En svala gör ingen sommar – en nöjd chef löser inte problemet!

/0 Kommentarer/i /av

I dagens SvD visar man upp en ung, nöjd, kommunal chef på hög nivå. Det sorgliga är att hon visas upp som ett unikum, som undantaget som bekräftar regeln: Ingen som kan välja, vill jobba i kommun och landsting.

Och ändå vet jag att det som skrivs i artikeln stämmer. Det finns massor av roliga stimulerande och utmanande chefsjobb i offentlig sektor! Så varför framställs fastighetschefen i Herrljunga som något så speciellt? Ja det antyds t.o.m. att hon är flaggskeppet som brukar lyftas fram när man behöver en ung chef att visa upp.

Det finns grundläggande problem som de flesta kommuner och landsting behöver ta tag i när de nu på några års sikt ska rekrytera 15.000 nya chefer. Det vill säga om man vill vara med i kampen om de bästa och inte nöja sig med att vara ett andrahandsval.

 1. Gör upp med kulturen att du som chef måste ”vänta på din tur”. Privat näringsliv är mycket bättre på att identifiera unga talanger och inte ställa dem på tillväxt, utan låta dem pröva sina vingar på ett riktigt chefsjobb.

2.Skapa tydliga uppdrag. Politiskt styrda organisationer kräver sin egen logik, men den enskilde chefen måste ha tydliga mandat och befogenheter.

3. Sluta hoppas på att era chefer ska kunna leda fler medarbetare än en normal skolklass. Många av sektorns problem med konflikter, mobbing och bristande engagemang kan spåras arbetsplatser där chefen har omöjligt stora personalgrupper. (Ja, jag vet att det blivit bättre, men bara på marginalen)

4. Betala en anständig lön! Sluta tjata om att lönen inte betyder något – Florence Nightingale dog för hundra år sedan! Chefsuppdragen i offentlig sektor är ofta tuffare och mer utsatta än andra så varför ska inte det synas på lönen.

Offentlig sektor behöver duktiga chefer även i framtiden, så gör upp med gamla hinder! Låt fastighetschefen i Herrljunga vara svalan som förebådade sommaren.

 

 

 

Var chef och var stolt!

/2 Kommentarer/i , /av

För en tid sedan höll jag ett seminarium för en grupp ekonomichefer på temat Hållbara chefer. Vi kom att tala om synen på chefskap och hur de som chefer själva presenterar sig i olika sociala sammanhang. Vi har ju en vana här i Sverige att ganska tidigt i ett samtal fråga: Vad jobbar du med?

Det visade sig att de flesta i gruppen inte alls presenterar sig som ekonomichefer utan väljer att i lite mer svepande ordalag säga något i stil med att ”jag jobbar med ekonomi”.

­– Varför, undrade jag naturligtvis. Är ni inte stolta över att vara chefer?

Jodå, det var de, men förklarade sitt agerande med hänvisning till Jante.

I Ledarnas chefsbarometer 2010 uppgav 9 av 10 chefer att de är stolta över sitt yrke och att de gärna vill fortsätta som chefer. Jag hade velat fråga dem hur de presenterar sig när de får frågan vad de jobbar med.

Att vara chef är roligt, utmanande och ansvarsfullt och ett jobb att känna stolthet över. Jag hoppas att alla ni chefer därute sträcker på er lite extra och är stolta över det förtroende ni faktiskt fått.

Tala om att du är chef. På det sättet hjälper du till att nyansera bilden av chefen och visar att chefer kan se ut och agera på många olika sätt. Att de chefer på toppositioner som media avslöjar som giriga, drivna av maktbegär bara är en handfull individer av de 500 000 chefer som idag är verksamma i Sverige.

Vad svarar du på frågan: Vad jobbar du med?

Bejaka makten chefer!

/1 Kommentar/i /av

I Sverige är makt något suspekt. Vi chefer pratar sällan om makt  utan använder begrepp som möjlighet att påverka, få vara med och utveckla, kunna driva frågor och andra omskrivningar. Alltsammans uttryck för att vi bejakar det svenska ledarskapsidealet, där chefen inte ska kliva fram alltför mycket utan jobba som en i laget.

Men alla chefer har makt. Chefer ska ha makt annars blir deras jobb omöjligt. Och det farligaste som finns är en chef som inte är medveten om sin makt över andra.

Att ställa  chefens makt i motsättning till medarbetarnas delaktighet och inflytande är att ducka för frågor om ledning och styrning. Chefen har ett uppdrag som ger dem makt över medarbetarna ända in i privatlivet. Man fattar beslut om semester och ledighet, kompetensutveckling och befodran. Och man sätter lön.

Chefer som låtsas att alla beslut går att fatta i konsensus och som inte vågar se att ibland ingår det i jobbet att göra en medarbetare besviken kommer bli svaga och otydliga och skapa förvirring kring roll och mandat.Trygga chefer som känner sin makt och använder den på ett ansvarsfullt sätt kommer också bjuda in till samförstånd och dialog när det är möjligt. 

Gudrun Schyman, som aldrig räds de svåra frågorna i livet och samhället, deklarerar idag i Dagens Media att hon tänker starta en ”Maktakademi”, där kopplingen mellan makt och ledarskap ska utforskas. Jag önskar henne lycka till och hoppas att några av resultaten från arbetet ska ge avtryck i samhällsdebatten.

 

I Västra Götaland vill man både äta kakan och ha den kvar

/1 Kommentar/i /av

Än en gång granskas avtalen för höga chefer i Västra Götalandsregionen. Med förtrytsam röst rapporterar lokala medier att det minnsann fortfarande finns höga chefer som har ”fallskärmar” trots att man vid en tidigare översyn sagt sig vilja ta bort dem. Den som nu är ansvarig för frågan säger att man på nytt ska titta på det och ”snäva in” kretsen för de som ska få avgångsverderlag.

Eller ska vi kalla det vid dess rätta namn och säga att det man vill reglera är uppsägningstiden?

För alla anställda har i sina avtal uppsägningstiden reglerad. Vid gemensamt accepterade skäl som arbetsbrist kan den för många vara relativt kort, men om det handlar om personliga skäl, dvs att man inte passar för jobbet längre, så rör det sig om betydande summor, ofta mellan 12-24 månader. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan gälla för medarbetare på alla nivåer.

Och det är just det som vi pratar om i fallet med förvaltningscheferna. Arbetsgivaren, politikerna, vill kunna göra sig av med en chef som man inte längre tycker klarar sitt jobb så som förväntas. Eller för att man inte gillar henne. Eller för att man vill ha någon att skylla på. Kort sagt, man vill kunna avsluta en anställning utan att egentligen behöva uppge skälen.

Fair enough. På denna nivån vet man att det är spelreglerna som gäller. Det är exakt motsvarande situation i näringslivet, där en VD som inte kommer överens med styrelsen kan få lämna jobbet samma dag. Men skillnaden är att i näringslivet vet man att otrygg anställning har ett pris och det är inget man tjafsarom.

De senaste åren har vi sett alltfler höga chefer i offentlig tjänst som på ett bryskt – och många gånger offentligt – sätt fått lämna jobbet. Därvidlag har anställningsvillkoren för toppnivåerna inom offentlig och privat verksamhet närmat sig varandra. Men när det gäller att se att det finns en kostnad förknippat med bekvämligheten då fegar politikerna.

Med rätta ställs det stora krav på våra toppchefer. Jag ser inget problem med att man får gå om man inte klarar jobbet. Men man kan inte kräva att få avskeda chefer utan att ange skäl och samtidigt klara sig undan med tre månads uppsägningstid.

Gilla läget Västra Götaland, man kan inte både äta kakan och ha den kvar!

Chef och lärare – ett nödvändigt ont?

/0 Kommentarer/i /av

Sveriges viktigaste chefer – skolledarna – har kongress. Det föranleder ordföranden i Skolledarförbundet, Lars Flodin, att skriva en debattartikel som publicerades i tisdagens SvD. I den tar han upp Skolinspektionens märkliga roll som uteslutande granskande och ifrågasättande myndighet. Den skolledare eller kommunpolitiker som vill ha stöd från staten i att utveckla skolan får leta på annat håll.

Jag har flera gånger tidigare lyft frågan om ledarskapet i skolan och de nästan hopplösa förutsättningarna som cheferna där har. I motsats till Skolledarförbundet tar jag varningstecknen på att jobben som skolledare blir allt mindre populära på största allvar. Väl medveten om att det finns andra rekryteringsvägar, tycker jag ändå att Arbetsförmedlingens statistik med 0,6 sökande per rektorstjänst är alarmerande.

För omöjliga rektorsuppdrag med svagt ledarskap som följd kommer inte bara påverka elever, föräldrar, medarbetare och rektor själv. Konsekvenserna syns också på arbetsmarknaden och därmed hela samhället.

I förra veckan pratade jag med en chef inom servicenäringen. Hon leder en stor och personalintensiv verksamhet och anställer många ungdomar mer eller mindre direkt från skolan. Inför frågan om den största utmaningen i hennes chefsuppdrag svarade hon :

– Att ta över det ledarskap som skolan abdikerat ifrån.

Alltmer i hennes chefsskap handlar om att lära unga människor den sociala koden. Att komma i tid, interagera med andra på arbetsplatsen, uttrycka sig begripligt och hyfsat. Kort sagt det som vi räknar med att skola och föräldrar tillsammans ska ta ansvar för.

Det finns många problem förknippade med att inte ta ansvar för ett gott ledarskap inom skolan. En del kommer vi se först på lång sikt i form av risk för svag kunskapstillväxt och dåliga resultat i internationell jämförelse. En del är redan här.

Vi ska inte ge våra ungdomar sämre förutsättningar för att konkurrera på arbetsmarknaden – utan bättre. Och vi måste låta chefer vara chefer och inte något annat.

Spontanfackföreningar – är det framtiden vi ser?

/0 Kommentarer/i , /av

Under våren har studenter på Sjuksköterseutbildningen drivit det så kallade ”Sjuksköterskeuppropet”. Det innebär att de helt enkelt vägrat att ta anställningar med lägre månadslön än 24 000 kr. Till en början avvisade de traditionella fackförbunden det här initiativet. Antagligen hade man problem med att man själv hade skrivit på kollektivavtal med lägstlöner samt att många av deras befintliga medlemmar efter flera års anställning fortfarande inte nått upp till 24 000 kr/mån och därmed tyckte att det kändes orättvist.

Den här typen av initiativ är i själva verket löst bildade spontana fackföreningar. Varför uppstår detta? Det finns ju redan organisationer som säger sig arbeta för dessa individers bästa?

Det handlar dels om innehållet. När de gamla organisationerna inte förmår leverera kommer nya att uppstå. Tillfälligt i särskilda sakfrågor eller varaktigt om det finns sådana behov. Jag tror att detta kommer att öka. Vi kommer att få se fler spontanfackföreningar under de närmaste åren. För trots att SKTF blir Vision, Facket förändras inom TCO och LO försöker komma iväg på Den stora resan så känner inte dagens unga vuxna att de gamla organisationerna tar deras verklighet på allvar. Förändringarna och utvecklingen handlar sällan om innehållet.

Men det handlar även om formen. När allt annat i samhället ska levereras ”on demand” och inte som en försäkring utifall att något eventuellt händer i framtiden, så får de traditionella organisationsformerna allt svårare att hävda sig. Inte minst representativa demokratier där systemet gör att de makthavande församlingarna kanske inte är dynamiska nog att vara representativa för medlemmarnas åsikter.

Sjuksköterskeuppropet ska ses som en väckarklocka till de gamla traditionella fackförbund, och för den delen även arbetsgivare, som har svårt att utvecklas annat än på ytan!

Hur länge ska vi vänta?

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

 

Att bara ha hjärnkoll räcker inte!

/1 Kommentar/i /av

I torsdagens SvD kunde vi läsa en viktig artikel om det stora problemet med att människor med psykiska sjukdomar eller psykisk funktionsnedsättning inte får det stöd de behöver på många arbetsplatser. Man påpekar i artikeln att det många gånger handlar om bristande kunskap och ganska enkla åtgärder som ska till för att det ska bli bättre.

Men sedan kommer det: Det är chefens fel! Det är chefer som är okunniga , som inte förstår eller som saknar mod.

Här kan man välja att reagera på två sätt: Det första, spontana, är en helig ilska över att ännu en sak läggs i chefens knä. Alltfler chefer vittnar om hopplösa förutsättningar för chefsuppdraget. Jättestora personalgrupper, ett ständigt krav på rapportering och dokumentation som fjättrar chefen framför skärmen, och stenhårda resultatkrav på månadsbasis. Allt mindre tid för att bygga relationer med medarbetarna och utveckla sitt ledarskap. Och ingen tid alls till egen kompetensutveckling.

Men när jag har sansat mig inser jag att det är helt fel reaktion!

Istället ska jag glädja mig åt att fler ser hur viktiga chefer är och för att förändra och förbätta   för medarbetarna så måste det börja med chefen. Att bara ställa krav kommer inte leda till något alls om man inte  ger chefen förutsättningar att ta sig an frågan.

Att ge chefer kunskap och verktyg för att agera är det som kommer göra att fler människor kan vara delaktiga i arbetslivet och lämna sitt bidrag.

Det är chefen som gör skillnad!

Det var en gång…….

/1 Kommentar/i , /av

Det var en gång ett land, där man kom överens om att alla som bodde i landet skulle få samma chanser. Ingen skulle få sluta sig samman för att i hemlighet -eller öppet – gynna en grupp på bekostnad av en annan. På så sätt, resonerade man i det lilla landet, skulle alla människor vilja vara med och göra sitt bästa, och man skulle få de allra bästa ledarna för företagen. Och om alla ansträngde sig, skaffade kunskap och erfarenhet och satsade på sitt jobb så skulle det lilla landet fortsätta blomstra och utvecklas. De stolta traditionerna med innovationer, forskning och entreprenörskap som hade skapat och utvecklat många fina företag skulle fortleva, och landet skulle bibehålla sin plats i världen som en framgångssaga.

Men det lilla landet hade inte räknat med att maktbegär, inskränkthet och girighet fanns även där. Så en dag, efter många år av goda ambitioner och löften vaknade man upp och såg att inget hade blivit så som man hade hoppats.

I verkligheten var det fortfarande bara en liten grupp av likadana personer som fick sin kompetens och kunskap värdesatt. I verkligheten delades makt och infytande över de stora viktiga företagen ut som gåvor till de som hade känt varandra länge. Stilla och tyst arbetade en grupp för att slå vakt om gamla privilegier och se till att ingen som skulle kunna granska kejsarens nya kläder fick tillträde till styrelserum och företagsledningar. Och under tiden slutade många att satsa på att göra sitt bästa eller flyttade till ett land där man fick chansen att bidra även om man var född till flicka.

Och de som styrde landet ruskade på sina huvuden, tvådde sina händer och suckade.

 

Är det verkligen strejk vi vill ha?

/2 Kommentarer/i , /av

Det drar ihop sig till konflikt. LO-förbundet Handels hotar med konflikt för att få ut en hundring extra generellt till alla kvinnor.

Är det här verkligen rätt sätt att komma till rätta med de osakliga och strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor? Är det någon som på allvar tror att man kan komma till rätta med problemet genom att på ett bräde kollektivt lyfta jättestora grupper med jättesmå generella påslag? Är det här en väg som är förankrad i medlemsleden? Är det verkligen strid vi vill ha?

Om en del fackförbund hade varit lite modigare och inte så låsta i sina system och världsbilder så kanske det hade sett annorlunda ut. Då kanske Ledaravtalets modell hade fått ett snabbare genomslag och delar av dessa grupper redan hade haft en annan lönebild. Då hade personer som inte haft samma löneutveckling haft något att sträva efter och något att argumentera utifrån.

Det hade i och för sig även krävt att de arbetsgivarorganisationer som skriver under sifferlösa processavtal med Ledarna och andra organisationer vårdar dem och ser till att de fungerar. Det krävs mer än bara läpparnas bekännelse från arbetsgivarna för att en utvecklad lokal lönebildning ska fungera. Men det kanske kommer.

Peace

Tomas Oskarsson
www.twitter.com/tomasoskarsson

 

Var går gränsen för chefers ansvar?

/3 Kommentarer/i /av

Den stora och viktiga frågan på svensk arbetsmarknad är utanförskapet. Det som innebär att även om du vill och har förmåga så kan du inte få ett jobb. Många människor, inte minst väldigt många ungdomar, har förlorat hoppet om att någonsin få bidra till utveckling och tillväxt på samma sätt som andra.

Dessa människor saknar en röst. Vid ett samtal på arbetsmarknadsdepartementet igår uttryckte minister Hillevi Engström oro över det som hon i praktiken såg som ett utestängande. De fackliga organisationerna pratar bara om sin medlemmar, och inte särskilt mycket om de stora skaror som står utanför gemenskapen.

Chefer har i detta sammanhanget ett speciellt ansvar. Om satsningar på att bryta utanförskapet – vare sig det kommer från statliga myndigheter, eller som igår från Volvo AB – ska resultera i något, så måste cheferna vara med.

Det är chefer, som genom sitt ledarskap, ser till att människor i behov av särskilt stöd kan finna sin plats i arbetsgruppen.

Det är chefer som tillsammans med medarbetarna skapar en kultur där alla på arbetsplatsen får bidra efter sin förmåga.

Och det är chefer som kan stödja, utveckla och peppa en medarbetare så att den så småningom kan söka jobb på öppna arbetsmarknaden.

Men för att kunna göra allt detta  behöver cheferna själv ha rimliga förutsättningar. Om du redan har 40-50 medarbetare, hårda resultatkrav och väldigt lite tid för ledarskapet är inte dina möjligheter att göra skillnad så särskilt stora.

Därför framförde Ledarna i mötet igår att stora viktiga satsningar på att få fler i jobb också måste åtföljas av satsningar och krav på arbetsgivaren att cheferna ska ha en rimlig chans att göra det som väldigt många av dem vill:

Vara med och ta ansvar för att bryta utanförskapet!