Inlägg

Nytt EU-råd värnar den svenska modellen

Häromdagen meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron i ett direktsänt tv-tal att han skulle höja minimilönerna för kommunalt och statligt anställda med 1000 kronor i månaden. Ingen förhandling, inga parter inblandade utan bara ett presidentbeslut. Det är långt från den svenska modell vi har levt med i 80 år i Sverige.

Vi, arbetsmarknadens parter, har reglerat svensk arbetsmarknad via kollektivavtalslösningar. Parterna har varit och är emot politisk inblandning. Det har varit en framgångsrik modell som till största del skapat arbetsfred och konkurrenskraftiga verksamheter och hög sysselsättning. Modellen utmanas nu allt kraftigare av en allt rörligare arbetsmarknad och en växande gig-ekonomi. Det visade en fristående utredningsgrupp, tillsatt av Ledarna, i sin rapport om framtidens arbetsmarknad som publicerades i oktober.

Vi ser också aktörer både nationellt och i Europa som utmanar den svenska modellen från ett principiellt och ideologiskt perspektiv. Vi kan se att EU nu flyttar fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte i början av september att han vill göra lag av de 20 principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i den sociala pelaren inom EU.

EU-kommissionens vilja att lagstifta på arbetsmarknadsområdet kommer direkt påverka möjligheterna för parterna på den svenska arbetsmarknaden att reglera villkoren via kollektivavtal. Det kan komma att begränsa svenska chefers möjlighet att bestämma lön och villkor inom ramen för kollektivavtal. Vid en kort rundvandring i Bryssel härom veckan kan jag konstatera att kunskapen om den svenska modellen är ganska bristfällig. Vi är ett litet undantag i en stor europeisk kontext. Det finns ett stort upplysningsarbete att bedriva.

Det senaste året har det blivit allt tydligare för parterna på svensk arbetsmarknad att vi måste gå samman för att försvara den svenska modellen. I förra veckan träffades därför för första gången parterna på svensk arbetsmarknad i arbetsmarknadens EU-råd. Det var inte en dag för tidigt för nu går utveckling fort inom EU. Rådet hävdar att när regler som berör arbetsmarknaden sätts gemensamt inom EU måste dessa kunna förenas med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är långt ifrån självklart att det kommer bli så. Rådet som har fokus på den privata sektorn vill värna vår kollektivavtalsmodell. I EU-rådet sitter Svenskt Näringsliv, LO och  PTK. Ledarna har en plats i rådet via PTK. Rådet ska jobba efter följande principer:

  • Att när initiativ i arbetsmarknadsfrågor uppstår på EU-nivå, sträva efter att komma fram till gemensamma ställningstaganden och agera i enlighet med dessa inom sina respektive organisationer på nationell och europeisk nivå.
  • Att när beslut har fattats på EU-nivå om direktiv och andra regler som rör arbetsmarknadsfrågor, sträva efter gemensamma ställningstaganden och agera i enlighet med dem när det gäller reglernas genomförande i svensk rätt.
  • Att när tvister uppstår mellan parternas medlemsorganisationer om rättsliga effekter av reglering av arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå, försöka att i första hand lösa tvisterna själva och i konsensus.

Vi, parterna på svensk arbetsmarknad, behöver bedriva aktiv opinion för den svenska modellen ute i Europa och på hemmaplan. Frågan är om vi har vaknat i tid?

Nyckeln till framgång stavas åldersmedvetet ledarskap

Chefer ska få bättre förutsättningar att bidra till att äldre medarbetare kan stanna kvar i yrkeslivet med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. Dessutom ska ett större kunskapsutbyte ske mellan äldre och yngre anställda. Det är innebörden av ett avtal, Agreement on Active Ageing, som nyligen slutits mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå, där jag representerade CEC European Managers, den europeiska samarbetsorganisation där Ledarna är medlem. Genom sina medlemsorganisationer representerar CEC European Managers drygt en miljon chefer och andra högre tjänstemän i Europa.

Detta avtal är en nödvändig förutsättning för att processen mot att människor ska kunna jobba längre med bibehållen god hälsa, mot minskad åldersdiskriminering och minskad ålderssegregering, ska få fart. Detta avtal innebär att samtliga stora arbetsmarknadsparter på EU-nivå, och därmed deras medlemsorganisationer, har förbundit sig till att satsa på sådana åtgärder som leder processen i rätt riktning. Avtalet innehåller en hel palett av möjliga åtgärder; länderna i Europa ser olika ut och alla åtgärder passar inte lika bra överallt.

Det viktiga är att för första gången har parterna enats om processens riktning. Och det är första gången som CEC haft en egen representant i förhandlingar på EU-nivå. Och för första gången har ett avtal på EU-nivå faktiskt pekat ut att chefer har en nyckelroll.

Det var alltså första gången som CEC ”fick” vara med. Det finns ett visst motstånd inom den europeiska fackliga rörelsen mot att se chefer som nyckelpersoner för att arbetet ska fungera väl. I många länder är det ovanligt att chefer organiserar sig fackligt. Och det är inte ovanligt att chefer mer ses som representanter för ”elaka arbetsgivare”. Med det i åtanke så var vi inte jätteoptimiska vad gäller möjligheterna att avtalet slutligen skulle innehålla några skrivningar om chefers betydelse för att medarbetarna ska kunna stanna kvar längre i yrkeslivet med bibehållen god hälsa. Men det fick vi med.

Parterna har nu tre år på sig att implementera det som står i avtalet. Sedan ska implementeringen av avtalet utvärderas i sin helhet, vilket beräknas ta ett år, alltså under 2020. Utvärderingen börjar stegvis, redan efter ett år. Vad var bra med avtalet? Vad kunde ha skrivits annorlunda? Var det något som saknades? När som helst efter fem år kan vilken som helst av de parter som skrivit på begära en översyn av avtalet, och då är alla parter som skrivit under tvungna att gå med på detta.

Min bedömning är att, i praktiken kommer, gradvis under de närmaste tre åren, vikten av ett åldersmedvetet ledarskap att uppmärksammas. Med ”åldersmedvetet ledarskap” menar jag ett ledarskap som inte bygger på åldersstereotyper, utan som motverkar åldersdiskriminering, av äldre såväl som av yngre, som verkar för åldersintegrering på jobbet, och som ser att individer i olika livssituationer kan behöva olika stöd.

Chefer som utövar ett åldersmedvetet ledarskap är nyckeln till att medarbetare, i alla åldrar, mår bra både av sina jobb som på sina jobb, och därmed ger värdefulla bidrag till verksamhetens resultat. Min bedömning är att detta avtal på sikt kommer att kunna ge chefer som utövar ett åldersmedvetet ledarskap vind i ryggen när det gäller att få, såväl förståelse för som resurser till, att kunna fortsätta utöva sina jobb. Och detta kommer i sin tur att inspirera de chefer som eventuellt ännu inte insett vikten av ett sådant ledarskap.

Att förhandlingarna leddes av Allan Larsson som opartisk ordförande hade ett stort värde. Inte bara för att Allan tidigare varit bland annat Sveriges finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen, och nu särskild rådgivare till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor, utan också därför att han är född 1938, och således bär syn för sägen.

Varför har det gått så bra i Sverige?

Věra Jourová

Věra Jourová

Frågan kom som en spontan suck från Věra Jourová, EU-kommissionär med ansvar för unionens jämställdhetsarbete, efter att hon lyssnat på presentationer från ett tiotal jämställdhetsaktörer som deltog i ett möte med Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér i går. Vi som var inbjudna representerade riksdagen, myndigheter, ideella aktörer och fackliga organisationer. Kort sagt det svenska civilsamhället.

Från Ledarna berättade jag om våra årliga jämställdhetsbarometrar, utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare och vårt europeiska projekt “Women in Management” tillsammans med CEC och Eurocadres. Övriga deltagare berättade om jämtegreringsprojekt på Sveriges Kommuner och Landsting, om stora utbildningssatsningar på myndigheter, om kvinnojourer, om mäns arbete för jämställdhet och mycket mer.

Jag kunde känna att vi som var där framställde de brister som vi upplever och den kamp som återstår – Věra Jourová hörde bara de fantastiska framgångarna om man jämför med nästan alla länder i Europa, och i världen. Hon lät ganska uppgiven när hon diskuterade EUs jämställdhetsarbete och pratade om att de förslag som kan läggas måste utgå från vad som är möjligt. Och sedan talade hon om attityder och värderingar och hur svårt det är att diskutera sakfrågor på jämställdhetsområdet eftersom kultur och traditioner står i vägen i de flesta länder

Det fick mig att fundera. Inte på att vi får lugna oss nu och vara nöjda med det vi har. Utan på att vi ska jobba ändå hårdare så att vi kan få ett enda land i Europa som är jämställt – inte bara mindre ojämställt! Att vi trots allt har kommit så långt förpliktigar. Vi måste visa omvärlden vad det kan innebära att ett land utnyttjar kapaciteten hos sin arbetskraft fullt ut och låter människor leva och bidra som individer.

Jämställdhet, gender equality, är en av de grundläggande värderingarna som fanns på plats när Europeiska unionen bildades. Vi har långt kvar innan vi är där. Men genom att kämpa vidare kan Sverige vara ett lokomotiv, en inspirationskälla för såväl omvärlden som för kommissionärer.

Att välja framtiden den 25 maj!

Helgen efter Ledarnas kongress i Göteborg i slutet av maj är det val till EU-parlamentet. Ett val som sannolikt är viktigare för Sveriges chefer än de nationella valen som hålls senare i höst . Det är länge sedan någon kunde hävda att den svenska politiken mer än marginellt kan påverka villkoren för Sveriges företag eller ens våra offentliga verksamheter. Med våra tio miljoner medborgare är vi en droppe i havet i EU, och helt beroende av ett gott samspel med vår omgivning.

Därmed inte sagt att Sveriges uppträdande på den europeiska arenan är likgiltigt och värdelöst.  Genom vårt engagemang och genom att visa på goda exempel kan vi få ett inflytande som är större än det vår storlek berättigar oss till. Ledarna deltar via CEC  i den europeiska dialogen om arbetsmarknadsfrågor och vid många tillfällen de senaste åren har jag fått höra lovord över Sveriges sätt att lösa problem förknippade med den ekonomiska krisen.

Men 2014 är det större frågor som dominerar EU valet. Det handlar om vår fortsatta gemenskap, hur Europa ska kunna hävda sig i konkurrensen med övriga delar av världen, men framför allt om de värden som byggt unionen och som det finns all anledning att slå vakt om. CEC, den europeiska chefsorganisationen, har gjort ett gemensamt uttalande till stöd för ett fritt, öppet och demokratiskt Europa med utgångspunkt i chefens speciella roll i samhället.

“Managers are responsible members of the societies and communities in which they are active; even in this situation, we know they will adopt a responsible attitude and decide to vote for those political forces that consider the future of European countries as inevitably linked with a further progression of the European integration.”

För Sveriges chefer ligger risken i att vi fjärmar oss från Europa och sätter upp staket mot vår omvärld, istället för att bejaka och driva på den utveckling som EU inneburit. Ledarna står bakom uppmaningen från CEC att gå och rösta den 25 maj, och rösta på alternativ för ett fritt öppet och starkt Europa.

“Irrespective of your political orientation, CEC European Managers invites you to go and caste a vote to defend and strengthen the European project, preserving the European social model and ensuring the protection and further advancement of our civil, economic and social rights. Europe is our common house, the only horizon within which our economies and societies can expect to prosper in the future.

Each vote counts. Vote for Europe!

Jusek förringar chefsbristen

I en undersökning som Jusek gjort bland 3000 nyss examinerade säger sex av tio att de vill bli chef. Det slår hål på myten om att unga inte vill bli chefer, säger Magnus Hedberg i torsdagens SvD.

Men tyvärr Magnus, det stämmer inte. Unga människor är intresserade av ledarskap och vill gärna jobba i yrken som ger dem chans att påverka. Men ser vi på statistiken hur många som verkligen är intresserade av de chefsuppdrag som erbjuds blir situationen en annan. Arbetsförmedlingens siffror talar sitt tydliga språk: Allt färre söker utannonserade tjänster, både i privat och offentlig sektor. Sedan 2009 har andelen intresserade halverats.

Chefsuppdragen är otidsenliga och unga människor är mycket tydliga med att man inte tänker välja bort privatlivet för jobbet. Krav på långa arbetsdagar på kontoret, resdagar och oplanerad övertid lockar inte om du samtidigt är i färd med att bilda familj eller förverkliga andra livsprojekt. I våra siffror ser vi tydligt att nyanställda unga människor är betydligt mer positiva än när de har jobbat några år – och hunnit få syn på hur villkoren för chefsuppdragen verkligen är.

Det är dessutom tveksamt om de unga i Magnus Hedbergs undersökning kommer få chans att bli chef på länge än ens om de vill. Andelen chefer under trettiofem år har minskat stadigt sedan 2001. Sverige har Europas äldsta chefer och i vår otidsenliga chefskultur ska du stå på tillväxt och vänta på din tur, oavsett erfarenhet och kompetens.

Sverige behöver att de bästa och mest kompetenta väljer ledarskapet som sin framtid. Men för att det ska ske måste en hel del hända. Bättre chefsuppdrag som gör det möjligt att förena privatliv och karriär, en annan attityd till vem som lämpar sig som chef och samma förutsättningar för unga män och kvinnor. Det är en sak att känna sig lockad av en titel – en helt annan att verkligen välja chefslivet.

Enfalden regerar i svenska företag

Kvotering till bolagsstyrelserna är på tapeten igen. Ovanligt nog, eftersom den frågan bara brukar dyka upp när Bolagen håller sina stämmor på våren och väljer om samma gamla utdaterade gubbgäng till styrelse igen. Då brukar det pustas och stönas ett tag i media- och sedan är allt som vanligt igen.

Även jag har vant mig, även om jag ibland påminner mig den förvåning jag kände när jag som nyvald ordförande, och med ett förflutet i offentlig sektor, upptäckte att näringslivet bara består av slätkammade svenskfödda män, nära eller över pensionsåldern och med samma utbildning. Från en hyfsat könsblandad sektor gick jag in i något som lika gärna kunde vara Sverige 100 år tidigare.

Anledningarna till att man nu diskuterar att bryta den sekelgamla kvoteringen av män till styrelserna och ersätta den med rekrytering baserat på kompetens istället, är tre.

Allbright har släppt en ny rapport om tillståndet i Sverige. Svår att komma undan.

Tyskland, detta hemmafruns högborg, har gjort en politisk uppgörelse om kvotering.

Och EU väntas inom kort fatta beslut om kvotering till de största bolagen. En otillräcklig, men dock markering.

Tror nu någon att svenska företag kommer förstå vad klockan är slagen och frivilligt börja söka efter den bästa kompetensen att leda och styra företagen? Inte jag. Jag hoppas på mer lagstiftning,  fullt övertygad om att dumheten regerar i svenska valberedningar.

 

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

Samma ledarskap här som där

Häromdagen var jag i Bryssel och deltog i ett toppmöte om arbetsmarknadsfrågor. Jag lyssnade på Barosso som talade om hur viktigt det är att den sociala dialogen bygger på ett stort förtroende mellan parterna, nationellt och på EU-nivå. Jag fick ta del av ett passionerat anförande av representanten för Irlands fackliga organisationer som beskrev hur krisen drivit många av hennes medlemmar ut i ren fattigdom.  Jag hörde van Rompuy säga att han inte kommer vila förrän EU blivit en äkta union. Detta och mycket mer yttrades runt ett stort bord där vi alla fick chans att bidra i ordnade former .

Mitt uppdrag var att som CECs president föra chefernas talan. För oss är det självklart att finnas med där, chefernas bidrag  är avgörande för återuppbyggnaden av Europas ekonomi.

Men det var inte bara sakfrågorna jag bar med mig hem utan också upplevelsen av det starka ledarskap som utövades vid bordet. Det slog mig att det svenska ledarskapet, med dialog, delaktighet och inkluderande arbetssätt, är det ledarskap som tillämpas i EU-arbetet.

Många uttrycker ett förakt för att politiker och tjänstemän i EU “bara pratar”. Men det de gör, och det som i år har gett EU fredspriset, det är att styra och leda genom dialog. Det handlar inte så mycket om vem som är starkast (även om det såklart spelar in) utan mer om att låta alla komma till tals och försäkra sig om att de beslut som fattas är förankrade hos alla berörda, även om inte alla håller med.

Och det är precis vad framgångsrika svenska chefer gör.

 

Vi har inte råd att vänta längre!

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.

Syns inte – finns inte?

Idag ska Viviane Reding prata om jämställdheten i Europas näringsliv i EU komissionen. För ett år sedan försökte hon sig på en winbergare, dvs hon hotade näringslivet med kvotering om de inte gör något åt de enkönade styrelserna och företagsledningarna i Europas stora företag.

Men idag får hon rapportera att inget har hänt, enligt en artikel i dagens SvD. Som förövrigt har den egendomliga rubriken “Kvinnor syns för lite i bolag”. Kanske för att de inte finns?

Det bekymrar Reding att företagen i Europa anser sig ha råd att välja bort en stor del av den bästa kompetensen. Enligt Lissabonstrategin, som antogs för ett bra tag sedan, är Europas framtida ställning som en kraftfull spelare på världsmarknaden helt avhängig av att vi lyckas stärka förutsättningarna för kunskap och innovation. Att i det läget välja bort hälften av toppkrafterna till företagens ledning och styrning är inget mindre än hål i huvudet.

Ur nationell synpunkt är det ännu värre. Med ett bra utgångsläge, med samhällsservice och lagstiftning som stödjer mäns och kvinnors lika deltagande i samhällslivet, har vi nu hamnat i underläge. Den nuvarande regeringens patetiska försök att få företagen att på frivillig väg ta itu med problemen har i stort sett inte gett något alls.

Men i fyra europeiska länder är lag om kvotering till bolagsstyrelser redan ett faktum. I ytterligare fyra är liknande förslag på god väg. Och dessutom drivs nu frågan av den nya regeringen i Danmark, envälkänd manschauvinistisk bastion.

Så hur länge ska ni vänta på att “näringslivet tar sitt ansvar”, minister Sabuni? Tills Sverige är sist ut och hopplöst efter i konkurrensen?