Vd högst status bland yngre

Läkare har högst yrkesstatus följd av vd. Det visar resultaten av en undersökning genomförd av Kantar Sifo på uppdrag av rekryterings- och bemanningsföretaget Randstad. Undersökningen genomfördes i januari 2020 och drygt 1 300 personer har intervjuats i åldrarna 18–65 år.

Drygt hälften (52 procent) anger att vd är ett av de yrken som ger högst status att jobba i. Yngre personer, 18–34 år, anser i högre grad detta (60 procent). Övriga chefer, det vill säga inte just vd, hamnar som nummer elva på listan då 25 procent anser att det ger högst status.

Den här typen av listor ser vi ibland med lite olika inriktning. Det jag personligen blev mest förvånad över är de yrken som hamnat allra längst ner i statusrankingen; nämligen kabinpersonal, influencer och fotomodell. Det är säkert mina egna fördomar som gör att jag trodde att dessa yrken skulle anses mer status- och prestigefulla än vad som framkommer i resultaten.

Utöver skilda svar i olika åldersgrupper, så skiljer sig också svaren åt beroende av kön. Exempelvis anser 56 procent av kvinnorna att advokat har hög status i jämförelse med männens 40 procent. Män rankar å sin sida entreprenör, ambassadör och idrottsproffs högre än kvinnor.

En gemensam nämnare för nästan alla yrken som placerat sig på listan är att de kräver högre utbildning. Jag tänker att i begreppet status kan man lägga väldigt många olika tolkningar. Det kan handla om yrke, position, kunskap, grad av påverkan, popularitet, synlighet, inkomst eller andra resurser och egenskaper. Som mycket annat tror jag att det ligger i betraktarens öga och vad som rimmar med mina egna värderingar och min egen målsättning.

Så även om du som chef inte når en pallplacering på just den här listan, så hoppas jag verkligen att du känner dig stolt över det arbete du utför. Jag vet att du gör skillnad varje dag!

Vad betyder status för dig?

Hotet mot demokratin

Nu stundar valborg och första maj. Högtider då vi brukar samlas för att fira våren och ljusets ankomst. För arbetarrörelsen handlar högtiden om kampen för arbetarnas rättigheter. I år ställs allt detta, precis som det mesta annat, på ända av covid-19. Det massiva informationsflöde om smittan och dess konsekvenser som sköljer över oss nu blir ibland svår att ta in och jag är nog inte ensam om att längta efter normalitet. Men hur kommer det nya normala att se ut? Kommer det att bli som tidigare? Och hur såg det normala egentligen ut precis innan pandemin slog till med kraft?

Jag tänker på dessa frågor när jag läser boken Hotet mot demokratin av Martin Gelin och Erik Åsard. Boken är en genomgång av högerpopulismens frammarsch i Europa och USA. Med utgångspunkt från utvecklingen i Polen, Ungern och USA visar författarna på det reella och högst påtagliga hot mot demokratin som den nationalistiska populismen och dess auktoritära ledarstil kommit att utgöra. Boken är skriven innan någon visste vad covid-19 var och vilka konsekvenser pandemin skulle få, men krisen och den politiska hanteringen av densamma gör den än mer aktuell och bör läsas av alla – inte minst chefer – som vill förstå och förhindra en antidemokratisk utveckling.

Gott ledarskap beskrivs i Sverige ofta med begrepp som tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Under lång tid har vi levt med ett demokratiskt ledarskap präglat av detta som ett ideal. Visst finns det avvikelser och det går att hitta exempel på både det ena och det andra, men oavsett politisk färg så har det funnits en vilja till samförstånd och att söka kompromisser. Våra expertmyndigheter har stor självständighet och sakkunskap har i allmänhet, men naturligtvis inte alltid, givits stor tyngd. Detta är en form av politiskt ledarskap som har tjänat Sverige väl. Men det är också ett ledarskap som utmanas i kriser likt den som vi nu genomgår. Dialog, samförstånd, kompromisser och samordning mellan myndigheter kräver tid, vilket oftast är en bristvara i ett krisläge. Det är också ett ledarskap som utmanas av den auktoritära och chauvinistiska ledarstil som den nationalistiska högerpopulismen för med sig.

