Inlägg

Mediechefer mitt i stormens öga

Den pandemikris vi står inför har ingen av oss som nu är verksamma som chefer och ledare tidigare hanterat. Det är en ny situation. Det som blir så tydligt är hur globalt sammanflätade och ömsesidigt beroende av varandra våra samhällen är.

I min nuvarande roll har jag kontakt med chefer och ledare i alla samhällssektorer och hör hur samtliga påverkas av krisen och hur de gör enorma insatser för att hantera situationen. Innan jag blev förbundsordförande för Ledarna jobbade jag 28 år i mediebranschen och sista 16 åren som ansvarig utgivare på Sveriges Radio. Det blir också tydligt att mina tidigare chefskollegor inom media bär ett stort och viktigt ansvar i coronatider.

Det är nu som den oberoende seriösa journalistiken ska upp till bevis. I kristider som dessa vänder sig läsare och tittare till de etablerade medierna. Flera dagstidningar har valt att inte lägga coronanyheter bakom betalvägg för att nå så många som möjligt. Jag ser public service-chefer som i sociala medier hyllar sina redaktioner och kryddar det med information om höjda lyssnar- och tittarsiffror. Att arbeta på nyhetsredaktioner i kristider rymmer paradoxen att när det är som värst i samhället är det som mest meningsfullt på jobbet. Jag minns 11 september 2001 och terrorattacken på Drottninggatan 2017. Sammanhållningen och känslan av att vi gjorde något viktigt de där dygnen var ytterst påtaglig. Viljan att berätta och vara först med nyheterna är en stark drivkraft för alla redaktioner och här finns också en stor fara. Det är lätt att tappa perspektivet och helhetsbilden. Överlag har medierna i Sverige skött sig bra även om det finns exempel på motsatsen. Men frågan måste ändå ställas – hur blir den helhetsbild som möter nyhetskonsumenterna?

Chefer i alla verksamheter har ett stort ansvar att skapa sig en lägesbild för att kunna fatta ansvarfulla beslut. Det gäller att som chef vara källkritisk. Det behövs trovärdiga medier som inte sprider fake news i en tid där sociala medier svämmar över av rena villfarelser. Journalistik handlar om att ge en så sann bild av verkligheten som möjligt som ger medborgarna fakta och möjlighet att fatta egna beslut. Mediernas roll i en kris ska inte underskattas, det är därför det är så oerhört viktigt med balansen och relevansen i all rapportering. Mediechefers roll är att se till att utbudet blir balanserat och leder till upplysning och inte bara spär på människors oro. I rollen som ansvarig utgivare gäller det att ge sig själv tid att ta ett steg tillbaka mitt i en kris för att analysera helheten. Är vår rapportering proportionerlig? Ger vi fakta eller skapar vi mer oro? Är det viktigast att vara först eller är det viktigast med faktakollen? Vilka bilder väljer vi? Har vi rätt perspektiv på krisen? Mediechefer har en särskild roll i att värna en vidsträckt yttrandefrihet. Och det åligger mediechefer och oss alla att inse att en vidsträckt yttrandefrihet rymmer lika mycket ansvar som frihet.

Mediechefer ska samtidigt som de ska se till att klara balansen i utgivningen också hantera en svår ekonomisk verklighet för den egna verksamheten. En situation de delar just nu med många chefer i olika verksamheter. Kampen på annonsmarknaden har varit stenhård under flera år inte minst på grund av  Facebook och Google. Nu förstärks krisen på annonsmarknaden när lokala, nationella och internationella bolag går på knäna. I en tid som denna behöver vi starka oberoende medier både inom public service och kommersiella medier. Kanske kan den här krisen leda till att vi ser betydelsen av kvalitetsjournalistik, lokalt, nationellt och internationellt för att motverka desinformation. Seriösa medier behöver trogna prenumeranter och stabila inkomster. Mediechefsuppdraget är viktigare än på mycket länge och cheferna behöver rätt förutsättningar för att utföra sitt uppdrag. För nu mer än någonsin behövs ett omdömesgillt och lyhört publicistiskt ledarskap på Sveriges medieredaktioner som tar ansvar för helheten. Allt för att värna våra demokratiska fri- och rättigheter i ett öppet samhälle. Inser vi värdet av kvalitetsjournalistik i kristider måste vi även betala för det i goda tider.

Kommer något gott ur krisen?

I gårdagens Rapport på SVT reagerade jag särskilt på ett inslag. Det var ett reportage från USA där man rapporterade att ovanligt många nu köper vapen som en följd av pandemin i landet. Svenska folkets tidigare hamstring av toapapper, i relation till detta, känns väldigt oförargligt i sammanhanget. Ja, mycket är upp och ner i dessa dagar och beteenden vi kanske inte förväntat oss visar sig – både positiva sådana och några mindre sympatiska.

Men frågan är vad vi lär oss under pågående kris och om det långsiktigt kommer att förändra hur vi fortsätter våra liv när vi är ur corona-pandemin. Det kanske är svårt att se när vi befinner oss mitt i krisen men något lär vi oss alltid.

I helgen passade jag på att ta en långpromenad och njuta av solen. Jag satt en stund på ett utomhuscafé vid en marina. Vid bordet närmast mig, dock på behörigt avstånd, satt ett större sällskap och jag överhörde deras samtal. Jag förstod att samtliga vuxna runt bordet arbetade hemifrån och att de tyckte det fungerade förvånansvärt bra under rådande omständigheter. Men det som kanske var mest intressant var att höra deras tankar om de positiva effekter de upplevde. Någon, som jag förstod var gruppchef, uttryckte att det inte gick att arbeta i samma höga tempo som tidigare och att hen och medarbetarna upplevdes lugnare. Flera andra instämde och tyckte att de stressade betydligt mindre och hoppades att de kunde fortsätta på det viset.

För andra är det antagligen precis omvänt. Inom hälso- och sjukvården är det knappast någon som idag kan luta sig tillbaka och ta det lugnare.

Det har också funnits rapporter som visar på att klimatet gynnas. När resor och konsumtion begränsas minskar också skadliga utsläpp. Men i andra vågskålen ligger naturligtvis andra negativa konsekvenser för de företag som kämpar för sin överlevnad.

Jag funderar en del på vilka förändringar som kommer att bli bestående och vilka vi glömmer bort igen när tillvaron återgår till det normala.

Alla erfarenheter, goda som dåliga, genererar ny kunskap. Kanske har vi blivit mer krismedvetna och har större beredskap den dag det är dags igen?

Har du som chef några positiva erfarenheter och lärdomar som du tror gynnar dig, dina medarbetare och din verksamhet även efter den pågående corona-pandemi?

 

 

 

Lyssna på de sakkunniga

Utvecklingen av corona-pandemin har gått i en rasande takt de senaste två veckorna. Informationen och uppdateringarna om coronavirusets spridning duggar tätt. Uppdateringar om nya drabbade, nya patienter som vårdas inom intensivvården, nya dödsfall. Flera länder är satta i karantän, bland annat Italien och Spanien. Flygstopp till USA, skolor, fabriker och andra verksamheter stängs ner. Igår kom beskedet att Volvo stänger sin fabrik i Tuve i Göteborg till följd av virusets spridning. Scania ser ut att följa efter. EU:s stats- och regeringschefer har enats om att stoppa alla icke nödvändiga resor till EU under 30 dagar. Vi har sett kraftiga börsfall världen över och de ekonomiska konsekvenserna av pandemin kommer att bli betydande och är i dagsläget svåra att överblicka.

I de flesta länder införs i rask takt kraftiga inskränkningar i människors frihet att resa och samlas. I media har det framförts kritik att svenska myndigheter och ansvariga politiker inte gör tillräckligt. Ett exempel är DN:s Peter Wolodarski som i en söndagskrönika den 9 mars skriver: ”Fakta och vetenskap måste alltid vara grunden för viktiga beslut. Men när omständigheterna snabbt skiftar krävs också beredskap och förmåga till omedelbar anpassning. Politikerns ansvar är bredare än professorns. Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.” Han följer upp budskapet om vad han uppfattar som senfärdigt politiskt agerande i en artikel den 13 mars.  Även Svenska Dagbladets ledarsida har lyft fram liknande kritik.

Johan von Schreeb, professor i global katastrofmedicin vid Karolinska institutet, svarade med en artikel i Svenska Dagbladet som en direkt kommentar till Peter Wolodarskis artiklar. Han kritiserade Wolodarski för att i ”drastiska och polariserande ordalag och på synnerligen vag evidens ifrågasätta den kunskap, forskning och expertis som finns”. Han skrev vidare att: ”Kriser behöver tydligt ledarskap byggt på erfarenhet och kunskap, men jag ser ett alltmer utbrett förakt för kunskap, forskning och expertis breda ut sig i omvärlden. Jag ser det i USA, i Ungern, i Ryssland och jag har aldrig sett det så tydligt i Sverige som nu.”

Människors rädsla kan mobiliseras till en mäktig och destruktiv politisk kraft. Oron över en process som inte riktigt kan kontrolleras kan skapa en stark opinion att vidta drastiska åtgärder, en efterfrågan på att politiker ska visa dådkraft och därigenom skapa en känsla av kontroll. Det är en viktig uppgift för det politiska ledarskapet att möta människors oro och så långt som möjligt skapa trygghet, men det är minst lika viktigt att beslut om att inskränka människors fri- och rättigheter inte sker lättvindigt och i all hast. Sådana kraftfulla åtgärder kan krävas, och ska vidtas i krislägen, men då ska besluten fattas av kloka politiker på sakliga grunder utifrån bedömningar som görs av experter och sakkunniga på området. I Sverige har vi en förvaltningstradition att vara stolta över som vi inte ska kasta över bord. Drastiska beslut ska definitivt inte grundas på oro och rädsla som piskas upp av spekulationer i media och på sociala medier.

I kören av röster är det viktigt att aktivt välja vem man ska lyssna till, inte minst som chef. Utöver att hålla händerna rena med tvål och vatten gäller det också att hålla huvudet kallt och blicken klar. Om rädsla och oro ges för stort utrymme försvinner förmågan till rationellt beslutsfattande och balanserad eftertanke. Risken är då stor att det fattas felaktiga beslut vid fel tillfälle, vilket kan ha svåra konsekvenser för verksamheten.

Så till dig som är chef – lyssna på de sakkunniga, inte de som skriker högst. Var källkritisk och sålla bort desinformationen från larmet. Kriser går över, det kommer även den här att göra. Ju bättre information du baserar dina beslut på, desto större chans att verksamheten kommer väl ut på andra sidan.

 

Att leda i tider av oro

Vi lever just nu i tider av oro och osäkerhet. Om det är utmanande att vara chef och ledare under relativt normala förhållanden så är det desto mer så när det känns som om grunden sviktar och det vi till vardags tar förgivet inte längre är självklart, det är nu som ledarskapet på alla nivåer prövas. Nu är det viktigt att du som chef och ledare är synlig och tydlig.

När jag skriver detta har regeringen och samarbetspartierna precis presenterat flera åtgärder som kan ge chefer och ledare fler verktyg för att hantera den rådande situationen. Möjligheten till korttidsarbete, som införs från och med 1 maj, ger chefer och ledare en möjlighet att tillsammans med facken skapa bättre förutsättningar för företag att överleva i ett mycket kärvt ekonomiskt läge. Det här är inte en åtgärd vi förespråkar under mer normala förhållanden men i rådande situation är det rimligt. Även företag som erbjuder fullt ut konkurrenskraftiga varor eller tjänster kan drabbas hårt av exceptionella händelser som denna. Karensdagen slopas från och med 11 mars och till slutet av april och kan komma att förlängas. I det läge som nu råder är det bra om ingen går till jobbet på grund av ett eventuellt inkomstbortfall.

Ledarna har ett stort antal chefer inom vård och omsorg som nu står inför stora utmaningar. Regeringens besked att kommuner och regioner får extra stöd för merkostnader på grund av coronaviruset kan skapa bättre förutsättningar för chefer inom kommuner och regioner.

Vi som är chefer och ledare är arbetsgivarens förlängda arm. Vi har ett ansvar att både förutse och hantera kriser. Vi vet ännu inte omfattningen av den kris som coronaviruset skapar. Att det kommer att påverka vården och samhällsekonomin är klart, men frågan är i vilken omfattning och hur långvarig effekten blir.

Men det vi vet med säkerhet är att viruset skapar oro och rädsla ute på arbetsplatserna och hos allmänheten. Och det är skäl nog för att börja agera. Den nu rådande situationen kräver ett situationsanpassat ledarskap. Läget och åtgärderna kan snabbt förändras på grund av händelseutvecklingen. Vanligtvis vill man som chef samla alla medarbetare, men vid en kris lik den vi nu bevittnar är det inte givet. Det gäller då att nyttja den digitala tekniken för att skapa delaktighet och ett bra informationsflöde till alla berörda. Det här kan vara en utmaning men också en bra möjlighet att utveckla digitala mötesformer.

Min erfarenhet i alla typer av kriser är att kommunikationen är helt central. Kommunikation bygger också på att lyssna. Vad finns det för oro och frågeställningar bland medarbetarna och allmänheten? Chefer behöver fundera över om chefsgruppen har rätt sammansättning i den aktuella situationen för att skapa den bästa möjliga lägesbild. Det ligger ett stort ansvar på chefer att vara inkännande och hitta lösningar som fungerar, men också ha is i magen och inte agera för snabbt. Det är en svår balansgång. Jag är dock övertygad om att Sveriges chefer är väl rustade att klara den här balansgången tillsammans med kloka chefskollegor och medarbetare.

Semesterstängt ledarskap?

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

När det ofattbara inträffar

Just nu har jag semester men är som många andra starkt berörd av de ohyggliga händelserna i Norge. För en timme sedan hölls en tyst minut och radion dog för en stund.  Det ofattbara har inträffat, långt bortom våra värsta mardrömmar. Jag skriver ju normalt om sådant som berör ledarskap, som till exempel vad som händer vid en kris på arbetet. Men i skrivande stund känns det banalt att tala om kriser i arbetslivet och det är oundvikligt att ta upp det fruktansvärda som skett.

Rapporteringen kring den avskyvärda gärningen har långsamt sjunkit in och jag känner mest en otroligt vrede. Förnuftet tränger sig på och jag försöker hitta förklaringar. Ilskan kommer och jag undrar varför ingen kunde hindra honom under denna långa tid. Men här finns inget förnuft och inte heller utrymme för spekulationer om vad som kunnat ändra förloppet.

Jag tänker på alla de som drabbats av tragedin och alla de som har att hantera efterverkningarna. Vad gör man när det ofattbara inträffar?