Inlägg

Kollektivavtal – intressantare än det låter!

Ibland kan siffror säga ganska mycket. Häromsistens tog jag del av Medlingsinstitutets siffror kring strejkdagar i de nordiska länderna under åren 2010 till 2021. Danmark, Finland och Norge låg mellan 111 000 – 126 000 dagar. Sverige kom endast upp i 8 100 strejkdagar. Om vi skulle jämföra med andra europeiska länder, som exempelvis Frankrike, är skillnaden ännu mycket större. Låg organisationsgrad och en dåligt fungerande dialog mellan fack och arbetsgivare leder till gula västar och brinnande bildäck.  

Det här ger en väldigt tydlig bild av hur den svenska modellen verkligen levererar. Vår modell skapar förutsättningar för att under ordnade former lösa ut svåra frågor utan att det blir konflikt. Det skapar en förutsägbarhet som är bra för svensk konkurrenskraft. Grunden för det här goda resultatet är kollektivavtalsregleringen som balanserar makten mellan arbetsgivare och fackförbund.  

I mitt tidigare yrkesliv som chef inom Sveriges radio sa vi ofta att radio är lika självklart som vattnet i kranen och tapeten på väggarna. Medborgarna tar det för givet. Samtidigt insåg vi att denna självklarhet gör att vi hela tiden behövde förklara tanken och idén bakom public service för nya generationer. Så tror jag även att det är med kollektivavtal. Vi tar för givet att det bara ska finnas där. Men det gör sig inte av sig självt. Långt ifrån alla inser kollektivavtalens roll och betydelse. Därför är det viktigt att uppmärksamma Kollektivavtalets dag

På svensk arbetsmarknad omfattas fler än 9 av 10 anställda av kollektivavtal och har därmed pension och försäkring via jobbet. Kollektivavtalad tjänstepension och försäkring innebär en trygghet och ett stöd för arbetsgivare och ger mer pengar i plånboken för anställda. Kollektivavtalad föräldralön ger en högre ersättning vid föräldraledighet. Stöd från en omställningsorganisation underlättar att hitta ett nytt jobb för den som blir uppsagd. Men kännedomen om att detta bygger på kollektavtal är låg. Och alla är inte medvetna om att Trygghetsöverenskommelsen, som trädde i kraft i oktober förra året, ger den som är kollektivavtalsansluten bättre villkor och förutsättningar för kompetensutveckling och omställning jämfört med den som inte är det.  

Trots kollektivavtalens många fördelar finns branscher och verksamheter som har låg täckningsgrad. En sådan bransch är techbranschen. Techbranschen har präglats av nybyggaranda och entreprenörskap, som skapat stora värden, men allt eftersom branschen mognar hinner verkligheten ikapp. I takt med att varslen ökar börjar allt fler fundera på hur deras anställningstrygghet ser ut. De chefer och ledare som nu måste hantera medarbetarnas oro behöver också tänka över sin egen trygghet. Kollektivavtal kan låta mossigt i en bransch som ligger i teknikens framkant och som formats av drivna individer, men ett kollektivavtal behöver inte vara en våt filt över en innovativ bransch. Tvärtom. Det ligger stora möjligheter för både medarbetare och chefer i att utveckla branschanpassade kollektivavtal. Kollektivavtalen måste hela tiden relatera till sin samtid. De behöver med jämn frekvens utvecklas och omförhandlas.  

Kollektivavtal har visat sig vara ett väl fungerande maktfördelningsinstrument som har skapat hög och lönsam produktivitet och goda arbetsvillkor för chefer och medarbetare. Detta är väl värt att hedra på denna Kollektivavtalets dag.  

 

Minimilöner – inget är säkert förrän EU-domstolen sagt sitt

Ledarna välkomnar det beskedet från arbetsmarknadsminister Eva Nordmark att regeringen kommer att rösta mot uppgörelsen om lagstadgade minimilöner i EU. Löner och arbetsvillkor ska inte bestämmas av politiker vare sig i Bryssel eller i Sveriges riksdag utan ska förhandlas fram mellan arbetsmarknadens parter via kollektivavtal. EU har andra, mycket angelägna frågor, att lägga sin kraft på. Inte minst har världen sett vilken enorm utrikes- och säkerhetspolitisk skillnad ett enat EU kan göra när det gäller sanktionerna mot Ryssland.

Avsikten med att lagstadga om minimilöner på EU-nivå är att säkerställa att alla arbetstagare i EU ska få minimilöner som ger en rimlig levnadsstandard, oavsett var i EU de arbetar. Den ambitionen är förstås mycket god och värd respekt. Men det är inte rimligt att tvinga sådan lagstiftning på länder som redan har väl fungerade system. Den svenska kollektivavtalsmodellen har bevisligen lett till bra lönenivåer, även för de lägst betalda.

Efter en lång process har alltså ministerrådet och EU-parlamentet förhandlat fram en uppgörelse om minimilöner som gick i mål natten till tisdag den 7 juni. Mot slutet av förhandlingarna fick Sverige igenom skrivningar om att undanta den svenska modellen från bestämmelserna. Enligt överenskommelsen innebär det att arbetsmarknadens parter även framöver ska ha ansvaret för lönebildningen i Sverige. Det är bra, men det är trots detta viktigt att Sverige röstar nej till direktivet. Av principiella skäl, så klart, men också för att det finns ytterligare ett mycket tungt vägande skäl till att vara emot detta. Det är nämligen varken EU-kommissionen, Ministerrådet eller EU-parlamentet som äger den slutgiltiga rätten till hur direktivet ska tolkas. Det gör EU-domstolen.

Risken att EU-domstolen kommer att fastslå att även Sverige måste ha en lagstiftad minimilön är inte noll. Före den så kallade Lavaldomen från 2007 trodde svenska fackföreningar att lagen gav dem rätt att ta till konfliktåtgärder för att höja lönen för utstationerade arbetare till de svenska kollektivavtalens nivåer. Men EU-domstolen gjorde den motsatta tolkningen och det är domstolens tolkning som gäller. Alltså spelade tidigare utfästelser från EU-kommissionen att sådana konflikter fortsatt skulle vara lagliga ingen roll. Alltså kan parterna inte vara säkra på vad som gäller innan EU-domstolen sagt sitt.

Det är som sagt mycket bra att Sveriges regering kommer att rösta nej till uppgörelsen, både av rent principiella skäl och det faktum att vi inte vet hur EU-domstolen skulle tolka direktivet om ett svenskt fall skulle hamna där. Inom ramen för arbetsmarknadens EU-råd har Ledarna drivit denna linje tillsammans med övriga fackförbund inom LO och PTK samt arbetsgivarorganisationer. Sveriges nej är dessvärre av mindre betydelse då ett tillräckligt stort antal EU-parlamentariker och EU-länder är för förslaget vilket talar för att det kommer att röstas igenom. Vi får nu med tydlighet hävda det undantag som förhandlats fram där arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen i Sverige.

 

Leve kollektivavtalets dag!

I skuggan av Ukrainakrisen och oron i världen så är det idag kollektivavtalets dag. I dryga 80 år har svensk arbetsmarknad reglerats genom kollektivavtal mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Ledarna har idag ett 80-tal kollektivavtal inom olika samhällssektorer. Kollektivavtalen är ett instrument för att olika intressen på arbetsmarknaden ska hitta en accepterad maktbalans och de visar på styrkan i att lösa konflikter vid förhandlingsbordet, inte genom stridsåtgärder. Genom det skapas en förutsägbar arbetsmarknad som ger företag, verksamheter och individer möjlighet att växa och nå goda resultat. Kollektivavtalen är grunden i den svenska modellen och på senare år har ibland kollektivavtalens legitimitet av vissa ifrågasatts. Det finns dock tydliga tecken som pekar i en annan riktning.

Parterna på svensk arbetsmarknad har genom den senaste trygghetsöverenskommelsen som slutits mellan PTK, Svenskt Näringsliv och LO visat att den svenska modellen levererar. Avtalet bottnar i en analys att på en snabbt föränderlig arbetsmarknad ligger tryggheten i att kunna ta nästa jobb som kommer, inte klamra sig fast i det jobb som försvinner. Den största tryggheten ligger i att vara anställningsbar därför ska vi ge utvidgade möjligheter för individen till studier och bygga ut omställningsorganisationen TRR. Trygghetsöverenskommelsen kommer ge chefer och medarbetare stora möjligheter att vidareutbilda sig mitt i livet med goda ekonomiska studiemöjligheter.

Allt är dock inte rosenskimrande. Vi kan se flera nya snabbt växande kunskapsföretag som inte tecknar kollektivavtal. Det blir många gånger ett smärtsamt uppvaknande när man som anställd upptäcker att det inte betalats in till pensionen i det kollektivavtalsreglerade ITP systemet på grund av avsaknad av kollektivavtal. Här har både fackförbund och arbetsgivarorganisationer ett påverkansarbete att bedriva för att få fler att ansluta sig till systemet.

När vi blickar in i framtiden är det också viktigt att påpeka att kollektivavtalen behöver vårdas, utvecklas och moderniseras för att möta en föränderlig arbetsmarknad. Det kan leda till att flera ansluter sig till en modell som fungerat väl och som behöver följa med sin tid för att fortsätta vara relevant för kommande generationer.

 

 

 

Kollektivavtal är fortfarande relevant

Idag är det kollektivavtalets dag. Vi som värnar den svenska modellen och en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad behöver vitalisera den drygt 80-åriga berättelsen och göra den begriplig och relevant för chefer, medarbetare, företag och politiker på en snabbt föränderlig arbetsmarknad. För den svenska modellen är långt ifrån en självklarhet för alla.

Jag har det senaste året mött svenska ministrar som vittnat om hur de, om och om igen i EU-sammanhang, får förklara den svenska modellen för politiker och tjänstemän. I många EU-länder finns en tradition att lagstifta om till exempel minimilöner, något som vi i Sverige reglerar genom kollektivavtal. Våra synsätt krockar. Inom ramen för den europeiska chefsorganisationen CEC European Managers, där Ledarna är medlemmar, är inte heller den svenska modellen en självklarhet för alla medlemsorganisationer.

Även i Sverige står allt för många branscher med såväl enkla som mer kvalificerade jobb utan kollektivavtal. Så vad göra? Idiotförklara de som inte fattar bättre? Knappast någon smart väg och inte särskilt framgångsrik. Nej, vi behöver peka på de stora fördelarna med kollektivavtal och samtidigt vara öppna för förnyelse och förändring av kollektivavtalens utformning.

Den här hösten har PTK, där Ledarna ingår, Svenskt Näringsliv, IF Metall och Kommunal slutit ett historiskt huvudavtal om trygghet, omställning och anställningsskydd. För Ledarna ligger anställningstryggheten i att du är anställningsbar. Det blir du igenom att få de bästa möjligheterna till utbildning och förkovran under hela ditt yrkesliv. Det här nya avtalet skapar de förutsättningarna. Det är ett modernt avtal som ger den anställde och företagen en möjlighet att med bevarad trygghet möta kraven på större flexibilitet på arbetsmarknaden.

Nationalekonomen Lars Calmfors påpekade i DN den 4 februari att individualistiska värderingar gör det svårare för facket att värva medlemmar, samtidigt som han noterar att Ledarna stadigt växer. Ledarna har individen i centrum. Vårt Ledaravtal utgår från individens behov och bidrag till verksamhetens utveckling. Ingen vill ses som bara som en del av ett kollektiv utan lika mycket, om inte mer, som en egen individ med individuell lön och villkor. Vi måste klara av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tillsammans skapa ett yttre ramverk som skapar en förutsägbarhet för företag och verksamheter men inom det ramverket måste vi öppna för större individuella lösningar.

Vi, och då menar jag alla som vill värna både den svenska modellen och samarbetet inom EU, måste på alla nivåer föra en diskussion med våra europeiska vänner om den svenska modellen. Men vi måste lika mycket lyssna och förstå de bevekelsegrunder som styr när EU vill lagstifta på arbetsmarknadens område.

Vi behöver bättre förstå de utmaningar som många europeiska länder brottas med när det kommer till villkoren på arbetsmarknaden. Allt för att vi ska vara proaktiva och utveckla den svenska modellen för att skapa de bästa förutsättningarna för medarbetare, chefer och företag i Europa.

Parterna på svensk arbetsmarknad har ett stort ansvar att utveckla kollektivavtalen. Vi kan aldrig tänka att vi är färdiga, det enda bestående är förändring.

 

 

 

PTK:s och Svenskt Näringslivs lösning är bra för Sverige 

Arbetsmarknaden är stadd i snabb förändring. Detta har blivit uppenbart för de flesta i dessa pandemitider. Utvecklingen visar att det behövs ett regelverk som både ger anställda trygghet och arbetsgivare möjligheter att anpassa och ställa om sin verksamhet. Den här balansen är viktig att upprätthålla, både för den enskilde och för samhället i stort.

Anställda ska vara skyddade från godtyckliga och osakliga uppsägningar och avskedanden. Det ska vara högt i tak på våra arbetsplatser och anställda ska kunna påtala eventuella brister i verksamheten eller arbetsmiljön utan att riskera sin anställning. Trygghet kan bidra till en sundare kultur på arbetsplatserna och därmed också skapa förutsättningar för bättre kvalitet i verksamheten.

Arbetsgivare har också berättigade behov av att kunna ställa om och anpassa verksamheten efter nya förutsättningar. I tider av snabb teknisk utveckling, global konkurrens och press på hållbar omställning är sammansättningen av olika kompetenser en helt central fråga för de flesta företag och organisationer.

När förändringens vindar blåser går det inte att stoppa huvudet i sanden och hoppas att allt ska återgå till något som gällde förut. För Ledarna – Sveriges chefsorganisation – är det självklart att vara med och påverka och ta ansvar. Och jag tror att vi alla måste inse att tryggheten på framtidens arbetsmarknad inte enbart kan ligga i en fast anställning. Möjligheten till omställning och kompetensutveckling, den ekonomiska tryggheten när man är arbetslös eller i utbildning samt förutsättningarna att snabbt hitta nytt jobb är lika viktiga för den enskildes trygghet. Dessa olika delar måste betraktas som en helhet som hänger ihop.

Det huvudavtal om trygghet, omställning och anställningsskydd som PTK (Ledarna ingår i PTK som ett av 25 medlemsförbund) och Svenskt Näringsliv sa ja till fredags är ett bra avtal för Sveriges chefer. Både för chefen i sitt yrkesutövande med att leda och fördela arbete och för chefen som anställd. I avtalet finns ett genomarbetat förslag om kompetensutveckling mitt i karriären. Det ges förutsättningar att studera med en fortsatt rimlig ekonomi.

De framförhandlade förändringarna i LAS är rimliga utifrån behovet av bättre möjligheter till kompetensutveckling, omställning och en flexiblare arbetsmarknad. Villkoren behöver förändras och utvecklas för att möta dagens och morgondagens behov på svensk arbetsmarknad. Sett ut Ledarnas perspektiv är det beklagligt att vi inte nådde ända fram till en gemensam lösning som alla parter kunde sluta upp bakom. Det hade varit ett välbehövligt styrkebesked för den svenska modellen.

Nu blir det inte så, men PTK:s ja till överenskommelsen ligger fast. Men villkoret för att den framförhandlade överenskommelsen ska gälla är att riksdagen genomför de lagändringar som avtalet omfattar.

Nu blir det upp till politiken att välja väg. Det finns inte finns någon väg mittemellan ensidig lagstiftning och parternas överenskommelse. Politiken har två olika alternativ; antingen PTK och Svenskt Näringslivs överenskommelse, eller ett annat val. Väljer de en annan väg så upphör överenskommelsen att gälla. Irene Wennemo, generaldirektör för Medlingsinstitutet, anser att regeringen bör staka ut en process framåt som bygger vidare på överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv. Ledarna delar hennes bedömning.

Under pandemin har uttrycket ”att vara en del av lösningen” använts ganska flitigt. Jag hoppas att innebörden av detta tränger in hos alla de parter som är avgörande för att den här frågan ska få sin lösning. Det vore bra för Sverige.

 

 

EU:s vägval viktiga för Sveriges chefer

Vi som vill utveckla och värna EU måste på allvar börja diskutera hur vägen framåt ser ut.

EU startade som ett fredsprojekt. Ett nytt världskrig på den europeiska kontinenten skulle omintetgöras genom att fläta samman ländernas intressen och öka rörligheten för människor och varor.

Idag ser vi att flera av de stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver lösas på global och inte nationell nivå. EU ska styras efter den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den nivå som är mest ändamålsenlig och samtidigt ska besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. Den här idén måste värnas i utvecklingen av EU. Min bedömning är att utvecklingen inom EU blir allt mer centralistisk, en utveckling som riskerar att fjärma den enskilda medborgaren allt mer från EU:s maktcentrum. EU behöver bli bättre på att beskriva varför en viss nivå är mest ändamålsenlig och i högre grad värna om att besluten tas så nära medborgarna som möjligt.