Gelin och Åsard ger i sin bok en bra redogörelse för den successiva urholkning av demokratin som pågår i ett flertal länder. Politiska ledare har där tagit corona-bekämpningen som förevändning för att stärka sin egen maktposition. Det mest graverande exemplet är det ungerska parlamentets beslut att ge Viktor Orbán och hans regering rätten att styra landet med dekret. Även i Hong Kong får demokratirörelsen det allt svårare då de styrande i Peking utnyttjar det relativa lugn som utbrottet av covid-19 fört med sig för att för att öka trycket och gripa ledande oppositionella. I USA använder Donald Trump coronakrisen för att fortsätta sin strategi att undergräva förtroendet för den fria pressen och för expertisen genom att sprida felaktigheter och rena lögner. Med sitt agerande förstärker han misstroendet och den redan djupa polariseringen i det amerikanska samhället.

Nu diskuteras i allt fler länder hur coronaepidemins våta filt ska kunna lyftas från våra samhällen, hur ekonomierna ska kunna komma igång utan att smittspridningen tar ny fart. Det är en viktig diskussion, men den får inte begränsas till att enbart handla om hur vi ska få fart på ländernas ekonomier. Det måste också handla om hur vi bevarar och utvecklar demokratin. Även om vi i Sverige är förskonade från många av de tvingande åtgärder som en stor andel av världens befolkning nu lever under så är vi inte immuna mot den politiska smitta som sprids parallellt med corona-pandemin.

Som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen sker det en del märkliga saker i kommunsektorn. Kommunala chefer förväntas att vara lojala mot politiska beslut som myndigheter bedömer strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller mot gällande lag.

Det finns ett psykologiskt experiment som går ut på att en grupp försökspersoner får se en serie med tjugo bilder. Den första bilden föreställer en hund och den sista en katt. Under bildserien ändras bilderna stegvis så att de mitt i serien är en blandning av hund och katt. Vad experimentet normalt sett visar är att försökspersonerna inte upptäcker den gradvisa förändringen. Det är först i vid de sista bilderna i serien som de inser att de tittar på något annat än en hund, trots att de redan gjort detta under ett flertal bilder. Fenomenet kallas gradvis tillvänjning.

Som chefer och ledare är vi samhällsbärare och har ett särskilt ansvar att vara vaksamma på vad som händer i samhället och inom den egna verksamheten. Vi får inte gradvis vänja oss vid en urholkning av demokratin. Så när den värsta krisen så småningom är över behöver vi kraftsamla gemensamt och på alla sätt vi kan lyfta fram vikten av det goda demokratiska ledarskapets betydelse för att värna de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Arbetsmiljöbrister kvarstår även efter coronapandemin

Regeringen aviserade i den vårproposition som de presenterade idag, att sammanlagt 107 miljarder kronor hittills satsats och ska satsas på finanspolitiska åtgärder för att begränsa smittspridningen och mildra de samhällsekonomiska konsekvenserna av coronpandemin. Regeringen presenterade hur de ser på den samhällsekonomiska utvecklingen framöver, dels i ett basscenario, dels i ett mer pessimistiskt alternativscenario. I basscenariot sjunker BNP med drygt 4 procent och arbetslösheten stiger till 9 procent 2020. I alternativscenariet sjunker BNP med betydligt mer, 10 procent, och arbetslösheten stiger till 13,5 procent i år. Regeringen räknar i båda scenarierna med att konjunkturen vänder uppåt 2021. BNP ökar med 3,3 procent i basscenariot och 4 procent i alternativscenariot men arbetslösheten sjunker endast långsamt, till 7,5 procent i basscenariot och 13 procent i alternativscenariot 2021.

