Vi behöver ledarskap som bryter normer

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , /av

Ledarna har i 120 år arbetat för att bredda bilden av vem som kan och vill bli chef. De senaste 20 åren har vi lyft fram Framtidens kvinnliga ledare, FKL, för att visa den kompetens, bredd och drivkraft som finns hos unga kvinnor som tar ansvar och vill utvecklas i sina ledarroller.

Anna Paulina Nilsson var förbundets första kvinnliga medlem. Det var 1916. Hon arbetade som arbetsledare på Eslövs skofabrik och ledde varje dag en stor grupp kvinnliga medarbetare. När skoarbetarna började organisera sig fackligt såg hon att också hon behövde en egen gemenskap och ett eget sammanhang. Därför sökte hon medlemskap i Sveriges Allmänna Verkmästareförbund, som senare blev Ledarna.

Hennes ansökan hamnade på bordet hos det verkställande utskottet, som då bara bestod av män. Frågan var enkel men avgörande: skulle förbundet också anta kvinnor som medlemmar? Svaret blev ja. Det var ett modigt och progressivt beslut, fattat fem år innan kvinnor fick rösträtt i Sverige.

Men normer och attityder begränsar fortfarande vem som får ta plats som ledare. Därför behövs FKL även framåt. Jämställdhet är inte en kvinnofråga. Det är en ledarskapsfråga och ett ansvar för både män och kvinnor. I min roll som förbundsordförande har jag ett ansvar att öppna dörrar och driva på för ett ledarskap som präglas av jämställdhet, mångfald och inkludering.

Alla som har makt och inflytande har möjlighet att förändra de strukturer som fortfarande håller människor tillbaka. Ska vi klara vår tids utmaningar behöver vi fler chefer och ledare med olika erfarenheter, perspektiv och bakgrunder. Vi kan inte låta gamla normer styra framtiden. Precis som Anna Paulina Nilsson gjorde då måste vi våga bryta ny mark nu – för nästa generations ledare. Precis det gör årets FKL-vinnare Malin Frithiofsson vd Daya Ventures!

Chefer ska inte behöva bära samhällets svåraste avvägningar ensamma

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Det finns beslut i arbetslivet som inte låter sig reduceras till rätt eller fel. Beslut där man som chef måste väga risk mot möjlighet, trygghet mot förändring och verksamhetens behov här och nu mot en människas chans att ta sig vidare. Frågan om att anställa en ung person med tidigare dom är ett sådant beslut. Och det är en fråga som berör fler än vi kanske vill erkänna. Allt fler unga rekryteras tidigt in i kriminalitet, och allt fler av dem kommer längre fram att stå inför samma avgörande fråga: finns det en väg tillbaka? För många blir arbetslivet den plats där svaret avgörs. Och alltför ofta är det chefen som förväntas bära hela den avvägningen ensam, utan tillräckligt stöd och i ett system som inte löst sin del av ekvationen.

Det var utgångspunkten när vi på Ledarna nyligen samlade riksdagsledamöter, representanter från myndigheter, arbetsgivare och civilsamhälle till ett rundabordssamtal. Det är inte ofta de rösterna finns i samma rum samtidigt, och det märktes. Engagemanget var genuint och diskussionen gick på djupet. Fokus låg inte på om chefer bör anställa personer med tidigare domar, utan om vilket handlingsutrymme chefer faktiskt har för att fatta sådana beslut, och vad som krävs för att de inte ska stå ensamma när målkonflikten blir verklighet i vardagen.

I Ledarnas undersökning, där drygt 1200 chefer deltog, framträder en bild som är mer nyanserad än den som vanligtvis syns i debatten. Två av tre chefer upplever ett moraliskt eller socialt ansvar att bidra till att unga vuxna med tidigare domar får en ny chans i arbetslivet. Nästan lika många ser ett konkret värde i det.

Men den öppenheten är inte ovillkorad, och det ska den inte vara. Chefer bär samtidigt ett annat ansvar – för verksamheten, för arbetsmiljön och för sina medarbetares trygghet. I vår undersökning, där vi frågar om de största utmaningarna med att anställa från den här målgruppen, beskriver många chefer svårigheter att bedöma om en person verkligen har lämnat kriminaliteten bakom sig. Andra lyfter oron för att verksamheten kan utnyttjas eller att ett felbeslut får konsekvenser för hela arbetsgruppen. Det är ingen motsägelse, det är en professionell riskbedömning.

