Inlägg

Kunskapsbrist hotar svenska modellen

I ett seminarium anordnat av Saco i veckan debatterade arbetsmarknadens parter och mediebranschen om vems fel det var att kunskapen om och intresset för arbetsmarknadsfrågorna har blivit så låg. Utgångspunkten var ett kapitel i Institutet för mediestudiers årsbok där arbetslivsjournalisten Anna Danielsson Öberg analyserar tillståndet i den svenska arbetsmarknadsbevakningen. Och hon tycker att den har minskat rejält. Den ekonomiska bevakningen handlar i dag om andra frågor och kunskapen om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar har försämrats.

SVT:s Robert Olsson tyckte att parterna var lata som inte satte sig in i den medielogik som råder. Det är dags att jobba lite själva för att få upp intresset hos journalister och allmänhet. Han höll dock med om att Public service har ett ansvar att folkbilda allmänheten. Samt att man kanske koncentrerat sig mer på det individuella perspektivet av exempelvis lönesättning och arbetsmarknad än vad som händer under förhandlingarna i avtalsrörelsen.

Anders Ferbe, IF Metall berättade att flera händelser under förra året, med stor betydelse för allmänheten, hade gått medierna spårlöst förbi.  Detta kan i förlängningen kan skada den svenska modellen om den förlorar sin legitimitet. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen tyckte också att det låga intresset inte var bra. Parterna borde själva ta på sig mer av folkbildningsuppgiften och berätta vad parterna gör och varför det är viktigt.

I somras frågade jag allmänheten (se filmen nedan) vad de visste om kollektivavtal och vad som bestämdes i avtalsförhandlingarna som pågick då. Då svarade flera att man inte var insatt för att medierna inte rapporterade tillräckligt om det. I denna fråga håller jag med både LO och Teknikarbetsgivarna.  Om vi inte visar på vikten av det som vi parter förhandlar fram kommer vi nog närmare ett annat system. Ett där politikerna stiftar lagar som gäller alla oavsett bransch, förutsättningar och konkurrenssituation, istället för att vi parter anpassar reglerna i kollektivavtalen.

Du kan se Saco:s seminarium Arbetsmarknad – vad får vi inte veta? på SVT Forum på fredag 31/1 09:00 – 10:30

Se filmen där Ledarna frågar personer på gatan vad de vet om kolletktivavtal.

Rättvisa betyg – rättvisa löner?

Individuella utvecklingsplaner, mål för skolarbetet, betyg…. I skolans värld sätter man individen/eleven i fokus varje dag. Utan att själv vara lärare misstänker jag att en lärares ständiga fråga från elever, föräldrar och sig själv är: vad är ett rättvist betyg?

Steget är därför nära tänker jag, till frågan om vad som är en rättvis lön. För en lärare.

Idag debatterar Sveriges lärare just den frågan på DN Debatt. De riktar svidande kritik mot kommunerna som inte klarar av att ge framgångsrika lärare högre lön. Trots att parterna avtalat om detta. I Pajala ger goda skolresultat exempelvis 0,02 procentenheter mer.

Politiker liksom arbetsmarknadens parter brukar enhälligt hävda att den svenska modellen för lönebildning fungerar mycket väl. Då belyser man frågan från ett makroperspektiv.

Vad händer om man vänder på kuttingen och tittar på ett mikro- eller individperspektiv? Tycker vi fortfarande att svensk lönebildning fungerar så optimalt då? Är våra lärare taggade att varje dag ge det lilla extra för att ditt och mitt barn ska få bästa möjliga förutsättningar att lära för livet? Finns det över huvud taget en koppling mellan hur lönen sätts och engagemanget för jobbet?

Och vad tycker vi är rättvist? Är det rättvist att belöna lika för lika arbete? Eller är det mer rättvist att ge mer lön till den som är skickligare och anstränger sig mer för resultatet?

Teresia Stråberg heter en forskare som svarar på frågan från ett individuellt perspektiv. Hon har undersökt hur sjuksköterskor upplever sin lön, en yrkesgrupp som länge haft individuell lönesättning. Hon använder sig av fyra olika rättvisebegrepp för att förklara vad som påverkar vår upplevelse av tillfredsställelse med lönen:

  • Distributiv rättvisa – vilken lön har jag i jämförelse med annat och andra.
  • Procedurmässig rättvisa – hur går löneprocessen till.
  • Mellanmänsklig rättvisa – finns det förtroende, tillit och respekt mellan mig och lönesättande chef.
  • Informativ rättvisa – finns det och kan jag förstå motiveringen med min lön.

Teresia Stråbergs arbete visar att upplevelsen av lönerättvisa har en stark koppling till den motivation vi känner för jobbet. Hon sätter också fokus på processen, det vill säga att det handlar minst lika mycket om hur lönen sätts. Inte bara vilket belopp som betalas in på lönekontot. Och betydelsen av den lönesättande chefens agerande och mandat.

Så nej, politiker, fack och arbetsgivare, det är inte alls säkert att den svenska modellen levererar bästa möjliga utvecklings- och konkurrenskraft. Om man tittar ur ett individperspektiv.

Om man tror på att motiverade och engagerade medarbetare är avgörande för förmågan att leverera bra resultat, ja då finns mycket att göra för att modernisera modellen för hur löner sätts i Sverige.

Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas

De flesta av oss medelålders som finns på arbetsmarknaden idag har vuxit upp med den svenska modellen. Vi har varit vana vid att våra löner och villkor diskuterats över våra huvuden någon gång per år. 

Vi har också vuxit upp i ett samhälle där man fick låna sin bakelittelefon på Televerket (Nej, jag är inte 100 år!) och alternativa telefoner var förbjudet. Vi åt sällan på restaurang och nattliv fanns bara i Stockholm, om ens där. Det fanns inga friskolor, i stort sett ingen privat sjukvård och gud förbjude att någon annan än staten levererade vår energi.

De flesta av dessa egendomliga monopol är borta, eller i alla fall på väg att dö. Människor har gradvis vant sig att göra val och utforma livet så att det passar just mig bäst utifrån mina förutsättningar.

Men tvångströjan på arbetsmarknaden sitter fortfarande på! På detta enda, och kanske allra viktigaste, fält av livet är vi inte betrodda att göra egna val och ta ansvar för dem.

I den svenska modellen finns det mycket som är unikt och bra som vi ska värna om. Det är bra att det finns parter på arbetsmarknaden som kan föra övergripande samtal kring lagar och regler. Det är bra att man kan teckna försäkringar och kan hitta pensionssystem som fungerar för många.

Det är också bra att vi som facklig organisation kan ge råd och stöd på vägen, och rycka in när nöden slår till.

Men därav följer inte med automatik att vi ska sitta på makten över den enskildes rätt att själv förhandla lön och villkor med sin arbetsgivare!

Av dessa skäl skriver jag tillsammans med Ledarnas förhandlingschef Thomas Eriksson idag en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sveriges fackförbund är i otakt med tiden. Vi har nu ett fönster för förändring, en chans att utveckla den svenska modellen och oss själva så att människor åter vill vara medlemmar hos oss. Vi måste ta den chansen nu, annars riskerar Sverige snart att hamna på samma nivå av facklig anslutningsgrad som övriga Europa.

Den svenska modellen är värd ett bättre öde.