Finanspolitiska åtgärder på sammanlagt 107 miljarder kronor i år kan låta som ett väldigt stort resurstillskott men kommer troligen inte att räcka. Säkerligen kommer det inte att räcka om den samhällsekonomiska utvecklingen visar sig ligga mer i linje mer regeringens alternativa scenario. 107 miljarder är heller inte extremt mycket i relation till hur starka de svenska offentliga finanserna är, till skillnad från många länder som drabbades ännu hårdare av finanskrisen. Den konsoliderade offentliga bruttoskulden, som enligt Maastrichtfördraget inte får överstiga 60 procent av BNP för EU:s medlemsländer, (därför kallas denna skuld ofta för Maastrichtskulden), uppgick för Sveriges del till cirka 35 procent av BNP 2019. Regeringen räknar med att Maastrichtskulden stiger till 38 procent i basscenariot och till 53 procent i alternativscenariot 2021. Även i det mer pessimistiska alternativscenariot har Sveriges alltså fortfarande starka offentliga finanser.

Men lyfter vi ut kommuner och regioner och ser på deras ekonomiska ställning, finner vi att den på många håll är långt ifrån stabil. Sveriges kommuner och regioner, SKR, gör två gånger om året en prognos över hur ekonomin utvecklas inom deras verksamhetsområden och presenterar resultaten i Ekonomirapporten i maj och oktober varje år. I den senaste rapporten från oktober 2019 långt innan coronavirus var ett känt begrepp, räknade SKR (som då hette SKL, Sveriges kommuner och landsting) att gapet mellan kostnader och intäkter ökar till 33 miljarder kronor 2023, givet då beslutade skattehöjningar och statsbidrag.

Nu ökar regeringen statsbidragen men det kommer inte att räcka, särskilt inte som den minskade sysselsättningen som krisen resulterar i kommer att innebära lägre skatteintäkter för kommuner och regioner. Den kommunala och regionala ekonomin kommer troligen att försämras ännu mer.

Coronapandemin har satt bristerna i arbetsmiljön inom vård och omsorg – kommuners och regioners ansvarsområden – i blixtbelysning. Att arbeta som chef, och alltså ha arbetsmiljöansvar, inom dessa direkt pandemidrabbade verksamheter är en oerhört pressande situation. Existerande krav skärps och nya krav tillkommer men arbetsmiljöbristerna kvarstår eller förvärras. Detta är en ohållbar situation, även om kurvan med smittade plattas ned. Arbetsmiljöbristerna försvinner inte för att coronasmittan kan dämpas. Det behövs mycket kraftfulla satsningar på att förbättra arbetsmiljön inom vård och omsorg, med eller utan corona.

Lyssna på de sakkunniga

Utvecklingen av corona-pandemin har gått i en rasande takt de senaste två veckorna. Informationen och uppdateringarna om coronavirusets spridning duggar tätt. Uppdateringar om nya drabbade, nya patienter som vårdas inom intensivvården, nya dödsfall. Flera länder är satta i karantän, bland annat Italien och Spanien. Flygstopp till USA, skolor, fabriker och andra verksamheter stängs ner. Igår kom beskedet att Volvo stänger sin fabrik i Tuve i Göteborg till följd av virusets spridning. Scania ser ut att följa efter. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att stoppa alla icke nödvändiga resor till EU under 30 dagar. Vi har sett kraftiga börsfall världen över och de ekonomiska konsekvenserna av pandemin kommer att bli betydande och är i dagsläget svåra att överblicka.

I de flesta länder införs i rask takt kraftiga inskränkningar i människors frihet att resa och samlas. I media har det framförts kritik att svenska myndigheter och ansvariga politiker inte gör tillräckligt. Ett exempel är DN:s Peter Wolodarski som i en söndagskrönika den 9 mars skriver: ”Fakta och vetenskap måste alltid vara grunden för viktiga beslut. Men när omständigheterna snabbt skiftar krävs också beredskap och förmåga till omedelbar anpassning. Politikerns ansvar är bredare än professorns. Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.” Han följer upp budskapet om vad han uppfattar som senfärdigt politiskt agerande i en artikel den 13 mars.  Även Svenska Dagbladets ledarsida har lyft fram liknande kritik.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet, svarade med en artikel i Svenska Dagbladet som en direkt kommentar till Peter Wolodarskis artiklar. Han kritiserade Wolodarski för att i ”drastiska och polariserande ordalag och på synnerligen vag evidens ifrågasätta den kunskap, forskning och expertis som finns”. Han skrev vidare att: ”Kriser behöver tydligt ledarskap byggt på erfarenhet och kunskap, men jag ser ett alltmer utbrett förakt för kunskap, forskning och expertis breda ut sig i omvärlden. Jag ser det i USA, i Ungern, i Ryssland och jag har aldrig sett det så tydligt i Sverige som nu.”

