Inse fakta LO!

/1 Kommentar/i , /av

Vem har makten över din lön? Är det din arbetsgivare som kan betala vad helst han känner? Är det du själv, som väljer vilket jobb du är beredd att ta för en viss ersättning – och annars drar du? Eller är det fack och arbetsgivare som i centrala avtal bestämmer vad en person de aldrig har sett på en arbetsplats de aldrig besökt ska tjäna? Och vad företagets lönekostnad ska bli?

Svaret på alla dessa frågor är: det beror på.

I en artikel i Arbetet förra veckan svarade Anders Ferbe från Metall väldigt tydligt att lönebildning, det är ett ansvar för de centrala parterna. Samma besked gav Karl-Petter Thorvaldsen i gårdagens Agenda, där han ifrågasatte de undersökningar från Ledarna och andra, som visar att en stor majoritet av svenska arbetstagare vill ha sin lön satt i samtal med närmaste chefen. Men sanningen finns på hemmaplan. LOs största förbund, Kommunal, har i en egen undersökning kunnat visa att även deras medlemmar efterfrågar en lön som baseras på prestation.

LO brottas med vikande medlemssiffror medan många tjänstemannaförbund går framåt. Bland tjänstemän och akademiker dominerar de sifferlösa avtalen stort. Man har insett att de kollektiva lösningarnas tid är förbi och fackets roll inte är att vara storebror åt sina svaga medlemmar. En ny uppgift, som coach och stöd och kravställare på bra löneprocesser har gett dem ny legitimitet.

Det finns många organisationer som gått under därför att man inte i tid har sett förändringens vindar blåsa. LOs medlemmar riskerar att hamna hopplöst på efterkälken om inte deras förbund vågar bejaka och ta makten över den utveckling som  innebär att lönen sätts på företagen, efter prestation i dialog med din närmaste chef!

Ledarskap är enkelt.

/1 Kommentar/i , /av

Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 ”Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

 

Varför får aldrig polischefen vara god?

/0 Kommentarer/i /av

Jag har en ny favorit på TV. Det är den alltigenom trevlige och juste Fred Thursday, polischef i den för övrigt fantastiskt bra deckarserien ”Den unge Morse” från ITV. Jag gillar honom dels för att han är smart och omtänksam och tar hand om sin ganska komplicerade adept Morse, men också för att han är något så ovanligt som en bra chef i deckarvärlden.

Är det bara jag som retat mig på att alla deckare innehåller en konflikt mellan de ambitiösa och engagerade kriminalarna och deras hopplöst tröga och ibland rent korrupta ledning?  Det gäller såväl film och TV som böcker. Polischefer framställs alltid som totalt ointresserade av  att nå framgång i arbetet, dvs lösa morden, deras enda intresse är att inte stöta sig med samhällets toppskikt. I ”Den unge Morse” har översta ledningen förvisso drag av detta, men även han kapitulerar inför de goda resultat  som presteras.

Jag har också funderat över om denna attityd mot chefer och ledarskap som finns i fictionen också spiller över i verkligheten? För hur ofta läser vi inte om en eller annan poliskår som uttalar sitt missnöje och sin kollektiva misstro mot ledningen.

Nej, alla chefer är inte bra, men de allra flesta gör så gott de kan och har goda avsikter. Det är dags att sluta smutskasta en hel chefskår och plocka billiga poänger i deckare. Fred Thursday rules!

 

Cheferna är redo för hållbarhet!

/1 Kommentar/i , /av

Ledaren i dagens DI tar fasta på att hållbarhetsfrågan äntligen har hamnat där den hör hemma: högst upp på företagens agenda. Flera av  Sveriges största företagsledare går nu ut och säger som det är. Hållbarhet i alla dess dimensioner är viktigt för företagens varumärke, affär och lönsamhet.

Efter klimatmötet i Köpenhamn var det många som tappade sugen och några som drog en lättnadens suck. Men nu ett par år senare  har insikten landat att detta är en fråga som inte försvinner, och det bästa man kan göra är att försöka vända den till en affärsmässig fördel.

I en stor artikel på nyhetsplats med Tom Johnstone på SKF ger han sitt recept på hur det kan göras med tre enkla råd.

1. Make it easily understandable, easy to communicate

2. Integrate  it into your business

3. Walk the talk-not just words but actions

Och när företagen på allvar börjar angripa frågan på hemmaplan har de cheferna med sig. I en stor undersökning där 90.000 chefer inom Ledarna fick lista de viktigaste framtidsfrågorna kom hållbarhet bland de främsta. Och sedan tidigare vet vi att det är en fråga chefen själv vill arbeta med, men man upplever att det saknas ett starkt och tydligt mandat från ledningen.

Så för Tom Johnstone, Michael Treschow och Leif Johansson är det bara att trycka på knappen. Sveriges chefer är redo att ta på sig ansvaret för att skapa ett hållbart och framtidsinriktat näringsliv!

Latmaskar behöver feedback!

/2 Kommentarer/i , /av

Hämndbegär mot chefen och känslor av meningslöshet kan få människor att bli lata och fuska på jobbet. Det hävdar i alla fall forskaren Roland Paulsen i en avhandling vid Uppsala universitet som beskrivs i dagens DN. Nu handlar det inte om oss som smiter lite tidigare en fredagseftermiddag eller drar benen efter oss en enstaka lunch. Nej det är kvalificerade latmaskar som sätter i system att hålla sig undan allt jobb så mycket som möjligt, avsiktligt eller av nödtvång.

Egentligen är den en sorglig verklighet som beskrivs, att människor kan finnas på en arbetsplats och ingen egentligen noterar vad de gör. Varken arbetskamrater eller, ännu värre, chefen. Ingen klapp på axeln för väl utfört arbete och heller inget engagemang i svårigheter och problem.

Det är också ett exempel på den yttersta konsekvensen av en icke fungerande individuell lönesättning. Om chefen har till uppdrag att sätta lön på varje medarbetare utifrån prestation relaterat till verksamhetens mål kan sådant här inte hända. Men om chefen blir administratör för löneökningar som någon annan bestämt, och måste inskränka sig till att meddela individgarantier och generella påslag, kan medarbetare slinka igenom nätet och aldrig få någon feedback alls.

Och det är trots allt återkoppling och uppmärksamhet för utfört arbete som får oss alla att känna att vi har ett meningsfullt jobb och en bra chef.

Arbetet mot korruption måste ledas av chefen

/0 Kommentarer/i /av

Igår presenterades en rapport om allmänhetens förtroende för etik och moral i offentlig förvaltning. Bitvis var det ett plågsamt uppvaknande att inse att de senaste årens avslöjanden om korruption och allmän svajighet faktiskt påverkat vår syn. Åtgärder som ökad revision och slumpvis granskning av kommuners verksamhet är förslag som ska förbättra läget. Men i en ledare i dagens DN sätter Susanna Birgersson fingret på problemet genom att skriva så här:

”Det är en enorm skillnad mellan en organisation där man diskuterar var gränserna går för vad en politiker eller tjänsteman kan låta sig bjudas på eller hur man handlägger ärenden som rör bekanta, och en där man inte pratar om saken alls. Det är en fråga om, ja, ledarskap.”

För lika väl som chefer ibland varit de som är inblandade i skandalerna, är det cheferna som sitter på lösningen på problemet. I en undersökning som Ledarna gjorde i början av förra året säger så gott som alla chefer att de förstår och välkomnar sin viktiga roll som förebild och föredöme på arbetsplatsen. Många säger att man vill arbeta mycket mer med frågor kring etik och värderingar, men att man saknar ett uppdrag från den högsta ledningen. Brott och oegentligheter begås alltid av individer, men en korrupt miljö skapas av många. Ansvaret för det grundläggande värderingsarbetet ligger på den högsta ledningen, om det brister lämnar man fältet fritt för girighet och mänskliga svagheter.

Kontroller kan vara nödvändiga men kommer aldrig leda till en verklig förändring. För att komma åt de problem som blottas i rapporten finns det bara en väg att gå. Ge utrymme för en riktig dialog om värderingar och förhållningssätt på arbetsplatsen och låt cheferna visa ledarskap i frågan.

Chefen reducerad till förhandlare

/0 Kommentarer/i /av

Igår avslutades s-kongressen i Göteborg. I relativt stor öppenhet har vi alla kunnat följa de processer som lett fram till beslut om ställningstaganden i för partiet svåra frågor. Partiledningen har gång på gång förklarat sig som vinnare, efter att ha uppnått den godtagbara kompromissen.

Jag har inga synpunkter på besluten eller s framtida politik, men jag kan inte låta bli att fundera över vad processerna säger om det ledarskap som utövas.

Den modell för ledarskap som de flesta i Sverige bekänner sig till innebär delaktighet och inflytande för medarbetarna, fokus på utveckling snarare än styrning och ett stort utrymme för individen. Utanför Sverige upplever många att vi reducerat chefens roll till att bli en samordnare utan tydliga mandat.

Min egen chefskarriär har skett helt i ljuset av det ledarskap jag beskrivit ovan. Jag tror verkligen på fullt allvar att man når ett bättre resultat med fler personer delaktiga. Men på senare tid har jag börjat oroa mig för att det ställs i motsättning till att chefen också måste vara engagerad, drivande och framförallt vilja något själv!

På s-kongressen tycker jag att vi ser chefen reducerad till förhandlare.

Chefer måste kunna lyssna, väga in och kompromissa. Men de måste också kunna ta strid för det som de ser som den bästa vägen och våga använda sina mandat för att genomdriva det som man tror på. En bra chef måste ha mod att  vara öppen och att lyssna – men också mod att stå upp för sin egen övertygelse.

Det svenska ledarskapet tjänar oss bra, och har goda förutsättningar för framtiden.  Men vi får inte låta delaktigheten utvecklas på bekostnad av tydlighet och engagemang hos de som vill ta på sig ett chefsuppdrag. Starka chefer och kompetenta medarbetare är inte en motsats utan varandras förutsättning.

Den nya begåvningsreserven?

/0 Kommentarer/i , /av

För länge sedan talade man i Sverige om något som kallades begåvningsreserven. Det var ett lätt nedsättande uttryck som användes om människor ur arbetarklassen som inte hade möjlighet att skaffa sig utbildning, men som trots det gjorde karriär i kraft av sin egen begåvning och drivkraft. Oftast inom politiken eller organisationsvärlden, men även inom företag och offentlig förvaltning. Begreppet innebar att det fanns människor på arbetsmarknaden som inte presterade till sin fulla förmåga.

En modern variant av uttrycket har myntats, jag tror av Birgitta Olsson, när hon talar om att Europa har ” the world’s best educated housewifes”.

I båda fallen handlar det om människor som av fördomar eller formella hinder inte tillåts att utvecklas och bidra till samhället efter sin egen bästa förmåga.

Idag presenterar Ledarna en grupp människor som utgör ett levande bevis på att saker kan vara annorlunda. Det är kandidater till utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare som delas ut den 14 maj, unga kvinnor som i kraft av sin kompetens, drivkraft och begåvning gjort en lysande chefskarriär trots sin ungdom. Genom sitt exempel visar de på den kraft som finns att hämta om man en dag bestämmer sig för att börja rekrytera chefer enbart på kompetens.

Sverige är ett litet, uschligt land i utkanten av världen. Vi har inte mycket att konkurrera med. Men vi har unga, välutbildade människor med kompetens och vilja att leda och utveckla våra företag och förvaltningar.

Så vad väntar vi på? Hur länge ska vi fortsätta att välja bort halva befolkningen till toppjobben? När ska vi ta vår tids begåvningsreserv i anspråk?

Varför vågar inte Sverige?

/2 Kommentarer/i , /av

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

LO och cheferna, del 2

/1 Kommentar/i /av

En gång om året riktar LO strålkastaren mot inkomstskillnaderna i samhället genom att peka på inkomsterna  hos några av de som tjänar mest och en genomsnittlig industriarbetarlön. Intressant att notera är att man inte tar med välbetalda artister, fotbollsspelare eller kungahuset – de har fribrev i LOs undersökning.

Fjärran vore det mig att förneka LOs rätt att slåss för sina medlemmar. I själva verket är det deras uppdrag, och det som medlemmarna i LOs förbund betalar sin avgift för. Men genom den årliga maktelitrapporten bidrar LO till att späda på det chefsförakt som finns i många delar av samhället idag. Det förakt som inte bara drabbar de som kanske är värda det, enstaka chefer som ljuger, skor sig och är allmänt giriga och ohederliga. För sådana finns.

Nej det drabbar den stora massan av chefer, de 500.000 som går till jobbet för att göra ett gott dagsverke på sina företag eller offentliga förvaltningar. Jag vet själv hur det känns i magen att titta ut genom fönstret från spårvagnen på väg till mitt roliga men ganska dåliga avlönade chefsjobb i Göteborgs kommun och läsa kvällstidningarnas svarta rubriker om chefer som ohederliga girigbukar. När det man ägnar sin dag åt är att peppa och stödja medarbetare och kollegor till att tillsammans göra ett bra resultat för medborgarnas bästa.

I början av 2000-talet hade Kommunal en kampanj som hette ”Heja chefen”. Den handlade om det som alla egentligen vet: Att chefer och medarbetare tillsammans är de som gör skillnad. Att en närvarande, kompetent och engagerad chef kan vara skillnaden mellan en dålig och bra arbetsplats. Formellt var Kommunal min motpart på jobbet under många år, men i verkligheten var de lokala ombuden många gånger min samarbetspartner och mitt bollplank.

Motsättningar och konflikter finns, på samhällsnivå och på arbetsplatserna. Men genom att utmåla chefer som en del av det dåliga och inte tydligt göra klart att alla vinner på ett gott och effektivt ledarskap skadar LO den svenska modellen för samverkan på jobbet. Lyssna på Kommunal, som just nu framstår som LOs mest moderna förbund både i synen på lön och ledarskap och sluta upp med att lägga  sten på bördan hos många, många vanliga chefer som bara går till jobbet och inte alls känner sig som en del av makteliten!