De senaste åren har EU genom den europeiska pelaren för sociala rättigheter tagit flera kliv in på frågor som rör arbetsmarknad, arbetsvillkor och sociala trygghetsfrågor.

Just nu pågår hanteringen av EU-kommissionens förslag om att införa reglerade minimilöner i EU. Den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har satt politisk prestige i att införa minimilöner och hon har ett inhemskt tryck från den sittande tyska regeringen. Förra veckan var sista veckan att lämna remissvar på förslaget.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är överens om att detta inte är ett bra förslag, det går inte i rätt riktning. Vårt motstånd handlar naturligtvis inte om att vi tycker att någon ska behöva jobba för låga löner som det inte går att leva på. Tvärtom, faktiskt. Vi anser att vi i Sverige har en bra modell som på ett effektivt sätt löser de problem som EU-kommissionen adresserar. Här förhandlar parterna löner och villkor via kollektivavtal. Det har resulterat i att endast 0,9 procent av löntagarna arbetar till löner som ligger under EU:s föreslagna minimilönenivå, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Och då handlar det huvudsakligen om ungdomar som jobbar tillfälligt eller under kortare perioder.

Denna framgångsrika modell hotas om EU-kommissionens förslag om att införa ett rättsligt bindande direktiv om minimilöner i alla medlemsstater går igenom. Det kan medföra att utländska företag i Sverige kan hävda att man följer EU:s lagstiftning om minimilöner och därför inte behöver följa framförhandlade kollektivavtal. Om det blir en tvist som hamnar i EU-domstolen är det inte givet att det framförhandlade kollektivavtalet vinner. Med stor sannolikhet vinner istället EU:s lagstiftning. Detta riskerar att slå undan benen på kollektivavtalsregleringen i Sverige, som den svenska modellen vilar på, samtidigt som det riskerar att pressa ner de lägsta lönerna. Tvärtemot det som EU-kommissionen säger sig vilja uppnå.

Utöver den oro vi känner för den svenska arbetsmarknadsmodellen finns det ytterligare en fara med den politiska utvecklingen inom EU. Om kommissionen tar för lite hänsyn till de nationella förhållandena, om de inte är lyhörda för opinionen i de olika medlemsländerna, om de inte värnar idén att besluten ska tas så nära medborgarna som möjligt, är det stor risk att de EU-negativa attityderna växer och att det kliver fram politiska ledare och partier som ser till att exploatera den här opinionen. Som Nigel Farage och Boris Johnson gjorde i Storbritannien.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 153 punkt 5, framgår tydligt att EU-kommissionen saknar rättsliga befogenheter att reglera frågor som rör lönebildning och löneförhållanden. Detta är en nationell angelägenhet.

Nu är det viktigare än någonsin att EU respekterar subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån, och högre politiska nivåer ska i enlighet med sina skyldigheter stödja lägre nivåer.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Vi behöver också en fortsatt förutsägbarhet på arbetsmarknaden som garanteras av den svenska modellen. Den får inte undermineras av EU.

 

Kollektivavtalets dag

Får jag mitt i coronatider påminna om att det idag är kollektivavtalets dag. Det är 82 år sedan Saltsjöbadsavtalet träffades, det första stora, övergripande kollektivavtalet på svensk arbetsmarknad. Vi har alltså genom kollektivavtal under mer än 80 år reglerat villkoren på svensk arbetsmarknad. Kollektivavtalen har fört arbetsgivare och fack till återkommande förhandlingar för att genom kollektivavtal balansera olika intressen och gemensamt utveckla svensk arbetsmarknad. Den här traditionen har lett till att fack och arbetsgivare har upparbetade relationer där man kan tala med varandra. Detta är inte minst viktigt i en extraordinär händelse som den vi befinner oss i nu. Det finns en gemensam förståelse av att jobb och sysselsättning måste värnas så långt det är möjligt. Genom att det finns etablerade kontaktytor och samarbetsformer blir startsträckan för att hitta gemensamma lösningar mycket kortare.

Kollektivavtalen har skapat en förutsägbarhet på svensk arbetsmarknad och en fredsplikt som lett till framgångsrika företag och verksamheter. Samtidigt som det finns möjligheter att ta hänsyn till de skillnader som finns i olika branscher och mellan olika individer. Genom kollektivavtalen har parterna reglerat systemet för hur löner och villkor bestäms. Kanske tänker du inte dagligdags på att din tjänstepension är kollektivavtalsreglerad. Kanske inte heller att kollektivavtalen ger dig möjlighet till stöd vid omställning, via Trygghetsrådet och andra omställningsorganisationer, om det blir aktuellt. Kanske är det lite som vattnet i kranen, vi tar det för givet. Den här modellen vill parterna värna. Det är därför fack och arbetsgivare i Sverige inte vill att EU ska lagstifta om europeiska minimilöner för då bryts en väl fungerande modell för reglering av löner och villkor. Vår modell har lett till drägliga löner för det absoluta flertalet.

Vi ska samtidigt inte blunda för de utmaningar som kollektivavtalsmodellen står inför. Allt fler arbetar inom sektorer som saknar kollektivavtal särskilt bland nya företag som växer fram inom gig-ekonomin. Vi som värnar kollektivavtalsmodellen måste våga tänka nytt. Vi måste förstå att kollektivavtalen måste anpassas mer till olika individers behov och önskemål. Ledarna var det första fackförbundet som förhandlade fram sifferlösa avtal i början 90-talet. Vi menar att lön ska sättas utifrån individens bidrag till verksamhetens utveckling och resultat och utgå från verksamhetens förutsättningar. Vi tror på den individuella löneprocessen. Lika aktuellt idag som då. Men vad blir 20-talets modernisering av kollektivavtalen?

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserade i agenda den 24 februari att hon vill bjuda in parterna till samtal om hur man kan inlemma gig-ekonomin i den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ledarna vill delta i det samtalet för att skapa moderniserade kollektivavtal som kan balansera framtidens olika behov hos arbetsgivare och arbetstagare. Ledarna har en god tradition av att ligga i framkant när det gäller att utveckla kollektivavtalen och deras funktion. Kollektivavtalsmodellen lever och är ytterst viktig, så viktig att den också måste utvecklas för framtida behov.

Varför slå sönder något som fungerar väl?

Ursula Von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, vill under sina första 100 dagar vid makten lagstifta om minimilöner i EU:s alla medlemsstater. Tanken är att minimilönen ska ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar”. Intentionerna är svåra att motsätta sig men förslaget är ett tydligt hot mot den svenska modellen, där självständiga parter på svensk arbetsmarknad sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i drygt 80 år. Den har skapat en stor förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner.

EU:s ambitioner på arbetsmarknadsområdet har intensifierats under senare år. Den svenska regeringen var värd för ett informellt EU-toppmöte om den sociala pelaren, i Göteborg hösten 2017. 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard skrevs under. Redan då hördes flera kritiska röster att detta skulle kunna skada den svenska kollektivavtalsregleringen. Regeringen menade då att så inte var fallet.

Det förslag som von der Leyen nu vill driva innebär att EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater. Våra lägsta löner i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minmilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Problemen uppstår i framtiden om utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Då kan frågan hamna i EU-domstolen och där ska EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal. Utgången av den prövningen är på intet sätt given, men det här kan komma att snedvrida konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige. Om detta sker riskerar den svenska modellen att helt slås sönder.

EU behöver utvecklas och samarbetet inom olika områden behöver fördjupas. Det innebär dock inte att EU ska rasera väl fungerande system som på den svenska partsmodellen, som redan löst det problem som EU vill lösa – i det här fallet för låga minimilöner.

Parterna ser med stor oro på utvecklingen. För ett år sedan bildades arbetsmarknadens EU-råd som består av PTK, LO och Svenskt Näringsliv. Rådet har skapats med utgångspunkten att parterna på svensk arbetsmarknad har ett gemensamt intresse av att förklara, opinionsbilda och försvara den svenska modellen gentemot EU. I en debattartikel argumenterar rådet mot förslaget om minimilöner.

 

Andreas Miller

Facklig förnyelse visar vägen på arbetsmarknaden

I dagarna meddelade förbundsstyrelserna i Jusek och Civilekonomerna att de beslutat verka för att bilda ett nytt fackförbund som är tänkt att organisera de båda Saco-förbundens medlemskategorier. Samtidigt öppnar Transport för geografiska medlemskap, så att man kan byta jobb och bransch utan behöva söka upp ett nytt fack. Det är spännande exempel på nytänkande bland arbetsmarknadens parter som behövs för att möta det föränderliga arbetslivet.