Människors rädsla kan mobiliseras till en mäktig och destruktiv politisk kraft. Oron över en process som inte riktigt kan kontrolleras kan skapa en stark opinion att vidta drastiska åtgärder, en efterfrågan på att politiker ska visa dådkraft och därigenom skapa en känsla av kontroll. Det är en viktig uppgift för det politiska ledarskapet att möta människors oro och så långt som möjligt skapa trygghet, men det är minst lika viktigt att beslut om att inskränka människors fri- och rättigheter inte sker lättvindigt och i all hast. Sådana kraftfulla åtgärder kan krävas, och ska vidtas i krislägen, men då ska besluten fattas av kloka politiker på sakliga grunder utifrån bedömningar som görs av experter och sakkunniga på området. I Sverige har vi en förvaltningstradition att vara stolta över som vi inte ska kasta över bord. Drastiska beslut ska definitivt inte grundas på oro och rädsla som piskas upp av spekulationer i media och på sociala medier.

I kören av röster är det viktigt att aktivt välja vem man ska lyssna till, inte minst som chef. Utöver att hålla händerna rena med tvål och vatten gäller det också att hålla huvudet kallt och blicken klar. Om rädsla och oro ges för stort utrymme försvinner förmågan till rationellt beslutsfattande och balanserad eftertanke. Risken är då stor att det fattas felaktiga beslut vid fel tillfälle, vilket kan ha svåra konsekvenser för verksamheten.

Så till dig som är chef – lyssna på de sakkunniga, inte de som skriker högst. Var källkritisk och sålla bort desinformationen från larmet. Kriser går över, det kommer även den här att göra. Ju bättre information du baserar dina beslut på, desto större chans att verksamheten kommer väl ut på andra sidan.

 

Pratar inte chefen med chefen?

Om jag ställer dig frågan ”I vilken utsträckning har du och din chef vid ett eller flera tillfällen följt upp det ni kom överens om i det senaste utvecklingssamtalet?” vad svarar du då? Om jag sedan följer upp med påståendet ”Jag upplever att min löneutveckling är kopplad till ansvar, kompetens och prestation” där jag vill att du reflekterar en stund. Reflekterat färdigt? Avslutningsvis rundar jag av med ytterligare ett påstående som kräver lite tid för eftertanke ”Jag upplever att min chef kan bedöma min arbetsprestation”.

Vi ställde dessa frågor till våra 93 000 chefsmedlemmar i höstas i samband med inhämtandet av Ledarnas lönestatistik för år 2019. Delar av de 29 000 svaren var förvånande och manar till rejäl eftertanke. Vad gäller uppföljningen av utvecklingssamtalet så svarade 60 procent av cheferna att deras chef i stort sett inte följde upp samtalet under året. Svaren rörande lönesamtalet, det vill säga om man upplevde att löneutvecklingen är kopplad till ansvar, kompetens och prestation samt om man upplever att ens chef kan bedöma arbetsprestationen så blev utfallet att 35-40 procent av cheferna säger att det stämmer till mindre del eller inte alls.

