Med livet som insats

Var hemma i stan ett par dagar under semestern. I fastigheten mittemot min håller byggare på att sätta upp byggnadsställningar. De skramlar glatt från 07.00, viket är helt OK. De måste ju göra sitt jobb. Vad som däremot har varit otroligt störande och givit mig magont är att se hur dessa killar klänger upp och ner längs ställningarna utan säkerhetslinor. Jodå, säkerhetsselarna har dinglat helt synligt på våning 2, när det själv jobbat på våning 5.

Varje olycka i byggbranschen är ett misslyckande. Både Sveriges byggindustrier och byggcheferna inom Ledarna har sedan länge arbetat för nollvision när det gäller dödsolyckor. Men vems är ansvaret egentligen när all säkerhetsutrustning finns tillgänglig, och vad är det som gör att enskilda individer riskerar sina liv högt över marken?

Tredje dagen stod jag inte ut längre. Dags att göra sin medborgerliga plikt? Nåväl, jag ringde till arbetsmiljöverket. Blev kopplad till en inspektör som var i tjänst. Han konstaterade helt syniskt att jovisst, så här gör de hela tiden. Dessutom är det just nu semestertider….

Han fick i alla fall adressen, men det är knappast troligt att de rycker ut. Nåväl, jag har i alla fall stillat mitt samvete, men det är en väldigt klen tröst om någon av killarna faktiskt tar ett snedsteg och faller fem våningar rätt ner i asfalten.

Själv har jag aldrig jobbat inom byggsvängen, men jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att man låter bli att nyttja tillgänglig säkerhetsutrustning. Är säkerhetslinor så pass hindrande att man väljer att riskera livet för att få jobbet gjort?

Nu är jag åter i stugan på landet och slipper se dessa halsbrytande akrobatiska övningar utan skyddsnät.

Sverige har Europas äldsta chefer

Om Sverige ska kunna ligga i framkant och vara spjutspetsiga i det komplexa globala idé- och kunskapssamhället behöver vi innovera ledarskapet. Vi behöver vända upp och ned på bilden av chefen som en vit medelålders heterosexuell man som kan peka med hela handen och en gång för alla göra upp med det gamla brukspatronskomplexet, ett ledarskapsideal som skapades under industriåldern och är helt oanvändbart idag.

Det här har jag pratat om i många år och det här sa jag också på Scouternas och Ledarnas panelseminarium i Almedalen idag. Lite siffror på det:

  • Endast 33 % av Sveriges chefer är kvinnor
  • Genomsnittsåldern för chefen är 45 år
  • 7 % av cheferna är utlandsfödda
  • 9 av 10 chefer har en chef som är man
  • Var tredje ung kvinna och hälften av de yngre männen kan tänka sig att bli chefer i dag
  • 69 % av cheferna avvisar eller är tveksamma till att avancera till högre befattning
  • 5 % av cheferna vill helst sluta som chef

Det är den här chefsnormen som unga tackar nej till. But who can blame them? Sverige har Europas äldsta chefskår. Endast var fjärde chef är yngre än 40 år. Till stor del beror detta på att Sverige har en offentlig sektor där man i princip inte kan bli chef innan man är medelålders. Istället pratar man om att unga gott kan ”växa till sig tills de blir 42 innan de blir chefer”. Detta är något vi på Ledarna märker av tydligt varje år i samband med nomineringarna till Framtidens kvinnliga ledare. Det verkar stört omöjligt för offentlig sektor att hitta unga kvinnliga chefer att nominera till vår lista. Här har de för en gångs skull något att lära av det privata.

”I have a mission. Not a jobtitle, not a career.”

Hur ska man göra då för att sätta unga chefer på banan? På Scouternas seminarium idag berättade Svenskt Näringslivs ordförande Kenneth Bengtsson om sina år på ICA och hur de där använt de unga talangerna i organisationen för att ”opponera” på ledningsgruppens arbete. Det är ett bra exempel på hur man kan jobba, vi behöver fler organisationer som går pratet och faktiskt skapar de där mötena mellan generationer. Men jag tror att vi måste ta tre steg till.

Nästa generation må tacka nej till en dysfunktionell chefsroll men de vill i allra högsta grad vara med och påverka. De vill vara med och sätta agendan, något som också lyftes idag av KTH-forskaren Cecilia Åkerblom. Unga kommer till en organisation för att de vill någonting. Den unga chefen Jeanette Mikkelsen från Åtvidaberg berättade att hennes intresse för ledarskap vaknade när hon hade haft en anhörig som vanvårdades i äldrevården. För henne handlade det om att ta en chefsroll för att hon ville ha makt att påverka och förändra. Hade hon inte fått det mandatet i sin roll hade hon inte velat vara chef. Det var viljestyrka som drev henne.

Men vems vilja är det som sedan får styra när man väl kommer in i organisationen? Hur tar vi hand om de unga med lust och kraft att göra skillnad? En annan av de unga cheferna på seminariet, Karl Schultz från TeliaSonera sa det så klokt: ”Vi kan inte målstyra våra talanger till 110 procent. Hur ska vi någonsin kunna vara innovativa då? Vi bygger maktstrukturer utan mellanrum och manöverutrymme. Vi låser in förändringskraften när vi gör så.”

Det går inte att fortsätta prata om att ”lyfta in” och ”öppna upp” för unga chefer. Vi behöver skapa ett ledarskap 3.0 som handlar om att släppa bilden av chefen som den som kan och vet allt. Svaren ska inte finnas hos chefen, de ska finnas i organisationen. Vi måste på samma sätt släppa tanken om mentorn som den äldre vise som ska öppna dörrar åt den unge hungrige och istället jobba med utveckling peer to peer och hitta gemensamma nämnare på tvärs av branscher, ålder och position.

Men framförallt behöver vi lära av de unga för att bli förändringskompetenta. De vet hur man gör. Det tror jag alla kände som lyssnade på de fem unga chefer som stod på scenen på Scouternas seminarium idag och pratade med självinsikt, auktoritet och kompetens. Tusen tack till er!

Tjuv och polis i chefernas värld

Vilken ung chefskandidat som intervjuas för sitt första ledaruppdrag tänker på att ställa frågan om vilket stöd som finns för chefer som i sitt uppdrag kommer i kontakt med brottslighet?

Det vilar en oskuldsfullhet, eller är det kanske aningslöshet, kring frågor om brott och oetiskt beteende kopplat till chefsrollen. Men ett är säkert: De allra flesta chefer kommer behöva hantera frågor som rör medarbetares, överordnade chefers eller kanske rent av eget bedrägligt beteende eller brottslighet.

Sveriges chefer är beredda att axla rollen som förebild, men väldigt många får inte det stöd de behöver för att kunna agera. På Ledarnas seminarium i Almedalen idag diskuterades frågan om chefens roll i bekämpning av korruption.

Psykologen Andreas de Klerk pratade om vikten av att chefer med stöd i ryggen av sitt företag vågar sätta ner foten och agera kraftfullt, ja rent av auktoritärt, mot oetiskt beteende. Den konsensuskultur som i andra lägen alyfts fram som det rätta sättet att leda kan i vissa sammanhang leda till otydlighet och osäkerhet. Om chefen abdikerar från att tydligt peka ut vad som är företagets rätt och fel lämnas medarbetare och kollegor i sticket och korruption och oegentligheter kan breda ut sig.

I chefens ansvar ingår att stå upp för företagets  värderingar. Men det kräver att uppbackning och stöd finns på plats och att företagets ledning inte duckar för svåra frågor. Chefer kan stävja korruption – vem annars om inte dom?

 

Hjälp till med samtalet som alla bävar inför

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

Almedalen måndag – digitala gräsrötter och Sacos chefsförsök.

På LOs seminarium i Almedalen om digitala medier idag diskuterades hur man skapar delaktighet och engagemang från vanliga människor och medlemmar så att de sociala medierna inte bara blir ännu en enkelriktad megafon för en organisationsledning.

Seminariediskussionen i sig själv visade tydligt på dilemmat. Flera organisationstoppar står och diskuterar hur man ska bygga verksamhet för att nå ut med budskapet. ”Vågar vi släppa debatten fri? Vågar man låta människor tycka?”. Det är fel frågeställningar. Det visar till exempel sjuksköterskeupproret.

Jag tror organisationerna i framtiden får vara glada om de har någon relevans alls i människors liv på de sociala medierna. Enda sättet att hänga med där är att tala om och agera på de relevanta sakfrågorna. Innehåll och sakfrågor således och inte yta! Den vinkeln kom talande nog från publiken och inte från scenen.

Ett annat seminarium i Almedalen idag var Sacos seminarium om chefslöner. Till att börja med konstaterade seminariet att den s k chefslönepremien är ungefär 30%. ”Är det tillräckligt högt för att locka personer till chefsjobben?” frågades det. Om detta var inte panelen överens, men kunde konstatera att det har blivit svårare att hitta unga som vill satsa på en chefskarriär. Kanske är det helt enkelt så att det är svårt att centralt avgöra om chefspremien ska vara 20, 30 eller 50%? Och att vi istället borde koncentrera oss på att ge cheferna verktyg till att själva hantera sina villkor. Då kommer chefspremien inte attkunna bli annat än ”rätt”.

Nästa reflektion på Sacoseminariet kommer naturligt efter en fråga från moderatorn: ”Ska facket verkligen syssla med chefer?”. Precis där ligger Saco’s och andra blandorganisationers dilemma. Ambivalensen kring vem det är som är uppdragsgivaren. Det är en enorm skillnad att jobba för specialister och medarbetare generellt eller att jobba för chefer. Cheferna har ett uppdrag att vara företagens förlängda arm på arbetsplatsen. Cheferna är vad tjänstemännen en gång var när tjänstemannarörelsen skapades därför att de inte hade samma agenda som den då existerande fackliga rörelsen. Därför behövs det en organisation bara för chefer – Ledarna!
Tomas

Utbränd chef är kompetent chef

I Veckans Affärer kan man läsa att var tredje toppchef är i riskzonen att drabbas av utmattningssyndrom (utbrändhet). Kraven i jobbet har ökat, de arbetar betydligt mer än en ”normal” arbetsvecka och är nästan alltid tillgängliga, oavsett om de är lediga eller inte. Det här leder inte helt oväntat till att många av dem har skuldkänslor för att de inte hinner med sin familj.

Resultaten av undersökningen är inte särskilt överraskande för oss på Ledarna. Chefer på alla nivåer vittnar om ungefär samma upplevelser, även om det är i toppen man arbetar flest timmar.

Det får mig åter att fundera över om det över huvud taget är möjligt att vara chef och samtidigt lyckas med den omtalade balansen i livet. Mot bakgrund av att vi behöver arbeta allt längre i kombination med att det är allt svårare att rekrytera chefer så tror jag dessvärre inte att vi har något val.

Chefer måste få vettiga uppdrag och förutsättningar för dessa för att vara hållbara hela yrkeslivet. Chefer är dessutom förebilder och i högsta grad normgivare för vad som gäller i företag och förvaltningar med avseende på hur och när man arbetar.

Nu är det naturligtvis fler än chefer som har tuffa krav, jobbar för mycket och nosar på den berömda ”väggen”. En klen tröst i sammanhanget är dock att de som drabbas av utmattningssyndrom är de utomordentligt begåvade och duktiga människorna, enligt överläkare Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin.

Nåväl, nu ska i alla fall jag ha semester och vara åtminstone nästan helt ledig.

Ha en härlig sommar!

 

Borta bra?

Svenska chefer vill helst stanna hemma. Det visar en färsk undersökning från Ledarna som kommenteras i dagens SvD. Och detta trots att färska siffror visar att svenska företag betalar sin toppchefer dåligt.

En vanlig fråga till mig är om svenska chefer och det svenska ledarskapet står sig väl i konkurrensen med andra länder? Och det är alltid lika svårt att svara på.

För det första är jag osäker på om det verkligen finns ett typiskt ”svenskt” ledarskap. Det vi vanligtvis brukar mena är ett ledarskap präglat av delaktighet, lyssnande och konsensus. Men om det är typiskt svenskt vet jag inte.

Kulturen kring chefs- och ledarskap är en del av kulturen i det land och det företag där man verkar. Stora globala företag tenderar att sudda ut en del av den nationella påverkan och åtminstone försöka att strömlinjeforma sina chefer. En ökad demografisk rörlighet gör att chefens medarbetare kan ha olika bakgrund och olika erfarenheter. Men chefsskapet måste utvecklas i samklang med de människor som man ska leda och de värderingar som gäller för flertalet, annars kommer det uppstå kulturella problem i ledarskapet.

Alla  chefer som vill nå framgång måste också vara bra ledare. Det är naturligt att man har lättare att utöva sitt ledarskap i ett kulturellt sammanhang som är tryggt och välbekant. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att bara 4% längtar efter en karriär utomlands.

En bra lön är viktig. Men för de allra flesta chefer är möjligheten att göra ett bra jobb i ett sammanhang som man förstår och känner sig delaktig i ännu viktigare.

Inte bara chefen har ansvar!

På en tillställning nyligen träffade jag en vän som stod mig nära i ungdomen, men som jag inte träffat på nästan fyrtio år. Vi gjorde det man gör i ett sådant läge, vi snabbspolade våra liv för varandra och gick igenom det viktigaste. Efter det att jag berättat om mitt långa yrkesliv som chef och mitt nuvarande uppdrag, var det hans tur:

-Ja, jag har i alla fall varit helt säker på en sak: Jag tänker aldrig bli chef! Jag vill inte ha ansvar för andra på jobbet.

Hans inställning både skrämde och förvånade mig, och ännu mer som man idag kan läsa i dagens DI att unga supertalanger anser att ledarskap ofta är lågt prioriterat i företagen och att en bra chef är en av de viktigaste faktorerna för att man ska vilja stanna och utvecklas.

Kampen om välutbildade och duktiga medarbetare är redan hård och kommer bli knivskarp längre fram. Utan ett stadigt inflöde av ny kunskap kan inte verksamheten utvecklas, man får tacka nej till affärer och jobben  i basen blir färre.

Att skapa en bra miljö för innovation och utveckling är ett av chefens viktigaste uppdrag. I det behöver man skapa förutsättningar för alla att ta ansvar för varandra i ett ständigt lärande.

Chefskap och medarbetarskap måste utvecklas parallellt. Att som min vän tro att man kan undkomma ansvar  helt och hållet fungerar inte i ett arbetsliv där unga medarbetare kräver en ständig känsla av utveckling  och inspiration för att vilja stanna.

 

Unionen och Almega – två parter och fyra tungor!

Unionen och Almega är åter igen på väg in i en konfliktsituation. När man ser på det från sidan är det inte särskilt förvånande. Båda parter talar med kluven tunga.

Precis som Almegabloggen påpekar så uttrycker sig Unionen på sin hemsida på ett sätt som ligger väldigt nära det som Almega och många andra säger:

” ..lönen ska vara ”individuell och differentierad”. Det innebär att den bestäms utifrån en rad faktorer som har att göra med dina arbetsuppgifter, din prestation och din duglighet (individuella lönekriterier). Men också företagets ekonomiska situation påverkar lönesättningen. De företag som är lönsamma och utvecklas skapar ekonomiska förutsättningar för en reallöneutveckling, det vill säga en löneutveckling som ligger över kostnadsökningarna i samhället. Även marknadskrafter påverkar lönesättningen.”

När man läser detta tycker man att det borde vara ganska lätt för Unionen att träffa överenskommelser med Almega. MEN när man väl hamnar i den konkreta förhandlingssituationen är det istället höga individuella garantier som Unionen lägger fokus på. Något som äter upp stora delar av löneutrymmet och helt går på tvärs med ovanstående text.

Nu är ju inte Unionen ensam om att tala med kluven tunga. Almega hade haft ett helt annat läge om man hade vårdat de avtal utan individgarantier och siffror man redan idag har med exempelvis Ledarna. På samma sätt som Unionen talar med kluven tunga, upplever vi att Almega säger en sak och ofta gör en annan. Man säger att man vill ha avtal med en individualiserad lönebildning utan stupstockar och individgarantier, men har svårt att se till att dessa i praktiken fungerar på arbetsplatserna. Processerna i Ledaravtalet måste fungera bättre i framtiden, annars riskerar Almega att få fler argument som det av Unionens förhandlingschef Nicklas Hjert:

”- Arbetsgivaren ska inte ensidigt sätta lönen. Våra medlemmar vill se en lön som sätts i öppna processer med kriterier som är väl förankrade bland de anställda och företaget. Innan vi nått dit måste de anställda ha någon form av skydd mot godtycke – individgarantin fyller det syftet”.

Om Almega hade gått inför att värna de avtal som idag är moderna processavtal, så hade man istället haft en rad goda exempel att visa upp för Unionen i avtalsrörelsen.

Nu är jag inte konspiratoriskt lagd, men det ligger nära till hands att misstänka att parterna vill hamna i den här situationen. Annars skulle man inte gång efter annan försätta varandra i det här läget. Man vill ha den här dramaturgin, därför att det är detta man är bra på. Men då kanske man skulle söka jobb på Dramaten i stället för att försöka göra verkligheten bättre för Sveriges anställda och företag.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter.

 

Billig, effektiv och kvalitativ välfärd är en förutsättning för ett framgångsrikt näringsliv.

Under en konferens i förra veckan anordnad av den europeiska chefsorganisationen CEC  diskuterades bland annat den demografiska utmaning som Europa står inför. Man kunde snabbt konstatera att skillnaderna i hur de europeiska länderna genom olika välfärdssystem väljer att stötta barnfamiljer och äldre tydligt syns i förvärvsfrekvens, viljan att bilda familj och framför allt kvinnors möjlighet att göra karriär och ta chefsuppdrag.

I länder som Sverige där förskolor, fritids och äldreomsorg fortfarande är relativt utbyggd är förvärvsfrekvensen högre, fler barn föds och kvinnor gör i högre utsträckning chefskarriär. Detta ger oss en tydlig konkurrensfördel gentemot den övriga världen. Urvalet blir större och produktiviteten högre. Det gäller att inte tappa den konkurrensfördelen genom att försämra de förutsättningar som skapar denna situation. Vi får passa oss för att ineffektivisera, fördyra eller försämra välfärdstjänsterna. En ineffektivare barnpassning, som t ex vårdnadsbidrag, kan i längden stå oss dyrt. I exempelvis England är barnpassning så pass kostsamt att välutbildade unga vuxna (som samhället investerat stora utbildningsinsatser i) i många fall avbryter sitt yrkesliv när de bildar familj. Något som gör att den produktiva delen av livet förkortas avsevärt, vilket blir dyrt för oss alla.

När CECs nyvalde president Annika Elias tog upp frågan kring vilken forskning som finns på området, svarade en enig panel av forskare, organisationer och näringsliv att forskning finns det gott om, det är den politiska viljan som måste till i många av Europas länder.

DN debatt  idag tar Svenskt Näringslivs vice ordförande Leif Östlig upp den här frågan. Det är bra. För en billig, effektiv och kvalitativ välfärd är en förutsättning för ett framgångsrikt näringsliv och ett hållbart och jämlikt samhälle. Och det är så vi skapar förutsättningar för att alla har en bra chef.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter.