Inlägg

Chefens chef är en man

/11 Kommentarer/i /av

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten ”Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

–  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

– 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

– 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

– 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

– Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

– Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

– Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

– Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.

 

 

 

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet….

/3 Kommentarer/i /av

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

Släpp taget SACO!

/0 Kommentarer/i /av

I ett inlägg på Sacobloggen svarar Göran Arrius på min kommentar till hans i (nästan) alla avseenden utmärkta debattartikel i dagens SvD.

I SACO vill man inte gå hela vägen med individuell lönesättning, utan man vill ha kvar de normerande centrala avtalen. På så sätt tar man ett samhällsansvar och förenar det bästa ur två världar.

Men så funkar det inte i verkligheten, det vet både Ledarna och SACO av egen bitter erfarenhet. Vi kan prata hur mycket som helst om att 2,6% bara är en riktlinje, en norm på makronivå, det kommer ändå styra löneprocessen på de enskilda företagen.

Och det kommer leda till att företag som har det lite svajigt, kanske befinner sig i ett uppbyggnadsskede med små marginaler kommer tvingas att betala högre löner än de har råd till. Med i värsta fall en konkurs som resultat.

Men ännu värre, företag som har goda resultat och borde låta chefer och medarbetare få del av det i löneutveckling, kommer  undan med hänvisning till ”märket”. Och lönerna för duktiga akademiker och chefer hålls nere.

Samhällsansvar innebär för mig  en lönesättning som stöder företagen så att de kan växa och utvecklas. Och som gör det möjligt för medarbetare och chefer i framgångsrika företag att fullt ut få ersättning för sina prestationer.

Tiden då fackliga organisationer agerar förmyndare för sina medlemmar och tecknar centrala löneavtal är förbi. Precis som Göran Arrius påtalar i sin debattartikel finns det andra uppgifter för oss. Så släpp taget SACO!

(Nästan)Alla rätt SACO!

/2 Kommentarer/i /av

I en utmärkt artikel i dagens SvD tar SACO genom sin ordförande Göran Arrius kraftfullt ställning för att förnya svensk lönebildning och helt gå över till individuell lönesättning. Det som redan är verklighet för väldigt många av SACOs välutbildade och eftertraktade medlemmar upphöjs till norm.

För skälen är många och övertygande anser Göran Arrius.

Produktivitet och effektivitet – det som i verkligheten  skapar löneutrymmet – gynnas av att medarbetarna stimuleras genom en lönesättning som ger feedback på prestationen. Jämställdheten ökar genom att lönesamtalen sätter fokus på den enskildas resultat kopplat till verksamhetens mål, och fördomar och förutfattade meningar kan spela mindre roll. Och slutligen så kräver kunskapssamhällets arbetsmarknad med dess vitt skilda arbetsuppgifter  en ny lönemodell, hävdar Göran Arrius.

Så långt allt väl och jag gläder mig åt att ha fått en stark partner i kampen för en modern arbetsmarknad.

Men trots denna övertygande argumentation är SACO inte helt på banan. För den centrala avtalsrörelsens alltmer förlegade dans runt ”märket” måste finnas kvar, enligt Göran Arrius, och han drar sig inte för att särskilt hylla industriavtalet. Centralt fastställd norm och individuell lönesättning på företagen är det bästa. Avtalskramarna  hos båda parter, de som triggas av dramaturgin i avtalsrörelsens turer och som har sina största ögonblick då märket spikas håller ett fast grepp om oss alla.

Genom Ledarnas tjugo års erfarenhet av strävan efter individuell lönebildning vet jag att det inte går att äta kakan och ha den kvar Göran! Så länge det sätts centrala procentsatser kommer det vara styrande i alla diskussioner när den verkliga avtalsrörelsen tar fart, ute på företag och förvaltningar.

Och den individuella lönesättningen, som innebär att du får betalt efter din prestation och företagets betalningsförmåga, blir bara en snöpt variant utan kraft.

 

Kvinnor är väl som folk är mest

/0 Kommentarer/i /av

”Kvinnor är väl som folk är mest”, konstaterar Maria Ludvigsson i SvD idag. Ja, så är det naturligtvis. Desto konstigare är det då att kvinnor inte alls har samma möjligheter eller sannolikhet att bli chef och ledare.

Sveriges chefsorganisation Ledarna ställer sig bakom kravet på en lagreglerad kvotering till börsbolagens styrelser. För det är ju som Maria Ludvigsson själv skriver i sin ledare att det inte leder till sämre lönsamhet om kvinnor ges samma möjlighet till karriär som män.

Tvärtom riskerar vi att missa en massa talanger om vi fortsätter att normrekrytera enbart ur halva befolkningen. Bilden av att en lyckad chef eller företagsledare är en vit, svensk man mitt i livet måste förändras om vi inte ska förbise de bästa och mest lämpade kandidaterna.

Historiskt så vet vi idag att vi på motsvarande sätt gått miste om stora kvinnliga vetenskapsmän eller för den delen kvinnliga konstnärer för att de enligt den tidens anda ansågs bättre lämpade att stanna hemma och föda åtta barn och laga mat åt den store manlige konstnären. Idag borde vi veta bättre. Nämligen att kvinnor är som folk är mest. Och därför ska ha samma möjligheter till utveckling som andra.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Du kan också tycka till på:

Min Ledarna-idé

Varför vågar inte Sverige?

/2 Kommentarer/i , /av

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Mångfald vid fågelbordet

/0 Kommentarer/i , /av

Spekulationerna kring Telia Soneras nya styrelse har pågått alltsedan den gamla styrelseordföranden och VDn fick lämna under dystra omständigheter då bolagets sjaskiga affärer blev offentliga. Vem skulle vara beredd att göra upp med det förflutna och ta avstamp i en ny affärsmoral? Vi var nog många som, luttrade och prövade, förväntade oss att se samma trötta gäng fast i ny skepnad.

Men valberedningen verkar äntligen har insett att homogena grupper med samma kompetens och erfarenhet inte nödvändigtvis garanterar transparens, mod och god affärsetik. Istället ser vi nu i dagens SVd presentation av en styrelse med hyfsad könsbalans, olika yrkesbakgrund och engagemang i hållbarhetsfrågor. Och en kvinna som styrelseordförande vilket innebär en storslagen ökning av just den kvoten!

Homogena kulturer är farliga, oavsett var de finns. Grupper som sätts samman av likasinnade förkväver individerna och gör det svårt att höja sin röst. Hittills har svenska bolagsstyrelser hämtats ur en och samma grupp av ett femtiotal äldre svenska män. Jag vill inte påstå att de speciellt utmärker sig för ohederlighet eller oetiskt beteende, men faktum är att det är väldigt svårt att simma mot strömmen om hela flocken drar iväg åt ett annat håll.

Nu kan vi bara hoppas att fler valberedningar följer Telia Soneras exempel och väljer styrelse efter kompetens och inte efter fjäderdräkt.

 

 

 

Maktelit – men hur är det med makten över lönen LO?

/1 Kommentar/i , /av

Blodtrycket stiger snabbt inför en rubrik i SvD idag: ”Chefernas inkomster drog ifrån”.

1. Det är inte sant. Det är inte lönerna för sveriges 500.000 chefer som beskrivs i LOs nya maktelitrapport som också presenteras på DN Debatt idag. Det är de 200 högst betalda svenskarnas. Där ingår bolagsvd:ar, men också regerings och riksdagsledamöter, organisationstoppar och en del andra. Medianlönen för en svensk chef var förra året drygt 38.000 enligt Ledarnas cheflönestatistik och de kommer inte att ha dragit ifrån när 2013 års statistik presenteras om ett par veckor. Det kan jag sätta min hatt på.

2. Det finns annat att uppröras över. Till exempel att de flesta svenskar som jobbar i helt vanliga arbeten; lärare. undersköterskor eller t.o.m. LOs omhuldade industriarbetare, inte kan öka sin lön hur mycket man än anstränger sig. Att lönespridningen i de flesta yrken bara är några tusenlappar från medianlön till topp lön enligt Ledarnas lönekarriärbarometer. Det innebär att oavsett hur mycket du satsar på fortbildning, hur mycket ansvar du tar på dig och hur engagerad du är på jobbet så kommer du ändå stå kvar i ett löneträsk tillsammans med alla andra som finns inom yrket.

Och din chef får varje år med rodnande kinder berätta att trots alla lovord över din arbetsinsats så kan hon inte visa det med lönen.

Förlåt LO, men jag blir inte jätteupprörd över att 200 svenskar tjänar mycket pengar. Men jag blir upprörd över att vi har en gammaldags, stelbent lönebildning i Sverige som går på tvärs emot hur människorna vill ha det, som vrider ett viktigt redskap för ledarskap ur händerna på cheferna och som hämmar företagens utveckling. Vi har det därför att vissa organisationer på arbetsmarknaden inte är beredda att släppa från sig makten över människors lön.

Kanske dags att ge begreppet maktelit en ny innebörd?

 

Chef+lön=sant?

/0 Kommentarer/i , /av

Varför är lön en så viktig chefsfråga? Vore det inte skönt för chefer att slippa sätta lön på sina medarbetare, de har ju så mycket annat att pyssla med?

På Ledarna har vi i tjugo år drivit frågan om att chefers lön ska sättas utifrån individuell prestation och spegla deras bidrag till företagets utveckling och resultat. Men många chefer som ringer till oss vill inte prata om sin egen lön, utan är frustrerade över dålig lönebildning för sina medarbetare. Kollektivavtal med generella löneökningar som gör det omöjligt att belöna särskilt goda prestationer, omöjlig arbetsbörda – vem klarar av att ha bra lönesamtal med 52 medarbetare? – eller så känner de sig helt enkelt själva okunniga och osäkra i rollen som lönesättare.

Men man ringer till oss eftersom man samtidigt känner sig övertygad om att en bra löneprocess är en av nycklarna till framgångrika verksamheter.

Genom att tillsammans med sin egen arbetsgrupp diskutera verksamhetens innehåll, fastställa mål och kriterier  som ska gälla vid lönesättningen skapar man en kraft i ledarskapet som inte kan ersättas av något annat. Man får en äkta delaktighet och medarbetarna kan ta kontrollen över sin eget bidrag och sin egen löneutveckling.

Många arbetsgivare älskar att säga att lönen inte är allt. Det stämmer att inte bara kronor styr människans engagemang på jobbet. Men löneprocessen handlar inte bara om pengar, den handlar om återkoppling på utfört arbete, om att bygga förtroende och skapa arbetsglädje.

Idag fungerar inte den individuella lönebildningen i Sverige. Ledarnas lönekarriärbarometer är ett tydligt tecken på det. I en debattartikel i gårdagens SvD beskriver vi problemen och vad som behöver göras.

Sveriges chefer och medarbetare har rätt att få en lönebildning som fungerar!

Att sätta gränser är chefens ansvar.

/0 Kommentarer/i /av

Diskussionen om hur man ska få balans mellan arbetsliv och privatliv blir allt viktigare ju mer våra vägar för kommunikation utvecklas. Det som någon upplever som underlättande och effektivt kan för andra bli till en stressfaktor, ett gissel som gör det omöjligt att koppla av från jobbet. Det handlar i hög utsträckning om ett personligt förhållningssätt, men allt ansvar kan inte läggas på individen själv.

Unionens samhällspolitiska chef uttrycker i dagens SvD glädjande nog en tveksamhet inför att införa lagstiftning på området. Ett flexibelt arbetsliv är trots allt i huvudsak av godo, men vi måste utveckla ett gemensamt synsätt till fenomenet. Policys och riktlinjer ska tas fram på varje företag.

Det är nog bra, men viktigare ändå är att cheferna på varje arbetsplats tar ansvar och får mandat för att driva frågan med sina medarbetare. Riktlinjer och regler kan vara bra som ett ramverk, men det avgörande är att chefen har förutsättning att föra en dialog med varje enskild medarbetare

Tiden för de stora kollektiva lösningarna är förbi. Varje medarbetare ha r en unik livssituation och för att vi ska prestera vårt bästa på jobbet – och hålla i ett livslångt yrkesliv – måste arbetsvillkoren utformas individuellt så långt som möjligt. Det kräver mycket av både chef och medarbetare i form av öppenhet, förtroende och ansvarstagande, men är en fantastisk möjlighet till ett friare och mer effektivt arbetsliv.