Med tanke på hur avgörande arbetskostnaderna, i kombination med produktivitetsutvecklingen, är för Sveriges organisationer och företag så blir jag överraskad av att man inte bättre tar tillvara den potential som det borde finnas i att fokusera och prioritera tillämpningen av sin lönebildningsprocess och i förlängningen ledarskapet kopplat till utveckling av medarbetare, chef och verksamhet. Att en så stor andel av cheferna anser att den årliga löneprocessen egentligen inte känns relevant för deras egen löneutveckling borde få ledningen att fundera över hur man använder sig utav sin lönestrategi för att få en effekt på sitt lönebildningsarbete. Att det ska vara så svårt att inse att arbetet med att belöna och lönesätta är starkt sammankopplat med verksamhetsutveckling och att det är en naturlig del i att driva framgångsrika verksamheter. Att belöna på rätt sätt är helt enkelt en viktig uppgift i ett modernt ledarskap för att skapa resultat.

Kan det vara så att centrala parter, företag och organisationer lägger för mycket fokus på kollektivavtalen inom industrin och dess lönenormering? Finns det en risk att de glömmer bort vad det är som genererar utveckling lokalt? Har näringslivet och välfärdssektorn svårt att omvandla de centrala kollektivavtalen, och som en konsekvens av dessa den centrala styrningen av kostnadsnivåer, till den vardag man verkar i?

Lokal lönebildning utan centralt angivna lönenivåer, så kallade sifferlösa processlöneavtal, ger utrymme för organisationerna och företagen, utifrån deras egna ekonomiska förutsättningar, att forma en mer verksamhetsnära lönebildning. Detta ger större möjligheter till att framgångsrikt sammankoppla lönebildningen med verksamhetsutveckling. Ska du skapa en legitimitet och förståelse för vad det är du vill belöna, hela vägen ut i verksamheternas vardag, så ska lönen bestämmas där kunskapen om det som påverkar lönesättningen finns. Dialog är det optimala verktyget för att nå effekt i detta arbete.

Chefen ska självklart ”prata” mer med chefen, både uppåt och neråt i organisationen. Att sätta fokus på ledarskapets betydelse är viktigt. Dialog, på alla nivåer i verksamheten, är en nyckel till utveckling, tillväxt, ökad lönsamhet och i slutändan en förstådd och relevant löneutveckling.

 

Här kan du läsa mer om Ledarnas syn på lön, lönesättning och jämföra din lön med vad andra chefer tjänar i Lönekollen. 

Långt kvar innan ”varannan damernas” i styrelserummen

I dag, den 7 oktober, är det 25 år sedan Ingvar Carlsson presenterade en regering efter modellen “varannan damernas” med lika många kvinnor som män. Dessvärre går fortfarande utvecklingen mot mer jämställda styrelserum i börsbolagen långsamt.

Regeringsbildningen 1994 var världens första numerärt jämställda och kom att förändra normerna för könssammansättningar i styrande församlingar. Numera ställs styrelser allt oftare till svars om de inte kan uppvisa rimlig könsbalans.

Men i näringslivet går det fortfarande trögt med jämställdheten. För några veckor sedan rapporterades att det blir färre kvinnor på ledande poster i svenska storbolag, vilket bryter en långvarig positiv – om än långsam – trend. Och tidigare i höst framkom att av Stockholmsbörsens 332 bolag hade endast 30 kvinnor som vd, det vill säga var knappt en av tio börsbolags-vd:ar kvinnor.

Mot den bakgrunden är det glädjande att en färsk rapport från Allbright visar att fastighetsbranschen nu är först i Sverige att nå 40 procent kvinnor i sina ledningsgrupper och 25 procent på VD-posterna. Detta efter år av uthålligt jämställdhetsarbete. Även inom industrin börjar det röra på sig åt rätt håll.

Dessa framgångar till trots ökar andelen kvinnor totalt bland börsbolagens styrelser med torftiga en procentenhet och är nu uppe i 24 procent. Som Allbrights VD Amanda Lundeteg kommenterar det: ”Mindre framsteg än en procentenhet går knappt att mäta”.

Och det samtidigt som, enligt den ansedda forskartidskriften Harvard Business Review, företagsledare världen över i 17 av 19 egenskapskategorier rankar kvinnor som chefer högre än män. Studier, bland annat från SNS, har också visat att effekten av principen om ”varannan damernas” i politiken höjde kompetensnivån bland männen medan kvinnornas kompetens antingen förblev oförändrad eller höjdes.

