Inlägg

Semesterstängt ledarskap?

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

När det ofattbara inträffar

Just nu har jag semester men är som många andra starkt berörd av de ohyggliga händelserna i Norge. För en timme sedan hölls en tyst minut och radion dog för en stund.  Det ofattbara har inträffat, långt bortom våra värsta mardrömmar. Jag skriver ju normalt om sådant som berör ledarskap, som till exempel vad som händer vid en kris på arbetet. Men i skrivande stund känns det banalt att tala om kriser i arbetslivet och det är oundvikligt att ta upp det fruktansvärda som skett.

Rapporteringen kring den avskyvärda gärningen har långsamt sjunkit in och jag känner mest en otroligt vrede. Förnuftet tränger sig på och jag försöker hitta förklaringar. Ilskan kommer och jag undrar varför ingen kunde hindra honom under denna långa tid. Men här finns inget förnuft och inte heller utrymme för spekulationer om vad som kunnat ändra förloppet.

Jag tänker på alla de som drabbats av tragedin och alla de som har att hantera efterverkningarna. Vad gör man när det ofattbara inträffar?