Inlägg

Färgstarka chefer ger mod åt organisationen!

Presschefernas makt ställs i motsats till mediernas frihet och arbetsutrymme i Carolina Neuraths krönika i dagens SvD. Alltfler toppchefer i bolagen får inte förtroendet från företagen att uttala sig på egen hand utan styrs och kontrolleras av företagets presschefer.

Beklagligt javisst, men det säger kanske mer om medias makt över börskurserna, där ett felaktigt valt ord eller en oförsiktig formulering som publiceras på morgonen kan sänka värdet på företagets aktier med flera pinnhål.

Men krönikan sätter också fingret på ett kulturproblem i näringsliv och offentlig förvaltning, att vi har allt svårare att fördra färgstarka personligheter på toppchefsnivå. Försiktighet och anpassning till normen belönas, frispråkighet och personligt mod straffas.

Endast en av tio svenska chefer beskriver sin företagskultur som innovativ, trots att det är det mest hyllade begreppet för stunden. Men innovationer och kreativitet frodas i öppna och spännande  miljöer, inte i försiktiga och välanpassade sammanhang.

Företagskultur är något som styrs uppifrån. Om den högsta ledningen tillåts att tänka och agera med större frihet kommer det att få positiva konsekvenser. Men om varje intervju och uttalande är stenhårt styrt och redigerat skapas en försiktig och avvaktande kultur där nya idéer och tankar sitter trångt.

Drömmen om hemmafrulivet

Jag har haft ett mantra sedan höstterminen drog igång. Hela vägen till dagis, på den fullsmockade tunnelbanan, genom jobbdagen och hem igen har jag muttrat: ”jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru”. Jag vet att jag inte är ensam. Många, inte minst chefer, drömmer om ett annat liv där man inte behöver slitas mellan ansvaret i yrkeslivet och ansvaret i privatlivet.

Man drömmer kanske om att köpa en hälsingegård och starta ett surdegsbrödsbageri. Måla en tavla. Skriva en bok. Utveckla kursverksamhet på hälsingegården. Plötsligt är drömmen ett heltidsjobb. Man har blivit chef igen och är tillbaka i livspusslandet.

Men så finns det de som hoppar av på riktigt. Som verkligen blir hemmafruar. Svd har just nu en artikelserie om fenomenet och trenden med hemmafruar. Och det blir så tydligt att kvinnors inträde på arbetsmarknaden inte har följts av mäns inträde i hemmet. Vi kan ha hur mycket Rut-avdrag och Linas matkassar som helst. Men så länge det fortfarande är kvinnorna som är familjens projektledare och håller koll på barnens klädstorlekar och svärmors födelsedagar så kommer jämställdhetsekvationen inte att gå ihop.

Runt millennieskiftet hade vi en våg av utbrända unga yrkeskvinnor. Nu har de här kvinnorna blivit mammor och chefer och drömmer om att bli hemmafruar. Är det ett fritt val? Eller tecken på något annat? Konkret nu alla politiker, exakt vad ska vi göra för att behålla kvinnors kompetens på arbetsmarknaden och inte slarva bort den i något hemmafruprojekt?

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Är avtalsrörelsen viktig för chefer?

Vilken dum fråga tycker du kanske, chefer är ju också anställda och vill ha mer i plånboken.

Javisst, men avtalsrörelsenär viktig också därför att chefer än en gång riskerar att förlora ett av sina viktigaste redskap för ledarskapet, nämligen individuell lönesättning.

Låt företag och individer själva komma överens om lönen

“Avtalsrörelsen har blivit en riktig rysare” skriver Cecilia Axelsson i dagens SvD. Hon ömmar för förbundens förhandlare som har det tufft just nu. Det gör inte jag.

Det finns en självklar lösning, sluta att avtala om centrala procentsatser långt bort från arbetsplatserna och låt företag och individer själva komma överens om lönen. Avtalsrörelsen är en föråldrad process som inte hör hemma bland moderna människors värderingar och synsätt kring lön.

