Inlägg

En inställd partiledardebatt är också en partiledardebatt

Idag skulle det ha hållits en EU-politisk partiledardebatt i riksdagen. Pandemirestriktioner satte stopp för den. Även om en inställd partiledardebatt kanske inte gör någon större skillnad i människors vardag, så hade det varit intressant att ta del av hur partierna ser på EU:s framtid i en tid då denna debatt verkligen behövs. För EU har stor betydelse, större än många av oss tänker på, och därför är det viktigt att debatten om EU:s framtida utveckling tas vidare på andra sätt, även om den just nu inte kan föras i Sveriges riksdag.

EU-samarbetet är avgörande för många av vår tids stora utmaningar som inte kan lösas på nationell nivå, som kräver internationellt samarbete. Inte minst för att nå klimatmålen. EU är också viktigt för Sveriges konkurrenskraft, för de svenska företagens möjligheter till export och för att klara varuförsörjning och leveranskedjor. Det här vet inte minst alla de chefer som dagligen är i kontakt med partners, kunder och leverantörer runt om i Europa.

Om politik på nationell nivå ibland kan upplevas som svår att förstå, så är det enkelt i förhållande till EU-nivån. Det kräver kunskap, tålamod och engagemang för att fullt ut förstå hur beslutsprocesserna i praktiken fungerar. I SVT:s serie ”Bryssel calling” får man följa fyra parlamentariker i deras politiska vardag. Serien ger på ett lättsamt sätt inblick Bryssels svårnavigerade labyrinter. Det är välkommet att SVT gjort denna satsning. Det har nästan blivit till en klyscha i vissa sammanhang att hävda att EU-politiken behöver bli mer synlig i den svenska samhällsdebatten, men det är icke desto mindre sant, och detta är ett sätt.

Vad borde då den inställda debatten i riksdagen ha handlat om? Om jag hade fått önska skulle den ha handlat om hur man stärker EU:s demokratiska legitimitet och om den viktiga principen med det krångliga namnet – subsidiaritetsprincipen. Det vill säga, hur får vi rätt frågor att landa på rätt nivå? Hur ser vi till att EU ägnar sig åt de uppgifter som inte bättre kan lösas på nationell, eller ännu lägre nivå?

Under senare tid har EU-kommissionen utmanat arbetsmarknadens parter, inte minst i Sverige och Danmark, genom att ta initiativ och lägga förslag som på ett ingripande sätt påverkar lönebildningen. Även om ambitionen ofta är lovvärd – som att höja levnadsstandarden för de med lägst inkomster eller utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män – så löses inte dessa frågor bäst på EU-nivå.

Att utmana fackföreningar och arbetsgivarorganisationer är minst sagt riskabelt om man vill upprätthålla ett brett folkligt stöd för EU-samarbetet. Ska vi klara våra gemensamma europeiska utmaningar är det avgörande att inte legitimiteten försvagas utan tvärtom stärks. Det vore djupt olyckligt om det uppstod en debatt där det väcks krav på förnyade folkomröstningar om medlemskapet. De brittiska erfarenheterna förskräcker. Och vår tid visar att vi inte ska underskatta den politiska kraften i missnöje. Det kan det starta en politisk utveckling som är svår att stoppa eller vända.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Sett i det perspektivet hade det varit intressant att ta del av partiledarnas tankar om hur samarbetet kan utvecklas med bibehållet starkt stöd.

 

 

EU:s vägval viktiga för Sveriges chefer

Vi som vill utveckla och värna EU måste på allvar börja diskutera hur vägen framåt ser ut.

EU startade som ett fredsprojekt. Ett nytt världskrig på den europeiska kontinenten skulle omintetgöras genom att fläta samman ländernas intressen och öka rörligheten för människor och varor.

Idag ser vi att flera av de stora ödesfrågorna, inte minst klimatfrågan, behöver lösas på global och inte nationell nivå. EU ska styras efter den så kallade subsidiaritetsprincipen som innebär att beslut ska fattas på den nivå som är mest ändamålsenlig och samtidigt ska besluten fattas så nära medborgarna som möjligt. Den här idén måste värnas i utvecklingen av EU. Min bedömning är att utvecklingen inom EU blir allt mer centralistisk, en utveckling som riskerar att fjärma den enskilda medborgaren allt mer från EU:s maktcentrum. EU behöver bli bättre på att beskriva varför en viss nivå är mest ändamålsenlig och i högre grad värna om att besluten tas så nära medborgarna som möjligt.

De senaste åren har EU genom den europeiska pelaren för sociala rättigheter tagit flera kliv in på frågor som rör arbetsmarknad, arbetsvillkor och sociala trygghetsfrågor.

Just nu pågår hanteringen av EU-kommissionens förslag om att införa reglerade minimilöner i EU. Den nya kommissionsordföranden Ursula von der Leyen har satt politisk prestige i att införa minimilöner och hon har ett inhemskt tryck från den sittande tyska regeringen. Förra veckan var sista veckan att lämna remissvar på förslaget.

Arbetsmarknadens parter i Sverige är överens om att detta inte är ett bra förslag, det går inte i rätt riktning. Vårt motstånd handlar naturligtvis inte om att vi tycker att någon ska behöva jobba för låga löner som det inte går att leva på. Tvärtom, faktiskt. Vi anser att vi i Sverige har en bra modell som på ett effektivt sätt löser de problem som EU-kommissionen adresserar. Här förhandlar parterna löner och villkor via kollektivavtal. Det har resulterat i att endast 0,9 procent av löntagarna arbetar till löner som ligger under EU:s föreslagna minimilönenivå, enligt en rapport från Medlingsinstitutet. Och då handlar det huvudsakligen om ungdomar som jobbar tillfälligt eller under kortare perioder.

Denna framgångsrika modell hotas om EU-kommissionens förslag om att införa ett rättsligt bindande direktiv om minimilöner i alla medlemsstater går igenom. Det kan medföra att utländska företag i Sverige kan hävda att man följer EU:s lagstiftning om minimilöner och därför inte behöver följa framförhandlade kollektivavtal. Om det blir en tvist som hamnar i EU-domstolen är det inte givet att det framförhandlade kollektivavtalet vinner. Med stor sannolikhet vinner istället EU:s lagstiftning. Detta riskerar att slå undan benen på kollektivavtalsregleringen i Sverige, som den svenska modellen vilar på, samtidigt som det riskerar att pressa ner de lägsta lönerna. Tvärtemot det som EU-kommissionen säger sig vilja uppnå.

Utöver den oro vi känner för den svenska arbetsmarknadsmodellen finns det ytterligare en fara med den politiska utvecklingen inom EU. Om kommissionen tar för lite hänsyn till de nationella förhållandena, om de inte är lyhörda för opinionen i de olika medlemsländerna, om de inte värnar idén att besluten ska tas så nära medborgarna som möjligt, är det stor risk att de EU-negativa attityderna växer och att det kliver fram politiska ledare och partier som ser till att exploatera den här opinionen. Som Nigel Farage och Boris Johnson gjorde i Storbritannien.

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 153 punkt 5, framgår tydligt att EU-kommissionen saknar rättsliga befogenheter att reglera frågor som rör lönebildning och löneförhållanden. Detta är en nationell angelägenhet.

Nu är det viktigare än någonsin att EU respekterar subsidiaritetsprincipen. Besluten ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån, och högre politiska nivåer ska i enlighet med sina skyldigheter stödja lägre nivåer.

EU är viktigt för Sverige, för vårt näringsliv och konkurrenskraft. EU är viktigt för Sveriges chefer. Vi behöver den fria rörligheten för människor, tjänster och varor för att klara den internationella konkurrensen. Vi behöver också en fortsatt förutsägbarhet på arbetsmarknaden som garanteras av den svenska modellen. Den får inte undermineras av EU.

 

Visionärt ledarskap med ett praktiskt handlag

Idag, den 9 maj, är det Europadagen. En dag som uppmärksammar minnet av den så kallade Schuman-deklarationen. Just i dag är det 70 år sedan den franske utrikesministern Robert Schuman presenterade sitt förslag till en europeisk kol- och stålgemenskap (EKSG) som sedermera blev grunden för dagens EU. Bakgrunden var återuppbyggnaden av ett Europa som låg i ruiner efter ett förödande krig.

Deklarationen är ett uttryck för ett visionärt ledarskap – visionen om en enad och fredlig gemenskap mellan Europas länder, byggd på solidaritet. Vi som lever idag kanske tar det för givet men har mycket att tacka de ledare som var med och la denna grund. 1950 var ett fredligt Europa långt ifrån en självklarhet.

Samtidigt som målet i deklarationen var visionärt så var angreppssättet väldigt praktiskt, konkret och begränsat i sitt omfång. I deklarationen kan vi läsa att ”Ett enat Europa kan inte bli verklighet på en enda gång och inte heller genom en helhetslösning. Det kommer att bygga på konkreta resultat, varigenom man först skapar en verklig solidaritet.

Solidaritet som bygger på konkreta resultat. Detta stämmer till eftertanke i dessa tider av kris.

Det är ännu en öppen fråga vilka politiska och ekonomiska konsekvenser den pågående krisen kommer att få. Vi vet inte heller hur det europeiska samarbetet kommer att klara påfrestningarna.

Det vi vet, vilket vår samarbetsorganisation i Europa, CEC, också påpekat, är att återhämtningen kommer att kräva fortsatt samordning och samarbete inom Europa. Det går naturligtvis att ha många synpunkter på hur EU har utvecklats sedan 1950, likaså om hur olika europeiska länder har skött sina ekonomier både före och efter finanskrisen. Men våra ekonomier är intimt sammanlänkade och beroende av varandra. Även Sveriges återhämtning är beroende av övriga Europas.

Förutsättningarna att hantera konsekvenserna av pandemin och den ekonomiska krisen ser mycket olika ut inom EU. Solidariteten mellan EU:s länder prövas hårt och det kan mycket väl förvärras. Det finns inga enkla svar på hur de spänningar som finns ska lösas, men det kommer att krävas mer än fina ord. Det kommer att krävas ett visionärt ledarskap med ett praktiskt handlag som kan uppnå och visa på resultat.

Goodbye, Britain. Hope to see you again!

Hela mitt liv, och ganska lång tid dessförinnan, har Europa expanderat. Förutsättningarna för att jobba, utbilda sig och göra affärer över hela kontinenten har ständigt utvecklats och blivit bättre. Demokrati och ekonomisk utveckling har spridit sig. För att inte tala om det kulturella och mänskliga utbytet mellan människor.

När jag tågluffade på åttiotalet var stämningen i Europa en annan än idag. Trots att de flesta européer har det bättre ställt idag än de hade då, så kändes det som om allt var möjligt. Spanien, Portugal och Grekland var lyfta ur diktatur och fattigdom. Sjuttiotalets kriser och reformer hade hanterats utan stora europeiska motsättningar. Järnridån höll på att rämna. Nyfikenheten och utvecklingsdrivet dominerade såväl våra parlament som tågstationer och barer. Alla verkade inse att vi alla skulle vinna på samarbete, utbyte, demokrati och frihet.

Ändå var det varken ekonomisk tillväxt eller demokratiutveckling som fick européerna att sluta sig samman efter världskrigen. Det var de fruktansvärda erfarenheterna av europeisk splittring som fick oss att inse fördelarna med att samarbeta och enas.

Denna sjuttioåriga utveckling av expansion och allt tätare samarbete bryts idag. Storbritannien lämnar vår gemenskap.

Jag kan bara hoppas att detta bara är ett hack i utvecklingskurvan och att britterna även fortsatt vill se sig som en i familjen och så småningom kanske till och med återvänder till gemenskapen. Och jag hoppas att ledare i Europa, såväl politiska som inom näringslivet, fortsätter att arbeta för öppenhet, nyfikenhet och utveckling.

Sjuttio år av ekonomisk tillväxt och mer eller mindre fred i Europa är ett tydligt kvitto på Unionens historiska framgång så här långt.

Men idag är det dags att brista ut i sång, because it’s time to say goodbye to our British friends for this time.

See you!

Goda föresatser, förödande konsekvenser

Imorgon, tisdag den 14 januari, väntas EU-kommissionen lägga fram ett första förslag om lagstiftade minimilöner. Intentionerna, att ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar” och att motverka s.k ”brain drain” från öst till väst, är svåra att motsätta sig. Men blir förslaget verklighet så hotas den svenska arbetsmarknadsmodellen, där arbetsmarknadens parter sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i över 80 år. Den har skapat en förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner. Förhandlingsmodellen är också mer flexibel och skapar förutsättningar för anpassningar på arbetsmarknaden allt eftersom verkligheten förändras.

De lägsta lönerna i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minimilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Om EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater finns en stor risk att utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Om frågan hamnar i EU-domstolen, där EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal, är utgången på intet sätt given. Men risken är mycket stor att konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige snedvrids och att den svenska modellen helt undergrävs. På sikt kommer detta att försämra villkoren på arbetsmarknaden i Sverige.

Grunden för EU-kommissionens förslag, den sociala pelarens 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard, skrevs under i Göteborg hösten 2017. Då försäkrade regeringen att detta inte skulle skada den svenska kollektivavtalsregleringen, trots att många kritiska röster hördes redan då. Utvecklingen i den här frågan visar att det var en missbedömning från regeringens sida.

Europa står inför stora utmaningar. Ett utvecklat och fördjupat EU-samarbete är angeläget och värdefullt. Men det problem som EU med det här förslaget säger sig vilja lösa – för låga minimilöner – har den svenska modellen redan löst. Att rasera detta väl fungerande system är att ta steg i helt fel riktning och ligger varken i EU:s eller Sveriges intresse.

Varför slå sönder något som fungerar väl?

Ursula Von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, vill under sina första 100 dagar vid makten lagstifta om minimilöner i EU:s alla medlemsstater. Tanken är att minimilönen ska ”göra det möjligt att leva ett värdigt liv oavsett var man arbetar”. Intentionerna är svåra att motsätta sig men förslaget är ett tydligt hot mot den svenska modellen, där självständiga parter på svensk arbetsmarknad sätter upp spelreglerna via kollektivavtal.

Den svenska modellen har fungerat väl i drygt 80 år. Den har skapat en stor förutsägbarhet för både företag och arbetstagare. Fredsplikten under avtalstiden har gjort att Sverige har avsevärt färre strejker än många andra länder och systemet har givit drägliga löner.

EU:s ambitioner på arbetsmarknadsområdet har intensifierats under senare år. Den svenska regeringen var värd för ett informellt EU-toppmöte om den sociala pelaren, i Göteborg hösten 2017. 20 punkter om rättvisa arbetsvillkor och högre levnadsstandard skrevs under. Redan då hördes flera kritiska röster att detta skulle kunna skada den svenska kollektivavtalsregleringen. Regeringen menade då att så inte var fallet.

Det förslag som von der Leyen nu vill driva innebär att EU tar sig rätten att börja bestämma lönenivåer i enskilda medlemsstater. Våra lägsta löner i kollektivavtalen ligger avsevärt högre än de minmilönenivåer som finns i flera EU-länder idag. Problemen uppstår i framtiden om utländska företag som verkar i Sverige väljer att luta sig mot EU:s lagstadgade minimilöner istället för lägsta löner i kollektivavtal. Då kan frågan hamna i EU-domstolen och där ska EU-lagstiftningen om minimilöner prövas mot våra kollektivavtal. Utgången av den prövningen är på intet sätt given, men det här kan komma att snedvrida konkurrensen mellan inhemska och utländska företag i Sverige. Om detta sker riskerar den svenska modellen att helt slås sönder.

EU behöver utvecklas och samarbetet inom olika områden behöver fördjupas. Det innebär dock inte att EU ska rasera väl fungerande system som på den svenska partsmodellen, som redan löst det problem som EU vill lösa – i det här fallet för låga minimilöner.

Parterna ser med stor oro på utvecklingen. För ett år sedan bildades arbetsmarknadens EU-råd som består av PTK, LO och Svenskt Näringsliv. Rådet har skapats med utgångspunkten att parterna på svensk arbetsmarknad har ett gemensamt intresse av att förklara, opinionsbilda och försvara den svenska modellen gentemot EU. I en debattartikel argumenterar rådet mot förslaget om minimilöner.

 

Chefens röst i Europa

“Vi vill komma med i EU för den gemensamma marknaden och de demokratiska värderingarna. Det skulle skapa politisk och ekonomisk stabilitet och ett rättssäkrare samhälle”, säger av en de serbiska chefer jag träffar på konferensen The Future of Europe – a vision of managers. En konferens anordnad av organisationen CEC European Managers där Ledarna är medlemmar. Den serbiska chefen fortsätter berätta hur landets befolkning minskar och att unga serber flyr till EU-länder då framtiden finns där. “Vi vill att de ska uppleva att framtiden går att bygga i Serbien och då måste vi bli medlemmar i EU.”

Redan 2009 tog Fredrik Reinfeldt emot Serbiens ansökan då Sveriges var ordförandeland i EU. Men medlemskapet lär dröja. En bit in i diskussionen blottas problemen med bristande pressfrihet och den i mycket ouppklarade relationen till Kosovo. Det är oerhört nyttigt för oss som är medlemmar i EU att möta de som vill vara med. EU:s betydelse hamnar i blixtbelysning.

Vi är chefer från 17 medlemsorganisationer som samlats. Det finns en stor enighet om betydelsen av ett enat EU. Vi förenas kring grundidéerna om den fria rörligheten, de demokratiska grundvärderingarna och en gemensam marknad där idéer och varor fritt kan utbytas. I ett gemensamt uttalande lyfter CEC betydelsen av att alla går och nyttjar möjligheten att rösta under #ThisTimeImVoting.

Liksom Ledarna talar om chefens förutsättningar på nationell nivå lyfter vi det tillsammans med chefer i CEC på EU-nivå. CEC pekar på betydelsen av möjligheten till fortbildning för chefer och ledare. Vi enas i att chefer och ledare måste ha rätt förutsättningar att genomföra sina uppdrag. Tillsammans uttrycker vi betydelsen av jämställdhet, mångfald och inkludering på arbetsplatser runt om i Europa. Allt detta vill CEC se i en uppdaterad Europaparlamentsresolution om ledarskapets värde.

Konkret vill CEC underlätta för människor att arbeta och utbilda sig genom att öppna utbytesprogrammet Erasmus+ även för chefer. Vidare vill de att rätten till yrkesutbildning ska vara tillämpar i alla EU:s medlemsstater. Och vad gäller AI, artificiell intelligens, vill CEC lägga fokus på människans ansvar. Teknisk utveckling måste enligt organisationen gå hand i hand med en positiv social påverkan och kompetent ledning.

Vi kan i diskussionerna kring konferensbordet uttrycka olika ståndpunkter om de arbetsvillkorsfrågor – så som de uttrycks i EU:s sociala pelare – som i allt högre grad blir en EU-fråga. Vi inom Ledarna värnar den svenska modellen och vår åsikt möter andra ståndpunkter. Den europeiska diskussionen är nyttig den tvingar oss att skärpa vår argumentation.

Konferensen avslutas av den rumänska ambassadören i Serbien. Hon är inbjuden då Rumänien är ordförandeland för första gången i EU första halvåret 2019.

Rumänien var i Serbiens position för några år sedan. Ambassadören vänder sig till de serbiska chefskollegorna i salen. “Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit. Använd er resa på väg till EU för att stärka ert samhälle och ge inte upp. En dag kommer ni med i EU.”

Jag bär med mig samtalen i Belgrad när jag går till valbåset nu på söndag den 26 maj. CEC uppmanar chefer i EU-länderna att utnyttja sin rösträtt och lyfta upp ledarskapsfrågor på agendan. Och även jag hoppas på ett högt valdeltagande och att valresultatet ska bli ett tydligt stöd för öppenhet, tolerans och demokrati. Det finns en stor potential i ett enat EU som värnar de demokratiska fri- och rättigheterna. Chefer och Ledare i Europa har en viktig roll att spela i det fortsatta bygget av EU, för det är långt ifrån klart.

Sannolikt kommer detta att få konsekvenser för den svenska modellen, men vi vet ännu inte hur och i vilken omfattning. Men däremot vet vi att det redan nu finns viktiga chefsfrågor som avgörs på EU-nivå och som är viktiga att uppmärksamma. Det här är frågor som vi inte så ofta diskuterar i svenska partsorganisationer. Därför är medlemskapet i CEC så viktigt, då det öppnar för nya frågeställningar och nya perspektiv.

Min ambition är att Ledarna ska bli en mer aktiv part även på den europeiska arenan, och se till att vara chefers röst också i Europa.

Chefen som demokratins kulturbärare

Vi går mot ett EU-parlamentsval. Europeiska unionen är något så unikt som ett internationellt, demokratiskt samarbete som har främjat både ekonomin och freden bland de som deltar i samarbetet.

I förra veckan satt jag ordförande på bostadsrättsföreningens stämma. Ett mycket mindre, men likväl demokratiskt sammanhang. Vi är 138 lägenheter som står mitt i ett stambyte med tillhörande avgiftshöjningar. Upplagt för konflikter med andra ord. Men grundläggande demokratiska principer och metoder hjälper oss att samtala och komma överens.

På det europeiska planet ser vi hur de demokratiska grundstenarna utmanas. Polens regering angriper landets eget rättssystem, Ungerns ledande politiker monterar målmedvetet ner de fria medierna och universiteten, Rumäniens styrande verkar helt genomkorrupta och i Italien, ett av EU’s grundarländer, uttrycker sig makthavarna allt mer populistiskt och rasistiskt. Här hemma i Sverige tar nu allt fler politiker ställning mot våra fria medier genom angrepp på public service.

För att en demokrati ska fungera krävs några grundläggande ingredienser.

  1. Fria medier och tryckfrihet. Så att var och en som deltar kan ta del av tillräcklig information inför de beslut som ska fattas.
  2. Fria domstolar. Som inte kan styras politiskt. Ger likabehandling, rättssäkerhet och tillit till det gemensamma systemet.
  3. Allmän och lika rösträtt, jämlikhet och respekt för de mänskliga rättigheterna. Alla deltagares röst har samma värde. Det bygger tillit och känslan av delaktighet.
  4. Åsiktsfrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet. Skapar möjlighet att uttrycka olika åsikter och att driva politik och göra sin röst hörd utan risk för repressalier.

Internationellt är det lätt att se att vi måste värna demokratin, inte minst om man sätter sig in i ”Den demokratiska fredsteorin” – där grundtanken är att demokratier inte går i krig med varandra.

Men även i den lilla världen, som i det praktiska demokratiska hantverket i en bostadsrättsförening, är det viktigt att vi värnar kunskapen om demokratiska metoder och tillvägagångssätt. Här tror jag att utmaningen är nästan lika stor.

Idag premieras inte dessa beteenden och kunskaper i människors vardag. En arbetsplats eller ett företag är inte en demokrati. Och ska inte vara det. Chefens uppgift är att skapa resultat åt sina uppdragsgivare.

Det hindrar inte att chefen är en kulturbärare – en ledare i en större bemärkelse än bara för de aktuella arbetsuppgifterna. Chefer förmedlar kulturer och sätter dagordning och trender. På det sättet är chefen en förebild som påverkar människor.

Så var en riktig chef! Ta ansvar för den kultur- och samhällspåverkan du faktiskt har och uppmuntra dina medarbetare att utöva sina demokratiska rättigheter genom att rösta i EU-valet. Det är rättigheter vi inte ska ta för givet.

Europadagen, EU-valet och den svenska modellen

Den 9 maj firas Europadagen i EU, till minne av deklarationen 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget och skapa välstånd. Och oavsett vilka brister som må finnas med EU-samarbetet så har de deltagande länderna lyckats med ambitionen om fred och välstånd.

Sverige och svenskarna har aldrig varit särskilt EU-entusiastiska. Ändå är EU-opinionen i Sverige rekordartat positiv. I den senaste partisympatiundersökningen från SCB svarade 59 procent av de tillfrågade att de i huvudsak var för medlemskapet. Endast knappt 16 procent var emot.

När det nu närmar sig val till Europaparlamentet står för första gången samtliga svenska partier som i dag är representerade i parlamentet bakom fortsatt svenskt EU-medlemskap, trots – eller kanske tack vare – den farsartade brittiska processen med att lämna samarbetet.

Som Sveriges chefsorganisation har Ledarna goda skäl att med intresse följa EU-valrörelsen och bevaka såväl vad svenska folkvalda i Bryssel, som regeringsföreträdare på toppmöten, säger och driver för frågor. EU-beslut kan nämligen få märkbara konsekvenser för svensk arbetsmarknad och den svenska partsmodellen.

Med goda intentioner om att skydda arbetare från att utnyttjas med låga löner och bristfälliga arbetsvillkor flyttar alltfler EU-politiker fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker vill göra lag av de principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i EU:s sociala pelare. Det kan låta positivt, men det finns en risk att det undergräver den svenska traditionen om att låta arbetsmarknadens parter göra upp om löner och arbetsvillkor.

Det är mot denna bakgrund som Ledarna är en aktiv medlem i den europeiska chefsorganisationen CEC, och via PTK tillsammans med Svenskt Näringsliv och LO bildat arbetsmarknadens EU-råd för att försvara den svenska modellens grundprinciper.

EU-samarbetet är värt att fira, och valet till Europaparlamentet den 26 maj är viktigt. Och vi kommer att hålla ett öga på hur svenska politiker agerar i Bryssel och andra sammanhang när det gäller arbetsmarknaden och dess spelregler.

Nytt EU-råd värnar den svenska modellen

Häromdagen meddelade Frankrikes president Emmanuel Macron i ett direktsänt tv-tal att han skulle höja minimilönerna för kommunalt och statligt anställda med 1000 kronor i månaden. Ingen förhandling, inga parter inblandade utan bara ett presidentbeslut. Det är långt från den svenska modell vi har levt med i 80 år i Sverige.

Vi, arbetsmarknadens parter, har reglerat svensk arbetsmarknad via kollektivavtalslösningar. Parterna har varit och är emot politisk inblandning. Det har varit en framgångsrik modell som till största del skapat arbetsfred och konkurrenskraftiga verksamheter och hög sysselsättning. Modellen utmanas nu allt kraftigare av en allt rörligare arbetsmarknad och en växande gig-ekonomi. Det visade en fristående utredningsgrupp, tillsatt av Ledarna, i sin rapport om framtidens arbetsmarknad som publicerades i oktober.

Vi ser också aktörer både nationellt och i Europa som utmanar den svenska modellen från ett principiellt och ideologiskt perspektiv. Vi kan se att EU nu flyttar fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte i början av september att han vill göra lag av de 20 principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i den sociala pelaren inom EU.

EU-kommissionens vilja att lagstifta på arbetsmarknadsområdet kommer direkt påverka möjligheterna för parterna på den svenska arbetsmarknaden att reglera villkoren via kollektivavtal. Det kan komma att begränsa svenska chefers möjlighet att bestämma lön och villkor inom ramen för kollektivavtal. Vid en kort rundvandring i Bryssel härom veckan kan jag konstatera att kunskapen om den svenska modellen är ganska bristfällig. Vi är ett litet undantag i en stor europeisk kontext. Det finns ett stort upplysningsarbete att bedriva.

Det senaste året har det blivit allt tydligare för parterna på svensk arbetsmarknad att vi måste gå samman för att försvara den svenska modellen. I förra veckan träffades därför för första gången parterna på svensk arbetsmarknad i arbetsmarknadens EU-råd. Det var inte en dag för tidigt för nu går utveckling fort inom EU. Rådet hävdar att när regler som berör arbetsmarknaden sätts gemensamt inom EU måste dessa kunna förenas med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är långt ifrån självklart att det kommer bli så. Rådet som har fokus på den privata sektorn vill värna vår kollektivavtalsmodell. I EU-rådet sitter Svenskt Näringsliv, LO och  PTK. Ledarna har en plats i rådet via PTK. Rådet ska jobba efter följande principer:

  • Att när initiativ i arbetsmarknadsfrågor uppstår på EU-nivå, sträva efter att komma fram till gemensamma ställningstaganden och agera i enlighet med dessa inom sina respektive organisationer på nationell och europeisk nivå.
  • Att när beslut har fattats på EU-nivå om direktiv och andra regler som rör arbetsmarknadsfrågor, sträva efter gemensamma ställningstaganden och agera i enlighet med dem när det gäller reglernas genomförande i svensk rätt.
  • Att när tvister uppstår mellan parternas medlemsorganisationer om rättsliga effekter av reglering av arbetsmarknadsfrågor på EU-nivå, försöka att i första hand lösa tvisterna själva och i konsensus.

Vi, parterna på svensk arbetsmarknad, behöver bedriva aktiv opinion för den svenska modellen ute i Europa och på hemmaplan. Frågan är om vi har vaknat i tid?