Annika Elias

Domedagsprofetia om lön från Arbetet

I en ledare med rubriken ”Sifferlöst är det nya svarta” oroar sig Tommy Öberg på Arbetet för utvecklingen av nya sifferlösa löneavtal på svensk arbetsmarknad. Han tror att när lönen sätts individuellt och baserat på den enskildes prestation så kommer det att leda till kaos och ”allas kamp mot alla”. Tommy Öbergs analys bygger på ett fundamentalt tankefel: Att sifferlösa avtal, där lönen sätts för varje individ i en reglerad och avtalad löneprocess, ska påverka utfallet på gruppnivå. Att olika yrkesgrupper och sektorer ska ställas mot varandra och medverka till en lönespiral där vi förlorar kontrollen över företagens konkurrensförmåga.

Men då har han inte förstått vad sifferlösa processavtal innebär.

Ledarna har tjugo års erfarenhet av individuell lönesättning. Vi var pionjärer eftersom vi vet att en lön som sätts i dialog mellan chefen och den anställde, där företagets mål och den enskildes bidrag att nå det står i fokus, bidrar till mer engagerade och motiverade medarbetare och ett bättre utfall för företaget. Vi vill att företagen ska se på lön inte som ett nödvändigt ont, utan som en investering i företagens framtid, där bra löneökningar för de medarbetare som bidrar mest också är en satsning på företagets utveckling.

Men att sätta lön i dialog med den enskilde är inte bara en fråga om kronor och ören. Det är också ett tillfälle för konkret återkoppling och feedback på den anställdes prestation, och en möjlighet att diskutera utveckling, kompetensbehov och målsättning. För alla de människor som fostrats i en skola där utvecklingssamtal och individuellt ansvar stått i centrum i flera decennier är kopplingen till den egna insatsen självklar. Att lönen ska spegla ditt eget bidrag är inte längre kontroversiellt, det är en hygienfaktor lika självklar som en god arbetsmiljö.

En lön som sätts mellan parterna i Stockholm, lika för alla och utan koppling till vare sig den enskilde medarbetaren eller företagets situation gör möjligtvis kvardröjande planekonomer nöjda och trygga – men den skapar ingen utveckling bland företag och förvaltningar.

Fel medicin på Sundsvalls sjukhus

sjukhusI dagens DN kan man läsa att sjukhusets chefer vägrar att hålla lönesamtal med hänvisning till att det finns för lite pengar att fördela. Situationen blir absurd på så många olika plan att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Till att börja med kan jag i alla fall konstatera att det finns en sundhet i att chefer reagerar när deras förutsättningar är otillräckliga, de bör fler chefer göra inom offentlig sektor, där medarbetargrupperna ofta är för stora och tiden inte räcker till. Det här var säkert året då bägaren rann över för många av cheferna.

Men – att frånta medarbetarna deras ibland enda tillfälle till lugna samtal med sin chef utanför det vanliga schemat är det verkligen rätt väg att gå? Lönesamtal är inte bara ett samtal där ett krontal eller en procent ska delas ut, det är ett samtal om prestationer, utveckling och förhoppningsvis inspiration. Att ta bort det för att det inte finns så mycket pengar att fördela låter bakvänt. Medarbetarna slutar inte att vilja bli sedda för att plånboken är tom – tvärtom när pengarna sinar är uppmärksamheten så mycket viktigare.

Det finns forskning som visar att erkännandet och arbetsuppgifterna är viktigare än själva lönen. För att medarbetaren ska känna sig motiverad på arbetet behöver alltså arbetsuppgifterna kännas stimulerande och visst mått av erkännande för det jobb man utför är viktigt. För många medarbetare är lönesamtalet det enda samtalet på året som man träffar sin chef för att prata om sitt jobb och få det erkännande som många längtar efter.

Kära chefer i Sundsvall ni har all rätt att reagera på era usla förutsättningar att sätta lön, men straffa inte medarbetarna för att ledningen inte klarar av lönesättningen.

Amerikanskt intresse av föräldraförsäkringens nackdelar

Amerikanska bloggen  MARC, Men Advocating Real Change

Amerikanska bloggen MARC, Men Advocating Real Change

Fördelarna med den, internationellt sett, mycket generösa svenska föräldraförsäkringen är ofta väl kända i många länder som funderar på att göra det möjligt för föräldrar att vara borta från jobbet en längre tid än vad deras nuvarande regelverk tillåter. Men nackdelarna börjar alltmer uppmärksammas.

I ett tidigare tidigare inlägg på Chefsblogg skrev jag om hur reglerna i den svenska föräldraförsäkringen och rätten till föräldraledighet utan ersättning bidrar till att alla kvinnor i fertil ålder – helt rationellt – av arbetsgivare ses som höga framtida frånvarorisker. Arbetsgivare föredrar att de anställda är närvarande på jobbet, inte frånvarande. Det går inte att i grunden ändra på detta genom lagstiftning mot diskriminering. En effektivare väg är att skapa regler i föräldraförsäkringen och rätten till obetald ledighet som sprider frånvaroriskerna mer jämnt mellan kvinnor och män.

Nyligen blev jag inviterad till att skriva om detta på en blogg för en amerikansk community, MARC, Men Advocating Real Change – for men committed to achieving gender equality in the workplace. Tillsammans med Lars Einar Engström (författare till böckerna Confessions of a Sexist och Your Career in Your Hands och regelbunden bloggare på MARC) har jag skrivit två inlägg om att Sveriges rykte som ett jämställdhetens paradis inte är riktigt välgrundat.

Blogginlägg 1 – (Ir)rationalizing discrimination – time to balance parental leave
Blogginlägg 2 – The problem of disproportionate leave – what impact does it have?

”Sifferlösa avtal fungerar bra i detta avseende”

anna_rapportIndustrins ekonomiska råd ger i rapporten Global arbetsmarknad, lönebildning, tjänster och infrastruktur, som publicerades 9/4, sifferlösa avtal en eloge för att fungera bra i betydelsen ”lönesättningen är individuell” och ”av den anledningen fokuserar mindre på gruppvisa kompenseringskrav och allmänna lönehöjningar för stora grupper i ekonomin”.

Samma sak, skriver rådet, gäller för ”kollektivavtal som endast styr den genomsnittliga löneökningstakten enligt industrinormen men låter lokala diskussioner bestämma hur utrymmet delas ut mellan olika individer”.

Dock skriver rådets ledamöter att en lönebildning som upprätthåller industrins konkurrenskraft förutsätter att parterna inom industrin även i fortsättningen kommer att sätta märket för kollektivt avtalade löneökningar. Någonting annat var inte att vänta; rådet jobbar på uppdrag av fack och arbetsgivare i industrin.

Men det är ändå intressant att sifferlösa avtal inte ses som vägen ner i avgrunden för svensk konkurrenskraft.

Rapporten är läsvärd även av andra skäl. Rådet argumenterar trovärdigt för varför bostadsbrist och otillräcklig infrastruktur i Sverige hotar konkurrenskraften. De negativa konsekvenserna för ekonomisk tillväxt och effektivitet av sedan länge otillräckliga investeringar i bostäder och infrastruktur är stora. Nya investeringar måste till. Dessutom gör dagens låga räntor att det är förhållandevis lätt att räkna hem investeringsprojekt. Bollen ligger till stor del hos politikerna, anser rådet Därför bedömer de att det nu är läge att se över de finanspolitiska målen och om de kan ändras så att de stödjer ökade investeringar.

Konsten att skapa meningsfulla och värdeskapande arbetsuppgifter

uttrakadFrustrationen att inte ha ett meningsfullt arbete är större än man kan tro. Jag har som ledarskapsutvecklare och karriärrådgivare genom åren träffat väldigt många anställda som kämpat för att antingen hitta meningen i arbetet alternativt få än mer stimulerande arbetsuppgifter. Ett möte som verkligen etsats sig fast i mitt minne var det med en man som jag träffade i en omställningssituation då företaget skulle dra ned på personal. I samtalen kom det fram att hans heltidstjänst egentligen inte var mer än cirka 20 timmar i veckan. Halva arbetsdagen ägnades åt privata göromål, fikandes eller surfande på nätet.

I en artikel från Lund Universitets magasin intervjuas sociologen Roland Paulsen om fenomenet ”låtsasjobb”. Med detta menar han att många har arbeten och arbetsuppgifter som inte är särskilt meningsfulla eller produktiva. Utifrån detta så låtsas många anställda arbeta. Fenomenet kommer troligen att öka med tanke på den allt snabbare tekniska utvecklingen som kommer slå ut många manuella arbeten inom såväl industrin- som tjänstesektorn.

