Inlägg

Finnes: Väldigt många kompetenta kvinnor

“Det finns inga kvinnor.” Vi har hört det till leda. Nu senast från Sveriges Ingenjörer som inför sitt jubileumsseminarium inte kunde vaska fram en enda talare som var ingenjör och kvinna. Inte ens när de fick en lista på 100 kvinnor varav många innehar toppositioner i samhället tog de in en i programmet. Och vet ni vad som hände då? Jo, moderatorn, Tomas Frostberg på Sydsvenskan, hoppade av. För han har i en krönika tidigare i år ”lovat att aldrig mer moderera arrangemang där panelsammansättningen helt saknar jämställdhetsfokus.” Och sedan skrev han den här krönikan.

Det här är ju faktiskt en väldigt enkel sak att göra. Att inte tacka ja till uppdrag där homosocialitet, ryggdunk och förlegade idéer om kompetens får styra fritt. Tomas Frostberg har fattat att riktig förändring bara sker om man ändrar sitt beteende. Det räcker inte att prata. Man måste göra.

Klara Adolphson

Hjärnsläpp i Göteborg!

Björn, Gunnar, Måns och Bengt. Trevliga namn på trevliga män som ska bygga staden Göteborg under kommande år. Vem ska de bygga för? Får också Fatima, Pentti, Linda, Hassan och Oscar plats där?

I  Göteborg bygger  man upp en helt ny enhet för att hantera tillväxt och utveckling i rikets andra stad. Det är ett unikt tillfälle att tänka fritt och modigt och skapa en avdelning som åtminstone i någon mån speglar det samhälle man ska planera för. Ändå faller man i fällan att rekrytera fyra medelålders svenska män, som alla härstammar från Göteborg och alla är utbildade på Chalmers. En av dem har visserligen den djärva meriten att för tillfället arbeta i Eskilstuna, men längre än så sträcker sig inte modet. 

Som vanligt hävdar den som rekryterat att det handlar om kompetens och att att få kvinnor sökt. Låter egendomligt i mina öron eftersom det sedan många år finns en stor kvinnodominans bland arkitekter och planarkitekter på det kommunala området. Nej, jag tror helt enkelt att det är den gamla lika-söker-lika principen som slagit till.

Man kan också ställa sig frågan i vilken buske Göteborgs HR-avdelning valt att stoppa huvudet denna gången? Staden som på hemsidan stolt proklamerar att man “försöker integrera jämställdhets och mångfaldsfrågorna i alla verksamheter.”

Mångfald i ledningsfunktioner har ett alldeles eget värde. Genom att bredda kompetensen får vi en kreativ och innovativ miljö med god chans till ett helhetstänkande. Men därutöver har politiskt styrda verksamheter ett särskilt ansvar att leva upp till de värderingar som är grundläggande i vårt samhälle. Det går inte att försvara att en grupp med så stort inflytande över medborgarnas framtid består av människor av samma kön, samma ålder och samma ursprung. Det är helt enkelt omodernt, gubbigt och farligt!

Och som Göteborgare skäms jag.

Slut på chefer i Machofabriken

I dagens SvD beskrivs en ny metod för att arbeta med jämställdhetsfrågor i skolan. Metoden kallas machofabriken och handlar om  hur sociala normer för manlighet kan ifrågasättas och förändras.

Tidningen har varit på besök i en nia i en skola i Gnesta och på en bild syns en papplåda vars utsida är täckt av klisterlappar med olika saker som förknippas med manlighet. Bland ganska vanliga begrepp som “stor”, “mod” och “ishockey”  ser jag ett ord som ger mig rysningar. Det står “chef” med stora bokstäver på macholådan.

I diskussioner om jämställdhet och mångfald bland chefer kliver det alltid fram några optimister och säger att det där problemet kommer att växa bort. Unga män och kvinnor kommer att se annorlunda på saken och i takt med att tjejer utbildar sig alltmer kommer de också satsa på chefskarriärer. Och kvotering till bolagsstyrelser behövs inte heller, det är bara att se tiden an.

Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Det är en välkänd tes i barnuppfostran som stämmer bra med verkligheten. Unga människor i nionde klass ser sig omkring i samhället och konstaterar att en chef, det är oftast en man. Och hög chef, det är nästan alltid en gubbe. Därför kommer inte problemet försvinna av sig självt.

Kvinnor har skaffat sig utbildning på samma nivå som männen i trettio år och numera gått om männen i examina och betygsnivå. Lagstiftning kring föräldraskap ger i teorin båda föräldrar samma möjlighet att vara hemma med barn och därmed få samma  avbräck i karriären. Men genusfördelningen bland Sveriges chefer står stampar på samma plats.

Orsaken är precis det som artikeln om Machofabriken sätter fingret på: Våra sociala normer och föreställningar kring kön och kring chefer.

Vi kan inte vänta på att niondeklassarna i Gnesta blir vuxna maktfaktorer, vi måste ändra normerna här och nu. Begreppet chef hör inte hemma i macholådan utan i människolådan!

Har det politiska ledarskapet något kön?

I måndags var jag och lyssnade på en debatt här i Visby som anordnades av talesmannens referensgrupp för jämställdhet. Det man debatterade var huruvida valet av partiledare är en fråga om kön.

Statsvetaren Jenny Madestam, en imponerande politisk kommentator, samtalade med de två f.d. partiledarna Ingvar Carlsson och Lars Leijonborg samt chefen för Utbildningsradion Erik Fichtelius.

Madestam lyfte hur hon i sin forskning ser att partiledaridealet påverkas starkt av en manlig norm. Hon gjorde många bra poänger och pekade bland annat på hur det inom Socialdemokraterna ställs paradoxala förväntningar på partiledaren. Man ska både vara lyssnande, följande och demokratisk och samtidigt kunna peka med hela handen. Kompetenser som traditionellt tillskrivs kvinnor respektive män och som får konsekvenser när vi ska bedöma partiledarens insats.

När det stormade som mest i höstas kring Socialdemokraternas val av ny partiledare blev jag av Aftonbladet ombedd att skriva en debattartikel utifrån min roll som ledarskaps- och jämställdhetsexpert. Jag kommenterade också partiledarvalet i Godmorgon, världen i P1. Den analys jag då gjorde ligger mycket nära Jenny Madestams.

Kärnan handlar om att vi måste fundera tre varv till på hur vi bemöter de kvinnor som väljer att kliva fram och bli partiledare. Bedömer vi kvinnors ledarskap på samma sätt som vi bedömer mäns ledarskap? Låter vi kvinnor visa att de vill ha makt och låter vi kvinnor konkurrera på samma villkor som män?

Tack och lov hade Jenny Madestam och många i publiken redan funderat de där tre varven. Tyvärr, måste man dock konstatera, så var Madestam i tanken därmed ljusår före de tre herrar hon debatterade med. Och de märkte inget. 

“Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent”

En tydlig trend de senaste åren har varit det näst intill ohälsosamma konsumerandet, för att inte säga knarkandet, av tv-serieboxar. Jag gör det. Och jag känner många andra som gör det.

Man ser två avsnitt när barnen somnat, gör tjugo armhävningar, och så ger man sig själv tillåtelse att se ett avsnitt till innan man går och lägger sig.

Jag har först och främst knarkat Mad Men. Helt uppslukad har jag följt huvudpersonen Donald Draper från och till jobbet som creative director på Madison Avenue. Mad Men har allt. Iallafall om man som jag är intresserad av hur vi gör kön, ledarskap och innovationer i organisationer.

Jag förundras över hur denna skildring av en reklambyrå på Madison Avenue i New York på 60-talet kan påminna så mycket om dagens organisationer. Visst finns det stora skillnader, i alla fall på ytan. Det röks och dricks friskt på kontoret, racismen och sexismen är helt explicit, kvinnor och män hålls i princip helt åtskilda vad gäller roll och position, hemmafrun lever och frodas (eller i alla fall bilden av henne).

Ledarskapet representeras av medelålders, vita, heterosexuella män med en maktfullkomlig och cynisk syn på sin roll. Roger Sterling, en av delägarna, klämmer ur sig ett typiskt Mad Men citat när han får i uppgift att berätta att företaget har gått i konkurs: ”Well, I gotta go learn a bunch of people’s names before I fire them.”

Det är lätt att tänka att vi har kommit så mycket längre.

Jenny Lanz, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, har gjort en analys av Mad Men på sin blogg. Där citerar hon den amerikanska sociologen Ervin Goffman som hade sin glansperiod just under tiden som serien utspelar sig:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman, Presentation of Self in Everyday life, 1959, s. 47)

Jag tolkar det här citatet som att bilden av chefen är viktigare för identitetsskapandet än det som chefen faktiskt gör. ”Jag ser ut som en chef, alltså är jag en chef. Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent.”

Mina tankar går till dagens mansdominerade styrelser och ledningsgrupper och bilden vi har av att den kompetens de sitter på är fullständigt oersättlig och ouppnåelig. Är den verkligen det?

Det skapas utan tvivel ett moment 22 när de som sitter på makten också har tolkningsföreträde att definiera vad som är kompetens och vem som är kompetent nog att tilldelas makt.

Mad Men gör det tydligt att vi är i ett akut behov av att rucka på den här världsordningen som dröjer sig kvar likt gammal inpyrd cigarettrök.

Och jag håller absolut med Donald Draper när han säger “If you don’t like what’s being said, change the conversation.” Men man får inte glömma att det också krävs makt att ändra en konversation.

PS. Om du bara ska ha med dig en ledarskapsbok på semestern, låt det bli Mad Men-boxen. (Ja, jag vet att det inte är en bok.)

Klara Adolphson

Den där förhandlingen över köksbordet

”Jag vill bli chef och göra karriär och min arbetsplats stöttar mig till 100 procent. Problemet är att min man inte vill vara föräldraledig med våra barn. Vad ska jag göra?”

Den här frågan fick jag rakt upp och ned på ett fullsatt seminarium för topptalanger i näringslivet för en tid sedan.

För fem år sedan, när vi drog igång listan över Framtidens kvinnliga ledare så fanns inte diskussionen om föräldraskap och chefskap på samma sätt som den gör idag. Det var en icke-fråga. Man såg inte föräldraskap som något som hade med yrkeslivet att göra. Nu vet vi att det är en nyckelfråga för om unga personer ska tacka ja till karriär och chefskap.

Den förhandling som sker över köksbordet hemma påverkar och påverkas av jämställdheten på arbetsplatserna. Om du har en chef som stöttar dig att dela föräldraskapet lika med din partner är chansen betydligt större att förhandlingen landar jämställt. Lika stor betydelse har partnerns stöd för karriären.

I DN tar man idag upp frågan om delat ansvar för barnen. Ett citat: ”Som pappa måste man hävda sin rätt att vara föräldraledig, men många vågar inte riktigt eftersom det finns så mycket krafter som drar åt andra hållet.” Att bryta normer på det här området är en ständig kamp. Jämställda relationer är mer konfliktfyllda, men så håller de också längre, visar studier.

Framtidens kvinnliga ledare har många framgångsfaktorer gemensamt. En av dem är att de som har barn (ungefär hälften) delar föräldraledigheten jämställt med sin partner. 42,9 procent uppger att de delat lika. (Motsvarande siffra bland vanliga kvinnliga chefer är 16 procent. )

När jag fick resultatet av årets enkät blev jag först lite besviken, den här siffran hade nämligen gått ned sedan förra året då den låg på 43,9 procent. Men så gled jag med blicken längre ner i tabellen och såg att andelen som uppger att deras partner har tagit ut flest dagar har ökat från förra året, från 9,4 procent till 14,3 procent. Bingo! Det hade gått ned för att andelen partners som tar flest dagar hade ökat.

Vad tycker ni att jag skulle ha svarat den unga kvinnan som desperat försökte få sin man att släppa taget om jobbet så pass mycket att hon också kunde få gå ut och ta ansvar och finnas till på arbetsmarknaden på samma villkor som han?

Kanske som Lars Einar Engström, författare till ”En sexists bekännelser” gjorde i dansk tv för något år sedan: ”Om du har en chef som inte stöttar, byt. Om du har en partner som inte stöttar, byt.”

Klara Adolphson

Jag ville bara påminna er

“Vi ser påtagliga strukturella problem som innebär att kvinnor har mindre makt, tjänar mindre, äger mindre och alla konsekvenser som följer därav”.

Kommer ni ihåg vem det var som sa det här?

Det var moderaternas dåvarande partisekreterare Per Schlingmann som sa det till Ekot i januari 2010 apropå att M:s syn på jämställdhet hade förändrats och att partiet, om man inte kom till rätta med könsfördelningen i börsbolagens styrelser, kunde tänka sig lagstadgad kvotering till 2014.

Vi var många som hoppade till av förvåning och glädje när det här historiska uttalandet kom. Det var början på en nyttig avpolitisering av kvoteringsfrågan och gjorde tydligt att kvotering ju inte är speciellt värdeladdat, utan bara ett redskap för förändring. Det skrev Annika Elias och jag en debattartikel om ihop med Camilla Wagner och ett gäng näringslivstoppar efter Almedalsveckan förra året.

Jag ville bara bara påminna er.

Okej då, jag kanske också nämner Schlingman-uttalandet lite på grund av den här artikeln och Sverker Martin-Löfs uttalanden i Svd idag.

Ibland måste man liksom först bjuda på något hopfullt, smart och tänkvärt för att läsaren sen ska orka ta till sig något som känns hopplöst, förlegat och mossigt.

Klara Adolphson

Vi har hört dem förut…

 …argumenten för och emot en kvoteringslagstiftning för börsbolagens styrelse.

Därför tänker jag inte bemöta Isabella Jernbecks debattartikel i lördagens upplaga av DI med att radda upp det som jag anser vara goda skäl för att vi måste inkludera hela den kompetenta mängden medborgare i styrning och ledning av näringslivet istället för bara halva.

Utan istället nöja mig med några enkla, logiska påståenden:

Man behöver kompetens för att arbeta i styrelser och på chefspositioner i företag. Kompetensen består av utbildning, erfarenhet och personliga kvalifikationer.

Män och kvinnor i Sverige har sedan minst 30 år tillbaka haft lika hög utbildningsnivå och i stort sett samma förvärvsfrekvens. Därtill kommer under senare år en rad extra insatser för kvinnor som t.ex. regeringens satsning “Styrelsekraft” för att undanröja den sista möjliga invändningen  mot kvinnors förmåga.

Om man trots detta accepterar att styrelserna i bolagen består av 74 % män, VD:arna av 95% män och likartade resultat för de andra höga posterna i näringslivet så måste detta bero på

1 Man anser att kvinnorna är dummare

eller

2 Det finns ett motstånd mot att välja de bästa individerna p.g.a. genus.

Jag vet vilket alternativ jag väljer men vad väljer du?

Jag blir faktiskt helt fnissig

På tisdag är det dags för den femte upplagan av galan Framtidens kvinnliga ledare. Det är lika spännande i år att se listan växa fram och att planera galan. Just nu är det härligt hektiskt för att få allt att klaffa.

Lika länge som Framtidens kvinnliga ledare har funnits så har vi på Ledarna haft som mål att få chefer att leda jämställt och att göra den svenska chefsmarknaden mer jämställd. För att lyckas med det och inte duka under på vägen så har vi haft som strategi att hitta hävstångseffekter, dvs att med rätt så begränsade resurser få till så stor förändring som möjligt på jämställdhetsområdet.

En sådan hävstångseffekt är att vända upp och ned på bilden av vem som är kompetent nog att bli chef. Och det är en av anledningarna till att vi gör Framtidens Kvinnliga Ledare ihop med Shortcut. För att visa på att en kompetent ledare inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Chefsbarometern 2011 visar att 8 av 10 chefer har en överordnad chef som är man. Det kan ju vara en av anledningarna till att vi fortfarande har så svårt att föreställa oss kvinnor i rollen som toppchefer.

Christina Franzén har sagt att det finns två sätt att förstå bristen på jämställdhet: Antingen tänker man att det beror på att det inte finns kompetenta kvinnor. Eller så tänker man att de kompetenta kvinnor som finns inte släpps fram.

För oss i juryn till Framtidens kvinnliga ledare som under fem års tid har suttit med de här enorma buntarna med cv:s som är så häftiga att man får gåshud och akut prestationsångest är det totalt far out att tänka att det inte skulle finnas tillräckligt kompetenta kvinnor. Jag blir faktiskt helt fnissig av hur galet det är att tänka så. Ändå möter jag dagligen personer som tror att mansdominansen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor. Det är verkligen två världar och två uppfattningar om vad kompetens egentligen är som krockar.

Det är bara att inse att kompetens inte kommer i samma förpackning som tidigare. Vi kanske inte ens kommer att känna igen den när den kommer in genom dörren.

Därför är det så viktigt att synliggöra unga kvinnors kompetens. Man förstår ju inte förrän man har stått där på FKL-galan och sett de här unga kompetenta kvinnorna fullkomligt välla in på scenen hur det ligger till. Att de finns. Det är därför vi gör Framtidens kvinnliga ledare-listan. För att den behövs.

Landet annorlunda

Det räcker med några dagar utomlands för att man ska se med lätt förundrade ögon på vissa företeelser i det svenska samhället. Som t.ex att vi tycker att det är helt ok att en liten minoritet bestämmer över majoriteten. Även om vi låtsas något helt annat.

Det jag närmast syftar på är att Sveriges Byggindustrier (BI) valt en ny styrelse, bestående av idel svenska medelålders män, en grupp i stark minoritet i Sveriges befolkning. Denna lilla grupp anses sitta inne med sanningen om svenska folkets behov och önskemål om bostäder och andra lokaler. 12 vänliga män, varav två Anders och två Mats, ska förverkliga visionen om ett “Hållbart samhällsbygge i världsklass” för oss alla.

Och tro inte att det har saknats andra kandidater, nej två gånger rad har det nominerats kompetenta kvinnor till styrelsen som kunnat komplettera grabbgänget i åtminstone ett avseende. I en artikel i SvD berättar Jessica Löfström om sitt arbete för att påverka valberedningen. Men man väljer att markera att byggnation är en samhällsfråga som bäst sköts av män.

Bygg branschen har stora problem med att rekrytera chefer. Man har också stora problem med arbetsplatskulturen, etik och kriminalitet o form av svartjobb. Sådana problem frodas i slutna homogena grupper, tajta nätverk där alla så småningom är beroende av varandra.

Det är svårt att ta klagomålen på allvar. Hur kan man tro att duktiga kvinnor eller människor med annan etnisk bakgrund skulle vilja satsa på en chefskarriär inom byggvärlden, när arbetsgivarorganisationen så tydligt visar något annat.

I toppen är det bara Anders eller Mats som duger!