Chefernas vardag inom offentlig sektor är inte hållbar!

Det är helt nödvändigt att uppvärdera ledarskapets värde och betydelse inom vård och omsorg på alla nivåer. Det tänker jag när jag tar del av Arbetsmiljöverkets rapport, Första linjens chefer i vård och omsorg (pressmeddelande från Arbetsmiljöverket). Arbetsmiljöverket har inspekterat 113 arbetsgivare och 99 procent av arbetsgivarna har fått påpekande om att åtgärda chefernas arbetsmiljö. Ja, du läste rätt, 99 procent. Situationen är allvarlig och rapporten är uppfodrande för alla arbetsgivare.

Bilden som växer fram i rapporten överensstämmer med Ledarnas bild av arbetssituationen i offentlig sektor. Arbetsgrupperna är för stora, cheferna får lösa allt från blommor till rekrytering, det regnar ner arbetsuppgifter och det finns inget systematiskt arbetsmiljöarbete kring chefens arbetsmiljö.

Ledarna driver sedan i våras en turné genom landet där vi träffar chefer i offentlig sektor. När vi möter medlemmar, nya som gamla, märker vi ett stort behov av att få diskutera chefs- och ledarskapsfrågor. Det finns ett stort engagemang och en vilja att göra ett bra jobb som chef. Det många upplever är att det inte ges tid för detta och att det saknas resurser.

De här cheferna leder verksamheter som många gånger handlar om liv eller död. Patientens behov knackar hela tiden på dörren och alla inblandade vill göra sitt yttersta. Det går dock inte att bygga enkom på viljan att göra sitt yttersta. Du kan vara hur skicklig chef och ledare som helst, men när förutsättningarna inte är rimliga får varken chefer eller medarbetarna en hälsosam arbetsmiljö. Detta blir vården i allmänhet och patienterna i synnerhet lidande av. En väg till bättre och effektivare vård är att släppa fri potentialen hos alla medarbetare via chefer som har tid att vara närvarande, att stödja och leda sin arbetsgrupp mot verksamhetens mål.

Vi inom Ledarna har länge talat om hållbart ledarskap, och Arbetsmiljöverkets rapport visar att chefernas vardag inte är hållbar. Det blir väldigt tydligt att när arbetsgivaren inte satsar på att minska arbetsgrupperna och patienttätheten, så kan inte våra medlemmar utöva sitt ledarskap. Det leder i förlängningen till sämre produktivitet och missnöjda medarbetare och patienter.

Arbetsmiljöverket beskriver hur de inom samma arbetsgivare funnit tekniska avdelningar med företrädesvis män anställda som har rätt dimensionerade arbetsgrupper, medan samma arbetsgivare har alldeles för stora arbetsgrupper på kvinnodominerade områden. Den här strukturella diskrimineringen, värdediskrimineringen, måste diskuteras på arbetsgivarnivå. Det ska inte kunna se ut så här 2018, men det gör det. Här måste attityder och gamla stereotypa mönster brytas. Vid Ledarnas kongress maj 2018 beslutade vi att kartlägga värdediskrimineringen inom offentlig sektor.

I Arbetsmiljöverkets rapport framkommer också att det finns arbetsgivare som tagit påpekandena på största allvar och förändrat storleken på arbetsgrupperna och påbörjat ett arbetsmiljöarbete omkring arbetsmiljön för första linjens chefer. Det är förstås väldigt bra och Ledarna välkomnar också Arbetsmiljöverkets slutsatser och rekommendationer:

  • Det ska finnas rutiner för att följa upp hög arbetsbelastning för första linjens chefer inom vård och omsorg
  • Arbetsbelastningen ska vara hälsosam och hållbar
  • Första linjens chefer ska få stöd i sitt ledarskap av arbetsgivaren

Ska det där lyckas måste man börja med att besvara frågan; vad är Ledarskapet värde? Svaret är betydligt mer än vad som är fallet idag, och det måste få kosta.

Den 28 september håller Ledarna ett seminarium i Stockholm på tema ledarskap i kommun och landsting.
Läs mer och anmäl dig här >>  

1 svara
  1. P
    P says:

    Arbetar inte inom vården men är erfaren chef i statliga myndigheter och kan bara instämma. Tempot o pressen för första linjens chefer är hysteriskt. Själv håller jag ihop det med nöd och näppe men det är inte hållbart i längden. Det är också tråkigt att se att kollega efter kollega blir sjukskriven eller söker sig till andra uppgifter som inte ligger rakt i den operativa linjen – för där orkar de inte jobba. En stor del av problemet är all uppföljning som ska rapporteras – ett överdrivet kontrollerande. Sedan har vi idag en så hög personalomsättning att det ska rekryteras stup i kvarten vilket är en mycket stor belastning för chefen. Chefen blir också bombarderad av massa olika experter som håller på med massa tramsprojekt åt höger o vänster som de operativa cheferna förväntad bidra till (de som är/håller i projektet saknar egen kompetens o ska ha stöd – och chefer ska ju vara positiva o förändringsbenägna). Sen ska chefen göra en jädra massa samverkan med ATO och AMO – och ve den chef som inte prioriterar anställdas arbetsmiljö. Att denna samverkan tar kraft från chefens möjligheter att faktiskt prata med sin personal tycks vara sekundärt. Sen är alla livrädda för att göra fel för då kommer media o hänger ut en – utan hänsyn till att chefen i de allra flesta fall försöker göra sitt bästa och hinna med alla krav. Ja – att vara första operativa linjens chef är en ganska mäktig uppgift! Till det är vi också många som efter jobbet ska orka med hem och familj. För egen del har jag en gedigen utbildning o erfarenhet o en enhet som levererar väl i kombination med goda resultat avseende arbetsmiljön – men för det jag jag tycker så mycket om att arbeta med börjar bli en plåga. Jag behöver inget stöd i mitt ledarskap (då kommer väl någon ny orutinerad expert med massa trams) utan tid att få vara ifred ibland. Minskade krav på detaljupoföljning och avlastning av biträdande chefer! Mer lön kan hjälpa så att man kanske kan köpa tjänster för hemmets underhåll så att man faktiskt kan vila ibland också.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *