Inlägg

Har Spendrup lyft på locket?

I en ovanligt fånig krönika i dagens SvD hävdar Thomas Gür att det faktum att tre kvinnor (varav bara en fortfarande i livet) lyckats ta sig till toppen är bevis för att kvinnor kan. Alla vi som menar att förhållanden i omvärlden påverkar mäns och kvinnors möjligheter och förutsättningar har fel – om man bara anstränger sig tillräckligt så går det. Det är Golda Meir, Margaret Thatcher och  Angela Merkel bevis på. Och ingen av dessa kvinnor var minsann feminister, vilket ytterligare talar till deras fördel.

Det är inte utan att man tar sig för pannan.

Är det numera legitimt i den svenska debatten att bortse från historia, ekonomiska förutsättningar, traditioner, attityder och värderingar? Dessa så förkättrade strukturer.

När Jens Spendrup stjälpte ur sig att kvinnor med kompetens redan har det utrymme de förtjänar var vi många som drog efter andan. Inte för att han tycker så , det var ingen större överraskning, utan för att han faktiskt sa det, och därmed blottade en total okunskap om hur världen ser ut. Nu verkar det som att han startat en trend.

På ett sätt är det bra att konflikten blir tydliggjord. Mellan de som är nöjda som det är, tycker att saker kan få ta sin tid och att det är upp till individen att kämpa själv. Och oss andra som på fullt allvar tror att vi får ett bättre samhälle när individer kan göra sina egna val och använda hela sin potential och inte har lust att vänta längre på det. Ett samhälle där ledarskap och karriär, föräldraskap och omvårdnad värderas lika utifrån förmåga och vilja  – oavsett kön.

Att män och kvinnor ska behandlas lika och få samma förutsättningar  handlar  inte om att vi tror att kvinnor ” är så förtryckta av den förmenta könsmaktsordningen att de bara kan inta en offerroll “. Det handlar om att vi i Sverige och Europa vill ta tillvara all den kraft och kompetens att leda och driva verksamheter som står till buds. Inte bara lite drygt halva.

Jusek förringar chefsbristen

I en undersökning som Jusek gjort bland 3000 nyss examinerade säger sex av tio att de vill bli chef. Det slår hål på myten om att unga inte vill bli chefer, säger Magnus Hedberg i torsdagens SvD.

Men tyvärr Magnus, det stämmer inte. Unga människor är intresserade av ledarskap och vill gärna jobba i yrken som ger dem chans att påverka. Men ser vi på statistiken hur många som verkligen är intresserade av de chefsuppdrag som erbjuds blir situationen en annan. Arbetsförmedlingens siffror talar sitt tydliga språk: Allt färre söker utannonserade tjänster, både i privat och offentlig sektor. Sedan 2009 har andelen intresserade halverats.

Chefsuppdragen är otidsenliga och unga människor är mycket tydliga med att man inte tänker välja bort privatlivet för jobbet. Krav på långa arbetsdagar på kontoret, resdagar och oplanerad övertid lockar inte om du samtidigt är i färd med att bilda familj eller förverkliga andra livsprojekt. I våra siffror ser vi tydligt att nyanställda unga människor är betydligt mer positiva än när de har jobbat några år – och hunnit få syn på hur villkoren för chefsuppdragen verkligen är.

Det är dessutom tveksamt om de unga i Magnus Hedbergs undersökning kommer få chans att bli chef på länge än ens om de vill. Andelen chefer under trettiofem år har minskat stadigt sedan 2001. Sverige har Europas äldsta chefer och i vår otidsenliga chefskultur ska du stå på tillväxt och vänta på din tur, oavsett erfarenhet och kompetens.

Sverige behöver att de bästa och mest kompetenta väljer ledarskapet som sin framtid. Men för att det ska ske måste en hel del hända. Bättre chefsuppdrag som gör det möjligt att förena privatliv och karriär, en annan attityd till vem som lämpar sig som chef och samma förutsättningar för unga män och kvinnor. Det är en sak att känna sig lockad av en titel – en helt annan att verkligen välja chefslivet.

Gammal = bra chef?

Nackademin, ett näringslivsgymnaisum i Stockholm, har plockat upp Ledarnas rapport om att få unga ser en framtid som chef framför sig när de funderar över yrkesval. Genom en rolig kampanj med Instagrambilder försöker man väcka ungdomarnas intresse för att bli chef. För det är knappast genom att snegla på sin äldrekursare, storasyskon eller något äldre vänner som man kan få en glimt av vad chefsyrket kan erbjuda.

Sverige har Europas äldsta chefer. I vårt land är det en merit att vara gammal om du vill bli chef.

Sanna Rayman tycker i en krönika i dagens SvD att det är självklart att man blir en bättre chef om man har hunnit skaffa sig erfarenhet och gjort lite annat i arbetslivet innan man blir chef första gången. Men faktum är att många unga hinner skaffa sig en gedigen erfarenhet av ledarskap genom att verka inom den ideella sektorn långt innan de ens har startat arbetslivet. Det finns gott om ledarskapstalanger som startat sin bana som scoutledare, aktiva inom politiska ungdomsförbund, miljörörelsen och annat. När dessa unga människor väl kommer till yrkeslivet får de oftast snabbt klart för sig att deras erfarenhet inget är värd. Här gäller det att stå på tillväxt. Kanske inte så konstigt att chefsyrket förlorar i attraktivitet då?

På Ledarna tycker vi alltid att det är ett problem när någon rekryteras till chefsuppdrag med outtalade kriterier som att du är man, svenskfödd, heterosexuell eller tillräckligt gammal. Vi vill att de som är mest lämpade för ledarskap ska erbjudas chefsuppdragen och att det är kompetens som ska avgöra inget annat.

Sverige behöver riktigt bra chefer. Vi har inte råd att låta stereotyper styra vem som blir erbjuden chefsuppdragen. Det är kompetens, engagemang, vilja och lust som ska avgöra. Inte kön, etnicitet –  eller ålder!

 

Jag tackar ja till #tackanej

Svenska dagbladets ledare raljerar idag över initiativet #tackanej. Ett initiativ där du genom att anmäla dig förbinder dig att tacka nej till att medverka i slentrianmässigt ihopsatta helmanliga sammanhang, som till exempel paneler.

En sak har Sanna Rayman alldeles rätt i i sin sågning. Det här handlar inte om dig, Sanna Rayman. Om du vill kan du också tacka nej.

Men förutom Rayman så finns det mängder av kvinnor som är både kompetenta och intressanta. Jag är övertygad om att det går att hitta skickliga kvinnor i alla de fall som Sanna Rayman oroar sig för. Jag skulle vända mig till Rättviseförmedlingen om jag vore SvD. Eller titta närmare på Ledarnas lista “Framtidens kvinnliga ledare“. Kanske är det samma lathet när man bara plockar in de gamla vanliga grabbarna som gör att man så fort man trots allt kommer på att man ska välja en kvinna ringer till SvDs ledarskribent.

Att anmäla sig till initiativet #tackanej kommer inte att förändra världen. Men Raymans raljanta “återkom med redovisning av tillfällen då ni tackat nej” missar målet. Att anmäla sig till #tackanej är en symbolhandling och leder alldeles uppenbart till en välbehövlig debatt om debatterna.

Nu återstår att se vilka arrangörer, företag, organisationer och PR-byråer som ställer upp på initiativet. SvD gör det uppenbart inte.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

Alla har en bra chef

Alla har en bra chef. Det är Ledarnas vision för ett bättre samhälle. Vi vet hur viktiga chefer är för effektivitet och konkurrenskraft, men också för människors välbefinnande och hälsa.

Därför blir jag extra nöjd idag när jag i SvD kan läsa om en undersökning som Civilekonomerna genomfört och som leder i bevis att chefens agerande och förmåga är avgörande för medarbetarnas hälsa och därmed för deras prestationer. Bland de faktorer som listas är möjligheten för chefen att ge feedback, att vara närvarande på arbetsplatsen, att ha tid att lyssna. Självklarheter? Javisst, absolut!

Men förklara då för mig varför vi fortfarande har gott om chefsuppdrag, mest frekvent inom välfärdssektorn men även inom industrin, där man förväntas leda 40-50 medarbetare och ändå fler. Där chefen saknar administrativt stöd helt eller delvis och man i många fall dessutom tyngs av myndighetsuppgifter.

Och kom inte och prata om att det är för dyrt med chefer! När det som verkligen kostar är ökade sjukskrivningstal, konflikter på jobbet och inte minst nyrekryteringar som blir följden av att människor som inte trivs med ledarskapet slutar.

Civilekonomerna kallar sin studie “Dåligt ledarskap är kostsamt”. Man kan också vända på det och säga “Bra ledarskap är lönsamt”.

Är arbetsmarknaden ingen marknad LO?

LO kommer idag med sin sedvanliga rapport över löneutvecklingen i Sverige med utgångspunkt i LO:s egna grupper. Inget förvånande där, mycket statistik och siffror men rapporten kommenteras i en artikel i dagens SvD, där vi kan läsa en del uttalanden av avtalssekreterare Torbjörn Johansson, som får åtminstone mig att studsa till.

Det börjar med att man konstaterar att lönegapet mellan tjänstemän och arbetare ( vilket f.ö. börjar kännas som väldigt ålderdomliga begrepp) ökar. Vilket naturligtvis kan vara sant om man ser  till de miljontals människor som klumpas ihop under dessa begrepp men absolut inte stämmer när man tittar på undergrupperingar eller individer. Man behöver bara jämföra en byggnadsarbetare och en läkarsekreterare till exempel.

Orsaken till utvecklingen, som enligt artikeln är “åt helvete” i LO:s ögon är att tjänstemännen “skaver åt sig högre lön” genom att använda möjligheten i de avtal som medger att lönesättningen sker lokalt och individuellt, och bygger på en utvärdering av den enskildes prestation och bidrag till verksamheten. Enligt Torbjörn Johansson innebär detta att “man opererar under radarn och att marknaden får styra löneutvecklingen vilket i sin tur gör att löneskillnaderna ökar”.

Men är då inte arbetsmarknaden också en marknad? Ska inte en individ som investerat massor av tid – för att inte tala om uppskjuten lön – i lång utbildning och förkovran, kunna få ersättning för detta? Eller om du som chef tar ansvar, inte bara för ditt eget arbete utan också för medarbetarnas resultat. Och är det inte lagen om tillgång och efterfrågan som styr priset även på arbetskraft? Varför tjänar annars en metallarbetare minst 150% av en restaurangbiträdes lön?

Jag tycker att vi ska ha anständiga löner i Sverige. Jobbar du heltid ska du kunna leva på din lön. Men löneskillnader som har sin grund i tillgång och efterfrågan och därutöver bygger på en värdering av den enskildes kompetens och bidrag är bra för Sveriges företag och offentlig verksamhet. Lönesättning som bygger på centrala förhandlingar där lönen fastställs utan någon som helst koppling till vare sig individens eller företagets resultat är kontraproduktivt för utvecklingen av ett konkurrenskraftigt näringsliv.

 

Avsättning framför öppen ridå

Över helgen har vi i de flesta medier kunnat följa dramat på Arbetsförmedlingen. Ett kammarspel i tre akter, och med tre aktörer. Regeringen, styrelsen och generaldirektören.

I första akten fick vi veta att styrelsen för Arbetsförmedlingen saknar förtroende för sin generaldirektör. Höga telefonräkningar grävdes fram, men begravdes raskt igen när det visade sig finnas andra, och större problem bakom det bristande förtroendet. I akt två steg generaldirektören fram med högburet huvud och förklarade att hon minsann inte tänkte avgå, det dåliga förtroendet var ömsesidigt och hon antydde vagt att kanske styrelsen borde avgå. Oerhört! Dramatiken stegras! Så i akt tre – som i en grekisk tragedi – stiger gudarna (regeringen) ner från himlen och avkunnar sin dom: Generaldirektören måste sluta. Ridå.

Tack och lov sker chefsavsättningar ganska sällan framför en stor publik, som i detta fallet. I de flesta fall sker det hela mer diskret, även om dramatik på höga chefsnivåer alltid tilldrar sig viss uppmärksamhet. I dagens DI kommenteras för första gången Stefan Jacobys avsked förra året. När chefer behöver lämna sina uppdrag under turbulenta former är det inte bara den enskilde chefen som drabbas utan i lika hög grad arbetsgivare, kollegor och medarbetare. Givetvis handlar chefens uppdrag om att leverera resultat och räkna hem vinst åt sina uppdragsgivare. Men det handlar också om ledarskap, vars innersta kärna är att bygga relationer.

När en chef måste lämna mot sin vilja står också arbetsgivare och medarbetare kvar med en känsla av misslyckande. Det förtroende som relationen byggt på övergår i en känsla av osäkerhet och misstroende. En hög chef har också varit verksamhetens ansikte utåt och därigenom lånat sitt personliga varumärke till att företräda arbetsgivaren. Men ett varumärke kan inte rivas av som en klisterlapp och därför är hanteringen efteråt extra viktig.

Genom att på ett bra sätt hantera den svåra situation som uppstår i ett publikt och plötsligt avsked kan man återfå respekt för verksamheten. Så länge som det inte rör sig om direkt brottsliga gärningar kan man nog utgå från att varje chef agerar efter bästa förmåga, trots att slutet blivit snöpligt.

Om det saknas förtroende för en chef ska man avsluta uppdraget oavsett nivå. Men det ska göras med respekt, och helst bakom fälld ridå.

 

Surt sa räven?

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson en krönika med efterdyningar efter Almedalsveckan. Huvudbudskapet är att det är en tillställning med risk för mer eller mindre korrupta samarbeten där otydliga roller skapar grogrund för osunda relationer. Och allt sker till ackompanjemang av “gourmetmat och vin” . En “tivolivariant av demokratiskt samtal”.

Ursäkta men vad pratar han om? Har vi varit i Visby samma vecka?

Jag, Ledarna och de flesta andra Almedalsdeltagare kan se tillbaka på en vecka av hårt slit, dålig mat och ännu sämre sängar. Nästan ingen jag pratar med har tillgång till hotellrum utan bor inhysta i flerbäddsrum, lunchen består av en macka i flykten och mingelmaten är i bästa fall ätbar.

Men vi kommer hem fyllda med spännande intryck, oväntade möten och nya kunskaper. Trötta men glada i förvissningen om att det demokratiska samtalet, som Martinsson fnyser åt, är starkt och levande.

De som är där är alla oerhört angelägna om att vara tydliga med identitet och budskap – det är liksom själva poängen med veckan- och de samtal jag deltar i bygger på tydliga spelregler och en vilja att skapa dynamik mellan olika intressenter och åsikter.

Men för den som har till ambition att “vandra runt bland försäljningsbås och bardiskar” och möjligtvis, misstanken smyger sig på mig, inte ges den uppmärksamhet som journalister brukar förvänta sig, kanske inte veckan tillför så stort värde.

Almedalsveckan blir nämligen, som så mycket annat, precis vad du gör den till. För egen del kan jag bara beklaga att samtalet och engagemanget inte är lika öppet och fritt i samhället resten av året.

It´s not a womens issue – it´s a business issue!

Orden är inte mina utan Viviane Redings, EUs kommissionär för Justice. Men jag önskar att jag hade sagt dem själv för de beskriver precis det problem som Anders Borg lyfte i gårdagens DN.

Näringslivet i Sverige är passiva och lata när det gäller att rekrytera de skarpaste talangerna till toppositioner i ledning och styrelse. Man letar i sina egna trötta gamla nätverk och kör hellre på kända kort än att verkligen söka efter kompetens. Under tiden tappar svenska företag fart och konkurrenskraft. Därför är det en business issue.

Borgs uttalande har dock rört upp känslor i det borgerliga lägret. Såväl Maria Ludvigsson som Alice Teodoresco, båda välbekanta uttolkare av borgerlig feminism, har inlägg i dagens SvD åter upprepat att kvotering är degraderande för kvinnor och att det reducerar kvinnan till kön enbart .Det viktigaste, säger de båda med en mun, är att varje individ får lika rättigheter och möjligheter.

Så bra. Där är vi faktiskt överens.

Jag är nämligen av den uppfattningen att intelligens, begåvning och kompetens är hyfsat jämnt fördelad mellan könen. Dvs män och kvinnor har  när de föds ungefär samma förutsättningar att leda och styra och fatta kloka beslut. Att så småningom ta till sig utbildning och utveckla kompetens och erfarenheter. Om man slår ut det på några miljoner individer.

Men om det nu är så, varför är då bara en dryg femtedel av styrelseledamöterna i bolagen kvinnor. Och varför är 97,6 av bolags VD män? Om alla har lika möjligheter. Och är inte den logiska slutsatsen att vi slösar bort en hel massa av de allra skarpaste cheferna och ledarna, som rimligtvis till lika del borde återfinnas bland kvinnorna?

Man kan naturligtvis hävda att det är ägarnas rätt att förfoga över sina resurser som de vill. Styrelser som utgörs av gamla sega gubbgäng och en VD som många gånger bara är näst bäst.

Men jag, och även en växande skara borgerliga politiker, har insett att man på detta sätt underlåter att utnyttja den bästa och vassaste resurs som Sverige har. Välutbildade och kompetenta kvinnor som inget hellre vill än att få var med och utveckla Sveriges företag och näringsliv.

Därför är kvotering en business issue för Sverige.

 

Chefens chef är en man

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten “Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

–  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

– 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

– 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

– 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

– Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

– Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

– Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

– Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.