Det finns en stark tilltro till individens förmåga i Sverige. Det finns också en stark övertygelse att företag ska få sköta sina egna angelägenheter. Men detta gäller inte på löneområdet. Där accepterar vi fortfarande förmyndare, centrala organisationer som fattar beslut över huvudet på företag och anställda.

Lön som styrmedel

För chefer är möjligheten att använda lönen som styrmedel i verksamheten jätteviktig! Att kunna uppmuntra och belöna medarbetare som når sina mål och mer därtill är nödvändigt i ett bra ledarskap. Men hur gör du det, när någon annan bestämt att alla medarbetare, oavsett prestation ska få lika mycket påslag och det som återstår att fördela individuellt är ett hån mot individen?

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Makt eller medlemmar?

Avtalsrörelsen pågår, enligt välunderättade källor, just nu i stängda rum. Parterna har icke-möten där man diskuterar icke-frågor med varandra. Men utåt, mot medlemmar och allmänhet, vidmakthåller man bilden av ett ställningskrig. Retoriken låter lite olika, men praktiken är i verkligheten densamma. Båda sidor sitter fast i en vanföreställning om att makt och kontroll är samma sak.

Var lönen ska sättas

Det handlar om var lönen ska sättas, mellan individ och enskild arbetsgivare eller mellan två centrala parter, långt bort från arbetsplatsen.
Förlorare är Sveriges anställda som inte kan se någon koppling mellan den egna prestationen och utfallet i plånboken. Förlorare är Sveriges chefer som inte kan använda lönen som styrmedel i verksamheten och uppmuntran till engagerade och duktiga medarbetare. Förlorare är också alla företag som kastar pengar i sjön genom att inte göra kopplingen mellan kompetenta medarbetare och den ersättning som betalas ut.

I onsdagens SvD skriver Cecilia Axelsson “Lönebildning som bara sker lokalt ute på företagen försvagar de centrala fackets roll, alltså vägrar de att backa där”. Vad hon beskriver är det som kan bli fackföreningsrörelsens undergång.

Påverka sina villkor

Moderna individer vill kunna påverka sina villkor på arbetsplatsen genom sin egen insats, och göra det i dialog med arbetsgivaren. Man behöver ingen förmyndare.

På kort sikt kan facken uppleva att man förlorar makt genom att flytta lönebildningen från central nivå till lokal. Men i det långa perspektivet är det en helt nödvändig utveckling för att vara attraktiv för nästa generations medlemmar. Medlemmar som efterfrågar råd och stöd från sin fackliga organisation. Inte förmynderi!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Annika Elias på YouTube om individuella lönerevisionsdatum

Makt eller kompetens?

Var finns vreden? Det undrar Jan Almgren i samband med SvDs artikel om de strukturella problemen med homogen könsfördelning i industribolagens styrelse.

En spegel av hur det ser ut i industrin, kommenterar näringslivet.

Och när hade ledningens och styrelsens sammansättning något alls att göra med hur det ser ut i organisationen under? Titta på alla företagen inom detaljhandel, inom vård och omsorg och inom turistnäringen där kvinnor alltid dominerat bland anställda upp till en viss nivå och alltså kunnat utgöra det efterfrågade rekryteringsunderlaget. Men ledning och styrning ser likadana ut som i industrin. Därför att detta handlar inte om kompetens – utan om makt!

Ledning och styrning av näringslivet

Nyamko Sabuni sa i TVs Debatt förra veckan att det är inte politikens uppgift att ställa grupper mot varandra, dvs män mot kvinnor i frågan om ledning och styrning av näringslivet. Men hon behöver inte oroa sig för det klarar männen av alldeles på egen hand. Det finns idag en avgrundsdjup klyfta, och som politiker kan man välja att strunta i den eller göra något åt den.

Var finns vreden? Den finns hos mig och mina medsystrar Jan Almgren, men efter fyrtio års ilska och vanmakt har den förvandlats och förpuppats, som en överlevnadsstrategi.

Men vi är många som är redo: Kvotera gärna in oss, vi besitter en unik kompetens och kommer sälja den dyrt!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Annika Elias på YouTube om vikten av förebilder

Rörande omtanke

En rörande omtanke visar styrelseproffset Mats Qviberg (SvD fredag 5 feb) oss kvinnor när vi tycker att det vore intressant att delta i ledning och styrning av Sveriges företag.

Det är nämligen inte alls intressant, utan tvärtom svårt och tufft och inget som passar för kvinnor. Istället uppmanar han unga kvinnor (och unga män?) att satsa på sin linjekarriär under småbarnstiden, det passar mycket bättre.Sitta i styrelser ska man göra när man blivit gammal och klok.

Det är lätt att raljera över farbröder som inte ser den kraft och kunskap som finns i yngre generationer, men egentligen är det djupt tragiskt att åsikter av detta slag fortsätter att ta plats och exponeras.

Slentrianmässig tillsättning

Jag är den första att hävda att företagens styrelser, och självklart dess ledning på alla nivåer, behöver kompetens. Men när kompetens till chefsjobb och styrelser aldrig på allvar prövas utan tillsättningar sker slentrianmässigt och baserat på gamla unkna nätverk, riskerar vi företagens konkurrenskraft.

Först när chefsuppdrag och styrelseplatser tillsätts med individer som har vilja, lust och kompetens, kommer vi utnyttja hela styrkan i Sveriges näringsliv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Varför denna upprördhet?

Redan några timmar efter det att morgontidningarna nått ut i landet var SvD webb full av kommentarer till moderaternas utspel i jämställdhetsfrågan. Det ena hätskare än det andra.

Vad är det som gör just denna frågan så otroligt laddad?

Det kan i alla fall inte vara debattartikeln i sig. Den innehåller en rad mycket modesta målsättningar om mäns och kvinnors lika förutsättningar på arbetsmarknaden och i näringslivet. Mycket få människor i Sverige tycker väl att det ska vara skillnad?

Jag tror att det vi ser från moderat håll, där talespersonerna är människor i lägre medelåldern, bottnar i en förvåning när man upptäcker att de officiella värderingar som vi lärt ut i förskolor och skolor är ihåliga, och stämmer dåligt med verkligheten i yrkeslivet.

Där stofiler från företagsvärlden tillåts stå oemotsagda när man hävdar att Sveriges kvinnor är inkompetenta och att endast män duger till att styra Sveriges företag.

Jag hoppas att vi – när upprördheten lagt sig – kan föra en riktig diskussion om vägen mot ett jämställt näringsliv. Till gagn för den enskilde individen, man såväl som kvinna, och för Sveriges företag och förvaltningar.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

SvD Brännpunkt: Jämställdhet är en fråga om frihet

All insyn är inte av ondo

I söndagens Svd skriver TCO en debattartikel om övervakning på jobbet och riskerna för att ett alltmer spårbart liv inskränker individens rätt till privatliv. Det är lätt att dela oron, men det är också lätt att se ett problem med alltför långt gående inskränkning i arbetsgivarens rätt att ha insyn i de anställdas datortrafik.

Som chef är du ansvarig för att medarbetarnas tid och kompetens används för att nå det resultat som företaget önskar och som de faktiskt betalar lön för. Du är också ansvarig för att se till att ingen med hjälp av datorer eller på annat sätt använder sin arbetstid till att ta del av eller sprida värderingar som strider mot företagets grundläggande etik.

Att man i god ordning och med respekt både för den enskilde och arbetsplatsens kultur och värderingar lägger fast vad som är acceptabelt – och önskvärt – beteende är inte ett intrång i privatlivet.

Självklart ska alla människors rätt till personlig integritet värnas i det längsta, men lika självklart är det att en chef gärna vill vara informerad om vad medarbetarna har för sig på arbetstid.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna