Ledarskap är enkelt.

Om man vet vad man gör, förstås. Det gör Susanne Holmström, vinnare av årets utmärkelse Framtidens Kvinnliga Ledare. I en intervju inför galan igår om skälet till sin framgång konstaterar hon enkelt

-Jag får människor att prestera bra.

Genom att arbeta med tydliga mål och försäkra sig om att alla förstår dem ser hon till att verksamheten går åt rätt håll.

Trots att hon är så ung, har hennes resa till det goda ledarskapet hunnit passera ett par ändhållplatser. På sitt första chefsuppdrag trodde hon att det handlar om att peka med hela handen och rya på medarbetarna så att de skulle göra som hon ville.

Som bara något äldre inser hon om det handlar om att få alla att vilja samma sak.

 “Jag är inte en ledare som pekar med hela handen. Kraften i ett beslut kommer när alla förstår tanken och levererar tillsammans, säger hon.”

Susanne har gjort sin resa på ovanligt kort tid. Hon är en klok människa som arbetar för ett företag som uppmuntrar och stödjer unga chefer och hon har haft turen att haft bra kollegor som bollplank och stöd.

Men de flesta som blir bra och uthålliga chefer kommer så småningom fram till samma insikt: Ledarskap handlar om att få människor att förstå verksamhetens mål och vilja gå i den riktningen.

Grattis Susanne, det ska bli spännande att följa dig. The sky is the limit!

 

Chefens chef är en man

För en liten stund sedan avslutades ett frukostseminarium på Ledarna där rapporten “Chefens chef är en man” diskuterades. I rapporten belyser vi ur olika vinklar det faktum att svenska chefer tjänar mindre, jobbar på lägre nivå och tar större ansvar för familjelivet – om de är kvinnor. När man läser rapporten skapas en dyster bild med fakta och siffror som belyser att” världens mest jämställda land” har fått sig en ordentlig repa i lacken.

–  2000kr i månaden mindre för samma jobb blir jättemycket under en livstid.

– 2,4 % av stockholmsbörsens bolags VD är kvinnor.

– 9 av 10 chefer svarar att deras chef är en man.

– 10% av chefer som är kvinnor säger att de delar lika på föräldraledigheten.

Listan skulle kunna göras jättelång, men ändå är det inte det som fick mig att däcka en kort stund. Nej , det var när Lovisa Sterner från Nova Agentum berättade att unga kvinnor under universitetsstudier har lägre förväntningar på sin framtida lön än unga män i samma utbildning! Där befinner vi oss alltså efter snart 100 år av aktivt jämställdhetsarbete (med utgångspunkt i rösträttsreformen). Unga kvinnor i Sverige vet, redan vid inträdet på arbetsmarknaden, att man kommer värderas lägre och ha sämre förutsättningar att göra karriär.

I en debattartikel i SvD belyser Ledarna situationen och lyfter de förändringar som måste göras om vi inte ska fortsätta kasta välutbildade kvinnors kompetens och engagemang på sophögen.

– Lönen måste sättas helt individuellt baserat på kompetens och prestation. Såväl vid nylönesättning som vid lönerevision.

– Bolagstyrelserna måste kvoteras för att fler kvinnor ska rekryteras till toppositioner.

– Vi måste inse att förmågan ledarskap inte sitter i kroppen utan i knoppen

– Föräldraförsäkring och VAB dagar måste individualiseras i högre utsträckning.

Sverige är ett litet land och utsatt för hård konkurrens. Men vi har en naturtillgång vid sidan av skog, energi och järnmalm som vi inte ens har börjat exploatera . Det är tillgången till välutbildade och kunniga kvinnor som är beredda att bidra till utvecklingen av näringsliv och offentlig sektor i svåra och krävande positioner.

 

 

 

Ägarna tar dåligt ansvar för jämställdheten

Orden är Anders Borgs, som tar bladet från munnen i en intervju i  DI. Intervjun återges  i dagens SvD. Han har tröttnat på företagens bortförklaringar och tror inte längre att det kommer gå på frivillig väg.

Kanske har han, som så många av oss andra, insett att det handlar om makt och privilegier, och de ger man inte upp utan motstånd. Det faktum att kompetens, och sedan lång tid även utbildning och erfarenhet, fördelas jämnt mellan könen är inte tillräckligt skäl för bolagens valberedningar att rekrytera  de för uppdragen mest lämpade. Nej, inför valet att sätta samman en vass styrelse med Sveriges bästa förmågor, eller leta i sitt gamla trötta old boys network, faller man platt varje gång.

Jag har länge väntat på att unga smarta män som lever i jämställda förhållanden och kanske också vuxit upp i ett jämställt hem ska inse det absurda i att näringslivet enbart styrs av en massa mörka kostymer och vita skjortor – i ett samhälle som ser helt annorlunda ut. Nu verkar den insikten har landat hos Anders Borg.

Jämställda  styrelser är bara en liten, men viktig del. Nästa steg är att man också ska inse att chefsuppdragen bör gå till de som levererar bäst, oavsett kön eller andra yttre faktorer.

Liebe frau Merkel.

Ni har länge varit ett föredöme för mig, med ert målmedvetna ledarskap och starka integritet. Jag känner djup beundran för er strävan att hålla ihop Europa i dessa svåra tider, och motivera för Tyskland att bistå sina mindre framgångsrika kamrater. Jag är inte så insatt i tysk inrikespolitik men har förstått att ni vunnit era segrar med en stor dos mod och uthållighet.

Som kvinna har jag också häpnat över er förmåga att med humor och stil ta er an det eviga klädproblemet, och anamma männens bekväma kostym men utan att överge er kvinnlighet.

Men det har funnits en fråga där vi haft helt olika åsikter, frågan om mäns och kvinnors lika förutsättningar att delta i näringslivet. Nu ser jag till min glädje i en artikel i gårdagens DN att ni övergett denna ståndpunkt och tänker ställa er bakom ett förslag till lagstiftning som innebär att tyska börsbolag år 2020 kommer ha minst 30% kvinnor i styrelserna.  Ännu en gång har er klokhet segrat.

Så, liebe frau Merkel, nu kan ni se fram emot ett ännu starkare Tyskland, där styrelseledamöter och så småningom också chefer kommer väljas helt efter kompetens och den dolda könskvoteringen gradvis upphör. Ert näringsliv kommer blomstra, eftersom de mest lämpade personerna kommer delta i styrning och ledning av företagen.

Liebe frau Merkel, mottag mina gratulationer!

Kvinnor är väl som folk är mest

“Kvinnor är väl som folk är mest”, konstaterar Maria Ludvigsson i SvD idag. Ja, så är det naturligtvis. Desto konstigare är det då att kvinnor inte alls har samma möjligheter eller sannolikhet att bli chef och ledare.

Sveriges chefsorganisation Ledarna ställer sig bakom kravet på en lagreglerad kvotering till börsbolagens styrelser. För det är ju som Maria Ludvigsson själv skriver i sin ledare att det inte leder till sämre lönsamhet om kvinnor ges samma möjlighet till karriär som män.

Tvärtom riskerar vi att missa en massa talanger om vi fortsätter att normrekrytera enbart ur halva befolkningen. Bilden av att en lyckad chef eller företagsledare är en vit, svensk man mitt i livet måste förändras om vi inte ska förbise de bästa och mest lämpade kandidaterna.

Historiskt så vet vi idag att vi på motsvarande sätt gått miste om stora kvinnliga vetenskapsmän eller för den delen kvinnliga konstnärer för att de enligt den tidens anda ansågs bättre lämpade att stanna hemma och föda åtta barn och laga mat åt den store manlige konstnären. Idag borde vi veta bättre. Nämligen att kvinnor är som folk är mest. Och därför ska ha samma möjligheter till utveckling som andra.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Du kan också tycka till på:

Min Ledarna-idé

Det är inte lönen som är mödan värd….

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur “stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

Den nya begåvningsreserven?

För länge sedan talade man i Sverige om något som kallades begåvningsreserven. Det var ett lätt nedsättande uttryck som användes om människor ur arbetarklassen som inte hade möjlighet att skaffa sig utbildning, men som trots det gjorde karriär i kraft av sin egen begåvning och drivkraft. Oftast inom politiken eller organisationsvärlden, men även inom företag och offentlig förvaltning. Begreppet innebar att det fanns människor på arbetsmarknaden som inte presterade till sin fulla förmåga.

En modern variant av uttrycket har myntats, jag tror av Birgitta Olsson, när hon talar om att Europa har ” the world’s best educated housewifes”.

I båda fallen handlar det om människor som av fördomar eller formella hinder inte tillåts att utvecklas och bidra till samhället efter sin egen bästa förmåga.

Idag presenterar Ledarna en grupp människor som utgör ett levande bevis på att saker kan vara annorlunda. Det är kandidater till utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare som delas ut den 14 maj, unga kvinnor som i kraft av sin kompetens, drivkraft och begåvning gjort en lysande chefskarriär trots sin ungdom. Genom sitt exempel visar de på den kraft som finns att hämta om man en dag bestämmer sig för att börja rekrytera chefer enbart på kompetens.

Sverige är ett litet, uschligt land i utkanten av världen. Vi har inte mycket att konkurrera med. Men vi har unga, välutbildade människor med kompetens och vilja att leda och utveckla våra företag och förvaltningar.

Så vad väntar vi på? Hur länge ska vi fortsätta att välja bort halva befolkningen till toppjobben? När ska vi ta vår tids begåvningsreserv i anspråk?

Varför vågar inte Sverige?

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är “Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på “high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av “welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Fyra gubbs och ingen Coca-Carola

Som enda arbetsmarknadsorganisation (på såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan) fattade Ledarna på kongressen 2010 beslut om att ställa sig bakom kravet på en lagreglerad könskvotering till börsbolagens styrelser.

Vissa år går det visserligen åt rätt håll, men andra år backar utvecklingen. Helt säkert är att det kommer att ta mycket, mycket lång tid innan vi på allvar rekryterar de bäst lämpade ur hela befolkningen.

I lördags vann fyra erfarna herrar i övre medelåldern en av deltävlingarna i melodifestivalen. Ingen sextonårig Carola så långt ögat nådde. Ingen Pirelli. Ingen Nicole. Inte ens en Amy Diamond.

På vinnarscenen stod istället inte mindre än nio herrar från medelåldern och uppåt. Det såg ut som vilken börsbolagsstyrelse som helst. Med västar och allt.

Denna utveckling i kombination med unga kvinnors allt högre utbildning får mig att undra: håller schlagervärlden på att åstadkomma det skifte som varken näringsliv eller regering klarar av? Jag ser en framtid! Om femton år ser ni mig i paljettopp vinna deltävlingen i Bollnäs långt bort från alla styrelserum.

Läs mer om Ledarnas ideologiska program.

Tyck gärna till om Ledarna och våra frågor på vår idésida.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

Mångfald vid fågelbordet

Spekulationerna kring Telia Soneras nya styrelse har pågått alltsedan den gamla styrelseordföranden och VDn fick lämna under dystra omständigheter då bolagets sjaskiga affärer blev offentliga. Vem skulle vara beredd att göra upp med det förflutna och ta avstamp i en ny affärsmoral? Vi var nog många som, luttrade och prövade, förväntade oss att se samma trötta gäng fast i ny skepnad.

Men valberedningen verkar äntligen har insett att homogena grupper med samma kompetens och erfarenhet inte nödvändigtvis garanterar transparens, mod och god affärsetik. Istället ser vi nu i dagens SVd presentation av en styrelse med hyfsad könsbalans, olika yrkesbakgrund och engagemang i hållbarhetsfrågor. Och en kvinna som styrelseordförande vilket innebär en storslagen ökning av just den kvoten!

Homogena kulturer är farliga, oavsett var de finns. Grupper som sätts samman av likasinnade förkväver individerna och gör det svårt att höja sin röst. Hittills har svenska bolagsstyrelser hämtats ur en och samma grupp av ett femtiotal äldre svenska män. Jag vill inte påstå att de speciellt utmärker sig för ohederlighet eller oetiskt beteende, men faktum är att det är väldigt svårt att simma mot strömmen om hela flocken drar iväg åt ett annat håll.

Nu kan vi bara hoppas att fler valberedningar följer Telia Soneras exempel och väljer styrelse efter kompetens och inte efter fjäderdräkt.