Här är där vi inte är

/2 Kommentarer/i , , /av

Vår uppmärksamhetstid är nu nere i åtta sekunder. Sedan tekniken blev mer lättillgängligt har vår förmåga att fokusera blivit betydligt sämre. År 2000 låg genomsnittstiden på 12 sekunder. Idag, 15 år senare, ligger genomsnittstiden på åtta sekunder. I snitt tittar vi också på våra mobil ungefär 200 gånger per dag. Ofta en mer eller mindre omedveten impuls, får vi inte göra det blir vi rastlösa och orolig. Mycket har skrivits om digitaliseringen, den ständiga uppkopplingen, gränslösheten på gott och ont. Nu visar den sig också till viss del i den ökande psykiska ohälsan. Vi känner oss stressade, otillräckliga och får svårt att koncentrera oss.

På ett seminarium häromdagen satt en person som ganska snart gjorde mig uppmärksam på hens närvaro genom att lite för högljutt tissla med kollegan bredvid. Detta upphörde dock snabbt och istället drogs en iPad fram. Okej, inget konstigt tänkte jag som själv satt med min laptop i knät för att kunna föra anteckningar. Salens utformning gjorde att jag satt rätt mycket högre upp än personerna framför mig så efter en kort stund kan jag inte undgå att se att personen skriver ett mejl. Jag som har en dragning till hemliga polisen kan nu inte sluta kolla på vad personen framför mig gör. Efter mejlskrivandet läses ett dokument, sedan kollas mejlen igen, telefonen halas upp och ett sms skrivs, telefonen läggs åt sidan och paddan kommer fram igen och personen skriver på ett dokument för att sedan kolla kalendern följt av en snabb titt i mejlen igen. Nu har en timme av föreläsningen gått och det blir paus, personen har inte en enda gång enbart lyssnat på föreläsningen utan hela tiden varit sysselsatt med annat. I pausen hinner jag uppfatta att mejlen kollas igen. Tillbaka efter pausen halas telefonen upp där ett nyhetsbrev läses, telefonen läggs undan och paddan åker fram för att personen ska kunna googla och läsa en hemsida. Men så plötsligt läggs allt åt sidan en lite stund och personen ser till synes ut att enbart lyssna till föreläsningen. Det dröjer dock inte länge innan iPaden tas fram igen, nu är det dags att googla lite och kolla Facebook, följt av ännu en koll av mejl i telefonen och sedan en titt på bilder i telefonens kamera. Nu tar föreläsningen slut, två timmar har gått. Lite yr och lätt illamående av att enbart har observerat denna digitala virvelvind och kaloribomb av information och distraktion reflekterar jag över mitt eget och andras beteenden.

Här har verkligen blivit där vi inte är. Det är mycket möjligt att detta var en person som har ett stort uppmärksamhetsfält och under två timmar klarar av att utföra flera parallella uppgifter och dessutom lyssna på och integrera den information som delades, men de flesta av oss är normalbegåvade och hjärnan blir lätt stressad. Det är lätt att gå i effektivitetsfällan. Multitasking leder ofta inte till bättre eller effektivare resultat utan istället finns alltmer forskning som pekar på att parallellt arbete har en negativ inverkan på vår produktivitet. Studier visar att när vi försöker koncentrera oss på olika uppgifter tar det längre tid att slutföra var och en av dem, och när vår uppmärksamhet hela tiden hoppar mellan olika uppgifter så tröttar vi ut vår hjärna, en vanlig anledning till att vi känner oss mentalt trötta efter en dag på jobbet. Att ständigt bli distraherad i arbetet påverka vårt välbefinnande.

“Chefen har mycket att vinna på att känna till att vi hellre nappar på kortsiktiga belöningar, än långsiktiga vinster”, säger hjärnforskaren Katarina Gospic. Hellre svarar vi på ett mejl, för att det känns bra och ger en snabb belöning istället för att slutföra en arbetsuppgift som på sikt ger en större belöning och är mer hållbart för organisationen och för dig och dina medarbetare.

Att ta hand om sin egen psykiska hälsa är vårt eget ansvar genom att stänga av och koppla bort. Prioritera och fokusera på en sak i taget. Att värna sig själv, sätta egna tydliga gränser. Medveten närvaro eller meditation kan vara ett sätt att skapa bättre fokus och välbefinnande. Här är nog den mest exotiska platsen att vara på för du är så sällan just här. Närvaro skapar ofta stor meningsfullhet för den får oss att känna samhörighet med andra eller kontakt med dig själv. Själv har jag genomgått en avgiftning av sociala medier under hösten. Vad skönt att inte plottra hjärnan med meningslösa selfies där medelålders plutar med läpparna, mat, djur, barn, träning, solnedgångar och desperata rop på bekräftelse. Kan rekommenderas för ökad hjärnfrid.

Har du för lite att göra?

/1 Kommentar/i , /av

Frågan kanske kan tyckas märklig, med tanke på den allmänna bilden av arbetslivet som oerhört utmanande med snabba och ständigt pågående förändringar kombinerat med ökade krav och minskade resurser. Inte sällan kopplas detta också till den skenande psykiska ohälsan i Sverige.

Men faktum är att förekomsten av så kallad Bore-out, att ha för lite att göra på jobbet, är utbrett och ökar dessutom. I alla fall om man får tro den franske professorn Christian Bourion. Men precis som det mer välkända begreppet burn-out (utbrändhet) leder bore-out till liknande konsekvenser för individen.

Jag har själv befunnit mig i bore-out-tillståndet. Hur kunde det bli så? Jag hade aldrig tidigare haft för lite att göra på något jobb, tvärtom. Jag rekryterades för många år sedan till en nyinsatt tjänst som personalstrateg till en större statlig myndighet. Efter en kort tid blev det uppenbart att det inte fanns någon tanke med vad den här tjänsten egentligen var till för. Det fanns inte heller någon som kunde ge besked om eventuella förväntningar eller vad jag kunde bidra med. När jag inte fick någon klarhet från högre instans tog jag själv initiativ till att formulera mitt uppdrag. Fick dock aldrig någon återkoppling kring detta.

Att befinna sig i en situation utan egentligt uppdrag, ingen efterfrågan av mina tjänster, ett tydligt uttalat förbud att ta egna kontakter med mera, ledde för min del till extremt mycket dataspel för att fördriva tiden och efter en tid psykisk ohälsa. Känslan av att inte behövas och frustration över otydlighet kring eller snarare avsaknad av uppdrag fick självkänslan att dala.

Oavsett om du har för mycket eller för lite att göra kan det på sikt vara precis lika skadligt. Jag är övertygad om att det handlar om bristen på känsla av sammanhang (KASAM). Om ditt uppdrag inte är begripligt, hanterbart och meningsfullt över tid så är det bara en tidsfråga när du drabbas av någon form av ohälsa.

Som chef är det kanske extra viktigt att vara klar över sitt uppdrag, att kunna hantera det och verkligen vilja utföra sitt jobb. Om du som chef har allt detta kan du i din tur ge goda förutsättningar för dina medarbetare att uppleva hög KASAM.

Hur har du det själv med din känsla av sammanhang?

 

 

Släpp cheferna loss – de är människor!

/2 Kommentarer/i , , , /av

4394238-kontor-2Förra veckan kom oroande siffror från Försäkringskassan om att sjukfrånvaron ökar i alla yrken och branscher, framförallt hos kvinnor och det är de psykiska diagnoserna som ökar mest. Vi som lever i ett av världens allra bästa länder sett ur välfärd, utbildning, hälsa, trygghet, miljö, arbetslöshet och jämställdhet. Ändå mår vi dåligt. Om inte själva så känner vi någon som mår psykiskt dåligt eller har medarbetare med psykiska diagnoser som utmattning, utbrändhet och depression.

Förra veckan samlades också världens ekonomiska och politiska ledare för World Economic Forum i Davos under temat ”den nya globala kontexten”. I klartext betyder det ett växande antal kriser, att världen är allt mindre förutsägbar och stabil. Med andra ord oförutsägbarheten tilltar inom alla områden.

Hur ska vi hantera allt det som sker? Förändringstrycket ökar på alla verksamheter samtidigt med nedskärningar och effektiviseringar. Forskare vid Linnéuniversitetet har undersökt villkoren för chefer inom äldreomsorgen vilka arbetar direkt med verksamheten. Med personalansvar för i snitt 50 medarbetare och ett bristande administrativt stöd saknas de grundläggande förutsättningarna för att nå målen om en god kvalitet i verksamheten. Deras uppdrag är i princip omöjliga! Organisationsförändringar har inte genomförts med motivet att förbättra äldreomsorgens arbetsmiljö och utveckla verksamheten, utan istället utifrån argument om effektivitet och kostnadsreduktion. Fler än cheferna inom äldreomsorgen kan nog känna igen sig i detta.

Andra undersökningar visar också att motivationen går ner på våra arbetsplatser, både bland chefer och medarbetare. För några år sedan myntade forskaren Roland Paulsen begreppet ”tomt arbete” eller medveten maskning på jobbet. Skälet till detta kan vara flera, men ett är avsaknaden av meningsfulla jobb eller uppgifter. Ett annat den ökande komplexiteten där man inte kan ha möjlighet att förstå vad som behöver göras eller hur lång tid någonting tar, iallafall om man inte är direkt involverad, vilket skapar utrymmer för tomma jobb. Ett exempel är den tyske tjänsteman som i ett mejl talade om för sina kolleger att han inte hade uträttat något på jobbet sedan 1998. Skälet var att avdelningen växt så snabbt att han blivit överflödig, utan att någon insett det. Ett annat omskrivet fall är en grupp arbetare på gruvföretaget LKAB som i flera år stämplade in åt varandra och fick lön trots att de inte var på jobbet. Ytterligare en är historien om den finska tjänsteman som avled vid sitt skrivbord vilket upptäcktes först några dagar senare av en kollega som vill käka lunch med mannen ifråga.

Vad Paulsen kanske säger i sin avhandling är att synen på arbete behöver nyanseras. Mycket av arbetslivsforskningen tar också fasta på konventionella faktorer som arbetslöshet, trygghet, lönenivå, fysiska arbetsförhållanden, stress, arbetstillfredsställelse med mera. När du tar en långpromenad under helgen och funderar över ett problem eller en utmaning relaterat till ditt jobb, är det arbetstid? Är arbete enbart produktion? Eller kan det också vara rekreation?

Industrialismen gjorde att människan blev som en produktiv enhet respektive en privat person. Man gick till jobbet och producerade. Sedan gick man hem och var privat, där utvecklade man sin person och sina intressen. Tydliga gränser. Vila och återhämtning. Sedan kom tjänste-, kunskaps- och idésamhället. Digitaliseringen och yttre gränsdragningar som alltmer suddas ut. Hjärnan står i fokus, inte längre lemmarna. Samtidig har ny teknik introducerats som gör att vi kan mäta och extremeffektivisera vissa delar av våra liv och arbeten, möjligtvis leder det till att vår uppfattning om tiden förvrids. Privatliv och arbetsliv har blivit alltmer integrerat, för vissa mer än andra.

Lika individualiserat som samhället håller på att bli, håller arbetslivet på att bli. Då blir det svårt att hitta generella lösningar på specifika problem. Friskvårdstimmar och fruktkorgar räcker inte. Vi är inte produktionsenheter respektive privatpersoner utan naturligtvis hela människor och då behöver vi en känsla av inflytande och sammanhang, såväl i privatlivet och arbetslivet. Kroppen, hjärnan, hjärtat och själen behöver regelbunden stimulans och återhämtning, också på arbetet.

Vi är inne i en jättelik strukturomvandling. Det som präglar ett paradigmskifte är att alltfler problem förblir olösta. De kan alltså inte lösas utifrån nuvarande strukturer, normer och angreppssätt. Nya lösningar måste till. Nya sätt att organisera oss på, att leda och leva. Ohälsan stiger och manövreringsutrymmet minskar för många. Det är dags för strukturomvandlingar och kanske andra definitioner av chefsrollen. I en verksamhet präglad av repetitiv produktion i ett stabilt sammanhang kan man ju tänka sig att chefsrollen ser ut som den gör, men vem verkar i en sådan miljö idag?

Idén om att det är cheferna som ska axla ansvaret för att styra verksamheten när de kanske inte vet lika väl som sina medarbetare hur det ser ut på golvet, nära kunderna eller brukarna eller i verksamheten, iallafall inte om det inte är operativa. Vad bör ingå i chefsroll idag? Ska chefen vara en administratör, en möjliggörare, en strateg, kanske kan man inte vara allt detta i samma person? Kanske måste ledarskapet distribueras på många fler i framtiden?

Vem ser när chefen gråter?

/1 Kommentar/i , /av

ledarna_452Förra veckan kunde man i SvD läsa den glada nyheten att Christina Björklund, forskare vid Karolinska Institutet, fått 3 MKr i anslag för att studera vad som händer när chefer mobbas. Eller inte så glad kanske, helst skulle man vilja att inga människor alls mobbades!

Men för oss som har haft ett långt liv i ledarskapets tjänst och ständigt umgåtts med chefskollegor i olika sammanhang är det ingen nyhet att även chefer ibland blir mobbade på jobbet. Problemet är bara att chefer förväntas vara starka tuffa och osårbara medan mobboffer är svaga och ynkliga typer som behöver hjälp. Eller?

Om någon blir utsatt för systematiska kränkningar och trakasserier på jobbet är det lika illa oavsett vem det än drabbar. Men för chefer är det ofta svårare att få gehör och kunna få stöd. Det vill mycket till innan man går till sin egen chef och “blottar sin svaghet”, och att prata med dem man har runt sig, medarbetarna, är absolut tabu. I bästa fall finns det goda kollegor som kan stötta och slå larm, men väldigt ofta döljer chefen sin situation så länge som möjligt.

Många chefer försöker i det längsta hålla masken. Det är ju chefen som ska vara den positiva kraften, som ska skapa engagemang i verksamheten och finnas till hands för sina medarbetare. Men om chefen själv inte orkar, om trakasserier som pågår i det fördolda urholkar arbetsglädje och självkänsla, kan situationen snabbt gå över styr med allvarliga konsekvenser för hela arbetsplatsen som följd.

Att vara chef är roligt och utvecklande men också tufft och krävande. Alla chefer är  anställda – och i en bemärkelse själva medarbetare. Arbetsmiljölagen gäller också för dem och de har rätt till uppbackning och stöd, både från sin egen chef, men också genom att man skapar bra kollegiala nätverk som tidigt kan fånga upp när något inte fungerar bra.

Trygga och glada chefer blir bra och hållbara chefer. Det vinner alla på!

Kommunpolitiker: Lyssna på era chefstjänstemän!

/0 Kommentarer/i , /av

10d06486-0753-46c4-8b9a-b6c62e308888Nu är jag heligt förbannad. Läser om ännu ett av otaliga exempel på hopplösa förutsättningar för chefer inom äldreomsorgen. När ska detta få ett slut? Just det här specifika fallet rör Västerviks kommun, men de är långt ifrån den enda med samma problematik. Vad är det som är så förtvivlat svårt att förstå för kommunens politiker?

I artikeln framgår att antalet chefer stadigt minskat de senaste åren i syfte att spara pengar. I just Västerviks kommun finns chefer som, enligt fackförbundet Vision, leder 60-80 medarbetare. Socialchefen, Jörgen Olsson, såg orimligheten i detta och lade därför fram ett förslag till socialnämndens sammanträde om att tillsätta fler chefer. Politikerna valde att avslå förslaget och tänker istället anlita en utomstående konsult för att utvärdera den nuvarande situationen.

Det är så märkligt! Vid det här laget utgår jag från att det är en väl spridd kunskap att stora personalgrupper leder till ohälsa. Det kan knappast ha undgått ens kommunpolitiker. Det bildas lätt subgrupper, informella ledare, konflikter, mobbning, hög sjukfrånvaro med mera. Den chef som har 60-80 medarbetare har få möjligheter att se vad som händer i gruppen och hur medarbetarna fungerar och mår. Det torde väl vara uppenbart även för kommunens politiker?

Att skära ner på antalet chefer i syfte att spara pengar lär förr eller senare slå tillbaka med full kraft. Oönskat hög personalomsättning, sjukfrånvaro, rehabilitering och nyrekryteringar som blir en följd av undermålig arbetsmiljö innebär som regel mycket stora kostnader. Detta påverkar naturligtvis också kvaliteten i de tjänster och den service kommunen är satta att erbjuda till sina medborgare. Att ha rimligt antal chefer med rätt kompetens och ledarförmåga är en investering, inte en kostnad!

Det är också sorgligt att konstaterar att kommunens politiker inte verkar ha förtroende för sina egna chefstjänstemän. Istället väljer de att lägga pengar på en utomstående konsult. Det finns inte en seriös konsult, med ett uns kunskap om organisation och ledarskap, som anser att detta är rimliga förutsättningar för ledarskap.

Spara pengarna för konsultkostnader och lyssna istället till era egna chefstjänstemän. Jag antar att de är tillsatta just för att de anses ha förtroende och förmåga att leda verksamhet och medarbetare i syfte att erbjuda kommunens boende högkvalitativa och rättssäkra tjänster och service.

Skulle du själv ta ett chefsjobb där du ska leda en arbetsgrupp med 60-80 medarbetare?

 

 

 

Nya utmaningar kräver nya angreppssätt

/0 Kommentarer/i /av

4394238-kontor-2Arbetsmiljöverket har tagit fram förslag till en ny föreskrift som behandlar organisatorisk och social arbetsmiljö. Förslaget ligger just nu ute på remiss för yttrande. Ledarna kommer naturligtvis att inkomma med ett formellt yttrande men jag tar tillfället i akt att också här, i ett lite vidare perspektiv, resonera kring de nya utmaningar arbetsmiljöverket försöker hantera med gamla metoder.

Avsikten med den nya föreskriften är ännu ett försök att förbättra arbetsmiljön för att komma till rätta med de skenande ohälsotalen som i allt större utsträckning handlar om människors psykiska ohälsa. Ett angeläget område som onekligen kräver åtgärder.

Utöver konsekvenserna för den enskilda individen, är kostnaderna enorma både för företag, organisationer och samhälle. Men frågan är vad en ny föreskrift kan åstadkomma som det befintliga regelverket bevisligen inte lyckats med?

Ständiga förändringar

Vi befinner oss i en tid som präglas av ständiga förändringar, högt tempo och i princip obegränsade möjligheter. Det sätter naturligtvis avtryck i arbetslivet, men jag menar att det inte är möjligt att betrakta arbetslivet isolerat från omvärlden eller människors privata sfär.

Värderingsmässigt befinner sig Sverige idag på en plats där inget annat land tidigare befunnit sig. Enligt World Values Survey* är Sverige i särklass det land som är mest utpräglat individualistiskt. Det betyder att ingen gått före oss, inget land har värderingsmässigt varit på den plats vi just nu befinner oss. Det innebär att vi inte kan ta del av andras erfarenheter. Vi är pionjärer och måste därmed hitta nya, oprövade metoder för att hantera eventuella negativa konsekvenser av detta.

Komplex kontext

Personligen är jag mycket tveksam till ytterligare, relativt verkningslösa, bestraffningsåtgärder för de arbetsgivare som ännu inte förstått vikten av att skapa förutsättningar för en gynnsam arbetsmiljö. För trots den kunskap och de insikter de allra flesta har om sambandet mellan framgångsrik verksamhet och medarbetare som mår bra, finns det fortfarande de som ännu inte har vilja eller förstånd att agera i rätt riktning. Men det är min absoluta övertygelse att de flesta seriösa arbetsgivare gör vad de kan för att skapa en säker och god arbetsmiljö. Så kanske är det mer framgångsrikt att faktiskt belöna dessa?

Nu är det ju så att oavsett hur gynnsam arbetsmiljö en arbetsgivare kan åstadkomma, kommer människor att insjukna på grund av psykisk ohälsa. Ibland beroende på organisatoriska och sociala faktorer på jobbet, men lika vanligt för att livet helt enkelt ”drabbar” oss.  Våra egna, många gånger alldeles för höga krav och förväntningar på oss själva, är en källa till negativ påverkan på vår hälsa.

Att en ny föreskrift ska leda till minskad psykisk ohälsa håller jag för osannolikt. Vår hälsa handlar om så mycket mer än arbetsförhållanden. Det är hög tid att våga pröva nya angreppssätt och betrakta människan i den komplexa kontext hon befinner sig för att möta dagens utmaningar.

Med detta vill jag avsluta året och önska alla en riktigt lång och skön ledighet med tid för återhämtning både från arbetet och privata åtaganden.

God Jul!

 

* World Values Survey är en världsomfattande undersökning som genomförs kontinuerligt och bland annat studerar olika länders värderingar.

 

Läs mer om arbetsmiljö på ledarna.se

”Förmånen” som möjliggör mödraskap efter pension

/0 Kommentarer/i /av

BirthNog för att jag kan tycka att arbetsgivare är och har varit lite fantasilösa när det gäller vilka personalförmåner man erbjuder sina medarbetare. Jag tror att de vanligaste är fruktkorgen, träningssubventionen, flexibel arbetstid och rabatter lite här och var. Så döm om min förvåning när jag fått span på den senaste trenden – frys ned dina ägg i fertil ålder!

Min undran är om det verkligen upplevs som en förmån för den anställde. Kanske är det snarare så att det är arbetsgivarens behov av att medarbetare blir vid sin läst och inte har den dåliga smaken att vara föräldraledig?

Jag anser inte att arbetslivets villkor ska styra om och när vi kan bli föräldrar. Naturen och den biologiska ordningen är inte slumpmässig. Om vi måste skjuta upp föräldraskapet på grund av arbetslivet så är det väl snarare något fel med arbetslivet?

Jag vet att det här egentligen inte är en av mina ”vanliga” frågor att ta upp i bloggen. Men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag ser framför mig kvinnor som arbetar, gör karriär och går i ålderspension. Därefter blir de väldigt trötta mödrar.

Kul med nya typer av förmåner, men det här är väl ändå ett riktigt magplask, eller vad tycker du?

 

 

Vem vill sitta i chefens knä?

/0 Kommentarer/i , , /av

Kontorsstol 290pxGanska många, visar det sig om man läser Vasakronans undersökning om ledarskap och kontorsmiljö.

Framförallt vill många unga vara nära sin chef eftersom man upplever att det ger bättre möjlighet till feedback och ständig återkoppling. Och det vill unga medarbetare ha, om man ska lita till de senaste årens trendspaningar. Men innebär det alltid att man måste vara fysiskt nära sin chef?

Kraven på chefer ökar snabbt. Komplexiteten i verksamheten, globalisering, ny teknik och ökad mångfald i samhället – alla är de faktorer som ställer stora krav på chefer på alla nivåer att kunna hantera en stor informationsmängd och snabba förändringar. Förmågan att kunna styra och planera sitt chefsuppdrag, att ha fokus på rätt frågor, men också att kunna stänga av och kunna skapa andrum för reflektion blir allt viktigare chefskompetenser.

För många innebär möjligheten att kunna stänga en dörr och skapa sitt eget utrymme, om än aldrig så litet, skillnaden mellan ett hållbart chefsliv och en stressfylld vardag. Under ett långt yrkesliv som chef har jag mött en rad trender och ideal kring ledarskapet. “Management by walking around” eller till och med “Management by eating around” är en av de  mest seglivade, som sprider idealet av den sociala, ständigt tillgängliga chefen.

Men för att hålla och orka som chef, för att leverera ett bra resultat och skapa en bra arbetsmiljö för medarbetarna måste du utgå från dina egna förutsättningar som person och utveckla ledarskapet med det som bottenplatta. För några funkar det bra att sitta mitt i ett kontorslandskap och ständigt interagera med sina medarbetare, andra behöver möjlighet till fysisk avskildhet. Inget är rätt eller fel.

För  viktigaste i allt ledarskap är trots allt att kommunikationen mellan medarbetare och chef fungerar. Och det gör den om man får tro samma undersökning. 93% av medarbetarna anser att de får tillgång till chefen för viktiga samtal när det behövs .Vilket får sägas vara ett gott betyg till Sveriges chefer!

Annika Elias

Har alla rektorer blivit vänsterpartister?

/0 Kommentarer/i , , /av

Apple on DeskFör ett litet tag sedan kunde man läsa om en undersökning av SVT som refererades i flera medier. Den handlade om rektorernas inställning till det fria skolvalet och till förekomsten av vinstuttag i skolan. Det som i första hand väckte uppmärksamhet var att mer än 80% av alla rektorer som svarat på enkäten var emot vinst i skolan. Så hur ska man tolka detta? Leds den svenska skolan av en stor majoritet vänsterpartister?

Så kan det naturligtvis vara, men jag tror att det finns en mer näraliggande förklaring.

Rektorsuppdraget är ett av de allra tuffaste chefsuppdragen. Under många år har vi kunnat se allt färre sökande till utlysta rektorstjänster och i många kommuner är bytena på chefsstolarna i skolan täta. En rektor arbetar med myndighetsutövning, hen är pedagogisk ledare och chef för en stor personalgrupp, hen är ansvarig för kontakt mot elever och föräldrar samt för fastigheter och utrustning. En rektor tillhör de chefer som har offentlighetens strålkastarljus på sig ständigt och ofta ett väldigt litet manöverutrymme.

Om då frågan ställs: Vill du till alla dessa arbetsuppgifter och krav också lägga ett uppdrag att skapa vinst i verksamheten är det kanske inte så konstigt att det hörs ett samlat och högljutt NEJ!

I valrörelsen står den svenska skolan i fokus. Men väldigt sällan hör man en politiker tala om vilket ledarskap som bedrivs eller framförallt vilka förutsättningar skolans chefer har. Kanske det inte är så konstigt att man värjer sig mot fler krav och pålagor när cheferna som “har Sveriges viktigaste jobb” redan går på knäna.

Chefer behöver också introduktion

/2 Kommentarer/i , /av

1440794-promotion-human-hand-shake-with-copyspace-290x290Får du en ny medarbetare efter semestern? Eller kanske ska du själv börja ett nytt chefsjobb? Hur första dagen är utformad kan mycket väl vara avgörande för fortsättningen. I tidningen Arbetsliv slås fast att introduktionen av nya medarbetare är en viktig arbetsmiljöfråga.

Dessvärre glömmer många bort att nya chefer har precis samma behov av en god introduktion som övriga medarbetare. Flera chefer som ingick i forsknings- och utvecklingsprojektet Hållbara chefer vittnade om att de i princip helt saknade någon form av introduktion när de började sitt chefsuppdrag. Rekrytering av nya chefer och medarbetare är ofta en kostsam historia, både i tid och i pengar. En genomtänkt introduktion är därför en klok investering. Trots det tycks många arbetsgivare anta att just chefer inte har samma behov av introduktion.

Som nyanställd är det en ofantligt stor skillnad att komma till en arbetsplats och känna att man är väntad och välkommen, till skillnad från att alla man möter är helt frågande till vem man är. Att arbetsplatsen är iordningställd ger också viktiga signaler om en god planering och skapar en positiv känsla.

För många, många år sedan kom jag tillbaka till min dåvarande arbetsgivare efter en längre tids sjukskrivning. Under den tid jag varit frånvarande hade det skett en del omflyttningar på kontoret. Den dag jag började arbeta igen stod mina saker nedpackade i kartonger i kapprummet. I det här fallet hade jag, som tur var, en mycket god relation till chef och övriga medarbetare, så någon större skada blev det inte. Men nog hade det varit mer positivt om mina saker stått på plats i det rum jag var placerad.

Så, om du ska ta emot en ny medarbetare i din grupp, tänk igenom hur introduktionen den första veckan ska genomföras. Är du chef och börjar hos en arbetsgivare som inte har någon planerad introduktion, se till att du själv tar initiativ till att planera en sådan. Lär gärna mer om hur du får bästa möjliga start .

Hur var din introduktion när du började ditt senaste jobb?