Det är mot den här bakgrunden Ledarna driver frågan om öppen och lagstiftad kvotering, i kontrast till den outtalade kvotering av män som nu sker, för jämnare könsfördelning bland ledamöterna i börsbolagens styrelser. Utan mer jämställda högsta ledningar riskerar chefsrekryteringar att fortsätta befästa strukturer där män väljer män till ledande poster efter potential – snarare än kvinnor utifrån prestation.

Rätten att bedömas utifrån sin kompetens är i grunden en rättvisefråga. Samtidigt är det en fråga om verksamheters effektivitet, produktivitet, innovationsförmåga och arbetsmiljö. Ska Sverige få världens bästa chefer så måste rekryteringsunderlaget breddas. Därför förespråkar vi kvotering som metod; för att öppna ögonen hos valberedningar och rekryterare, och för att ge kvinnor som aspirerar på chefsroller tydliga förebilder.

Klimat­­utmaningarna kräver ledarskap

Världen står inför en stor utmaning i att ställa om till en fossilfri värld. Greta Thunberg har på ett inspirerande och uppfodrande sätt satt ett helt nödvändigt fokus på klimatkrisen. Vi måste agera nu. Det kommer krävas ett innovativt och modigt ledarskap inom alla samhällssektorer för att lyckas.

Ledarna har blivit kontaktade av klimatengagerade skolungdomar som, inspirerade av Greta Thunberg, krävt och vädjat till vuxenvärlden att ta klimatforskningens varningar på allvar och behandla klimatkrisen som den kris det är.

Rörelsen, som kallas Fridays For Future, har uppmanat till en ”nationell arbetsnedläggelse” den 27 september. Denna uppmaning upprepas nu i Aftonbladet av en rad miljöorganisationer och andra. Syftet med arbetsnedläggelsen sägs vara att ”visa allvaret i den ödesstund som mänskligheten står inför”.

Att det är allvar råder det ingen tvekan om. Ledarna vill vara med och skapa de bästa förutsättningarna för Sveriges chefer att tillsammans med medarbetarna ta en aktiv roll i den omställning som måste ske. Framtiden kräver ett ledarskap som vågar se realiteterna, men som inte fastnar i sorgeberättelsen, utan jobbar för utveckling av hela samhället till en hållbar värld för kommande generationer. I detta kan chefer göra skillnad genom att se helheten, sätta upp mål, coacha, korrigera och våga fatta modiga beslut. Att driva på för förändring, inspirera och lyfta fram positiva exempel. Som vi ser det ligger det i det goda ledarskapet ett helhetsansvar för människa och miljö, och för verksamhetens påverkan på detsamma.

I det här arbetet handlar det om att öka samarbetet och se att vi alla olika parter, fack, företag, arbetsgivare och intresseorganisationer har ett gemensamt ansvar att värna vår gemensamma framtid. I Sveriges har vi en god tradition av att hitta gemensamma lösningar på samhällets utmaningar. Ledarna vill driva på i det här arbetet och vi vill göra det i dialog med andra. Som facklig organisation kan vi också göra skillnad genom de kollektivavtal som vi gemensamt med arbetsgivarrepresentanter förhandlar fram. Vi kan även göra det genom trepartslösningar mellan arbetsmarknadsparter och staten, samt genom att som opinionsbildare vara pådrivande för ny och förändrad lagstiftning.

Jag tror att det här är arbetssätt som har större potential att göra reell skillnad – än att strejka.

Som ordförande för Sveriges chefsorganisation Ledarna vill jag sträcka ut en hand till Fridays for Future och inbjuda till samtal om hur vi gemensamt kan inspirera Sveriges chefer att i än högre grad bli ambassadörer för en hållbar miljö för alla. Tillsammans kan vi förändra framtiden.

Lönlöst att ta ansvar?

Frågor om lön och arbetsvillkor engagerar, det vet vi sedan gammalt. I dag bevisades det igen när Ledarna arrangerade ett seminarium för att presentera rapporten ”Lönlöst att ta ansvar?” , om personalansvar och lön i kvinno- och mansdominerade arbetsområden.

Rubriken är naturligtvis provocerande. Ändå visar rapporten att det inte är lönemässigt gynnsamt för chefer inom starkt kvinnodominerade arbetsområden att ha många underställda och hög utbildning, jämfört med chefer i andra arbetsområden. Detta lyfter vi även fram i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Inom områden med över 80 procent kvinnor har varje chef i snitt 32 underställda medarbetare, medan där det är över 80 procent män har chefer knappt 18. Men det nästan dubbelt så stora personalansvaret för de kvinnor och män som arbetar inom starkt kvinnodominerade arbetsområden innebär inte högre löner jämfört med chefer i övriga grupper. Tvärtom.

Och skillnaden kan inte heller förklaras med att mansdominerade arbetsområden skulle ha högre utbildningskrav. I själva verket har över 60 procent av cheferna inom kvinnodominerade områden lång universitetsutbildning – längre än tre år. Det är mer än i de flesta övriga arbetsområden.

Detta redogjorde Ledarnas chefsekonom Anna Thoursie och utredare/ledarskapsutvecklare Anki Udd för på seminariet, och sedan diskuterade jag rapportens frågeställningar och slutsatser med Karin Strandås (statssekreterare hos jämställdhetsminister Åsa Lindhagen), Anders Knape (SKL:s ordförande), och Jenny Wibacke (ordförande Ledarna inom vård & omsorg).

Jenny Wibacke konstaterade att hon väl kände igen det statistiken i rapporten visade, från sin egen vardag och vad medlemmarna rapporterar. Och hon var tydlig: Hon blev arg över den diskriminering som drabbar inte bara kvinnor, utan alla som arbetar i starkt kvinnodominerade arbetsområden.

Även arbetsgivarrepresentanten Anders Knape var tydlig med att det var orimligt att vi i dag, 2019 inte nått längre med att få mer lika löner och villkor för kvinnor och män. Statssekreterare Karin Strandås välkomnade parternas ilska, och såg det som en god förutsättning att gemensamt hitta lösningar.

Jag tycker själv att det blev ett bra och klargörande samtal, som både visade på olika perspektiv på frågorna och gav oss på Ledarna viktig input rörande hur vi ska jobba vidare med att uppvärdera ledarskapets värde och betydelse inom kvinnodominerade arbetsområden på alla nivåer, såväl vad gäller löner som organisatoriska förutsättningar.

Kompetensutveckling och den svenska modellen

PTK, där Ledarna ingår, går nu in i förhandlingar med arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv om utökad anställningstrygghet i form av kompetensutveckling för privatanställda tjänstemän. Detta är något som Ledarna välkomnar.

När jag är ute och träffar medlemmar i Ledarna på deras arbetsplatser så finns det ett genomgående tema – behovet av kompetensutveckling. Teknikutvecklingen går snabbt och chefer och ledare behöver kunna kompetensutveckla sin personal och sig själva för att vara konkurrenskraftiga. Behovet av kompetensutveckling är ytterst påtagligt och parterna på svensk arbetsmarknad har ett gemensamt ansvar att skapa de bästa förutsättningarna för detta i de förhandlingar som nu startar.

Redan tidigare i år tecknades en överenskommelse mellan PTK och Svenskt Näringsliv som innebar att TRR Trygghetsrådet nu kan erbjuda ett ännu bättre omställningsavtal för privatanställda tjänstemän. Det betyder betalda studier, ersättning även för den som blivit uppsagd på grund av sjukdom och sänkta avgifter för företagen.

Det förhandlingarna handlar om nu är att skapa en helhet kring anställningstryggheten och ökade möjligheter till är kompetensutveckling, så att kunskap och kompetens kan hållas uppdaterad och relevant hela arbetslivet.

Många företag erbjuder redan i dag sina medarbetare kompetensutveckling, men formerna och kvaliteten varierar.

Ett avtal om detta har varit angeläget länge, men blev ännu mer akut efter det så kallade januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – som bland annat slår fast att LAS ska reformeras 2021. Gör parterna inget så får vi lagstiftning. Om LAS ska reformeras vill vi att Ledarnas medlemmar ska få något istället. Därför måste vi gå in i en förhandling och se till att anställningstryggheten för privata tjänstemän stärks med särskilt fokus på kompetensutveckling. Om arbetsmarknadens parter kommer överens om ett förslag som ger ökad flexibilitet på arbetsmarknaden ska regeringen lägga ett förslag i linje med överenskommelsen.

Ledarna ser det som oerhört viktigt för Sveriges chefer, både i sina chefsroller och som anställda, att få bättre möjligheter till kompetensutveckling. Det ökar såväl den egna som verksamhetens konkurrenskraft. Kompetensutveckling bidrar till att göra chefer långsiktigt hållbara på arbetsmarknaden. Därför ligger det både i arbetsgivarens och i den enskildes intresse att man kan utföra och utveckla sitt arbete även framåt. Att utveckla den egna kompetensen kan även påverka löneutvecklingen.

Det är också viktigt att parterna löser detta inom ramen för förhandlingar och undviker lagstiftning. Som Sveriges chefsorganisation står Ledarna upp för den svenska modellen. Inte minst i tider av politiska ingrepp, från såväl regering och riksdag som från EU, krävs det av arbetsmarknadens parter att visa att vi klarar av att lösa även komplicerade frågor i dialog och förhandling.

Kvinnor på chefsposter visar vägen

Trots att det tas steg i rätt riktning krävs fortfarande attitydförändring för ett mer jämställt arbetsliv. Som Sveriges chefsorganisation är det för Ledarna viktigt att fler, och då inte minst fler kvinnor, får chansen att axla chefsroller. Annars kommer Sverige att halka efter när inom några år stora årskullar av chefer går i pension.

En färsk undersökning från rådgivnings- och finansieringsföretaget Almi visar att sedan förra året har antalet kvinnor på lednings- och styrelsepositioner i alla sektorer ökat med 1 procentenhet till 39 procent. Men bara en knapp femtedel, 19 procent, av styrelseledamöterna i de företag som ingår i undersökningen är kvinnor. En oförändrad siffra från året innan. Ännu färre av företagen, 13 procent, har en kvinnlig vd.

Analysbolaget Equalytics har granskat bolagen på Stockholmsbörsen, och av dessa totalt 330 är det bara 62 som har ledningsgrupper med minst 40 procent kvinnor. 66 börsbolag har inte en enda kvinna i ledningen.

Samtidigt menar Svenskt Näringsliv att andelen kvinnor i chefspositioner har fördubblats på 20 år. I fjol var det kvinnor på 37,5 procent av alla chefsbefattningar inom näringslivet, jämfört med 16,6 procent år 1998.

Det är dock uppenbart att något är skevt när kvinnor, som utgör drygt hälften av Sveriges befolkning, inte utgör närmare hälften av vd-, lednings-, chefs- och styrelsepositionerna än vad dessa siffror visar. Utan mer jämställda högsta ledningar så kommer chefsrekryteringarna att fortsätta reproducera den befintliga strukturen. Unga kvinnor med fallenhet för ledarskap och lust att ta på sig ett större ansvar behöver förebilder.

Det är mot den bakgrunden som Ledarna, för trettonde året i rad, stolt presenterar landets 75 främsta unga kvinnor som nått chefspositioner. Detta gör vi på galan Framtidens kvinnliga ledare den 16 maj. Gemensamt för dessa kvinnor är att de gör skillnad och visar på värdet av ett bra ledarskap.

Genom att lyfta fram goda exempel och inspiratörer, som också är unga och kvinnor, vänder vi upp och ned på förlegade föreställningar om vem som får vara chef. Det behövs om Sverige ska klara chefsförsörjningen och framtidens utmaningar.