Att leda utan stöd

Sommarens inrikespolitiska dramatik som ledde till att två statsråd fick lämna regeringen fortsätter. Alliansen är inte nöjda och avser att gå vidare med misstroendeförklaring mot försvarsminister Peter Hultqvist när riksdagen öppnar i september. Liberalernas ledare Jan Björklund säger dessutom att ytterligare tre ministrar kan bli föremål för misstroendeförklaring i höst om regeringen inte drar tillbaka planerade skattehöjningar.

Utan att gå in på det sakpolitiska så kan man konstatera att Allianspartierna nu på allvar börjar använda sig av ett av de skarpaste vapnen oppositionen har när regeringen saknar majoritet i riksdagen.

Genom misstroendeförklaringar mot enskilda ministrar kan Alliansen – med stöd från ett annat parti i riksdagen, i det här fallet Sverigedemokraterna – i praktiken peta folk ur regeringen. Allt som krävs är 175 röster. Och det är bara om misstroendet gäller statsministern som hela regeringen måste avgå.

Historiskt så har riksdagen har röstat om misstroendeförklaring sju gånger – men aldrig med sådana röstsiffror att resultatet fällt något statsråd. Ändå har två gånger blotta hotet om misstroende haft effekt. 1981 avgick regeringen Fälldin och 1988 justitieminister Anna-Greta Leijon, eftersom man kunde förutse att riksdagen skulle rösta för att fälla.

Men om Alliansen med stöd av SD börjar peta statsråd, ett efter ett, så kan det även få effekten att ingen någonsin vågar leda en minoritetsregering igen. Redan tidigare löpte minoritetsregeringar risken att fällas av att riksdagsmajoriteter inte släppte igenom deras budgetförslag. Nu undergrävs dessutom möjligheten för statsministrar att själva få utforma sina regeringar.

Tidigare har regeringar kunnat agera även utan aktivt stöd från en riksdagsmajoritet. Ända sedan enkammarriksdagens införande 1971 har minoritetsregeringar varit den vanliga ordningen i Sverige, med några undantag. Det har varit möjligt genom att riksdagen accepterat att det eller de partier som fått talmannens uppdrag att bilda regering också fått göra det. Oppositionen har då bedrivit just oppositionspolitik och inväntat nästa val för att få chansen att själva regera. Alternativt försökt skrapa ihop tillräckligt med röster i riksdagen för att fälla regeringen och ta över. Det här är dock något nytt.

Om oppositionen går vidare med misstroendeförklaringar under hösten så blir situationen i praktiken ohållbar för statsminister Stefan Löfven. Han har då ansvaret att leda, men utan riksdagens förtroende eller mandat. Och utan de resurser – i form av statsråd – han anser sig behöva. Sannolikt kommer han då att avgå, och antingen blir det ett extra val redan i höst eller i vår – eller, mer troligt, en så kallad talmansrunda och därpå en ny regeringsbildning. Ytterligare en, men inte särskilt trolig, variant är en övergångs-/expeditionsregering i väntan på ordinarie val om ett år.

Vilken betydelse detta får för det politiska ledarskapet återstår att se.

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *