Fel verktyg skapar fega arbetsplatser

I förra veckan var en av de stora inrikesnyheterna att arbetsmiljön och ledningskulturen på Arbetsförmedlingen sägs vara riktigt dålig. Den fackliga organisationen ST har genomfört en anonym enkät där många av de som svarat uppger att de man inte vågar framföra kritiska åsikter av rädsla för repressalier. DN tar upp temat i söndagens ledare och ställer sig frågan om det finns en ohälsosam tysthetskultur som gränsar till feghet på svenska arbetsplatser.

Med de skyddslagar som omger anställningen i Sverige är det svårt att förstå att människor på allvar är rädda  på jobbet. Visst är det lättare att göra sig populär bland chefer och kollegor som en positiv ja-sägare än som en öppet kritisk och ifrågasättande person, men jag har ännu aldrig upplevt att kritik som framförs öppet och med ett gott syfte bestraffas.

Däremot har jag flera gånger varit med om att anonyma enkäter snarare skapar än löser problem.

Missnöje och oro är destruktivt för produktivitet och utveckling, och det är en av chefens viktigaste uppgifter att bygga ett öppet och bra klimat i sitt arbetslag.

Inte alla chefer är lika bra på detta, och ibland handlar det också om vilka förutsättningar som ges. Att som chef för stora medarbetargrupper, 40 och fler är fortfarande vanligt i offentlig sektor, hinna se och bekräfta alla medarbetare är nästan omöjligt. Ett otydligt och frånvarande ledarskap ger grogrund för informella ledare, konflikter och tysthetskultur.

Men problemet löses inte genom anonyma personalenkäter, som ger människor tillfälle att projicera sitt missnöje och sin oro för allt möjligt på arbetsplatsen och på chefen. Och när chefen ska försöka hantera de anonyma synpunkterna väntar bara en ny tystnad.

Att bygga civilkurage hos chefer och medarbetare är ingen lätt uppgift, men det är nödvändigt för att uppnå bra resultat. Och det sker inte genom att uppmuntra anonymt tyckande utan ansvar, det sker genom att ge chefer förutsättningar att arbeta med ett transparant och närvarande ledarskap.

Ett oväntat föredöme

I en insiktsfull och nyanserad ledare i Dagens Industri idag skriver Torun Nilsson  om problemet med att skapa mer jämställdhet i näringslivet. Som föredöme lyfter hon fram Miljöpartiet och det faktum att hela deras högsta ledning (båda två) nu är föräldraledig. Ett oväntat föredöme,organisationen i politiska partier brukar inte generellt utmålas som goda exempel för näringslivet, och kanske allra minst Miljöpartiet.

Problemet som Nilsson fokuserar på är hur man kan förena föräldraledighet och höga chefsposter, eller för den delen föräldraskap och toppjobb. I ett samhälle där hemmafrun är död och begraven.

Ett jämställt familjeliv är naturligtvis första steget. Men man kanske också ska våga tanken på att även chefsjobb kan delas på, om man hanterar det rätt.För vinsten är, som Torun Nilsson formulerar det, ”mer talang och begåvning” och ”bättre konkurrenskraft, inte sämre”.

Om man kan välja bland alla unga begåvade och engagerade chefsämnen istället för bara hälften, och om man kan se till att unga chefer håller ut och orkar fullfölja sin karriär, genom att göra chefsjobb möjliga att förena med familjeliv, ja då går svenska företag en lysande framsteg till mötes. För medan våra konkurrenter ute i Europa och världen fortfarande tvingar hem välutbildade kvinnor från arbetsmarknaden, har vi möjligheter att ta vara på all kompetens om man bara vågar vara lite kreativ.

Det kanske till och med  kan göra det värt att snegla lite på Miljöpartiet.

 

Rovdrift på chefer i offentlig sektor

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

Chefernas chef

Valet i USA är över och många med mig drar en lättnadens suck. Presidenten i USA och den politik han vill föra påverkar oss alla. I Filippinerna,där jag just befinner mig, var glädjen påtaglig igår. Men oavsett de politiska effekterna är det också intressant att reflektera över den bild av ledarskap som de båda presidentkandidaterna har förmedlat under sina månader av publik exponering under kampanjandet.

Mitt Romney visar upp en klassisk bild av chefen, som vi alltför väl känner igen också från svenska styrelserum och företagsledningar: lite äldre, mycket välputsad, vänlig men iskall. Utstrålar makt i varje stund .

Och så har vi Barack Obama: öppen, lyssnande, i ett ständigt pågående samtal med de som finns runt honom.

Det är ingen slump att många av Obamas väljare återfinns bland unga. Unga människor vill se ett annat ledarskap i samhället och på arbetsplatserna än det som hittills gällt. Obama vågar vara ledare i varje tum. Han förmedlar visioner och framtidshopp, kopplar tillbaka till historien och sätter dagens utmaningar i ett sammanhang som alla kan förstå. Men han vågar också emellanåt visa svagheter och personliga tillkortakommanden på ett sätt som stålmannen Romney aldrig skulle tillåta sig.

Det är hoppingivande att USAs befolkning nu bekräftat valet av en man som personifierar ett modernt ledarskap. Kanske kan hans exempel medverka till den vitalisering av europeiskt och svenskt chefs- och ledarskap som behövs om vi ska få fart på vår ekonomi igen. Ett ledarskap som inkluderar och inte exkluderar.

Vad väntar vi på?

Äntligen har en av Sveriges absolut viktigaste framtidsfrågor, segregration och utanförskap, fått befogat utrymme i diskussionen.

I söndagens DN delgav Peter Wolodarski oss sina funderingar kring svenskheten och medborgarskap och tidigare i höst har vi sett statssekreterare Jasenko Selimovic  och Ylva Johansson debattera ur ett mer partipolitiskt perspektiv. Också i radio och SVT har frågorna fått mer utrymme den sista tiden.

Men få talar om det som är den viktigaste pusselbiten,  hur vi i praktiken ska se till att de som kan och vill får fotfäste på arbetsmarknaden och att svenska arbetsplatser äntligen blir en spegel av samhället i stort.

Den svenska arbetsmarknaden blir allt smalare. Vi har under många år konsekvent tagit bort jobb som kan skötas med lägre kompetens eller  lägre intensitet och odlar gärna myten om att utbildning löser alla problem.Men någonstans måste vi ändå våga säga att människor är olika. Det finns problem som handlar om bristande språkförståelse och för oss främmande kulturella uttryck. Det finns människor som behöver ha hjälp för att kompensera för funktionsnedsättning eller sjukdom, psykisk såväk som fysisk, och det finns många som bara inte orkar leva upp till kravet på 100%-ig leverans varje dag i livet.

Men alla dessa människor kan och vill också bidra och mycket går förlorat om vi bara ser problem och inte möjligheter.

Ett företag som insett detta och som en lång tid inte bara pratat utan också handlat är Max Hamburgare. I en debattartikel i torsdagens DI berättar representanter från företaget om en verksamhet som är sprungen ur ett affärsmässigt behov men som kommit att positivt prägla hela företaget.

Receptet är enkelt. Hitta chefer som brinner för frågan, ge dem kunskap och  förse dem med mandat . Sätt igång och handla. Vänta inte längre!

 

Samma ledarskap här som där

Häromdagen var jag i Bryssel och deltog i ett toppmöte om arbetsmarknadsfrågor. Jag lyssnade på Barosso som talade om hur viktigt det är att den sociala dialogen bygger på ett stort förtroende mellan parterna, nationellt och på EU-nivå. Jag fick ta del av ett passionerat anförande av representanten för Irlands fackliga organisationer som beskrev hur krisen drivit många av hennes medlemmar ut i ren fattigdom.  Jag hörde van Rompuy säga att han inte kommer vila förrän EU blivit en äkta union. Detta och mycket mer yttrades runt ett stort bord där vi alla fick chans att bidra i ordnade former .

Mitt uppdrag var att som CECs president föra chefernas talan. För oss är det självklart att finnas med där, chefernas bidrag  är avgörande för återuppbyggnaden av Europas ekonomi.

Men det var inte bara sakfrågorna jag bar med mig hem utan också upplevelsen av det starka ledarskap som utövades vid bordet. Det slog mig att det svenska ledarskapet, med dialog, delaktighet och inkluderande arbetssätt, är det ledarskap som tillämpas i EU-arbetet.

Många uttrycker ett förakt för att politiker och tjänstemän i EU ”bara pratar”. Men det de gör, och det som i år har gett EU fredspriset, det är att styra och leda genom dialog. Det handlar inte så mycket om vem som är starkast (även om det såklart spelar in) utan mer om att låta alla komma till tals och försäkra sig om att de beslut som fattas är förankrade hos alla berörda, även om inte alla håller med.

Och det är precis vad framgångsrika svenska chefer gör.

 

Att bara prata (om jämställdhet) ger inga resultat

För ett par veckor sedan var jag i Slovenien och pratade chefsfrågor. I Slovenien har man en mycket positiv bild av Sverige som föregångare i frågor som rör arbetsmarknaden och jämställdhet. Det var därför man med stor förvåning iakktagit de kraftfulla åtgärder som svenska regeringen tagit till för att stoppa EU-förslaget om jämställda bolagsstyrelser, i ohelig allians med andra mörka krafter i Europa.

Jag fick frågan:  Men varför? Ni som kommit så långt inom nästan alla områden, föräldraledighet, förskolor och utbildning. Varför kämpar regeringen och företagen emot att låta jämställdheten genomsyra även ledning och styrning av företag och kommunala bolag?

Och svaret på frågan är ju ganska enkel. När jämställdheten börjar ställa krav på att även makten ska delas – ja då blir det jobbigt.

I dagens DN beskriver man i siffror den sorgliga situationen och låter näringsminister Annie Lööf återigen trosvisst trumpeta ut att ”Samtal och diskussioner är ett effektivare vapen för att uppnå verklig jämställdhet”.

Jaså? Pratat är väl det enda som gjorts i det här landet de senaste åren och se vart det fört oss. Inte ett steg närmare målet!

Nu tänker Annie Lööf bjuda in – observera inte kalla till sig – femton valberedningar från  börsbolag för att prata med dem om styrelsenomineringarna i höst. Och när hon har pratat med männen, för det är sannolikt män eftersom bara 13% av valberedningarnas ledamöter är kvinnor, så går de hem och gör som hon säger. Eller?

Låt oss se sanningen i vitögat. Detta handlar väldigt lite om kompetens, erfarenhet och lämplighet. Det handlar om makt.

Genom sin passiva hållning accepterar regeringen att en liten homogen grupps privilegier bevaras. Men vad värre är,  man accepterar också att Sveriges företag förlorar konkurrenskraft  och dräneras på den bästa kompetensen när många skarpa och välutbildade kvinnor väljs bort . Det, Annie Lööf, är värt att samtala om.

Bättre betyg med bra skolledning

Detta är inte min rubrik, utan rubriken på en liten notis från TT som fanns i flera tidningar igår. Notisen handlar om en ny rapport från IFAU som behandlar chefernas betydelse för skolans resultat.

I rapporten kommer man fram till det häpnadsväckande resultatet att skolans resultat hänger samman med kvaliteten på dess chefer!!! Inte endast, men i hög utsträckning.

Ibland känner jag mig redo att ge upp. Om det i alla andra verksamheter; företag, offentliga förvaltningar och politik handlar om att leta efter chefer med den bästa kompetensen och låta dem göra ett bra jobb – så varför skulle inte det gälla skolan? Alla vet att chefer skapar resultat i verksamheten genom  gott ledarskap och kloka beslut som byggs på kunskap och insikt. Av ägarna krävs det att man ger en tydlig styrning och klara mål. I skolans fall är målen väl genomarbetade och förankrade på allra högsta nivå.

Så varför slå in öppna dörrar?

Är det kanske för att skolan har misslyckats med att ge sina chefer – aldrig så kompetenta – rätt förutsättningar? Att man inte velat erkänna att de allra flesta chefsuppdragen inom skolorna är för stora, för komplexa och har för dåligt stöd?

Men nu, med svart på vitt i en diger rapport, förväntar jag mig att alla kommuner som menar allvar med att man vill satsa på skolan och Sveriges framtid ser till att skolcheferna får rimliga förutsättningar och det stöd de har rätt att förvänta sig i Sveriges viktigaste chefsjobb!

Stressad? Skyll inte på mig!

Ny forskning visar att det inte alltid är chefen som ska ta åt sig då medarbetarna är stressade på jobbet. Nej, det kan lika gärna vara Mor och Far och släktens dåliga gener som gör att vissa stressar upp sig och har svårt att hantera minsta ökad belastning. Enligt en artikel DN finns det forskning som belägger att miljö och omgivning påverkar oss mycket mindre än våra ärftliga förutsättningar när det handlar om att hantera stress.

Stor sak i det kanske många tänker, men för mig och andra chefer med lång erfarenhet av att arbeta med många medarbetare trillar en polett ner. Jag kommer särskilt ihåg en medarbetare i ett ganska enkelt arbete som absolut krävde att få veta exakt vad hennes abetsuppgifter nästa dag skulle vara, annars kunde hon inte sova. Och att ändra något var uteslutet, även om förutsättningarna då var helt annorlunda. Hade hon inte varit så duktig på allt hon gjorde hade vi förmodligen avslutat vår relation ganska snabbt.

Och det frustrerande för mig var att alla de vanliga chefsknepen föll platt till marken. Kompetensutveckling, stödjande samtal eller mentorskap – inget bet på hennes stress.

Men kanske kan jag, och andra chefer, nu finna lite tröst i detta. Vissa rår man helt enkelt inte på!