bästa möjliga arbetsklimat på sina arbetsplatser. Vilket leder till sämre resultat och konkurrenskraft för företaget.

En lönebildning som ska stödja att kompetensen inom företagen används på bästa sätt måste vara fullt ut individuell. Det går inte att äta kakan och ha den kvar!

Vems är makten över lönen?

I tisdagens SvD läste jag några rader som jag sedan dess inte kan få ur huvudet Det var en kort artikel om sisten ut i avtalsrörelsen, nämligen den statliga sektorn. Journalisten tror att det kan “bli tuffa tag” eftersom de fackliga organisationerna står splittrade och arbetsgivarverket vill ha sifferlösa avtal för alla.

SACO-s gick i bräschen redan för två år sedan och tecknade sifferlösa tillsvidareavtal, något som ger utrymme för lokal lönebildning och individuell lönesättning fullt ut. Vilket ligger helt i linje med det som dagens medarbetare vill ha, något som Ledarna presenterade i en undersökning redan 2009.

Men oavsett vad medlemmarna vill så tänker övriga fack inom statens område kämpa för att  behålla centralt avtalade siffror i sina avtal. För, säger STs nyvalda ordförande Britta Lejon, “annars tappar vi makt och inflytande”.

Tydligare kan inte dilemmat i den dominerande modellen för svensk lönebildning beskrivas. Det handlar om organisationer, både på arbetsgivar- och artbetstagarsidan, som vill behålla makt och inflytande för sig själva. Att både löntagare och företag vill att lönen ska sättas i individuella samtal, utifrån den enskildes prestation och företagets betalningsförmåga, är mindre viktigt.

Att hålla fast vid inställningen att fackens roll är att ha makt över den enskildes löneutveckling är ur takt med tiden och kommer bara leda till att medlemmarna tar makten på annat sätt:

Genom att välja bort medlemskapet.

 

 

 

Nostalgi hör inte hemma i framtidens lönebildning!

Även i Ledarna fanns det tills för bara några år sedan äldre medarbetare som pratade nostalgiskt om “nattmanglingarna på Blasieholmen”. Det som åsyftades var avtalsrörelsen i gångna tider, då arbetsgivarna och facken med stora åthävor spelade upp en trandans av krav och motkrav i löneförhandlingarna. “Nattmanglingarna” skulle skapa en känsla av att det var alltför viktigt och hemligt för att de som det verkligen gällde – företagen och deras anställda – skulle kunna vara med och diskutera. Nej, dessa skulle istället dra en lättnadens suck över att några andra tog hand om de besvärliga lönediskussionerna.

Men detta tillhör historien. Trodde jag i alla fall, tills jag på morgonekot idag hörde hur Handels och deras motpart Svensk Handel suttit hela natten och “granskat buden från medlarna”.

Vi upplever just nu en avtalsrörelse som kunde varit hämtad ur historien. Parterna stångas mer eller mindre offentligt om procentdelar – och ingen talar överhuvudtaget om det som lönen handlar om: Att du som enskild individ ska få lön efter prestation och ditt bidrag till företagets utveckling. För det är ju så som nästan alla löntagare i Sverige vill ha sin lön satt.

Men det finns ett tillbakablickande som är långt farligare än den lite löjeväckande nostalgi som gör att man känner sig viktig och betydelsefull efter en nattmangling.

Det är ett synsätt som innebär att man fastnar i resonemang om lönekarusellen på 70- och 80-talen och den sviktande ekonomiska stabilitet som ledde till en kostnadsspiral för företagen och en urholkning av reallöneökningarna. Svenskt Näringsliv – som i allt högre grad talar med kluven tunga – ägnar sig åt det i en artikel på DI debatt häromdagen. Samhällsdebattörer, som vanligtvis gjort sig kända för att vilja blicka framåt, som Peter Wolodarski i DN häromveckan, faller i samma grop. Och över detta resonemang tornar sig Industriavtalet upp. Ett avtal, som trots att det till vissa delar är framsynt, permanentar bilden av det centrala löneavtalets värde över allt annat.

Jag förnekar inte att historieskrivningen är korrekt. Men det är just det – historia!

Idag lever vi i ett kunskapssamhälle, där de flesta människor har en bra utbildning även inom LO-yrken. Vi ser en stark värderingsutveckling från kollektivism till individualism som omfattar hela samhället. Industrin sysselsätter en mycket liten del av den svenska arbetskraften och tjänstesektorn står för en växande del av svensk export. Det samhälle som kunde räddas av en starkt centraliserad lönebildning för fyrtio år sedan finns inte längre.

I dagens företag och offentlig förvaltning handlar det istället om att få alla medarbetare att vilja ge sitt yttersta på jobbet. Att bidra med sina kunskaper, sitt engagemang och sin innovationskraft. Ingen medarbetare är längre bara “ett par händer”, alla är individer och har rätt att få sin lön satt därefter. Att envist blicka bakåt och klamra sig fast vid en gammal världsbild kommer inte gynna utvecklingen av Sveriges näringsliv. Om vi fortsätter att i varje läge sätta stabilitet före utveckling på lönebildningens område kommer vi snart att ha målat in oss i ett hörn. I det hörnet kan Svenskt Näringsliv, Medlingsinstitutet, Industriavtalets parter och Peter Wolodarski stå hand i hand och blicka in väggen, medan livet pågår bakom ryggen på dem.

Det går nämligen inte att bota nya åkommor med gammal medicin. Istället borde vi ägna våra krafter åt att förnya den svenska partsmodellen så att vi kan förena önskvärd stabilitet på nationell nivå med individens och företagens behov av en modern, ändamålsenlig lönebildning som sätter fart på Sverige.

 

 

 

Lönedebatt med eko i forntiden

På DN debatt bedrivs just nu en tröstlöst inaktuell och bakåtsträvande lönedebatt. Det började i fredags med ett debattinlägg från fem fackförbund vars medlemmar huvudsakligen jobbar inom välfärdssektorn, där man hävdar den gamla tesen om att stora löneskillnader mellan olika sektorer och yrkesgrupper kan och ska ändras genom ett statligt ingripande. Är det någon mer än jag som hör begreppet planekonomi?

Idag får de svar på tal av en annan bakåtsträvare, Svante Nycander, som försvarar industriarbetarens rätt att tjäna mer. Skälet är att industrin är konkurrensutsatt och det är inte den”skyddade” sektorn. Dessutom är risken större att bli av med jobbet inom industrin. Var har du varit de senaste tjugo åren Svante?  Men skälet är också att industriarbetarna (männen) måste stå ut med längre och dyrare resor till jobben på stålverk, gruvor och pappersbruk!!!

Båda debattörerna tar sin utgångspunkt i att priset på arbete ska inte ska bestämmas av de marknadsprinciper som styr samhället i övrigt, utan av några andra överenskommelser om vem som ska tjäna mest. Båda är lika hopplöst på tvärs med den syn på lön som svenska arbetstagare har.

7 av tio som jobbar vill ha sin egen lön satt i ett samtal mellan chef och medarbetare. Lönen ska spegla det egna bidraget till verksamheten och sättas i relation till kompetens, engagemang och företagets betalningsförmåga.

Härav följer att en sjuksköterska som anstränger sig på jobbet, som satsar kraft och engagemang och bidrar till en välfungerande verksamhet ska ha mer betalt än en sjuksköterska som bara går till jobbet och markerar närvaro. En industriarbetare som jobbar på ett företag med stora vinster och som själv gör ett bra jobb kan förvänta sig mer än en industriarbetare som ägnar dagen åt att läsa Aftonbladet.

Men det innebär också att en sköterska med lång erfarenhet, vars kunskap är eftertraktad av olika arbetsgivare ska kunna tjäna mer än en industriarbetare i glesbygd vars företag är på väg att lägga ned.

Lönen är inte något som ska regleras av överstatliga beslut eller centrala förhandlingar. Lönen ska spegla din egen insats på jobbet och i övrigt styras av marknadsprinciper. På så sätt får vi störst engagemang och kraft av medarbetarna oavsett bransch och sektor och Sverige får ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Upp till bevis Dag Klackenberg!

Avtalsrörelsen fortsätter i sina invanda spår . Långt bort från din vardag på jobbet diskuterar andra vilken löneökning som du förtjänar i år. Man kunde rycka på axlarna om det inte vore för två saker:

Så vill inte människor att lönen ska sättas . 70 % av löntagarna vill få komma överens om lönen i ett samtal med sin egen chef, den person som ser och kan värdera vad du gör på jobbet. Och tittar man bland unga, är 80% som vill ha det så.

Men det finns också en annan sak som gör hela processen egendomlig.

Arbetsgivarorganisationerna, bland dem Svensk Handel, hävdar att de är glödande anhängare av individuell, lokal lönebildning. Men gör väldigt lite för att förverkliga det. I en debattartikel i Dagens Handel tar Ledarna upp gapet mellan retorik och verklighet i arbetsgivarorganisationens värld.

Ledarna erbjuder arbetsgivare där vi har medlemmar att teckna kollektivavtal som innebär en fullt ut lokal, individuell lönebildning. Svensk Handel är inte intresserad av det, trots att många tusen chefer i handeln efterfrågar en modern lönebildning, för sig och sina anställda.

It takes two to tango och de andra facken med medlemmar inom handeln är än så länge ointresserade av löneavtal som sätter en positiv process i centrum. Men om du menar allvar med dina fina ord Dag Klackenberg, så erbjuder Ledarna dig chansen att utveckla ett modernt spännande löneavtal för cheferna inom Handeln.

Tillsammans kan vi visa företag och fack hur en modern lönebildning kan få fart på företag och anställda!