Inlägg

Det finns hopp!

“Frågan om jämställdhet och mångfald är inget som hanteras en gång i månaden, det ska finnas med i varje moment. För mig är det en fråga om lönsamhet och affärsnytta.”

Orden, som jag ska sätta upp på mitt kylskåp till uppmuntran och stöd en dålig jämställdhetsdag, är Håkan Buskhes.

Håkan Bushke är ny vd för den manliga bastionen Saab, försvarsgrenen och yttrandet fälls i en intervju i Veckans Affärer. Just så måste företag och förvaltningar lära sig att se på frågan om mångfald och jämställdhet, som en grundläggande förutsättning för verksamhetens konkurrenskraft och utveckling!

Fel recept Schyman!

Gudrun Schyman efterlyser initiativ för att rättställa de strukturella löneskillnaderna mellan mäns och kvinnors arbete. Det deklarerar hon ånyo i en artikel i Sydsvenska Dagbladet på måndagen. Även Eva Nordmark, ordförande för SKTF och Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, framhåller detta som ett stort problem, och vill att regeringen ska ta sig an frågan. Schymans recept är, som vi vet sedan tidigare, jämställdhetsfonder som byggs upp med bidrag både från staten och företagen och sedan används för att utjämna löneskillnaderna mellan branscherna.

Det är lätt att känna sympati för deras åsikter. Jag har tillbringat mitt yrkesliv som chef inom en kvinnodominerad servicebransch och jag har många gånger känt ilska och vanmakt över att allt hårt arbete inte gett någon utdelning i plånboken så länge jag blivit min bransch trogen. Att kvinnor och män tjänar olika är en orättvisa som är svår att överse med i Sverige år 2010.

Men även om patienten är sjuk så är receptet fel!

Gudrun Schyman vill undanta arbetsmarknaden från det samhällssystem vi har i Sverige, nämligen att alla samhällets aktiviteter sker på en marknad med fri konkurrens. Så länge det finns kvinnor (och män) med tillräcklig kompetens som är beredda att arbeta som sjuksköterskor, förskollärare eller köksbiträden för den lön som erbjuds, så länge kommer lönen ligga där. Den dagen det blir varaktig brist på arbetskraft kommer lönen att stiga.

Konkurrens mellan alternativa arbetsgivare kommer lösa en del, men inte hela problemet.

Grundproblemet är den segregerade arbetsmarknaden, att män och kvinnor i så hög utsträckning väljer att utbilda sig och arbeta inom olika branscher, utan andra orsaker än tradition och fördomar. Därför måste vi sätta in all kraft på att få barn och unga människor att tidigt i livet välj yrkesbana efter egna förutsättningar och egen lust och inte efter några ”unkna fördomar från 1950-talet”.

Men det finns ytterligare problem med Gudrun Schymans ordination.

Lön är inte en kollektiv fråga! Lön handlar om att du som individ ska få betalt för det bidrag som du lämnar till verksamhetens utveckling och lönsamhet. Lön ska inte bestämmas över huvudet på individen, vare sig det handlar om centrala avtal med lönepotter och individgarantier mellan fack och arbetsgivare eller statliga ingripanden.

Jag förstår fullt ut den vrede som anas bakom dessa initiativ. Men lösningen ligger inte i planekonomiska åtgärder eller politiska ingripanden på en fri arbetsmarknad. Lösningen ligger i att stärka unga människors möjligheter att göra fria yrkesval och att därtill etablera en lönemodell som gör lön till något begripligt och rationellt för individen!

Drömmen om hemmafrulivet

Jag har haft ett mantra sedan höstterminen drog igång. Hela vägen till dagis, på den fullsmockade tunnelbanan, genom jobbdagen och hem igen har jag muttrat: ”jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru, jag vill bli hemmafru”. Jag vet att jag inte är ensam. Många, inte minst chefer, drömmer om ett annat liv där man inte behöver slitas mellan ansvaret i yrkeslivet och ansvaret i privatlivet.

Man drömmer kanske om att köpa en hälsingegård och starta ett surdegsbrödsbageri. Måla en tavla. Skriva en bok. Utveckla kursverksamhet på hälsingegården. Plötsligt är drömmen ett heltidsjobb. Man har blivit chef igen och är tillbaka i livspusslandet.

Men så finns det de som hoppar av på riktigt. Som verkligen blir hemmafruar. Svd har just nu en artikelserie om fenomenet och trenden med hemmafruar. Och det blir så tydligt att kvinnors inträde på arbetsmarknaden inte har följts av mäns inträde i hemmet. Vi kan ha hur mycket Rut-avdrag och Linas matkassar som helst. Men så länge det fortfarande är kvinnorna som är familjens projektledare och håller koll på barnens klädstorlekar och svärmors födelsedagar så kommer jämställdhetsekvationen inte att gå ihop.

Runt millennieskiftet hade vi en våg av utbrända unga yrkeskvinnor. Nu har de här kvinnorna blivit mammor och chefer och drömmer om att bli hemmafruar. Är det ett fritt val? Eller tecken på något annat? Konkret nu alla politiker, exakt vad ska vi göra för att behålla kvinnors kompetens på arbetsmarknaden och inte slarva bort den i något hemmafruprojekt?

Innovation kräver kvotering

”Vi har inte tid att flamsa och tramsa, vi behöver se lite resultat här.” Det är lätt att få panik när man inte se ljuset i brainstormstunneln. Vi känner oss mer seriösa om vi har kontroll över anletsdragen.
Men faktum är att 1500 företagsledare menar att kreativitet är den i särklass viktigaste ledarskapskompetensen. Detta i en undersökning gjord av IBM som presenterades för några månader sedan. Kreativitet kommer i undersökningen långt före både integritet och globalt tänkande.

Professionalitet behöver omdefinieras. Hela vårt existensberättigande i västvärlden beror ju på hur pass spjutspetsiga och innovativa vi är. Vi har inga andra möjligheter att konkurrera på den globala marknaden. Det har de här företagsledarna världen över fattat. Otroligt märkligt då att svenska styrelser fortfarande domineras av vita, heterosexuella, medelålders män. Hur kreativa, transparenta och nytänkande kan de bli? Om innovation och tillväxt är målen så är kvotering medlet.

Vi är fast i bilden av att vi är världens mest jämställda land. Det verkar bara tyvärr vara så att vi är på väg att bli omsprungna. Norge, Nederländerna, Spanien och Island har redan infört kvotering. I Frankrike ska ett förslag som är bra mycket tydligare än Norges snart passera senaten. Sarkozy vill att varje beslut som tas i en icke könsneutral styrelse ska ogiltigförklaras.

Idag talade Marit Hoel, CEO på Center for Corporate University i Norge, på Ledarnas värderingsdebatt om jämställt ledarskap i Almedalen. Hon menar att innovation skapas när företagen på allvar tar sitt sociala ansvar. Genom att låta börsbolagens styrelser få fungera som slutna manliga rum för ett fåtal utvalda tar vi en enorm risk. Om vi inte öppnar upp för kompetens och nytänk i styrelserna hamnar vi ohjälpligt på efterkälken.

Ljuset kommer från staten!

Staliga myndigheter och verk är en sektor av arbetsmarknaden som redan befinner sig mitt i de stora pensionsavgångarna som är på väg att rulla in över Sverige. Många som lämnar är chefer. De tar med sig erfarenhet och kompetens från många års arbete, men lämnar samtidigt plats för ett nytt ledarskap.

I dagens SvD skriver Cecilia Axelsson i sin krönika om en rapport från Arbetsgivarverket som stolt deklarerar att andelen kvinnliga chefer ökat från 20% till 40% på några år.

Rekrytera på kompetens

Staten är att gratulera! Man har valt att ta chansen att rekrytera på kompetens när tomma chefsstolar ska fyllas av nya krafter.

Dessutom har man gjort upp med gamla genusrelaterade löneskillnader och utplånat lönegapet som tidigare fanns mellan män och kvinnor som var chefer.

Varför lyckas nu staten med något som näringslivet har så svårt med, där andelen kvinnor i chefsuppdrag fortfarande bara är strax över 20%?

Det politiska trycket

Ett skäl är det politiska trycket. I ett land där jämställdhet är den officiella statsideologin är det till sist omöjligt att inte staten som arbetsgivare tar ansvar och städar upp på hemmaplan. Nu är man på god väg.

Formell kompetens

Ett annat, och kanske till och med starkare skäl är att formell kompetens, det vill säga utbildning och formaliserad kunskap, alltid värderats högre inom offentlig sektor. För att komma ifråga till ett chefsjobb ska du ha en ordentlig utbildning och gärna fina betyg, och på den arenan dominerar unga kvinnor sedan ett par decennier.

Så när man börjar rekrytera fördomsfritt och strukturerat, väljer efter kompetens och inte på andra diffusa grunder, då kommer Sveriges arbetsmarknad för chefer att bli jämställd. Svårare än så är det faktiskt inte!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Politikerstyre i bolagen – men bara ibland

Så lyckades svenska staten sätta stopp för bonusprogrammen till Telia Soneras ledning. Mats Odells dumstopp för bonusar till bolagens högsta ledning trumfades enligt dagens DI igenom mot bättre vetande.

Ingen har ifrågasatt att incitamentsprogrammen i bolagen behöver granskas och styras upp. Att av det dra slutsatsen att prestation och ersättning inte behöver ha någon koppling alls är befängt.

Men det finns en annan intressant aspekt.
Vi ser i detta agerande ett fullfjädrat exempel på politikerstyre rakt in i stora bolag. Staten utövar sin ägarmakt i en fråga som är enbart ideologisk och inte kopplat till omtanke om företagets resultat eller dess chefer.

Engagemang angående jämställdhet
Så hur kommer det sig då, att samma förhållningssätt är omöjligt när det gäller att förverkliga en annan politisk agenda, nämligen jämställdhet i näringslivet?

Varför, Mats Odell, är du inte lika angelägen att i bolag med stort statligt ägarinflytande driva igenom en jämställd styrelse och ledning, något som regeringen säger sig ömma för, när du är beredd att gå in och peta i något så konkret som anställda tjänstemäns löner?
Det är svårt att inte dra slutsatsen att engagemanget är olika stort i frågorna.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

En futtig fråga?

Är det en futtig sak att envist driva frågan om kvinnors delaktighet i företags ledning och styrning?

Ja kanske jämfört med mödradödlighet, hedersrelaterat våld inom familjen och att afgahnska flickor förnekas all rätt till utbildning. Tunga svåra frågor som för en enda dag tillåts dominera nyhetsbevakningen i många länder.

Eller också är det bara en annan sida av samma mynt, att kvinnor konsekvent förnekas makt och delaktighet. Uttrycken det tar sig är olika, och självklart kan inte lidandet jämföras, men ingen del av strävan efter att förbättra kvinnors villkor kan väljas bort.

Ledarskap som bygger på allas delaktighet

I Sverige har vi sedan lång tid de allra bästa förutsättningar att ta tillvara hela befolkningens kompetens och engagemang inom näringsliv och förvaltning. Vi har välutbildade människor med en hög förvärvsfrekvens och inte minst en modell för ledarskap som bygger på allas delaktighet. Vi har haft många år på oss att ge pojkar och flickor samma förutsättningar i yrkeslivet.

Trots det kan vi år 2010, på 100-årsdagen av internationella kvinnodagens födelse, konstatera att det fortfarande är en lång väg kvar. I de flesta av dagens tidningar radas exempel på bristande jämställdhet i Sverige upp.

Kvinnor har lägre löner, är i mindre utsträckning chefer, blir i stort sett aldrig VD i stora bolag och har ett mycket litet inflytande över hur Sveriges företag och förvaltningar styrs.

Viktig fråga

Därför är frågan om kvinnors tillträde till lednings- och styrelserum en viktig fråga i Sverige ännu år 2010 och den ska inte ställas i motsats till andra viktiga frågor om kvinnors hälsa och säkerhet. Strävan efter jämställdhet måste föras på alla arenor, och inte bara en dag om året.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Utvecklingen går i rätt riktning – med myrsteg – artikel i Aftonbladet

VD enda valet?

Dagens Industri ägnar ett helt uppslag i dagens tidning åt den pågående jakten på kompetenta kandidater till de styrelseval som snart ska hållas på bolagsstämmor i företagen. Det intressanta i artiklarna är de reflektioner om kompetens som görs i ett par sammanhang.

Slentrianmässig rekrytering

Peter Benson går i sin kommentar hårt åt den slentrianmässiga rekryteringen av nuvarande eller föredetta vd:ar som tros besitta en så unik kompetens bara genom sin titel, att man ibland missar att följa upp deras verkliga insats. Han funderar också över om fixeringen vid medelålders vd:ar egentligen bara är en täckmantel för att hålla rent från andra oönskade kandidater, kvinnor och äldre eller yngre personer t.ex?

En chefsrekryteringsfirma berättar på samma uppslag att de kandidater som är svårast att locka är kvinnor, och framförallt unga kvinnor. Dessa ställer nämligen krav på sig själva att vara säkra på att bidra med något om de tackar ja till en styrelseplats.

Hur bryta den stereotypa rekryteringen?

Artikeln sätter fingret på en av svenskt näringslivs – och offentlig förvaltnings – verkliga knäckfrågor för kommande år: Hur ska man bryta den stereotypa rekryteringen till poster inom ledning och styrning och på allvar börja leta efter bästa kompetens? I internationell jämförelse ligger Sverige risigt till när man tittar på mångfald och jämställdhet i toppen. Och det handlar inte, som några debattörer velat göra gällande, om någon ambtion att få en samhällelig representativitet i styrelser och ledning. Det handlar om att kompetens för ledarskap inte syns på utsidan.

Hitta talanger

För att hitta de talanger som skall bli nästa generations chefer och måste man våga titta även utanför sitt närmaste nätverk. Bristen på strukturerad och fördomsfri rekrytering till ledning och styrelse hotar på sikt svenska företags konkurrenskraft och utveckling.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Makt eller kompetens?

Var finns vreden? Det undrar Jan Almgren i samband med SvDs artikel om de strukturella problemen med homogen könsfördelning i industribolagens styrelse.

En spegel av hur det ser ut i industrin, kommenterar näringslivet.

Och när hade ledningens och styrelsens sammansättning något alls att göra med hur det ser ut i organisationen under? Titta på alla företagen inom detaljhandel, inom vård och omsorg och inom turistnäringen där kvinnor alltid dominerat bland anställda upp till en viss nivå och alltså kunnat utgöra det efterfrågade rekryteringsunderlaget. Men ledning och styrning ser likadana ut som i industrin. Därför att detta handlar inte om kompetens – utan om makt!

Ledning och styrning av näringslivet

Nyamko Sabuni sa i TVs Debatt förra veckan att det är inte politikens uppgift att ställa grupper mot varandra, dvs män mot kvinnor i frågan om ledning och styrning av näringslivet. Men hon behöver inte oroa sig för det klarar männen av alldeles på egen hand. Det finns idag en avgrundsdjup klyfta, och som politiker kan man välja att strunta i den eller göra något åt den.

Var finns vreden? Den finns hos mig och mina medsystrar Jan Almgren, men efter fyrtio års ilska och vanmakt har den förvandlats och förpuppats, som en överlevnadsstrategi.

Men vi är många som är redo: Kvotera gärna in oss, vi besitter en unik kompetens och kommer sälja den dyrt!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Annika Elias på YouTube om vikten av förebilder

Heltid mot sin vilja?

I Sverige jobbar var fjärde anställd deltid, dvs mindre än 40 timmar /per vecka. Eller motsvarande. En del av dem som idag arbetar deltid vill – och tror sig orka – arbeta mer. Problemet, hävdar LO i en ny rapport, är en fråga om klass och om kön eftersom personer som arbetar deltid är överrepresenterade i LO-yrken som domineras av kvinnor.

Jag ifrågasätter egentligen inte LOs analys, det har alltid förvånat mig att vaktmästarna på skolorna jobbar heltid medan städpersonalen jobbar deltid. Att kockar arbetar heltid medan servitriser arbetar deltid. Att industrin alltid erbjuder heltidstjänster medan vårdhem och sjukhus har stora inslag av deltider. Mönstret är solklart.

Individuella skillnader

Men jag ifrågasätter att lösningen på problemet ligger i lagstiftning om obligatoriska heltider. Ett långt liv som chef har gjort mig ödmjuk inför de stora individuella skillnader som finns i människors behov och förmåga på arbetsmarknaden. Alla måste kunna leva på sin lön brukar det heta, men innebär det verkligen ett samhälle där alla någotsånär arbetsföra i alla livets skeden är på jobbet 40 timmar? Måste vi inte acceptera att människor väljer sina egna liv även när det gäller jobbet.

Jag vet att LO tänker sig att rätten till deltid ska finnas kvar, ensidigt för den anställde. Men om normen om heltid förstärks genom lagstiftning kommer det innebära en ytterligare likriktning på en arbetsmarknad som behöver större valfrihet, mer flexibilitet och fler individuella lösningar både för män och kvinnor – inte tvärtom!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna