Släpp skrivbordet och välkommen ut i verkligheten, kära arbetsgivare!

– Jag kan inte svara på varför vi lyckats övertyga våra motparter om riktigheten i de här så kallade sifferlösa avtalen.

Så säger Ingela Gardner Sundström, ordförande i SKL:s förhandlingsdelegation i en artikel Arbetet i morse – men svaret har hon längre ner i artikeln – den lokala tillämpningen! Efter 20 års slit med sifferlösa avtal kan vi på Ledarna ana ett mycket tydligt mönster. Det är mycket snack och liten verkstad på alla arbetsgivarorganisationer när det gäller att stå bakom sina egna tecknade sifferlösa avtal. När man motat facket in i fållan i förhandlingen, borstar man av händerna och vänder sig mot nästa fack som man försöker övertyga om förträffligheten med avtalsformen. Men att kavla upp ärmarna och se till att det faktiskt fungerar ute på företagen har vi inte sett mycket av.

Arbetsgivarorganisationerna måste ut ur sina trygga kontorsmiljöer och träffa företagen, utbilda cheferna och övertyga sina anslutna företag om vinsterna med sifferlösa avtal – gör man inte det skjuter man själv de sifferlösa avtalen i sank, vilket man redan gjort på vissa områden bland annat inom bank och försäkringsbranschen.

Jag träffar dagligen chefer, HR-chefer och ledningsgrupper i företag som är anslutna till olika arbetsgivarorganisationer där de aldrig ens fått information om hur man hanterar ett sifferlöst avtal. Inga tillämpningsanvisningar. Inga förklaringar till knapphändiga avtalstexter. Inga tips och tricks om när, hur och var man ska börja om man tidigare varit låst av centrala märken och garantier.

Chefer har ett ansvar att sätta lön. För att göra det på ett bra sätt utan inslag av godtycklighet krävs utbildning. Det är inget som kommer automatiskt med chefstitel eller många år i chefsstolen. Att sätta lön som upplevs som rättvis kräver stora insatser och mod av chefen, mandat, stöd och förståelse från HR och övre chefsled.

Jag har bjudit in ett flertal arbetsgivarorganisationer till partsgemensamma träffar där vi träffat företag, deras HR-chefer och chefernas företrädare. Jag har själv blivit inbjuden av två arbetsgivarorganisationer (av totalt 50 st) att utbilda de chefer som självmant sökt sig till arbetsgivarorganisationernas kurser – men det räcker inte! Om två år kommer nära en miljon arbetstagare beröras av sifferlösa avtal och då är det försent att börja agera. Nej, bjud in Ledarna (proffs på sifferlösa avtal och chefsutbildningar sedan 20 år) så sätter vi tillsammans spaden i marken och ser till grunden blir stabil för lönesättningen i våra företag. En lönesättning som leder till höjd produktivitet och ökad motivation hos medarbetarna! Det är dit Ledarna vill – hoppas att arbetsgivarorganisationerna orkar dit också!

Maria Elinder
Lönebildningschef Ledarna

Snacka går ju men vi behöver verkstad

Äntligen börjar debatten om individuell lönesättning och sifferlösa kollektivavtal komma in på kärnfrågan. Går det att behålla kakan och äta den också? Kan man förena centrala avtal med lönenormering och individuell lönesaättning?

Nej, säger vi på Ledarna. För att individuell lönesättning ska fungera krävs frihet för den enskilde chefen och medarbetaren att utifrån företagets verksamhet, mål och resultat sätta en lön som speglar den enskildes prestation. Alla siffror som bestäms utanför företaget kommer ha en styrande effekt och sätta systemet ur spel.

Jo, säger Unionens ordförande i en debattartikel i Dagens Arena. Centrala löneavtal som förhandlar en siffra som ska gälla för branschen  – och vara normerande för alla andra – går utmärkt att förena med en differentierad individuell lönesättning. Sifferlösa avtal sluts bara av fack som tror att det ska lyfta den egna gruppen över normen.

Men där tar du fel Cecilia. Sifferlösa avtal har inget med gruppen att göra. Kollektivavtal som bara handlar om löneprocessen (som ledaravtalen) syftar till att varje individ ska få en lön som tydligt speglar dennes bidrag till verksamhetens resultat. Det innebär att utfallet i lönesamtalen kommer bli lägre än genomsnittet för några och högre för andra. Och det är själva poängen!

Och det är inte sifferlösa avtal som hotar stabilitet och konkurrenskraft på Sveriges arbetsmarknad. I en debattartikel från i somras visar Ledarna på att det är avsaknaden av en modern lönebildning, som stimulerar utveckling och effektivitet hos företagen och offentlig verksamhet och som sporrar engagemang och kompetens hos den enskilde, som är det verkliga hotet.

I dagens Arbetet går SACO ut med en inbjudan till övriga fackliga organisationer att ”Snacka om frågan”. Det är bra och lovvärt och argumenten som framförs i artikeln speglar en klar och tydlig övertygelse om vilken väg som leder till framtiden. Vi hoppas att det inte bara blir snack utan också verkstad och att nästa Industriavtal tecknas utan SACOs medverkan – eller helst inte alls.

Det är dags för en ny syn på lön. I denna avtalsperiod kommer enligt Medlingsinstitutets siffror 800.000 svenskar kunna få sin lön satt på ett rättvist och tydligt sätt, utan inblandning från centrala parter. Mycket hänger nu på om företag och förvaltningar kommer använda denna möjlighet på ett klokt sätt. Så att den svenska modellen än en gång kan bevisa sin styrka i att våga anta det moderna samhällets utmaningar.

 

Annika

 

När lönesamtalet blir en charad.

Man kan frestas att tro att om man tar det bästa av två världar så kommer man att uppnå det perfekta. Det är vad Finansförbundet och BAO tycks tro när man nu presenterar att man skapat ett nytt löneavtal: Sifferlöst med individgarantier.

Men man kommer snart få uppleva att det inte fungerar. Lönerevision som grundas på kompetens och individuell prestation kombinerat med garanterad löneökning oavsett personens bidrag är det som fungerar allra sämst.

De anställda upplever att hur hårt man än jobbar så blir skillnaden till arbetskamraten som inte presterar särskilt stor. Lönespridningen minskar istället för att öka. Det är som om alla elever i skolan fick ett medelbetyg till att börja med, och därutöver kunde några enstaka få högre betyg. Det lönar sig dåligt att satsa på jobbet!

För arbetsgivaren blir lönen åter en kostnad som betalas ut utan att man vet vad man får tillbaka. Arbetar lönekostnaden verkligen för företagets utveckling? Stärker den konkurrenskraften? Eller blir den bara en ”död” utgift som går att påverka väldigt lite, som lokal- eller elkostnader?

Men de stora förlorarna är företagens chefer. Som tvingas till årliga lönesamtals-charader där alla inblandade vet att kompetens inte gäller. Där det egentligen inte spelar någon roll om du nått dina mål eller inte. Där samtalet snarare blir de-motiverande än uppmuntrande och styrande för fortsatt utveckling.

Ett ”normalt” löneår har en chef några hundralappar att spela med när det gäller att premiera goda insatser. Om hälften av dem går till allmän lönegaranti återstår väldigt lite att arbeta med. Att investera tid, kunskap och sitt förtroendekapital i lönesamtal där man inte har något att erbjuda är förödande för chefens möjlighet att använda lönen som ett av verktygen i ledarskapet.

Jag har bloggat om detta tidigare och jag kan bara upprepa vad jag skrev då. Det är dåligt av arbetsgivarna att inte sköta arbetet med individuell lönesättning  när man nu äntligen fått till det avtal man önskat. Det är tråkigt att inte Finansförbundet orkat kämpa vidare på den inslagna vägen.

Det tar tid att byta löneparadigm och viljan att bygga ett förtroende måste finnas på båda sidor. Nu finns det bara förlorare och en lång uppförsbacke framåt.

Vi är alla äpplen och päron

Susanne Sjöstedt skriver idag en ledare för att svara på den artikel i Expressen där jag blev intervjuad om VD-lönerna i Sverige. Hon skriver att det är lika orimligt att jämföra Zlatans lön med ordinarie allsvenska spelares löner, som att jämföra svenska VD:n, Johan Malmquist vid medicinteknikföretaget Getinges lön (högst i Sverige) med ”normala” VD-löner.

Jag kan inte annat än att hålla med. Det är sorgligt att vi alltid har ett sådant behov av att gruppera in alla i fack. Den vanliga uppfattningen brukar vara att den som är VD tjänar alltid orimligt mycket och den som är arbetare kan knappt förtjäna sitt levebröd. På Ledarna pratar vi dagligen med chefer på alla nivåer. Många har orimliga förutsättningar med 50-60 medarbetare, röriga (eller alldeles för byråkratiska!) organisationer utan klara mål och knappa ekonomiska medel för att uppnå det dom bör. Vissa chefer når knappt upp till snittlönen för medelsvensken, trots det ansvar de tagit på sig.

När vi pratar VD-löner finns det de som tjänar mycket, men de flesta VD:ar har inga fantasilöner. De går till jobbet precis som du och jag och får sin månadslön den 25:e. Det är bara det att det tillkommer en hel del när du får VD-titeln på ditt visitkort. Helt plötsligt försvinner det anställningsskydd enligt LAS som alla vi andra är berättigade till enligt lag, som VD måste du själv förhandla dig till detta. VD har även ett skadeståndsansvar gentemot bolaget och aktieägarna. VD har ansvar för arbetsmiljön, där det finns ett personligt straffrättsligt ansvar kopplat till reglerna om arbetsmiljö, i värsta fall kan det betyda fängelse. Sist men inte minst är VD:n ansvarig för att bygga en organisation som ser till att medarbetare trivs och utvecklas, motiveras till att driva organisationen åt rätt håll och med en ekonomi som tillåter lönehöjningar, investeringar och i många fall stora avkastningar till ägarna. Det är ett stort ansvar. Att jämföra VD-löner med ”medelsvenskens lön” är att jämföra äpplen och päron – big time!

Att ”ta ansvar” betyder mindre snack och mera verkstad!

I söndags kunde vi läsa ett debattinlägg på SvD opinion signerat Håkan Sörman och Ulf Bengtsson, VD för Sveriges Kommuner och Landsting respektive generaldirektör Arbetsgivarverket. Inlägget handlar om den pågående debatten om sifferlösa avtal leder till för låga löneökningar alternativt  för höga nivåer samt om de höga nivåerna i sådant fall skulle hota industrins lönenormering. Inlägget avslutas med ett ganska kraftfullt uttalande ”Vi har i över tio års tid tagit ansvar för sifferlösa avtal och visat att de varken är några ”nollavtal” eller ett hot mot industrins lönenormering och det ansvaret tänker vi fortsätta att ta.

Jag blir alltid lika glad när några andra än Ledarna pratar om löneprocessen som något värdefullt för både företag och medarbete. Speciellt att både SKL och Arbetsgivarverket förklarar att de verkligen vill ta ansvar för att löneprocessen och att den fungerar som ett styrmedel i verksamheterna. Eftersom att Ledarna har haft sifferlösa avtal i 20 års tid så vet vi att det finns bra processer på företag där man förstått vinsten och värdet med en verksamhetsanpassad löneprocess – dock är det många ställen som har långt kvar till både förståelse och praktisk utförande av en motiverande löneprocess bland annat inom den offentliga sektorn.

Jag tänker inte dra igång ännu en debatt om vem som ska sätta märket och för vilka men jag anser att det är svårt att få trovärdighet om man som SKL och arbetsgivarverket säger BÅDE att lönen ska sättas utifrån verksamhetens ekonomiska förutsättningar samt ”Att inte hota industrinormeringen är en överordnad princip vi tänker följa. Vi ska följa lönenormeringen alldeles oavsett vilken avtalskonstruktion, sifferlöst avtal eller annan konstruktion, som vi och våra motparter kommer överens om.” Då har jag svårt att se att lönenivån sätts utifrån verksamhetens ekonomiska förutsättningar.

I vår senaste rapport ”Låt chefen vara chef” kan vi bland annat läsa att den vanligaste storleken på personalgrupp för offentlig sektors chefer (48%) är mellan 23-50 medarbetare. Hur ska dessa chefer klara av att hålla utvecklingssamtal och lönesamtal med däremellan återkommande återkopplingssamtal? Har cheferna då rätt förutsättningar för att sätta lön utifrån verksamhetens och medarbetarnas skicklighet och resultat? I inlägget vill författarna dessutom ”gärna [ha] en fortsatt utveckling i den lokala lönebildningen med att lönesättning sker genom samtal mellan chef och medarbetare – lönesättande samtal – för att lönen ska bli ett verkligt styrmedel som tydliggör kopplingen mellan lön och resultat.” Det låter också lovvärt i mina ögon – men om förutsättningarna knappt finns att ha ett kortare samtal om lön så undrar jag hur en chef med 50 medarbetare skall hinna med att analysera både verksamhetens framtida förutsättningar och koppla dem till medarbetarnas resultat och framtida mål samt att förbereda detta så bra så att man i ett samtal kan komma överens om lön direkt i sittande samtal.

Under de utbildningar som jag håller för chefer i att sätta lön så är personalgrupperna ofta deras största problem – men det är inte det enda. Exempelvis så är det få verksamheter som pratar om vilken strategi man har i sin lönesättning. För att kunna koppla den individuella lönen till företagets mål måste arbetsgivaren ha en strategi med sin lönesättning som de i sin tur för vidare till cheferna. Hur ska cheferna annars veta vart arbetsgivaren vill med sin lönesättning?

Alldeles för få verksamheter utbildar sina chefer i lönesättning – det verkar som att man anser att kunskapen om lönesättning bara infinner sig så fort som titeln chef trycks på visitkortet. En chef som känner att hen har dåligt stöd i att sätta lön slätar oftare ut lönehöjningarna jämt över sina medarbetare – utan koppling till varken resultat eller måluppfyllelse. Det gör att lönen inte alls används som det styrmedel det kan användas till. Miljontals kronor läggs på detta sätt ut i löneökningar på många verksamheter, pengar som skulle kunna läggas på personer som verkligen ger något tillbaka till verksamheten och där chefen med löneökningarna kan visa vilket beteende som är önskvärt på respektive arbete. Lönesättning med en tanke bakom är svårt – chefer måste få chans att utbilda sig och framför allt få tillgång till samtalsforum med andra chefer för att diskutera detta inom arbetsplatsen. Det är annars mycket svårt att få till en lönesättning som är transparent, stringent och trovärdig.

Ett ytterligare problem är ledningsgruppernas svala intresse för löneprocessen mer än för vad själva slutsumman blev. För att HR och cheferna ska kunna genomföra en löneprocess som leder till bättre resursutnyttjande för verksamheten och bättre koppling till medarbetarens arbete och resultat måste ledningen vara lika intresserade av detta ”projekt” som övriga rullande projekt i verksamheten. Lönerna är ofta den absolut största kostnadsposten för många verksamheter – men sällan funderar man strategiskt över vad löneökningarna faktiskt ska ge för resultat.

Missförstå mig rätt – jag är glad över SKL och Arbetsgivarverkets lovsång till löneprocessen – men jag hoppas att de gör mer än bara sjunga, vi vill se att processen fungerar ute i verksamheten också!

Maria Elinder
Lönebildningschef Ledarna

Vad glad jag blir när fler jobbar mot individuell lön!

I måndagens DN kunde vi läsa om att Stockholms läns landsting satsar 118 miljoner på barnmorskor och specialistsjuksköterskor. Personallandstingsrådet Anna Starbrink hade kunnat höja nivåerna för alla med 1500 kronor/mån men väljer istället att satsa på individuell lönesättning och att påbörja en lönestruktur som tillåter en lönekarriär även i dessa yrken. Det är så glädjande att se att inte alla faller till föga och bara höja löner helt generellt utan minsta koppling till prestation. Visst är det viktigt med högre ingångslöner i en del yrken, men tyvärr ger detta inte så mycket i slutändan då höga ingångslöner pressar ihop lönestrukturen och ger mindre chans att belöna efter prestation. Duktiga barnmorskor och specialistsköterskor förtjänar också att kunna få prestationsbaserad lön precis som vilket annat tjänstemannayrke som helst. Det är också härligt att se satsningar som är smarta – här täcker vi in både jämställdhetsaspekten, individuella lönekarriärsmöjligheter samt att arbetsgivaren faktiskt lägger pengarna på de personer som presterar bäst – det vill säga investerar pengarna där pengarna ger mest tillbaka! Nu återstår det bara att lösa lönesättningen rent praktiskt – om ni behöver hjälp – ring Ledarna! Vi har full koll på hur man lönesätter individuellt!

Förutsättningarna att sätta lön finns – men utnyttjas alltför dåligt!

Vilken lönevecka! Från teori till praktik på tre dagar.

I tisdags morse deltog jag i ett seminarium anordnat av SNS och Saco. Seminariet skulle svara på om lönespridning kan uppmuntra människor att satsa på utbildning och karriär. Vissa hävdar att löneskillnader mellan kollegor kan försämra förutsättningarna för samarbete på arbetsplatsen. Hur ska vi egentligen se på lönespridning? Är det bra för samhället och individen? Behövs det flera karriärmöjligheter inom yrken med liten lönespridning för att göra dem mer attraktiva?

Säkert 70 åhörare deltog aktivt i debatten. Syftet var att göra upp med de missuppfattningar som blir i debatten när vi pratar om olika saker som lönespridning, löneskillnader och inkomstspridning. Lönespridningen ökade fram till början av 2000-talet. Därefter har den legat på en stabil nivå eller minskat något, tvärtemot den bild som ofta ges i debatten. Det har skett samtidigt som den lokala och individuella lönesättningen har etablerats på arbetsmarknaden. Löneskillnader har minskat mellan privat och offentlig sektor, förmodligen på grund av att systemen börjar likna varandra mer och mer. Könslönegapet har också minskat förmodligen på grund av att kvinnor och män börjar bli allt mer lika varandra i befattningar och utföranden. Studierna visar även på att kvinnorna tjänar mer på lönesamtal mer än många förespått mycket på grund av att kvinnor arbetar mer med arbetsuppgifter som traditionellt anses bygga på informella kvalifikationer och därmed inte är lönegrundande. Även generellt sett tros informella kvalifikationer ha slagit igenom i lönesättningen då sambandet mellan traditionella kvalifikationer (sådant som är lätt att mäta) och lön har minskat. Paneldebatten som följde kändes dock ganska lam, där varken LO eller Saco direkt hade någon ståndpunkt. Det som kom upp återkommande under seminariet från publiken var påståendet att chefens brist på mandat och den obefintliga utbildningen av chefer för att klara av att prestera en tydlig och transparent process leder till dåliga processer. Ledarna utbildar kontinuerligt chefer i både löneprocess och lönesamtal – jag är mycket förvånad över att arbetsgivarna anser att det räcker – snacka om att lägga bollen på vår planhalva!

Åkte direkt från seminariet till Göteborg för att träffa Volvos personaldirektör och prata om deras nya löneprocess som ska införas nästa år. Volvo har varit väldigt hierarkiskt sedan tiden med Ford som ägare – nu ska hela löneprocessen decentraliseras och mandatet läggas ut på cheferna – en stor förändring! Jag ser med stor spänning fram ett följa denna process!

Efter Volvo träffade jag Ledarnas företrädare från vitt skilda företag i Väst, livlig diskussion följde när erfarenheter byttes om löneprocess, lönesättning och kriterier! Det är så fantastiskt att lön väcker sådan diskussionslusta!

Hem igen till Stockholm och klockan 07.00 torsdag morgon stod jag beredd för att ta emot inbjudna HR-ansvariga, företrädare samt tunga representanter från Svenskt Näringsliv, Almega och IKEM. De var alla inbjudna till en inspirationsfrukost om lön. Diskussionerna gick varma! Utvärderingarna uttryckte att tiden var alldeles för knapp för denna otroligt engagerande diskussion, bra erfarenhetsutbyten och fantastiskt med ett tillfälle när motparterna sitter öga mot öga i diskussionen utan att behöva förhandla.

Slutsatsen efter dessa intensiva dagar i lönens tecken var att förutsättningarna finns ute på företagen – men används allt för dåligt i praktiken. Det förvånar mig att arbetsgivare väljer att betala ut stora lönesummor i tomma intet istället för att investera rätt pengar i rätt personer med hjälp av sina chefer som har full koll på både produktion och leverans! Vi efterlyser fler arbetsgivare som förstår potentialen och den ekonomiska vinsten i att sätta lön på rätt sätt!

Kollektivavtal eller Individavtal?

Smaka på orden i rubriken.

Vilket ord tror du lockar en ung hungrig civilingenjör med stora planer för framtiden? Som slitit i sitt anletes svett under fem år för att  gå ut med bra resultat och nu står beredd att sälja sin kunskap och sitt arbete till högstbjudande.

Eller låt oss ta den servitör som är beredd att ge järnet på en restaurang under sommarsäsongen för att samla ihop en så stor slant som möjligt för att kunna resa hela vintern?

Eller för den delen en nybliven pappa som vill få tid att lära känna sitt första barn och ta vara på den tid som aldrig kommer tillbaka?

Vi måste erkänna fakta, människor på dagens arbetsmarknad har olika förutsättningar och vill olika med sitt liv. Att vissa frågor lämpar sig för stora gemensamma lösningar, som  trygghetsavtal, pensionssystem och arbetsmiljöfrågor, innebär inte att allt annat också måste vara avtalat på gruppnivå.

I en artikel i TCO-tidningen menar Jonas Milton från Almega att vi måste återuppta arbetet med att utveckla kollektivavtalen. Han nämner lönesättning och diskussioner kring arbetstiden där det är närmast självklart att överenskommelser på individnivå är framtidens modell. Men jag skulle gärna vilja gå ett steg längre och låta det mesta i anställningsavtalet vara en fråga för den enskilde individen och arbetsgivaren. Men under det paraply som arbetsrätten medger.

För vem kan egentligen veta bättre än du själv vilka villkor som får dig att ticka, vilken uppmuntran du värdesätter och hur du vill planera ditt liv?

Den svenska modellen med kollektivavtal och starka parter som gemensamt löser frågorna på arbetsmarknaden har tjänat oss väl och väcker avund i resten av Europa. Men låt oss inte fastna i självbelåtenhet utan inse att även väl fungerande system måste utvecklas för att inte stagnera. Kanske vi har en väg att gå tills vi har fungerande Individavtal, men om vi aldrig börjar i den riktningen kommer vi aldrig fram!

 

Vem bestämmer vad som är godtyckligt?

I Aftonbladets ledare idag spinner Daniel Swedin vidare på LO:s avsky för sifferlösa individualiserade löneförhandlingar. Den här gången med vinkeln att det är farligt att ge cheferna mer makt över lönesättningen. Swedin menar att det finns risk för godtycklighet. Det är klart att den risken finns i vissa undantagsfall, men i så fall kan det mycket väl vara så att de inblandade inte alls borde arbeta med varandra.

Jag är inte alls en förespråkare för de stora lönegap som LO nu larmar för, men ärligt talat, dit har vi väldigt långt på svenska arbetsplatser. Jag är i så fall mycket mer oroad över att svenska löntagare i allt högre utsträckning verkar uppfatta det rådande systemet som godtyckligt och orättvist. Det känns godtyckligt att din lön sätts utan din inblandning eller ditt direkta inflytande. Det känns godtyckligt att din lön sätts av, i bästa fall, företaget och en facklig representant du nästan aldrig träffat. I många fall är det ännu värre – större delen av din nya lön är redan bestämd av några du aldrig hört talas om en natt för flera månader sedan i Stockholm. Det upplevs som godtyckligt. Folk är vana att ha ett direkt inflytande över sina liv.

En sak till när det gäller utvecklingen mot mer jämställda löner så bör nog LO hålla en så låg profil som bara möjligt. De har inte direkt agerat förkämpar för kvinnosatsningar och krontalspåslag med jämställdhetsprofil. Men det är klart. Hur skulle man kunna göra det om man ska behålla den egna makten över att alla grupper och individer alltid ska ha lika mycket? Och makten över vad som uppfattas som godtyckligt.

Ha en trevlig helg!
Tomas Oskarsson
www.twitter.com/Tomasoskarsson

Sopa framför egen dörr LO!

Dagens arbete intervjuar  Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare, om LO:s årliga lönerapport som släpptes idag. Där säger Torbjörn att en viktig förklaring till att lönerna har blivit än mer ojämställda bland LO:s medlemmar beror på att inga extra satsningar gjorts på kvinnor och att LO-samordningen sprack.

Det intressanta är att bland tjänstemännen fortsätter könslönegapet att krympa.

Mitt tips till Torbjörn är att se till att deras kvinnliga medlemmar får till sina lönesamtal. Många rapporter tyder på att de kvinnor som har sina lönesamtal och faktiskt blir lönesatta som individer och inte som kollektiv för högre månadslön än de som inte har lönesamtal. En utredning som Saco gjort visar till och med att kvinnor i botten på lönefördelningen får ut mer av lönesamtalet än kvinnor i toppen av lönefördelningen.

Hur vore det om LO började se sina medlemmar som de hårt arbetande individer de är och se till att de får en dräglig arbetsmiljö med chefer som har tid för lönesamtal och avstämning? Istället för att lägga all sin tid på att slåss mot sifferlösa avtal och krampaktigt hålla fast vid den förhandlingsordning som ser till att männen inom industrin alltid får störst del av kakan.