Inlägg

Lönlöst att ta ansvar?

Frågor om lön och arbetsvillkor engagerar, det vet vi sedan gammalt. I dag bevisades det igen när Ledarna arrangerade ett seminarium för att presentera rapporten ”Lönlöst att ta ansvar?” , om personalansvar och lön i kvinno- och mansdominerade arbetsområden.

Rubriken är naturligtvis provocerande. Ändå visar rapporten att det inte är lönemässigt gynnsamt för chefer inom starkt kvinnodominerade arbetsområden att ha många underställda och hög utbildning, jämfört med chefer i andra arbetsområden. Detta lyfter vi även fram i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Inom områden med över 80 procent kvinnor har varje chef i snitt 32 underställda medarbetare, medan där det är över 80 procent män har chefer knappt 18. Men det nästan dubbelt så stora personalansvaret för de kvinnor och män som arbetar inom starkt kvinnodominerade arbetsområden innebär inte högre löner jämfört med chefer i övriga grupper. Tvärtom.

Och skillnaden kan inte heller förklaras med att mansdominerade arbetsområden skulle ha högre utbildningskrav. I själva verket har över 60 procent av cheferna inom kvinnodominerade områden lång universitetsutbildning – längre än tre år. Det är mer än i de flesta övriga arbetsområden.

Detta redogjorde Ledarnas chefsekonom Anna Thoursie och utredare/ledarskapsutvecklare Anki Udd för på seminariet, och sedan diskuterade jag rapportens frågeställningar och slutsatser med Karin Strandås (statssekreterare hos jämställdhetsminister Åsa Lindhagen), Anders Knape (SKL:s ordförande), och Jenny Wibacke (ordförande Ledarna inom vård & omsorg).

Jenny Wibacke konstaterade att hon väl kände igen det statistiken i rapporten visade, från sin egen vardag och vad medlemmarna rapporterar. Och hon var tydlig: Hon blev arg över den diskriminering som drabbar inte bara kvinnor, utan alla som arbetar i starkt kvinnodominerade arbetsområden.

Även arbetsgivarrepresentanten Anders Knape var tydlig med att det var orimligt att vi i dag, 2019 inte nått längre med att få mer lika löner och villkor för kvinnor och män. Statssekreterare Karin Strandås välkomnade parternas ilska, och såg det som en god förutsättning att gemensamt hitta lösningar.

Jag tycker själv att det blev ett bra och klargörande samtal, som både visade på olika perspektiv på frågorna och gav oss på Ledarna viktig input rörande hur vi ska jobba vidare med att uppvärdera ledarskapets värde och betydelse inom kvinnodominerade arbetsområden på alla nivåer, såväl vad gäller löner som organisatoriska förutsättningar.

Vad glad jag blir när fler jobbar mot individuell lön!

I måndagens DN kunde vi läsa om att Stockholms läns landsting satsar 118 miljoner på barnmorskor och specialistsjuksköterskor. Personallandstingsrådet Anna Starbrink hade kunnat höja nivåerna för alla med 1500 kronor/mån men väljer istället att satsa på individuell lönesättning och att påbörja en lönestruktur som tillåter en lönekarriär även i dessa yrken. Det är så glädjande att se att inte alla faller till föga och bara höja löner helt generellt utan minsta koppling till prestation. Visst är det viktigt med högre ingångslöner i en del yrken, men tyvärr ger detta inte så mycket i slutändan då höga ingångslöner pressar ihop lönestrukturen och ger mindre chans att belöna efter prestation. Duktiga barnmorskor och specialistsköterskor förtjänar också att kunna få prestationsbaserad lön precis som vilket annat tjänstemannayrke som helst. Det är också härligt att se satsningar som är smarta – här täcker vi in både jämställdhetsaspekten, individuella lönekarriärsmöjligheter samt att arbetsgivaren faktiskt lägger pengarna på de personer som presterar bäst – det vill säga investerar pengarna där pengarna ger mest tillbaka! Nu återstår det bara att lösa lönesättningen rent praktiskt – om ni behöver hjälp – ring Ledarna! Vi har full koll på hur man lönesätter individuellt!

Dags att bygga förtroende kring individuella löner.

Vi befinner oss mitt i avtalsrörelsen och många inlägg visar att parterna står långt ifrån varandra. Och då menar jag inte ifråga om procentsatser, utan när det gäller förtroende för varandra.

I ett debattinlägg i fredagens DI framträder en rad arbetsgivare till försvar för helt individuell lönesättning.  Individgarantierna, som finns i många centrala avtal, förstör strukturen och omöjligör för arbetsgivaren att sätta lön efter prestation, så som de som arbetar i Sverige vill ha det. De flesta skulle nämligen ändå få en bra löneutveckling, eftersom nästan alla gör ett bra jobb, hävdas det i artikeln.

Men de får raskt svar av Unionens Niklas Hjert som i GP förklarar att “Det går vi aldrig med på”. Alla har enligt honom rätt till en löneökning, och det skulle man inte få utan fastlagda individgarantier. Med samma argumentation bemöts Ledarnas debattartiklar i ämnet i en rad landsortstidningar på Unionens webb.

Jag påstår nu att båda parter har fel och det känns som en lång resa innan vi kan ha en modern och välfungerande lönebildning.

Genom att hålla fast vid centrala avtal och individgarantier gör många fackförbund det omöjligt att få till en bra löneprocess. Då en stor del av löneutrymmet fördelas lika, oavsett bidrag, kommer vi aldrig få löner som speglar den individuella prestationen. Och vi kommer aldrig heller kunna få en lönespridning som uppmuntrar och stimulerar till extra insatser och skapar möjligheter till lönekarriär.

Och genom att tala vackert, men i praktiken på många, många företag missköta löneprocessen förlorar arbetsgivarna det förtroende som måste finnas för att facken ska våga släppa taget. Ledarna har haft sifferlösa avtal i tjugo år. Vi är fortfarande lika övertygade om modellen nu som då. Men vid sidan av en rad bra exempel på framgångsrika och välskötta löneprocesser finns nästan lika många undermånliga. Om ni menar allvar på arbetsgivarsidan att det är denna lönemodellen ni förespråkar så är det upp till bevis nu!

En modern lönebildning är förutsättning för fackens relevans och fortlevnad och för företagens effektivitet och konkurrenskraft. Så vad väntar ni på?