Inlägg

Vi lämnar ingen åt vargarna!

LO-bloggen tar man idag upp Ledarnas debattartikel i gårdagens Aftonbladet.

Där, och på andra ställen i bloggosfären och på twitter, beskylls vi för olika saker kopplade till vårt utspel, ett utspel som inte kan ha förvånat någon som följt oss i debatten ett tag. Vi anklagas för att vilja avskaffa kollektivavtalen, att försvaga fackens ställning och allra mest för att vilja lämna Sveriges löntagare åt vargarna. Dessutom sitter vi i arbetsgivarnas knä och går deras ärenden.

Låt mig börja bakifrån:

Ja, Ledarnas medlemmar är chefer och som sådan arbetar man på arbetsgivarens uppdrag med bland annat lönesättning. Det innebär  att i rollen som chef är det du som får hantera konsekvenserna av centrala avtal med individgarantier som bara lämnar småsmulor över till individuell lönerevision. Jag har själv som chef många gånger suttit med besvikna medarbetare som efter strålande resultat på jobbet fått se sin rättmätiga löneutveckling ätas upp av generella satsningar. Chefer vill göra ett bra resultat och det försvåras när ett viktigt verktyg i ledarskapet, lönesättningen, vrids ur händerna genom centrala löneavtal.

Nej, vi vill inte avskaffa facken. Individuell och lokal lönebildning förutsätter starka fack och bra kollektivavtal. För många arbetsgivare slarvar med löneprocessen, trots avtal, och då behövs ett lokalt fack som kan vara stöd åt den enskilde medlemmenoch dessutom vara en nagel i ögat  på företaget.

 I Ledarnas avtal accepterar vi inte att en medlem hos oss blir utan löneutveckling. Då griper vi in och kräver en förklaring och en åtgärdsplan. Aldrig att vi skulle överge våra medlemmar! 

Nej, i själva verket vill Ledarna stärka fackenoch utveckla kollektivavtalen, för vi tror på den svenska modellen med två jämnstarka parter som pratar med varandra. Men vi vill stärka facken genom att påverka så att sveriges fackliga organisationer går i takt med tiden och driver en lönebildning som speglar moderna människors värderingar.

För faktum kvarstår: 7 av 10 vill förhandla lön individuellt och få en lön som speglar deras prestation på jobbet.

Dags att skrota avtalsrörelsen

 

Avtalsrörelsen är i full gång. Har du märkt något av det?

Inte? Vad konstigt!

För det är just dina villkor på jobbet som de pratar om i Stockholm, några män och kvinnor som säger sig företräda dig och dina kompisar. Vartannat eller var tredje år stänger de in sig och  pratar om dig fast de inte kan ha någon aning om vare sig hur det ser ut på ditt jobb, eller vad ditt bidrag till verksamheten är.

Utgångspunkten är nämligen att oavsett om du jobbar på ett litet teknikföretag i Svalöv, eller den stora bilfabriken i Göteborg, så behöver du samma förutsättningar på jobbet. Och om du är undersköterska på ett äldreboende i Norrlands inland eller köksbiträde i ett storkök i Stockholm, så har de också koll på det.

Du ska ha samma lönerevision, oavsett om ditt företag hankar sig fram dag för dag eller seglar med vind i seglen och stora orderstockar, och oavsett hur ditt eget bidrag ser ut.

Men i själva verket vet både du och jag att de enda som kan ha en uppfattning om vilken lön du ska ha, är du själv och din chef. Ni har det därför att ni  har satt upp individuella mål sedan förra årets lönerevision, och därför att ni vet vilken situation ert företag befinner sig i.

Lönen är kvittot på din insats på jobbet och du vill att det ska synas om du har ansträngt dig. Chefen vill också att lönen ska spegla ditt bidrag till verksamheten, som den  konkreta belöningen för ett bra jobb.

Avtalsrörelsen är omodern och otidsenlig och sker högt över huvudet på de flesta av oss! I alla andra sammanhang uppmanas vi att ta ett eget ansvar och göra  egna val i livet, men på arbetsplatsen blir man omyndigförklarad.

 Därför uppmanar Ledarna  i en debattartikel i Aftonbladet idag, övriga parter på arbetsmarknaden, fack och arbetsgivare i lika mån, att sluta göra upp om lönerna långt bort från dem det berör och istället börja stödja en lönebildning som innebär att varje individ får en lön som kopplas till den egna prestationen.

Vem vinner ansvarstävlingen?

Nu har det kört igång. Skyttegravskriget som så småningom kommer leda till att fack och arbetsgivare gör upp om vilka löner som Sveriges anställda är värda – helt oavsett deras prestation och företagets betalningsförmåga.

Men innan avtalen tecknas någonstans i höst handlar det om att visa muskler och brösta upp sig för varandra.Tanken på en tuppfäktning ligger nära till hands. Främst handlar det om vem som får avtalsrörelsens pris för allmänt ansvarstagande.  För några dagar sedan talade Stefan Lövfén för Industrifacken om att det var skördetid för deras medlemmar som tagit stort ansvar under krisen. Nu är det arbetsgivarna som på DN debatt berättar om att det inte heller i år finns några stora löneutrymmen i svenska företag om man tar ansvar för Sveriges ekonomi.

Jag tänker inte ha någon uppfattning om nivåer. Det är helt ointressant.

Det som däremot är intressant är att ingen av parterna tar ansvar för att utveckla och modernisera synen på lön, så att vi får engagerade och  motiverade medarbetare  på alla delar av arbetsmarknaden som får betalt för sin prestation. Så att cheferna kan använda lön och belöning som styrmedel i sitt ledarskap. Och så att Sveriges företag och offentliga förvaltningar kan utveckla och stärka sin konkurrenskraft. En lönebildning värdig 2011!

Det skulle vara en intressant tävling i ansvarstagande!

Vårdförbundet vågar- nu är det upp till arbetsgivarna!

Vårdförbundets nya löneavtal innehåller inga siffror. Med en briljant formulering förklarar ordförande Anna-Karin Eklund i dagens DN varför: “Det skulle mest bli ett hinder för en värderingsdiskussion”.

 Förutbestämda procentsatser, nivåer och individgarantier har just den effekten, de leder tanken bort från det förutsättningslösa lönesamtalet som ska handla om  individens prestation och uppdrag. Istället för att sätta fokus på den enskildes kompetens, engagemang och bidrag till verksamheten på lokal nivå  styr den centralt avtalade siffran till att arbetsgivaren kan gömma sig bakom en annan, högre instans.

Vårdförbundet har delvis dåliga erfarenheter av arbetsgivare som utnyttjat tidigare sifferlösa avtal till att ge låga och dåligt motiverade löneökningar. Eller som struntat i den viktiga processen och inte lagt tillräcklig kraft på lönesamtalen.

Trots det vågar man visa arbetsgivarorganisationen SKL förtroendet att göra ett nytt försök.  Det är modigt, och tyder på en stark övertygelse om en modern löneprocess, där individen står i centrum och lönesamtalet inte belastas av centrala avtal.

Min lön – din lön – våra löner?

Nu sätts våra löner! Våra löner? För så vitt jag vet har jag bara ansvar för en lön, min egen.

Och vem sätter “våra” löner?

Rubriken, på en artikel i dagens DN provocerar mig gränslöst! Artikeln handlar om Vårdförbundet, och om avtalsrörelsen som drar igång, där lönerna för Sveriges arbetande befolkning ska göras upp. Långt ifrån arbetsplatser, chefer och medarbetare.

För en dryg månad sedan debatterade jag med Sture Nord, ordförande för TCO, där Vårdförbundet ingår. Han försökte få mig, och övriga som lyssnade på debatten, att svälja sin uppfattning om att det inte alls är så att lönerna görs upp av centrala parter, utan att alla tjänstemän har en fullt ut individuell lönesättning.

En lögn, eller kanske bara ett sätt att frisera sanningen, för att få TCO-förbunden att framstå som moderna fackförbund där man insett att lön, det är en fråga mellan individen och arbetsgivaren. Och att “våra löner” ska sättas i en dialog mellan varje individ och varje arbetsgivare, en dialog där individens prestation och bidrag sätts i relation till verksamhetens mål. Inte i ett förhandlingsrum i Stockholm!

Det är nämligen en väsensskillnad i att förfoga över fördelningen  av en förutbestämd pott, där utrymmet efter diverse centrala och lokala satsningar bara är ett par hundralappar. Där lönesamtalen handlar om någon slags rättvisa och individens prestation inte sätts i förhållande till företagets mål, utan i förhållande till alla andra på arbetsplatsen.

Tro mig, jag har själv som chef suttit i den situationen åtskilliga gånger, och med förtvivlan sett mina möjligheter att belöna duktiga medarbetare försvinna efter fackens och arbetsgivarens fördelningstänk.

Det är hög tid att förändra förhållningssättet till lön. Låt årets omoderna centrala avtalsrörelse bli den sista!

Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor så skall jag ge er vila?

Det blir allt tydligare att den stora drabbningen på arbetsmarknaden de närmaste åren inte kommer vara avtalsrörelser mellan parterna. Avtalsrörelserna kontrolleras i nuläget ganska statiskt och effektivt av några dominerande aktörer.

Istället seglar en batalj på arbetsmarknaden upp mellan traditionalister och utvecklare – på båda sidor om partsgränsen. En batalj om hur framtidens avtal ska utformas. Den ena sidan tar en tydlig utgångspunkt i att “skydda de utsatta anställda”, i företrädarskapet och att bära medlemmarnas bördor åt dem. Utvecklarna bejakar just utvecklingen och kraften i den ökande individuella självständigheten i det moderna samhället.

När SACO-S tecknar avtal som ger individen ett större inflytande över sin situation på det sätt som Edel Karlsson Håål beskriver på SvD brännpunkt idag, så är det att bejaka utvecklingen.

Att vilja skydda utsatta anställda är både hedervärt och tilltalande, men vad händer när de utsatta inte vill se sig som utsatta och inte tycker att de bär några bördor? Åtminstone inte några som de vill lämna över till någon annan att lösa? Utan anser att de har kapacitet att ta hand om sig själva?

Då urholkas det traditionella systemet. Om man inte tänker nytt. Innan systemet urholkas, och vi lever i en vilda-västern/Dog-eat-dog arbetsmarknad, behöver vi bejaka utvecklingen, erkänna att människor vill ha ett större inflytande över sin egen situation och hitta nya lösningar för en ny tid. Men det kommer att bli ett hårt arbete med tuffa angrepp från de som fortfarande tror att “skyddsperspektivet” och det faderliga företrädarskapet är möjligt.

Tomas Oskarsson

Inget fokus på lön i Svenskt Näringsliv

Kenneth Bengtsson, ordförande i Svenskt Näringsliv, är på turné i landet för att sprida budskapet om vad svenska företag behöver för att växa och utvecklas. Överst på listan står skattereformer, regelförenklingar och en förändring av arbetsrätten. Vackert så. Den önskelistan har vi sett flera jular.

Men det som verkligen skulle göra en skillnad, och som svenska företag i hög grad själva förfogar över, är ett nytt förhållningssätt till lön!

Kenneth Bengtsson talar i gårdagens GP om att minska kostnadstrycket på företagen, men det handlar också om att se till att kostnaderna används på ett sätt som utvecklar företagets produktivitet och konkurrenskraft. Idag pytsar de flesta företag ut ofantliga lönesummor utan att kunna – eller ens vilja – se till att de används där de gör mest nytta för företagen.

Lön och belöning som incitament för att öka den enskilde medarbetarens engagemang och prestation är oöverträffat. Kompetensutveckling, delaktighet och roliga arbetsuppgifter är viktigt, men det är i lönerevisionen som den enskilde får ett kvitto på vad just hennes bidrag betytt för företagets framgång. Om då rumskamraten genom att dra benen efter sig får precis lika mycket, är hela lönerevisionen pengar i sjön.

Ledaravtalet har i snart tjugo år erbjudit företagen möjlighet att gå före med gott exempel och låta chefernas lön spegla deras prestation i förhållande till mål. Tyvärr ser vi att okunskap, ovilja och ren lättja hindrar många företag att förverkliga den lönemodell som skulle göra skillnad, inte bara för chefen, utan för hela företaget.

Det är trist att Svenskt Näringsliv som arbetsgivarorganisation inte driver frågan hårdare i opinionsbildningen och i sitt inre arbete. En retorik om värdet av lokal, individuell lönebildning som plockas fram till varje avtalsrörelse, men som inte genererar någon handling däremellan, klingar falskt och ihåligt.

Det finns många sätt att förbättra villkoren för svenska företag, men det är inte klädsamt att enbart lägga ansvaret för förbättringar på staten och motparterna. Det finns en hel del att göra på hemmaplan Kenneth Bengtsson!

Staten – en arbetsgivare i framkant?

Är det möjligt? Kommer ljuset faktiskt från staten? Har det dammiga gamla Arbetsgivarverket omvandlats till en arbetsgivare i framkant , med värderingar och förhållningssätt som stämmer med nya generationers synsätt?

I våras bloggade jag om det framgångsrika jämställdhetsarbetet i statliga verksamheter  där antalet kvinnliga chefer på ganska kort tid ökat från 20 till 40 procent.

Och idag har GP en artikel om den pågående avtalsrörelsen på statens område som gör mig varm om hjärtat. ”Lönerna ska bli en fråga enbart för den anställde och chefen” säger Arbetsgivarverket och hävdar envist att sifferlösa avtal med lokal, individuell lönebildning är framtidens lönemodell.

Bland motparterna finns en hel skala av invändningar, från det fundamentalistiska SEKO som kräver fastslagna procentsatser och individgarantier till mer försiktiktigt positiva SACO-s, som tycker att modellen är bra men inte är beredda att släppa makten helt utan vill ha en möjlighet till veto för det lokala facket.

Ledarna har lång erfarenhet av den modell för lönebildning som Arbetsgivarverket nu hävdar. Av erfarenhet vet vi att det är en svår process att etablera men med bara vinster för alla när den är på plats. Individen får en tydlig koppling mellan lön och egen prestation. Cheferna kan använda sig av det kraftfulla verktyg för verksamhetsutveckling som lönen utgör. Och arbetsgivaren får en modern arbetsplats som attraherar unga kompetenta medarbetare.

Men vi vet också att en faktor är viktigare än alla andra för att få modellen att fungera och det är en övertygad ledning ända uppifrån toppen, som vågar driva frågan och ge tydligt mandat i alla led.

Därför är Arbetsgivarverkets tydliga ställningstagande glädjande för alla oss som  kämpar för att svensk arbetsmarknad ska ha en lönebildningsmodell som utvecklar verksamhet och individ och stärker Sveriges konkurrenskraft!

Dags att sluta med skenfäktningen

Nu droppar det ena centrala avtalet efter det andra in och parterna förklarar sig nöjda efter “hårda” förhandlingar. Det egendomliga är bara att avtalen är lika intill förblandning, procentsatsen snurrar runt 3,5 procent för alla, oavsett bransch och sektor.
Så vem försöker man lura, vi hade lika gärna kunnat låta någon hyfsat klok och insatt person, typ Anders Borg, sätta en procentsats för alla och besparat organisationerna på båda sidor en hemsk massa arbete.

Lön till medarbetare

Årets avtalsrörelse visar tydligare än någonsin på hur föråldrad modellen med centrala siffersatta löneavtal blivit.
Ingen kan längre på allvar år 2010 hävda att en bransch ska vara normgivande för alla andra branscher, att alla företag har råd att betala lika mycket eller lika lite i lön till sina medarbetare, eller att alla anställda bidrar lika mycket till företagets resultat.

Lön som styrmedel

Att facken håller fast vid en modell som upprätthåller skenet av att man slåss för sina medlemmar, det kan jag förstå.
Men att företagen finner sig i att Svenskt Näringslivs benhårda, centralistiska avtalsstyrning tar ifrån dem makten över lönen som styrmedel, det är obegripligt.
Genom att acceptera centrala överenskommelser om lönepåslag och individgarantier tar man ifrån företagen – och deras chefer – det viktiga styrmedel som en aktiv och bra lönedialog på individnivå kan utgöra.

Förnyelse krävs

Den svenska modellen med dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare är för bra för att få raseras av centralorganisationer som bara ser till sitt eget bästa. Den svenska modellen kräver förnyelse för att överleva i individualismens tidevarv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Kommunals medlemmar förlorare i lönerörelsen

Och inte bara Kommunal, utan alla de anställda vars organisationer ännu en gång gör upp om deras personliga ekonomiska liv över deras huvud.

Idag beskriver DN hur lönerörelsen nu nått det största LO-förbundet Kommunal. De organiserar många anställda som vi möter i vardagen, i förskolan, på bussen eller på vårdcentralen.

Men inte nog med att alla dessa människor inte får vara med och påverka sin löneförhandling själv, man får inte ens läsa om den i tidningen för budet är nämligen hemligt!

Arrogansen och maktfullkomligheten bara växer!

Chef i offentlig sektor

I mitt förra jobb var jag chef i offentlig sektor. Många av mina medarbetare var medlemmar i Kommunal. Under ett par år i början av 2000-talet, innan motkrafter slog till, hade vi ett relativt stort utrymme att förhandla lön på individuell nivå.

Tillsammans med Kommunals kloka lokala företrädare lade vi upp en plan för hur det skulle kunna fungera. Tillsammans med alla anställda tog vi fram begripliga och användbara lönekriterier och utifrån dem fördes lönesamtal med mandat för chefen att fatta beslut. Ungefär 200 medarbetare fick på detta sätt en tydlig återkoppling på sin arbetsinsats och sitt engagemang.

Tyvärr drogs “experimentet” in av centralorganisationen efter ett par år, men de positiva effekterna av att människors gjorts delaktiga i verksamheten och fått kvitto på sin egen betydelse levde kvar ganska länge.

Bara förlorare

Nu är allt tillbaka till det vanliga igen, i en avtalsrörelse där det bara finns förlorare. Och då menar jag inte i kronor och ören även om Kommunals medlemmar ofta har usla löner. Jag menar att alla, arbetsgivare och anställda och inte minst chefer, förlorar på en process som inte sätter lön och belöning i relation till den egna prestationen på jobbet.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna