Inlägg

Liebe frau Merkel.

Ni har länge varit ett föredöme för mig, med ert målmedvetna ledarskap och starka integritet. Jag känner djup beundran för er strävan att hålla ihop Europa i dessa svåra tider, och motivera för Tyskland att bistå sina mindre framgångsrika kamrater. Jag är inte så insatt i tysk inrikespolitik men har förstått att ni vunnit era segrar med en stor dos mod och uthållighet.

Som kvinna har jag också häpnat över er förmåga att med humor och stil ta er an det eviga klädproblemet, och anamma männens bekväma kostym men utan att överge er kvinnlighet.

Men det har funnits en fråga där vi haft helt olika åsikter, frågan om mäns och kvinnors lika förutsättningar att delta i näringslivet. Nu ser jag till min glädje i en artikel i gårdagens DN att ni övergett denna ståndpunkt och tänker ställa er bakom ett förslag till lagstiftning som innebär att tyska börsbolag år 2020 kommer ha minst 30% kvinnor i styrelserna.  Ännu en gång har er klokhet segrat.

Så, liebe frau Merkel, nu kan ni se fram emot ett ännu starkare Tyskland, där styrelseledamöter och så småningom också chefer kommer väljas helt efter kompetens och den dolda könskvoteringen gradvis upphör. Ert näringsliv kommer blomstra, eftersom de mest lämpade personerna kommer delta i styrning och ledning av företagen.

Liebe frau Merkel, mottag mina gratulationer!

“Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent”

En tydlig trend de senaste åren har varit det näst intill ohälsosamma konsumerandet, för att inte säga knarkandet, av tv-serieboxar. Jag gör det. Och jag känner många andra som gör det.

Man ser två avsnitt när barnen somnat, gör tjugo armhävningar, och så ger man sig själv tillåtelse att se ett avsnitt till innan man går och lägger sig.

Jag har först och främst knarkat Mad Men. Helt uppslukad har jag följt huvudpersonen Donald Draper från och till jobbet som creative director på Madison Avenue. Mad Men har allt. Iallafall om man som jag är intresserad av hur vi gör kön, ledarskap och innovationer i organisationer.

Jag förundras över hur denna skildring av en reklambyrå på Madison Avenue i New York på 60-talet kan påminna så mycket om dagens organisationer. Visst finns det stora skillnader, i alla fall på ytan. Det röks och dricks friskt på kontoret, racismen och sexismen är helt explicit, kvinnor och män hålls i princip helt åtskilda vad gäller roll och position, hemmafrun lever och frodas (eller i alla fall bilden av henne).

Ledarskapet representeras av medelålders, vita, heterosexuella män med en maktfullkomlig och cynisk syn på sin roll. Roger Sterling, en av delägarna, klämmer ur sig ett typiskt Mad Men citat när han får i uppgift att berätta att företaget har gått i konkurs: ”Well, I gotta go learn a bunch of people’s names before I fire them.”

Det är lätt att tänka att vi har kommit så mycket längre.

Jenny Lanz, forskare på Handelshögskolan i Stockholm, har gjort en analys av Mad Men på sin blogg. Där citerar hon den amerikanska sociologen Ervin Goffman som hade sin glansperiod just under tiden som serien utspelar sig:

”Similarly, executives often project an air of competency and general grasp of the situation, blinding themselves and others to the fact that they hold their jobs partly because they look like executives, not because they can work like executives.” (Goffman, Presentation of Self in Everyday life, 1959, s. 47)

Jag tolkar det här citatet som att bilden av chefen är viktigare för identitetsskapandet än det som chefen faktiskt gör. ”Jag ser ut som en chef, alltså är jag en chef. Jag ser kompetent ut, alltså är jag kompetent.”

Mina tankar går till dagens mansdominerade styrelser och ledningsgrupper och bilden vi har av att den kompetens de sitter på är fullständigt oersättlig och ouppnåelig. Är den verkligen det?

Det skapas utan tvivel ett moment 22 när de som sitter på makten också har tolkningsföreträde att definiera vad som är kompetens och vem som är kompetent nog att tilldelas makt.

Mad Men gör det tydligt att vi är i ett akut behov av att rucka på den här världsordningen som dröjer sig kvar likt gammal inpyrd cigarettrök.

Och jag håller absolut med Donald Draper när han säger “If you don’t like what’s being said, change the conversation.” Men man får inte glömma att det också krävs makt att ändra en konversation.

PS. Om du bara ska ha med dig en ledarskapsbok på semestern, låt det bli Mad Men-boxen. (Ja, jag vet att det inte är en bok.)

Klara Adolphson

En futtig fråga?

Är det en futtig sak att envist driva frågan om kvinnors delaktighet i företags ledning och styrning?

Ja kanske jämfört med mödradödlighet, hedersrelaterat våld inom familjen och att afgahnska flickor förnekas all rätt till utbildning. Tunga svåra frågor som för en enda dag tillåts dominera nyhetsbevakningen i många länder.

Eller också är det bara en annan sida av samma mynt, att kvinnor konsekvent förnekas makt och delaktighet. Uttrycken det tar sig är olika, och självklart kan inte lidandet jämföras, men ingen del av strävan efter att förbättra kvinnors villkor kan väljas bort.

Ledarskap som bygger på allas delaktighet

I Sverige har vi sedan lång tid de allra bästa förutsättningar att ta tillvara hela befolkningens kompetens och engagemang inom näringsliv och förvaltning. Vi har välutbildade människor med en hög förvärvsfrekvens och inte minst en modell för ledarskap som bygger på allas delaktighet. Vi har haft många år på oss att ge pojkar och flickor samma förutsättningar i yrkeslivet.

Trots det kan vi år 2010, på 100-årsdagen av internationella kvinnodagens födelse, konstatera att det fortfarande är en lång väg kvar. I de flesta av dagens tidningar radas exempel på bristande jämställdhet i Sverige upp.

Kvinnor har lägre löner, är i mindre utsträckning chefer, blir i stort sett aldrig VD i stora bolag och har ett mycket litet inflytande över hur Sveriges företag och förvaltningar styrs.

Viktig fråga

Därför är frågan om kvinnors tillträde till lednings- och styrelserum en viktig fråga i Sverige ännu år 2010 och den ska inte ställas i motsats till andra viktiga frågor om kvinnors hälsa och säkerhet. Strävan efter jämställdhet måste föras på alla arenor, och inte bara en dag om året.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Utvecklingen går i rätt riktning – med myrsteg – artikel i Aftonbladet

Rörande omtanke

En rörande omtanke visar styrelseproffset Mats Qviberg (SvD fredag 5 feb) oss kvinnor när vi tycker att det vore intressant att delta i ledning och styrning av Sveriges företag.

Det är nämligen inte alls intressant, utan tvärtom svårt och tufft och inget som passar för kvinnor. Istället uppmanar han unga kvinnor (och unga män?) att satsa på sin linjekarriär under småbarnstiden, det passar mycket bättre.Sitta i styrelser ska man göra när man blivit gammal och klok.

Det är lätt att raljera över farbröder som inte ser den kraft och kunskap som finns i yngre generationer, men egentligen är det djupt tragiskt att åsikter av detta slag fortsätter att ta plats och exponeras.

Slentrianmässig tillsättning

Jag är den första att hävda att företagens styrelser, och självklart dess ledning på alla nivåer, behöver kompetens. Men när kompetens till chefsjobb och styrelser aldrig på allvar prövas utan tillsättningar sker slentrianmässigt och baserat på gamla unkna nätverk, riskerar vi företagens konkurrenskraft.

Först när chefsuppdrag och styrelseplatser tillsätts med individer som har vilja, lust och kompetens, kommer vi utnyttja hela styrkan i Sveriges näringsliv.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna