Hur mår cheferna på SJ?

Jag hade kontakt med en vän igår. Han satt fast i det senaste tågstrulet och var tvungen att tillbringa en extra natt i Stockholm eftersom kvällstågen norröver var inställda. Tapper som han är klev han upp för att ta första morgontåget hemåt vid sextiden, bara för att mötas av beskedet att det saknades lokförare och han skulle få vänta två timmar till.

Min vän som är i ledarskapsbranschen ställde då den klarsynta frågan: -Hur mår egentligen cheferna på SJ?

Som chef är din viktigaste uppgift att skapa resultat. Det gör du genom att leda medarbetare och använda de övriga resurser som står till ditt förfogande. I alla normala företag finns det ett åtminstone hyfsat gott samband mellan förväntningar på resultat och de tilldelade resurserna. Men så kan det ju inte vara på SJ?

Jag har ingen särskild insikt i företaget annat än som mycket flitig kund under de senaste tio åren plus vad jag läst i media. Men det är helt uppenbart även för den ivrigaste tågkramare och SJ-fan att något är rejält galet. Att det saknas övergripande planering, en tydlig styrning och en rimlig kontroll över de yttre förutsättningarna. Jag är helt övertygad om att SJ har lika duktiga chefer som andra företag. Med ambitioner att leverera resultat (tåg i tid, nöjda kunder, nöjd personal och överskott i kassa) och nå sina mål. Men hur står de ut? Hur kan man gå till jobbet med goda ambitioner varje dag bara för att finna att även denna dag ska sluta i ett kaos?

Chefer är engagerade, drivande, ambitiösa personer som ofta ger mer än 100 procent på jobbet. Men någonstans går gränsen för alla. Jag bara hoppas att det finns någon på SJ som inser att cheferna behöver extra mycket stöd och uppbackning för att själva hålla ihop då det mesta rasar runt omkring dem. Innan det är för sent.