Kvinnor är väl som folk är mest

“Kvinnor är väl som folk är mest”, konstaterar Maria Ludvigsson i SvD idag. Ja, så är det naturligtvis. Desto konstigare är det då att kvinnor inte alls har samma möjligheter eller sannolikhet att bli chef och ledare.

Sveriges chefsorganisation Ledarna ställer sig bakom kravet på en lagreglerad kvotering till börsbolagens styrelser. För det är ju som Maria Ludvigsson själv skriver i sin ledare att det inte leder till sämre lönsamhet om kvinnor ges samma möjlighet till karriär som män.

Tvärtom riskerar vi att missa en massa talanger om vi fortsätter att normrekrytera enbart ur halva befolkningen. Bilden av att en lyckad chef eller företagsledare är en vit, svensk man mitt i livet måste förändras om vi inte ska förbise de bästa och mest lämpade kandidaterna.

Historiskt så vet vi idag att vi på motsvarande sätt gått miste om stora kvinnliga vetenskapsmän eller för den delen kvinnliga konstnärer för att de enligt den tidens anda ansågs bättre lämpade att stanna hemma och föda åtta barn och laga mat åt den store manlige konstnären. Idag borde vi veta bättre. Nämligen att kvinnor är som folk är mest. Och därför ska ha samma möjligheter till utveckling som andra.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

Du kan också tycka till på:

Min Ledarna-idé

Det är inte lönen som är mödan värd….

..åtminstone inte för alla de chefer som sliter i restauranger, städverksamhet, vård och omsorg . Nej, man får hoppas att det är annat som driver dem att gå till jobbet varje morgon. Ett roligt uppdrag kanske, eller lojalitet med medarbetare eller t.o.m kunder, för man får ofta dåligt betalt för sitt arbete .

Det visar Ledarnas cheflönestatistik, som släpps idag. Hur “stort” ledarskap du har i ditt uppdrag påverkar lönen iliten utsträckning. Många chefer – oftast kvinnor – i dessa branscher kan ha personalgrupper på femtio medarbetare och mer. Deras ledarskap är helt avgörande för att driva och utveckla verksamheten och ändå ser man löner på runt 30.000 och ännu lägre! Det är skamligt!

Skamligt är det också att gapet mellan mäns och kvinnors chefslöner ökar för tredje året i rad. Idag får en kvinna med ett helt likvärdigt chefsuppdrag 2000 kronor mindre varje månad. Uträknat på en livslön blir det stora summor, men det är kanske ändå inte det värsta. För att vi som nation ska behålla vår konkurrenskraft i framtiden måste chefsuppdragen inom företag och offentlig förvaltning locka till sig de allra bästa av den nya generationen.  Att i ett sådant läge signalera att ledarskap värderas olika beroende på kön är inte bara orättvist, det är också dumt!

Dumt är det också att betala chefer i offentlig sektor lägre löner. Medianlönen är 2300 kronor lägre än i privat näringsliv, trots att några av de tuffaste och mest komplexa chefsuppdragen finns där. När man dessutom väger in att sveriges kommuner och landsting står mitt i sin största utmaning någonsin – att få tillräckligt många människor att vilja jobba där för att klara välfärdsuppdraget under kommande år, så tar man sig för pannan. Årets lönestatistik befäster tyvärr bilden av att  offentlig sektor värderar ledarskapet lägre.

Så vad är då en chef värd? Ja, självklart beror det på uppdrag och prestation. Men varje chef är värd att få ett bra lönesamtal som tydligt kopplar den egna prestationen till utfallet, där kompetensen och resultatet är det som styr, inte kön eller status på verksamheten.

Chefer är viktiga. Väldigt få tjänar några fantasilöner men väldigt många gör ett fantastiskt jobb!

Den nya begåvningsreserven?

För länge sedan talade man i Sverige om något som kallades begåvningsreserven. Det var ett lätt nedsättande uttryck som användes om människor ur arbetarklassen som inte hade möjlighet att skaffa sig utbildning, men som trots det gjorde karriär i kraft av sin egen begåvning och drivkraft. Oftast inom politiken eller organisationsvärlden, men även inom företag och offentlig förvaltning. Begreppet innebar att det fanns människor på arbetsmarknaden som inte presterade till sin fulla förmåga.

En modern variant av uttrycket har myntats, jag tror av Birgitta Olsson, när hon talar om att Europa har ” the world’s best educated housewifes”.

I båda fallen handlar det om människor som av fördomar eller formella hinder inte tillåts att utvecklas och bidra till samhället efter sin egen bästa förmåga.

Idag presenterar Ledarna en grupp människor som utgör ett levande bevis på att saker kan vara annorlunda. Det är kandidater till utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare som delas ut den 14 maj, unga kvinnor som i kraft av sin kompetens, drivkraft och begåvning gjort en lysande chefskarriär trots sin ungdom. Genom sitt exempel visar de på den kraft som finns att hämta om man en dag bestämmer sig för att börja rekrytera chefer enbart på kompetens.

Sverige är ett litet, uschligt land i utkanten av världen. Vi har inte mycket att konkurrera med. Men vi har unga, välutbildade människor med kompetens och vilja att leda och utveckla våra företag och förvaltningar.

Så vad väntar vi på? Hur länge ska vi fortsätta att välja bort halva befolkningen till toppjobben? När ska vi ta vår tids begåvningsreserv i anspråk?

Varför vågar inte Sverige?

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är “Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på “high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av “welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Fyra gubbs och ingen Coca-Carola

Som enda arbetsmarknadsorganisation (på såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan) fattade Ledarna på kongressen 2010 beslut om att ställa sig bakom kravet på en lagreglerad könskvotering till börsbolagens styrelser.

Vissa år går det visserligen åt rätt håll, men andra år backar utvecklingen. Helt säkert är att det kommer att ta mycket, mycket lång tid innan vi på allvar rekryterar de bäst lämpade ur hela befolkningen.

I lördags vann fyra erfarna herrar i övre medelåldern en av deltävlingarna i melodifestivalen. Ingen sextonårig Carola så långt ögat nådde. Ingen Pirelli. Ingen Nicole. Inte ens en Amy Diamond.

På vinnarscenen stod istället inte mindre än nio herrar från medelåldern och uppåt. Det såg ut som vilken börsbolagsstyrelse som helst. Med västar och allt.

Denna utveckling i kombination med unga kvinnors allt högre utbildning får mig att undra: håller schlagervärlden på att åstadkomma det skifte som varken näringsliv eller regering klarar av? Jag ser en framtid! Om femton år ser ni mig i paljettopp vinna deltävlingen i Bollnäs långt bort från alla styrelserum.

Läs mer om Ledarnas ideologiska program.

Tyck gärna till om Ledarna och våra frågor på vår idésida.

Tomas Oskarsson

www.twitter.com/tomasoskarsson

 

Mångfald vid fågelbordet

Spekulationerna kring Telia Soneras nya styrelse har pågått alltsedan den gamla styrelseordföranden och VDn fick lämna under dystra omständigheter då bolagets sjaskiga affärer blev offentliga. Vem skulle vara beredd att göra upp med det förflutna och ta avstamp i en ny affärsmoral? Vi var nog många som, luttrade och prövade, förväntade oss att se samma trötta gäng fast i ny skepnad.

Men valberedningen verkar äntligen har insett att homogena grupper med samma kompetens och erfarenhet inte nödvändigtvis garanterar transparens, mod och god affärsetik. Istället ser vi nu i dagens SVd presentation av en styrelse med hyfsad könsbalans, olika yrkesbakgrund och engagemang i hållbarhetsfrågor. Och en kvinna som styrelseordförande vilket innebär en storslagen ökning av just den kvoten!

Homogena kulturer är farliga, oavsett var de finns. Grupper som sätts samman av likasinnade förkväver individerna och gör det svårt att höja sin röst. Hittills har svenska bolagsstyrelser hämtats ur en och samma grupp av ett femtiotal äldre svenska män. Jag vill inte påstå att de speciellt utmärker sig för ohederlighet eller oetiskt beteende, men faktum är att det är väldigt svårt att simma mot strömmen om hela flocken drar iväg åt ett annat håll.

Nu kan vi bara hoppas att fler valberedningar följer Telia Soneras exempel och väljer styrelse efter kompetens och inte efter fjäderdräkt.

 

 

 

Vem vill bli chef?

I rapporten “Vem sjutton vill bli chef?” som Ledarna släpper idag speglas synen på chefer och viljan att bli chef hos 4000 unga i fyra nordiska länder. Sverige och Europa står inför stora demografiska utmaningar med en åldrande befolkning. Just nu handlar det mesta om den höga arbetslösheten, men faktum är att många länder snart kommer uppleva en skriande brist på högutbildade och på chefer. I det sammanhanget är ungas vilja och drivkrafter att bli chef jätteviktig. Frågan belyses också i en debattartikel i dagens DI.

Men idag tvekar många unga inför att ta på sig en chefsroll. Skälen till deras tvekan handlar om svårigheten att förena ett ansvarsfullt och krävande uppdrag på jobbet med viljan att bygga en familj och ha tid över för annat. Den tvekan är störst hos de unga kvinnorna, där nästan hälften inte kan tänka sig en chefskarriär.

Unga människor är också tydliga i att de inte vill ta på sig ett uppdrag utanrätt förutsättningar och tillräckligt stöd ifrån arbetsgivaren.

Sammantaget är detta en bekymmersam utveckling som tydligt visar på behovet av att modernisera och förändra chefsrollen. Bättre tydlighet i uppdraget, fler individuella lösningar och en större öppenhet för arbetsgivarna att diskutera förutsättningar och villkor är det som måste till för att unga män och kvinnor skall vilja och våga kliva in i chefsuppdraget.

Ett oväntat föredöme

I en insiktsfull och nyanserad ledare i Dagens Industri idag skriver Torun Nilsson  om problemet med att skapa mer jämställdhet i näringslivet. Som föredöme lyfter hon fram Miljöpartiet och det faktum att hela deras högsta ledning (båda två) nu är föräldraledig. Ett oväntat föredöme,organisationen i politiska partier brukar inte generellt utmålas som goda exempel för näringslivet, och kanske allra minst Miljöpartiet.

Problemet som Nilsson fokuserar på är hur man kan förena föräldraledighet och höga chefsposter, eller för den delen föräldraskap och toppjobb. I ett samhälle där hemmafrun är död och begraven.

Ett jämställt familjeliv är naturligtvis första steget. Men man kanske också ska våga tanken på att även chefsjobb kan delas på, om man hanterar det rätt.För vinsten är, som Torun Nilsson formulerar det, “mer talang och begåvning” och “bättre konkurrenskraft, inte sämre”.

Om man kan välja bland alla unga begåvade och engagerade chefsämnen istället för bara hälften, och om man kan se till att unga chefer håller ut och orkar fullfölja sin karriär, genom att göra chefsjobb möjliga att förena med familjeliv, ja då går svenska företag en lysande framsteg till mötes. För medan våra konkurrenter ute i Europa och världen fortfarande tvingar hem välutbildade kvinnor från arbetsmarknaden, har vi möjligheter att ta vara på all kompetens om man bara vågar vara lite kreativ.

Det kanske till och med  kan göra det värt att snegla lite på Miljöpartiet.

 

Rovdrift på chefer i offentlig sektor

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!