Under samtalet blev det tydligt att chefers försiktighet har fått systemstöd. Bakgrundskontroller har blivit norm, säkerhetskraven har skärpts och riskbedömningar väger tyngre än tidigare. Var och en av dessa förändringar är rimlig i sig och speglar ett försämrat säkerhetsläge och ett större ansvar för trygghet och tillit i arbetslivet.

Men tillsammans skapar de ett system där det säkraste beslutet ofta blir att inte öppna dörren alls. Inte för att chefen inte ser värdet, utan för att systemet inte ger tillräckligt stöd för att göra en annan bedömning.

En tydlig slutsats som framkom i både vår undersökning och i samtalet var att chefer inte efterfrågar färre krav eller mindre ansvar, utan bättre förutsättningar att bära det ansvar de redan har. Det handlar om tydligare riktlinjer att luta sig mot, en namngiven kontaktperson att vända sig till när frågor uppstår, längre provanställningar som gör att tillit kan byggas över tid och organisatoriska lösningar som gör att risken i beslutet inte bärs av en enda person.

Det som gjorde starkast intryck på mig under samtalet var ICA-handlaren Michal Wielochs berättelse. Under många år har han gett unga med tidigare domar en chans in i arbetslivet. Det han beskrev handlade inte om naivitet, utan om att ibland behöva fatta svåra beslut utan att ha särskilt mycket att luta sig mot. I hans fall handlade det om att våga se individen bakom domen och ta ett ansvar som systemet i praktiken hade lämnat över till honom. Det finns fler chefer som Michal, men det kan inte hänga på enskilda individers mod. Det visar hur många fler möjligheter som skulle kunna skapas om systemet faktiskt gav chefer det stöd de behöver.

Det fanns en bred samsyn runt bordet: det chefer efterfrågar är rimligt. Det som saknas är inte fler goda ambitioner, utan strukturer som gör det möjligt att omsätta dem i praktiken. För att fler chefer ska kunna fatta trygga och hållbara beslut måste ansvar, mandat och stöd hänga ihop bättre. Det kan inte vara så att systemet skapar hinder i ena änden och lämnar chefen ensam med konsekvenserna i den andra. Om vi menar allvar med att människor ska kunna lämna kriminalitet bakom sig måste vi också mena allvar med att ge chefer rimliga förutsättningar att vara en del av lösningen. Det är därför det här samtalet behövdes, och det är därför det inte får stanna vid ett samtal.

 

Krisen stannar inte i rubrikerna – den landar hos chefer

/0 Kommentarer/i , , , /av

I tider av global oro är det lätt att fastna i de stora rubrikerna. Krig i omvärlden, hotade handelsleder genom Hormuzsundet och svängande energipriser analyseras flitigt på ledarsidorna. Ofta landar debatten i krav på snabba lösningar för att hantera den akuta krisen: tillfälliga skattejusteringar eller kortsiktiga svar på djupa, strukturella problem.

Men för chefer landar inte krisen bara i en rubrik. Den landar som komplexa beslut på deras bord.

Det vi ser i omvärlden just nu är en smärtsam påminnelse om det vi lärde oss vid Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina: vårt fossilberoende är inte bara en miljöfråga, det är en nationell sårbarhet. För chefer förvandlas geopolitisk oro blixtsnabbt till osäkra leveranskedjor och kalkyler som måste göras om.

Det är i denna verklighet många chefer verkar, inte i debatten om den. Politiska svar, som tillfälliga sänkningar av dieselskatten, hanterar symptomen snarare än grundorsaken. En kris driven av fossilberoende ställer nämligen alltid samma fråga på sin spets. Ska vi lindra de akuta effekterna, eller använda tillfället för att på allvar minska sårbarheten?

I den politiska debatten skjuts det valet ofta på framtiden. För chefer är det däremot inte valbart. Det fattas varje dag i verksamheter över hela landet – från vd:ar som tvingas väga omedelbara kostnadsökningar mot de investeringar som krävs för framtida överlevnad, till förvaltningschefer i offentlig sektor som förväntas driva på för fossilfria transporter och robust beredskap samtidigt som budgetramarna stramas åt. Besluten tas också av chefen nära produktionen, som håller kursen trots ryckiga signaler uppifrån och tålmodigt förklarar för sina medarbetare hur dagens tuffa prioriteringar hänger ihop med den verksamhet man vill vara i morgon.

När Wallenbergsfären nyligen klev in för att rädda det gröna stålverket Stegra var det inte välgörenhet, utan en strategisk affärsbedömning. Den blivande styrelseordföranden Leif Johansson beskriver det som en ”omsorgskänsla” för Sverige som industrination. Han skiljer inte på landet, klimatfrågan och affären, utan han är tydlig med att de tre delarna hänger ihop. Det är en syn på helhetsansvar som Ledarnas medlemmar känner igen och verkar i varje dag.

Det sättet att utöva ledarskap är inte nytt. Inte minst inom näringslivet har ledarskapet länge visat att tillväxt och minskade utsläpp kan gå hand i hand. Men det har ofta skett trots förutsättningarna, inte tack vare dem. I debatten om omställningen saknas ofta en avgörande röst: chefen som faktiskt ska genomföra förändringen. Man talar om systemskiften som om de vore självgående processer, men den verkliga omställningen tar form i vardagen. Det är där hållbarhet vägs mot kvartalskrav och där medarbetarnas oro ska hanteras samtidigt som kursen ligger fast.

För att ekvationen ska gå ihop krävs mer än bara vilja, det måste finnas spelregler som gör den möjlig. Chefer behöver inte fler tillfälliga krispaket, de behöver förutsägbarhet. Det krävs långsiktiga ramar som matchar det ansvar de bär, så att investeringar inte känns som ett vågspel utan som den självklara vägen framåt. Ansvar utan rimliga förutsättningar riskerar att bli en omöjlig ekvation.

Det sägs att man aldrig ska låta en kris gå till spillo. Hormuzsundet är en dyr påminnelse om hur sårbart ett fossilberoende samhälle är. Det vore ännu dyrare att glömma den påminnelsen när priserna sjunker igen och vi återgår till samma kortsiktiga logik.

De chefer som just nu håller kursen gör ett arbete som sällan syns i rubrikerna. Det är i deras beslut som Sverige faktiskt ställer om. Vi på Ledarna ser det arbetet och vet vad det kräver. Och vi vet att omställningen kräver en sakpolitik som orkar vara lika uthållig som de chefer som leder Sverige varje dag.

 

Välkommet initiativ för äldreomsorgens chefer!

/0 Kommentarer/i , , /av

Regeringen har nu tillsatt en utredning med uppdrag att ta fram förslag som stärker chefernas organisatoriska förutsättningar i äldreomsorgen. Det är ett mycket välkommet steg. Det finns ett gediget kunskapsunderlag som visar att chefernas förutsättningar är av avgörande betydelse både för medarbetarnas arbetsmiljö och för kvaliteten i verksamheten. Samtidigt får det inte stanna vid en utredning – nästa steg måste bli konkret förändring i hur verksamheterna organiseras och styrs.

Ledarna har under lång tid drivit frågan om chefers förutsättningar i välfärden, och särskilt i äldreomsorgen – ett område där ansvar och uppdrag ofta inte hänger ihop med resurserna.

I flera rapporter det senaste decenniet har vi visat återkommande mönster: stora medarbetargrupper, tungt personalansvar, otillräckligt administrativt stöd och en psykosocial arbetsmiljö som präglas av hög belastning. Därtill kommer styrning som kan vara kortsiktig och detaljfokuserad, vilket minskar handlingsutrymmet i ett redan komplext uppdrag. Många chefer beskriver det som att de vet vad som behöver göras, men att de inte får förutsättningarna att göra det.

I äldreomsorgen är det långt ifrån ovanligt att en enhetschef ansvarar för omkring 50 medarbetare. Det är självklart att en sådan nivå som gör närvarande ledarskap svårt. Därför är det glädjande att utredningen också ska titta på medarbetargruppernas storlek.

För sex år sedan lyfte vi chefsperspektivet vid ett flertal möten med Göran Johnsson, då nationell samordnare för hållbar kompetensförsörjning i äldreomsorgen. Det bidrog till att viktiga skrivningar om chefers förutsättningar kom med i slutbetänkandet.

Sedan dess har vi fortsatt att lyfta frågan i debattartiklar, seminarier och möten med politiker och beslutsfattare. Att regeringen nu agerar visar att chefsperspektivet får genomslag – men det är först när förutsättningarna förändras i praktiken som chefer och verksamheter kommer att märka skillnad.

Att även Socialstyrelsens generaldirektör Björn Eriksson pekar på problemen offentligt är viktigt. Samtidigt är det som sagt inget nytt. Bristerna har byggts upp över tid och kräver långsiktiga beslut – inte fler tillfälliga insatser.

Ska äldreomsorgen klara framtidens kompetensförsörjning behövs stabilitet, tydlighet och rimliga villkor för att leda. Arbetsgivare och huvudmän behöver se chefers arbetsmiljö och organisatoriska förutsättningar. Det särskilt om mindre detaljstyrning och mer handlingsutrymme, rimligare storlek på medarbetargrupperna, bättre stöd som möjliggör ett närvarande ledarskap och tryggare chefsuppdrag utan korta, osäkra förordnanden.

Utredningen är ett steg i rätt riktning. När den är klar behöver ansvariga också omsätta slutsatserna i förändrad styrning, organisation och resurser – så att chefer i äldreomsorgen får förutsättningar att leda i rätt riktning.

Krävs annat ledarskap för att leda chefer?

/0 Kommentarer/i , , /av

”Självklart krävs det ett annat ledarskap när du leder chefer.” Så lät det när frågan dök upp i ett samtal nyligen. När jag svarade nej blev reaktionen närmast förvånad – som om jag hade missat något uppenbart. För visst är det väl så? Chefer är ju inga vanliga medarbetare. De borde klara sig själva. Eller?

Kanske tänker du likadant. Kanske har du själv lett andra chefer och känt att det här är något helt annat. Jag vill ändå hålla fast vid mitt nej. Inte för att skillnaderna saknas – utan för att de ofta tolkas fel.

Oavsett vem du är chef över handlar ledarskap ytterst om samma sak: att skapa så bra förutsättningar som möjligt för andra att lyckas i sitt uppdrag. Det kräver alltid anpassning. Vissa personer behöver tätare dialog, andra mer frihet. Någon är självgående, någon annan vill ha tydligare ramar och uppföljning. Men det gäller oavsett om du leder specialister, medarbetare – eller andra chefer.

Därför menar jag att grunderna i ledarskap är desamma, oavsett chefsnivå. Hos oss på Ledarna brukar vi prata om chefens balansbräda och de fem R:en: riktning, relationer, resultat, ramar – och att aktivt ta sin roll som chef. Det är inte en modell för modellerna skull, utan ett sätt att påminna sig om vad som faktiskt gör skillnad i vardagen.

Alla verksamheter behöver en tydlig riktning. Visioner, mål och strategier är inte bara fina dokument – de är avgörande för att människor ska kunna fatta kloka beslut i sitt arbete. Att vara tydlig med vad du förväntar dig av dem du leder är fundamentalt. Det gäller lika mycket när du leder chefer som när du leder andra medarbetare.

Ledarskap utövas alltid i relation till andra människor. Att bygga och underhålla förtroendefulla relationer är ingen bonus, utan en förutsättning för att lyckas. Skillnaden när du leder chefer är inte att relationer behövs – utan vilka relationer och sammanhang du behöver hantera.

Alla chefer har ansvar för resultat. Vad resultaten består av kan variera, men ansvaret gör det inte. Detsamma gäller ramarna: ekonomi, resurser, tid, uppdrag. Att navigera inom dessa ramar – och ibland utmana dem – är en del av chefsrollen, oavsett nivå.

Att bli erbjuden ett chefsuppdrag innebär inte att ledarskapet automatiskt sitter på plats. Rollen behöver tas, om och om igen, genom aktiva val. Hur vill du vara som chef? Vad står du för? Vad väljer du att prioritera, även när det är obekvämt? Detta är minst lika sant när du leder chefer.

Det som faktiskt skiljer sig åt är ofta verksamhetsfokus. Vissa chefsroller kräver ett mer strategiskt och långsiktigt perspektiv, andra ett mer operativt och närvarande. När fokus förändras är det lätt att dra slutsatsen att även ledarskapet måste vara väsensskilt annorlunda.

Jag tror inte att chefer behöver ett annat ledarskap. Men de behöver chefer som tar sitt ledarskap på allvar. Som håller fast vid grunderna även när komplexiteten ökar. Som inte abdikerar från relationer bara för att de leder andra chefer. Och som förstår att tydlighet, ansvar och riktning aldrig slutar vara viktigt.

Vad tänker du? Är det egentligen ett annat ledarskap som krävs – eller handlar det om hur väl vi behärskar det vi redan vet är viktigt?

Vikten av att välja auktoriteter med omdöme

/0 Kommentarer/i , , /av

Earth Hour? Vem bryr sig?

När jag som 18‑åring mönstrade mötte jag en jämnårig som ville ha frisedel med motiveringen att han inte kunde hantera auktoriteter. Jag minns att det var många som sa så då, på tidigt 90-tal. Det är det kanske fortfarande. Det är inte svårt att relatera till hållningen. I tonåren är det naturligt att ifrågasätta föräldrar, lärare och andra vuxna – att vilja stå på egna ben, att erövra sin frihet och få göra sina egna val och misstag.

Som vuxen blir det däremot en betydligt mer problematisk inställning. I ett komplext samhälle som vårt behöver vi alla erkänna att vi inte kan veta allt bäst själva. Vi är beroende av auktoriteter. Det finns människor som vet mer, som har ägnat sina liv åt att förstå hur olika saker i världen fungerar och hänger ihop. Chefer har formell auktoritet, men vi lyssnar alla varje dag på många andra och vi anpassar oss därefter, ofta utan att ens tänka på det. Och detta behöver inte vara ett tecken på underkastelse, utan på mognad och ansvar.

Detta är egentligen en självklarhet, men frågan är förstås vilka auktoriteter vi ska lyssna på? Det är inte alltid lika självklart. Ett rimligt första kriterium är ändå sakkunskap – att den som uttalar sig faktiskt vet vad hen pratar om, och kan visa hur den kunskapen har tagits fram. En förnuftig hållning kan vara att kunskapen vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Klimatfrågan är ett tydligt exempel. Klimatförändringen är ett väl genomlyst och analyserat fenomen. En bred och närmast enig forskarkår beskriver både orsakerna, konsekvenserna och vilka åtgärder som krävs för att minska riskerna. Det är ingen åsikt. Det är samlad kunskap.

Trots det ser vi i dag hur politiska beslutsfattare – i Sverige och i många andra länder – väljer att bortse från denna kunskap. Ibland kan det nästan liknas vid ett trotsigt tonårsuppror. Man vill slippa de jobbiga konsekvenser som kommer av att fullt ut förstå och ta hänsyn till vad forskningen visar. Men här finns inga frisedlar att dela ut.

Det oberoende Klimatpolitiska rådet har i sina återkommande granskningar visat hur politiken rört sig bort från de klimatmål som Sverige har åtagit sig att nå. Rådet består av åtta ledamöter med hög vetenskaplig kompetens inom relevanta områden och stöds av ett kansli med fyra anställda. Kritiken i deras senaste rapport är tydlig: nuvarande inriktning räcker inte. Företrädare för regeringen förklarar att ”de inte delar denna bild”.

Men det handlar inte om vilken bild man föredrar. Det handlar om fakta. Att ignorera varningssignaler byggd på forskning och gedigen analys är inte ett uttryck för handlingskraft – det är ett uttryck för ansvarslöshet.

Att välja vilka auktoriteter vi lyssnar till är alltid ett aktivt val. Vi gör det som individer, som chefer, som politiker men också som organisationer och samhälle. I vårt brus av desinformation, snabba utspel och förenklade lösningar blir det valet allt viktigare.

Vi kan ju låta Earth Hour handla om just detta: att stanna upp och reflektera kring vilket ansvar vi har. Ansvar att utifrån eget omdöme lyssna på dem som vet, inte okritiskt men öppet. Och ansvar att inse att klimat-omställningen inte kan byggas på önsketänkande och bildsättning, utan på verklig kunskap omsatt i praktisk handling genom ansvarsfullt ledarskap.

Lönesättning av första linjens chef – en strategisk framtidsfråga!

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

Första linjens chefer är ofta de som står närmast medarbetarna, verksamheten och vardagens utmaningar. De fångar upp signaler tidigt, håller ihop grupper, driver arbetsmiljöarbetet och omsätter ledningens strategier till konkret handling. Ändå är deras lön och deras förutsättningar inte alltid i nivå med det ansvar de förväntas bära, vilket bekräftas av Ledarnas företrädare och medlemmar i vissa branscher. Det här är en strategisk fråga som fler organisationer behöver våga prata öppet om.

Lönesättningen av första linjens chefer handlar inte bara om att “belöna” individer. Det handlar också om vilken typ av ledarskap organisationen vill ha och hur man säkerställer långsiktig kompetensförsörjning. När chefslönen ligger i paritet med medarbetar- och specialistrollerna och inte upplevs som välgrundad uppstår en risk att kompetenta medarbetare tackar nej till ledarskap, eller ännu värre, att erfarna chefer väljer att gå tillbaka till en medarbetarroll för att få bättre balans mellan ansvar och ersättning. Det är en förlust både för verksamheten och den kultur man vill forma i organisationen.

Ett starkt argument handlar om ledarskapets värde. Forskning visar tydligt att den närmaste chefen är en av de enskilt viktigaste faktorerna för medarbetarnas engagemang och arbetsmiljö. En chef som är närvarande, kunnig och uthållig kan påverka både produktivitet, trivsel och kvalitet på ett sätt som få andra roller kan. Sätter man en icke legitim, upplevd låg chefslön skickar man i praktiken signalen att detta värde inte är särskilt betydelsefullt.

Ansvarsnivån är en annan central del. Första linjens chefer hanterar ofta personalgrupper på 20, 30 eller fler personer, budgetfrågor, rekrytering, rehabilitering och ett kontinuerligt förändringsarbete. De ska vara arbetsrättsexperter, coacher, kommunikatörer och processledare samtidigt. En sådan kombination av krav och komplexitet behöver avspeglas i lönen.

Men lön handlar också om hållbarhet. En chef som har för stort uppdrag, för snäva ramar och en lön som inte upplevs motsvara ansvarsnivån riskerar att hamna i långvarig stress. Det blir kostsamt både för individen och organisationen. En konkurrenskraftig lön är därför ett av flera viktiga verktyg för att skapa hållbara chefskarriärer.

Till sist, möjligheten att attrahera framtidens chefer. På en arbetsmarknad där ledarskap kräver mod, kompetens och energi måste chefskap vara attraktivt. Det ska kännas som ett steg framåt, inte en uppoffring att axla ett chefsansvar.

Att värdera och lönesätta första linjens chefer på en rimlig och strategiskt genomtänkt nivå är inte bara relevant utan det är klok verksamhetsstyrning och en av nycklarna till en stabil och utvecklingskraftig organisation.

Unga vill leda – vi måste ge dem chansen

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Det har blivit dags att skriva en ny berättelse om ungt ledarskap. En seglivad uppfattning i svensk debatt är att ”unga inte vill bli chefer”. Ledarnas senaste rapport visar tvärtom. En majoritet av unga kan tänka sig ett chefsuppdrag – och de har en mycket realistisk bild av vad chefsrollen innebär. De varken romantiserar eller underskattar uppdraget, de ser både möjligheterna och de tuffa delarna.

Trots det är bara 24 procent av Sveriges chefer under 40 år, vilket är relativt lågt i ett europeiskt perspektiv. Problemet handlar alltså inte om bristande vilja, utan snarare om bristande förutsättningar. Det blev särskilt tydligt när vi nyligen höll webbinariet ”Varför så få unga chefer?” där vi presenterade rapportens resultat. Samtalet med vår kunniga panel visade med all önskvärd tydlighet hur stort engagemanget är – och hur mycket unga faktiskt vill bidra.

Rapportens mest oroande slutsats är hur lite organisatoriskt stöd unga chefer får. En av fem saknar helt introduktion när de kliver in i rollen, och de introduktionsprogram som finns är ofta inte längre än två veckor. Det duger inte när man får ansvar för arbetsmiljö, resultat, säkerhet och medarbetare.

Unga chefer rapporterar dessutom högre stressnivåer, otydligare uppdrag och större emotionella krav än sina äldre kollegor – och risken för utmattning är betydligt högre. Särskilt unga kvinnor drabbas. Samtidigt visar både medarbetarundersökningar och forskning att yngre chefer ofta uppskattas mer av sina team än chefer med längre erfarenhet. De drivs av engagemang, nyfikenhet och vilja att bidra – men hamnar alltför ofta ensamma i sitt ledarskap. Det är inte individernas fel. Det är ett systemfel. Och ett slöseri med talang och potential som vi inte har råd med.

För att fler unga ska vilja – och kunna – ta steget in i ledarskapet behöver vi skapa strukturer som håller över tid. Det handlar om att erbjuda ordentliga, längre introduktionsprogram och om att tydliggöra uppdrag och förväntningar redan från start. Unga behöver ett nära stöd från sin egen chef och tillgång till mentorskap – en erfaren person att luta sig mot när frågorna hopar sig. Eller som Sara Rebbling, avdelningschef Västerbottens Region uttryckte det ”What would Britta do” när hon refererade till hur viktig hennes mentor varit för henne. Britta är den viktiga förebild och mentor som hon fick tidigt i sin karriär.

Chefsrollerna måste dessutom vara utformade så att de går att kombinera med privatliv och familj. Och kanske allra viktigast, vi behöver en arbetskultur som ser potential snarare än födelseår.

Unga vill bidra. Unga vill leda. Unga vill påverka. Nu måste vi ge dem chansen att göra det.

Missade du webbinariet så kan du se det här i efterhand och här kan du läsa rapporten från Ledarna, och här finns LPT:s rapport ”Chefens syn på nästa generations ledare”. Lorri Mortensen Mates och jag skrev också en debattartikel på samma tema som du kan läsa här. 

Årskrönika 2025

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , , /av

Det är roligt och lustfyllt att vara chef. Det finns en stor tillfredsställelse i att få leda en verksamhet där människor och resultat utvecklas åt ett positivt håll. Jag är övertygad om att det är just den känslan och vetskapen som gör att åtta av tio chefer svarar att de vill fortsätta som chef i Ledarnas framtidsrapport ”Mot en lärande Framtid”. Här finns en kraft och en vilja till ansvarstagande som det gäller att ge rätt förutsättningar för att möta vår tids utmaningar.

Sveriges chefer står mitt i en pågående samhällsförändring där nog det enda beständiga är förändring. Vi har ett geopolitiskt läge där de internationella spelreglerna som gällt under lång tid skakar i sina grundvalar. Under 2025 har vi sett en fortsatt utveckling mot att liberala demokratiska värderingar ifrågasätts. Jag har under året mött chefer som har behövt stå upp för grundläggande värderingar om jämställdhet, mångfald och inkludering i ljuset av den amerikanska presidentadministrationens beslut att förbjuda arbete kring dessa frågor. Ledarna, tillsammans med Novus, Peab, Skandia och Sveriges Kommunikatörer, visade i Demokratirapport 2025 att nio av tio chefer tycker att det är viktigt att företaget bedriver aktivt arbete för att värna demokratin. Här ser vi hur chefer är en viktig samhällsbärande grupp som skapar tillit i samhället och vill värna våra demokratiska grundprinciper.

Det oroliga världsläget, med bland annat fortsatt fullskaligt krig i Ukraina, har gjort att frågor kring beredskap och förmågan att leda i kris har börjat engagera chefer på alla nivåer. Ledarnas webbinarium om Sveriges Natomedlemskap visade på en ny verklighet för Sveriges Chefer. Kraven ökar på resiliens och gemensam motståndskraft. Cheferna är beredda att ta ansvaret men då måste vi ge de möjlighet att öva och träna krisledarskap, vilket vi ser inte sker på en tillfredsställande nivå idag.

Klimatomställningen är en av vår tids största samhällsutmaningar. I rapporten ”Från gröna ambitioner till verklighet: Om klimatledarskap och chefens roll för en hållbar omställning” som vi presenterade på ett seminarium i Europaparlamentet i Bryssel, visar vi att för att nå klimatmålen krävs inte bara politiska beslut och tekniska lösningar, utan också mod och förmåga att leda förändring. Chefer spelar en avgörande roll i denna omställning, det är de som omsätter mål i handling, leder det dagliga arbetet och engagerar medarbetare i att ta steg mot en mer hållbar verksamhet.

De tekniska möjligheterna att jobba på distans har utvecklats och många chefer ser positiva effekter för både egen del och för medarbetare. Det uppstår en bättre balans i livet totalt sätt. Samtidigt visar vår framtidsrapport: Mot en lärande framtid att det finns en stor oro bland Sveriges chefer att företagskulturen och innovationsförmågan blir lidande när vi inte ses. Distansarbete är ett av flera verktyg för att skapa den bästa arbetsmiljön. Utgångspunkten måste alltid vara hur vi blir bäst på att tillsammans uppnå bästa möjliga resultat. Den balansen har vi inte hittat fullt ut ännu på svenska arbetsplatser – kalibrering pågår.

Vår tid översvämmas av ny AI- teknik. Teknik som kommer att förändra vårt samhälle på ett omvälvande sätt. När Sveriges chefer spanar in i framtiden i framtidsrapporten råder det inte brist på teknik utan snarare brist på tid för lärande och ett närvarande ledarskap för att få ut största möjliga potential av tekniken.

Det ledarskap som kommer behövas enligt Sveriges chefer är ett samverkande, flexibelt och närvarande ledarskap. I en allt mer teknisk avancerad miljö så framträder det relationsskapande ledarskapet som avgörande för att lyckas. För när maskinerna blir smarta måste vi människor vara kloka.

Utifrån bilden som målas upp av vår tids samhällsutmaningar har Ledarna alltid fokus på att verka för att cheferna ska ges rätt förutsättningar. Vi bedriver detta arbete inom ramen för våra drygt 80 kollektivavtal och vårt utåtriktade opinionsarbete. Det handlar om att ge chefer tydliga mandat, rimliga resurser och tid för återhämtning och reflektion. Vi behöver hela tiden bredda bilden av vem som kan och vill bli chef. Höstens ålderism-debatt visade på att det finns förlegade normer om ett bäst före datum för chefer. Chefer ska rekryteras utifrån kompetens och färdighet.

Vi vet att ett närvarande Ledarskap gör skillnad på arbetsplatsen och är en viktig byggsten i god arbetsmiljö och goda resultat. Det har varit vår grundfilosofi sedan vi bildades i Norrköping av 27 verkmästare för 120 år sen. Vi kommer fortsätta vara chefens röst i samhällsdebatten. Samhället förändras – goda ledare gör det till ett bättre samhälle!

Gott Nytt År!

Nu låter vi Tomten ta över

/1 Kommentar/i , /av

Snart är det tid för vila och återhämtning för de flesta av Sveriges chefer. För en stund överlämnar vi chefandet till Tomten som är full av energi efter en lång tids ledighet. I år ser Tomten mer än någonsin fram emot sitt viktiga arbete under jul.

Tomten har nämligen fått betydligt bättre förutsättningar för att hantera sitt krävande uppdrag.  Efter förhandlingar där Tomteförbundet företrätt Tomten har man sett över Tomtens arbetsvillkor.

Tomteförbundet konstaterade att det är alldeles för tungrott att ha 200 direktrapporterande tomtenissar. Mängden önskelistor inför jul har de senaste åren visat sig öka lavinartat på grund av digitaliseringen, då allt fler barn skickar sina önskningar digitalt till Tomten. Tomten hinner helt enkelt inte ta hand om dem, utan måste arbeta långt inpå småtimmarna. Då är det svårt att få ihop livspusslet med tomtemor, tomtebarnen och fritidsintressen.

Tomten har också ansvar för skötsel och omsorg av alla renar. Under året har det kommit nya regelverk och krav på renskötsel. Det kräver nya administrativa rutiner och tät uppföljning och avrapportering till ansvarig myndighet. Krav som fastställts av europeiska Tomtefederationen.

Tomten behöver också stärka krisberedskapen då allt fler tomteverkstäder har blivit utsatta för brottslighet i form av stölder och cyberangrepp. En desinformationskampanj som hävdar att Tomten inte finns har fått oroande fäste som utmanar hela Tomtens verksamhet.

Tomten behöver dessutom göra nyinvesteringar i modernare och mer funktionella slädar och skidor. Samtidigt förväntar sig tomtenissarna en rejäl höjning av sin ersättning inför denna jul.

Tack vare Tomteförbundets insats har Tomten nu fått extra tilldelning och stöd för att hantera alla delar i sitt ansvarsfulla uppdrag.

  • Tomten har rekryterat 10 arbetsledande tomtenissar som leder övriga nissar i den dagliga verksamheten
  • Tomten har fått en assistent som sammanställer alla önskningar från barnen runt om i världen och sänder dem vidare för produktion och packning
  • En ansvarig renskötare har rekryterats som också hanterar alla riktlinjer och regler som följer av handhavande av renar
  • Tomten har fått stöd av en expert för att se över säkerheten och tillsammans med Tomten skapat en krisorganisation
  • Tomteförbundet lyckades efter hårda förhandlingar även öka Tomtens budget för att skapa utrymme för nyinvesteringar i material
  • Och sist men inte minst, en utökad lönebudget för att täcka de nya tjänsterna och höja ersättningen för alla tomtenissar. Och självklart sätts lönen individuellt och bygger på ansvar och prestation!

God Jul och Gott Nytt år önskas alla Sveriges chefer!