Något som lätt glöms bort är dock de utmaningarna som cheferna står inför vad gäller de anställdas ”låtsasjobb”.

För det första handlar det om lönsamhet och effektivitet. Det finns inte en verksamhet som i längden har råd med anställda som de facto inte arbetar. Som chef är det nödvändigt men ibland svårt att identifiera de arbetsmoment som inte längre är produktiva eller lönsamma.

Sveriges chefer har betalt och drivs ofta av att påverka så att verksamheten ständigt blir bättre och bättre. Effektivitet är en ledstjärna i de flesta organisationer. ”Låtsasjobben” ska därför rationaliseras och effektiviseras. Precis som Paulsen nämner i artikeln så finns det en risk att anställda utför såväl privata- som icke produktiva arbetsuppgifter om arbetet är mindre specificerat.

För det andra så handlar det om medmänsklighet. Det finns inte någon anställd som i längden mår bra av att ha för lite att göra på sin arbetsplats. Det som ofta händer är att den anställdes kompetens, självförtroende och självkänsla urholkas. Det kan ibland vara grymt att vara för snäll. Som chef måste du våga ta tag i frågan om ”låtsasjobben” såväl för den anställdes och din egen skull likväl som för verksamhetens skull.

Hur minimerar du ”låtsasjobben” och skapa meningsfulla och värdeskapande uppgifter?

  1. Sätta tydliga mål. Dessa ska utgå från verksamhet, avdelning och anställning. De ska vara konsekventa och spårbara. Det är viktigt att målen konkretiseras genom relevanta och mätbara nyckeltal. Självfallet ska de också vara realistiska.
  2. Återkoppla kontinuerlig från såväl verksamheten, avdelningen och den anställde. Om inte återkopplingen är kopplad till nyckeltal eller mål så blir den dock tämligen meningslös. Så återigen är det viktigt med mål och tydliga arbetsuppgifter för den anställde.
  3. Flytta fram gränserna för att hitta den perfekta kombinationen av möjlighet och skicklighet. Som chef bör du utgå ifrån att dina anställda vill bli bättre på sitt arbete. Ett sätt är att sakta men säkert skapa fler möjligheter till mer avancerade eller fördjupande arbetsuppgifter som ökar den anställdes skicklighet.

Alla dessa faktorer förutsätter då följande; en närvarande chef, tydliga mål, ansvarstagande anställda och återkommande dialog. Genom detta ökar möjligheten att identifiera ”låtsasjobben” i tid. Då blir det så mycket enklare att i ordnade former satsa på kompetensutveckling, arbetsrotation, nya arbetsuppgifter med mera.

 

Annika Elias

Lika lön? Eller rättvis lön?

Ibland dyker det upp debattinlägg som känns både yrvakna och föråldrade. Ett sådant kunde man läsa i söndagens SvD där forskaren John Lapidus riktar en bredsida mot Kommunals tjugo år gamla inriktningsbeslut att arbeta för individuell lönesättning för sina medlemmar. Det framgår inte varför han anser sig behöva styra upp just Kommunal – och varför han i så fall har dröjt i tjugo år med sin kritik – men det är tydligt att den lönemodell som John Lapidus istället förespråkar är ”lika lön för lika arbete”.

Om det inte hade funnits en bakomliggande och mycket allvarlig problematik hade man kunnat vifta undan hans debattinlägg. Men faktum är att välfärdssektorn, där Kommunals medlemmar jobbar, står inför den värsta utmaningen någonsin i Sverige. Och den kommer inte sedan, den är här nu. Pensionsavgångarna står på topp och rekryteringsbehovet av nya medarbetare är enormt.

Det handlar om att få unga människor att vilja välja yrkesliv och karriär inom en sektor med svagt varumärke och dåligt rykte. Att få de bästa och mest engagerade cheferna och medarbetarna i alla verksamhetsområden att ställa sina förmågor i det allmännas tjänst. Är det då rätt lockelse till våra unga individualister att säga: Här får du precis samma lön som din arbetskamrat. Oavsett hur mycket du anstränger dig?

John Lapidus påstår att chefer inte kan sätta lön och att lönesättningen inte påverkar produktiviteten. Jag vågar, med mer än tjugo års erfarenhet av sifferlösa avtal med löneprocessen i fokus, påstå precis tvärtom.

Med rätt förutsättningar, med tid att leda, väl förankrade mål och lönekriterier och kunniga chefer, kan individuell lönesättning vara det som på allvar sätter fart på utveckling och effektivisering av välfärdssektorn. När duktiga medarbetare ges frihet och ansvar att bidra efter bästa förmåga – och belönas för det – kan arbetsplatserna bli attraktiva för de bästa.

Kommuner och landsting kan inte backa in i framtiden. En modern modell för lönesättning som upplevs som relevant av nya välutbildade generationer är en grundförutsättning för att allas vår välfärd ska fungera.

Vem tänker på chefens lön?

lon213 procent av chefskåren gör inget speciellt för att ta reda på löneläget när de ska byta tjänst, visar en färsk undersökning som Novus genomfört bland 1 454 chefer. Det är ingen bra strategi!

Nästan hälften av cheferna i undersökningen svarar att den största löneutvecklingen sker vid byte av arbetsplats och en tredjedel anger att de sker vid byte av tjänst inom samma arbetsplats. Att ökning sker vid byte av tjänst bekräftas av vår rapport om chefslöner. Det lönar sig alltså att förbereda sig.

Glädjande nog använder 60 procent av cheferna lönestatistik och 25 procent frågar kollegor när de är på väg att ta ett nytt jobb. Glöm inte bort dig själv och din egen lön när du byter arbete. Ta reda på de aktuella chefslönerna som en del av förberedelsen.

Störst löneutveckling i sin nuvarande roll har endast 21 procent enligt undersökningen. Bra löneutveckling i din nuvarande roll kräver att du kan formulera din kompetens och sätta ord på din prestation.

Tre fjärdedelar av cheferna ser på sin egen löneutveckling på samma sätt som de ser på sina medarbetares. Detta är en god nyhet, det vill säga om arbetsplatsen belönar prestationer och beteenden enligt kriterier och mål som satts upp utifrån verksamhetens mål. I så fall borde det handla om samma principer för chefer och medarbetare.

Undersökningen visar också att det finns en grupp chefer som tänker mer på sina medarbetares lön än sin egen. Chefer som tar av sin egen pott och ger till sina medarbetare. Chefer som säger att deras egen löneutveckling har planat ut och därför anger att det är viktigt är att deras medarbetare får mer betalt så att de är motiverade och gör sitt bästa. I all välmening kanske även du tänker så här. Men vem ska tänka på din löneutveckling om inte du gör det? Din chef? Ledarna?

Gå inte i fällan att glömma bort dig själv och din egen lön. Lär dig att sätta ord på din egen prestation på samma sätt som du sätter ord på dina medarbetares prestation.  I samband med årets chefslönestatistik hittar du tips på hur du kan tänka kring din egen löneutveckling och inför ditt eget lönesamtal. Ditt ledarskap har ett värde. Lär dig att sätta ord på din egen prestation.

 

 

 

”Märket” – en omvärldsfaktor

kronaI Medlingsinstitutets årsrapport Avtalsrörelsen och lönebildningen 2014 ser vi att i år har 800 000 anställda sifferlösa avtal, alltså lokala avtal utan garanterade individuella löneökningar och utan stupstockar (centralt bestämda regler som ska tillämpas om de lokala parterna inte kan komma överens). 800 000 anställda i år … det innebär att cirka var fjärde anställd har ett sifferlöst avtal. Det är en kraftig ökning – nästan en fördubbling jämfört med för bara två år sedan.

I sin årsrapport gör Medlingsinstitutet en bedömning av hur ”märket”, den konkurrensutsatta industrins lönenormerande roll, påverkar lönebildningen på hela den svenska arbetsmarknaden. Parterna inom industrin anger ”märket” i sina 55 avtal som tillsammans omfattar 15 procent av antalet anställda.

Genom de förhandlingsordningsavtal som tecknas av ett antal parter utanför Industriavtalet, och genom spridningseffekter av dessa förhandlingsordningsavtal, samt vissa parters samverkan, blir ”i stort sett alla anställda som omfattas av ett kollektivavtal” påverkade av normen, skriver Medlingsinstitutet. Olika procentandelar av anställda på ett antal avtalsområden utanför industrin anges vara ”kopplade till märket”.

”Märket” är en omvärldsfaktor att förhålla sig till för de som inte skrivit på Industriavtalet, inte något bindande. I ett sifferlöst avtal finns ingen ”koppling till märket”. Individens prestationer och företagets betalningsförmåga är avgörande. Lönekostnadsutvecklingen i branschen och i omvärlden är två, av flera, faktorer i beslutsunderlaget. På det sättet kan ”märket” spela roll – som en omvärldsfaktor – men inte som någon bindande koppling.

Ledarperspektiv saknas alltför ofta i diskussioner om lönebildning

Green plant growing from the coinsI en intressant debattartikel Kompetens måste ger mer effekt på lönen på SvD Brännpunkt den 2 februari 2015, skriver Nils Karlson och Lotta Stern på Ratio att med dagens modell för lönebildning har stora löntagargrupper mycket små möjligheter att göra lönekarriär under arbetslivet. De varnar för att nästa stora avtalsrörelse – i mars 2016 löper kollektivavtalen ut för ett stort antal privatanställda arbetare och tjänstemän – kan bli svårare än på många år. Den svaga produktivitetsutvecklingen och en så gott som obefintlig inflation gör att ”märket” då kan hamna kring noll procent. Följden kan bli att det finns extremt litet att fördela mellan olika löntagare.

Karlson och Stern skriver att ”Kollektivavtalen är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” och att ”Detta är den kanske viktigaste slutsatsen i ett stort forskningsprojekt om kollektivavtalens effekter på företagens lönesättning och utvecklingskraft som precis avslutats vid forskningsinstitutet Ratio.”

Jag har två reflektioner över deras artikel. Den första är att jag har svårt att till fullo förstå deras slutsats. Hade de skrivit att ”Märket är nämligen starkt styrande för lönesättningen på företagsnivå, alldeles oavsett hur kollektivavtalen är konstruerade” så hade jag förstått slutsatsen fullt ut. Och den styrningen är ett problem.

Men att ett kollektivavtal ska styra lönebildningen på företagsnivå är ju själva vitsen med avtalet. Ledarna har valt att ha processavtal utan siffror. Inte för att sifferlösheten i sig borgar för en väl fungerande lönebildning. Utan därför att ett avtal som reglerar hur den lokala löneprocessen ska se ut, där lönen sätts individuellt utifrån prestation direkt mellan medarbetare och chef och inte styrs av centrala överenskommelser om procentsatser eller kronor, ett sådant avtal ger drivkrafter att göra ett bra arbete och gör det möjligt att göra en ordentlig lönekarriär. Den typen av styrning via kollektivavtal är önskvärd.

Min andra reflektion är att jag saknar ett ledarperspektiv i artikelns resonemang. Att sätta lön för medarbetare är en viktig del av ledarskapet. Och lön handlar om mer än pengar. Lönen är en mycket konkret återkoppling till medarbetarna, Om den återkopplingen är rätt utformad skapar löneprocessen förståelse för verksamhetens mål och hur varje medarbetare kan bidra till att uppnå dem. En förutsättning för att löneprocessen ska bidra till ett gott ledarskap är att de lönesättande cheferna har mandat att sätta lön för medarbetarna, och att avtalen inte innehåller centralt fastställda löneökningar eller individgarantier som försvagar kopplingen mellan prestation och lön.

Skribenterna berör förvisso detta då de skriver att ”Styrningen förhindrar möjligheterna till strategisk lönesättning” men de ger inte något konkret ledarperspektiv. Min erfarenhet är att ledarskapets betydelse och betydelsen av lönen som återkoppling på gjorda prestationer ofta glöms bort när vi talar om lönebildning. Ur ett chefsperspektiv är det viktigt att medarbetarna kan göra lönekarriär. Cheferna vingklipps i sin roll som ledare om de inte tydligt kan premiera utveckling och goda prestationer.

Icke desto mindre är det en välskriven artikel, liksom antologin Lönebildning för utvecklingskraft, som artikeln bygger på. Sverige, svenska företag och deras anställda skulle tjäna på en avtalsmodernisering som ger större möjligheter till lönekarriär.

Håll utkik efter Ledarnas Lönekarriärbarometer 2015 som kommer i mitten av mars! Där har Ledarna bland annat borrat djupare i europeisk lönestatistik för att se hur möjligheterna att göra lönekarriär i Sverige står sig jämfört med andra europeiska länder, inte bara bland chefer utan i en mängd olika yrken. Därmed är det också en undersökning över vilka möjligheter chefer i Sverige har att utöva ledarskap genom att premiera utveckling och goda prestationer via lönesättningen.

Prestationskultur på gott och ont

runnerVilka associationer får du av ordet prestationskultur? Enligt en ovetenskaplig utfrågning av chefer jag träffat de senaste veckorna är ordet negativt laddat. Flera ser framför sig individer med vassa armbågar som skuffar undan andra för att uppnå sina egna mål – och premieras för det. Typiskt en konsultorganisation med 24-7 mindset där individer gör allt för sin egen karriär. Den mest positiva tolkningen är ett idrottslag med starkt fokus på gemensam prestation.

Varför är det negativt med en kultur som uppmuntrar prestation? Prestationer är det som kan mätas och utan prestation – ingen utveckling eller överlevnad. Hur går det att förstå att prestationskultur ändå uppfattas som negativt?

Temat för Årets Lönesamtalsdag var prestation och bland annat presenterade Ennovas VD Calle Vestman European Employee Index  – en rapport som visar hur svenskarna ser på sin arbetsplats i en internationell jämförelse. När det gäller arbetsglädje tillhör vi glädjande nog toppländerna i världen. Enligt rapporten präglas prestationskulturen i Sverige av starka värderingar där prestationer skapas i samarbete och med hög grad av möjlighet att påverka för medarbetarna.

Svenska chefer ligger däremot klart under medel när det gäller att åtgärda dåliga prestationer och under medel när det gäller att ge medarbetare återkoppling.

Hur går det att förstå resultatet? Kan det vara så att svenska chefer inte är vana vid att prata om prestation? De senaste årens framväxt av individuell lönesättning har visserligen bidragit till att fler diskuterar prestation och måluppfyllelse, men vanligen i situationer som upplevs som utmanande.

Vi är inte vana vid att ha en dialog om vår och andras prestation utan att det involverar våra tillkortakommanden eller att vi inte nådde ända fram. Kanske innebär detta att vi undviker att tala om prestation mer än när vi verkligen måste. Vi skjuter fram samtalet och har det en gång om året.

Separera prestation från perfektion

Lösningen är inte att undvika att prata om prestation, utan tvärtom. Jag tror att människor längtar efter att prata förutsättningslöst om prestation och att vi behöver ha fler samtal.

Vi behöver däremot ändra kontexten för när och hur vi pratar om prestation. Vi behöver förstå vad prestation är och avdramatisera begreppet. Prestation innebär att göra saker som vi kan lära oss något av. Det vi brukar missa är steget efter prestationen – att lära oss något av det vi har gjort. Vi missar att titta tillbaka och lära oss något av erfarenheterna.

Vi behöver också separera prestation från perfektion. Som Calle Blomberg skriver i sin blogg ”Att inte vara perfektionist är INTE samma sak som att sträva efter dålig kvalitet. Skillnaden är i HUR god kvalitet uppnås”.

Så länge vi uppfattar prestationskultur som kultur för perfektionister får ordet en negativ laddning. Vi vet intuitivt att perfektion inte gagnar god kvalitet utan att samtidigt testa och dra nytta av lärandet. Bjarte Bogsnes från Beyond Budgeting Roundtable uttrycker det så här: ”Measurement can be a good servant, but as a master it is a disaster!”.

Kanske är det så att om prestation underordnas lärande blir samtalen om prestation mindre dramatiska. Kanske får det svenska chefer och medarbetare att längta efter att ha samtal om prestation och prestationskultur får en positiv laddning. Prestationskultur är bra om det innebär att du

  1. Pratar om prestation ofta – åtminstone varje vecka
  2. Fokuserar på lärande i varje samtal
  3. Utgår från uppdraget. Leder prestationen i rätt riktning? Hur påverkar den uppdraget?
  4. Lämnar perfektionismen utanför samtalen