Rapport om arbetsmarknadsdialogen

I veckan arrangerade Ledarna ett seminarium kring den rapport som en fristående arbetsgrupp tagit fram, om framtiden för arbetsmarknadsdialogen och den svenska modellen. Jag konstaterade då att vi som fackförbund står inför utmaningen att förnya oss eller tappa i legitimitet och till slut riskerar att dö. Den fackliga organisationsgraden varierar i dag påtagligt mellan olika branscher och sektorer, och det finns skäl att hålla ögonen på hur utvecklingen sker i inte minst nya branscher.

I rapporten från arbetsgruppen framförs en rad olika idéer – uttryckt som ”vägar att gå” – för hur såväl arbetstagar- som arbetsgivarorganisationer kan och bör utvecklas. Jag tror att alla partsorganisationer måste utveckla struktur, arbetssätt och erbjudande för att bättre motsvara krav och önskemål från potentiella medlemmar. Ledarna jobbar mycket med individuell anpassning vad gäller innehåll och tjänster. Ledarna och de andra parterna behöver i högre grad än i dag utgå ifrån hela arbetsmarknaden, inklusive de som jobbar som egenföretagare, egenanställda eller via plattformsföretag. Parterna måste gemensamt resonera och avtala om hur dessa kan organiseras fackligt, omfattas av kollektivavtal och tillhörande trygghetssystem.

Mot den bakgrunden är såväl Jusek och Civilekonomernas diskussion om samgående, som Transports de facto utmanande av de fackliga gränsdragningsöverenskommelserna, modiga steg.

Kollektivavtalen behöver moderniseras

Jag välkomnar Civilekonomernas debattinlägg på DN debatt idag om behov av modernare kollektivavtal. Den snabba digitala förändringstakten i arbetslivet skapar nya och många gånger mer komplexa arbetsuppgifter. Det behövs nya flexibla lösningar som både är bra för arbetstagare och arbetsgivare. Det är en utmaning som fackförbund och arbetsgivare måste klara av att hantera genom att tänka nytt och våga modernisera kollektivavtalen.

Jag kan konstatera att flera av de moderniseringsförslag av kollektivavtalen som Civilekonomerna föreslår är förslag som Ledarna drivit under flera år och som återfinns i vårt Ledaravtal. Vi utgår från individen och menar att det behövs individuella avtal där hänsyn kan tas till olika behov hos både individ och företag. Civilekonomerna vill skärpa lönebildningsprocessen. Vi delar den uppfattningen. Ledaravtalet beskriver en fullt utvecklad löneprocess där lönesamtalet är en viktig del men där det också måste finnas ett pågående samtal mellan chef och medarbetare under året. Löneutvecklingen ska tydligt vara kopplad till individens prestation, måluppfyllelse och resultat. Lika viktigt är individens möjlighet till kompetensutveckling. Arbetsmarknadens snabba förändringstakt gör den egna kompetensutvecklingen till kanske den viktigaste inkomstförsäkringen för individen.

När vi talar om förnyelse av kollektivavtalen måste vi också tala om Ledarskapets betydelse och värde. Vi inom Ledarna har länge talat om det Hållbara Ledarskapet. Det är ett ledarskap där chefen får rätt förutsättningar vad avser mandat och resurser för att utföra sitt jobb. Ett chefs och ledarskap som har fokus på att hitta balansen mellan resultat, arbetets omfattning och fritid för både sig själv och medarbetarna. I en framtid så blir detta allt viktigare och ställer högre krav på framtidens chefer och därmed behöver ledarskapets värde uppvärderas.

Ledarna har sedan ett år tillbaka tillsatt en fristående arbetsgrupp under namnet Arbetsmarknadsdialog för framtiden. Arbetsgruppens resultat kommer efter sommaren presenteras och vi kommer bjuda in parterna på arbetsmarknaden och intresserade till ett fortsatt samtal. Framtiden är här och den förväntar sig av oss aktörer på arbetsmarknaden att vi vågar tänka nytt för att vara angelägna och relevanta för både gamla och nya medlemmar.