Inlägg

Jusek förringar chefsbristen

I en undersökning som Jusek gjort bland 3000 nyss examinerade säger sex av tio att de vill bli chef. Det slår hål på myten om att unga inte vill bli chefer, säger Magnus Hedberg i torsdagens SvD.

Men tyvärr Magnus, det stämmer inte. Unga människor är intresserade av ledarskap och vill gärna jobba i yrken som ger dem chans att påverka. Men ser vi på statistiken hur många som verkligen är intresserade av de chefsuppdrag som erbjuds blir situationen en annan. Arbetsförmedlingens siffror talar sitt tydliga språk: Allt färre söker utannonserade tjänster, både i privat och offentlig sektor. Sedan 2009 har andelen intresserade halverats.

Chefsuppdragen är otidsenliga och unga människor är mycket tydliga med att man inte tänker välja bort privatlivet för jobbet. Krav på långa arbetsdagar på kontoret, resdagar och oplanerad övertid lockar inte om du samtidigt är i färd med att bilda familj eller förverkliga andra livsprojekt. I våra siffror ser vi tydligt att nyanställda unga människor är betydligt mer positiva än när de har jobbat några år – och hunnit få syn på hur villkoren för chefsuppdragen verkligen är.

Det är dessutom tveksamt om de unga i Magnus Hedbergs undersökning kommer få chans att bli chef på länge än ens om de vill. Andelen chefer under trettiofem år har minskat stadigt sedan 2001. Sverige har Europas äldsta chefer och i vår otidsenliga chefskultur ska du stå på tillväxt och vänta på din tur, oavsett erfarenhet och kompetens.

Sverige behöver att de bästa och mest kompetenta väljer ledarskapet som sin framtid. Men för att det ska ske måste en hel del hända. Bättre chefsuppdrag som gör det möjligt att förena privatliv och karriär, en annan attityd till vem som lämpar sig som chef och samma förutsättningar för unga män och kvinnor. Det är en sak att känna sig lockad av en titel – en helt annan att verkligen välja chefslivet.

Enfalden regerar i svenska företag

Kvotering till bolagsstyrelserna är på tapeten igen. Ovanligt nog, eftersom den frågan bara brukar dyka upp när Bolagen håller sina stämmor på våren och väljer om samma gamla utdaterade gubbgäng till styrelse igen. Då brukar det pustas och stönas ett tag i media- och sedan är allt som vanligt igen.

Även jag har vant mig, även om jag ibland påminner mig den förvåning jag kände när jag som nyvald ordförande, och med ett förflutet i offentlig sektor, upptäckte att näringslivet bara består av slätkammade svenskfödda män, nära eller över pensionsåldern och med samma utbildning. Från en hyfsat könsblandad sektor gick jag in i något som lika gärna kunde vara Sverige 100 år tidigare.

Anledningarna till att man nu diskuterar att bryta den sekelgamla kvoteringen av män till styrelserna och ersätta den med rekrytering baserat på kompetens istället, är tre.

Allbright har släppt en ny rapport om tillståndet i Sverige. Svår att komma undan.

Tyskland, detta hemmafruns högborg, har gjort en politisk uppgörelse om kvotering.

Och EU väntas inom kort fatta beslut om kvotering till de största bolagen. En otillräcklig, men dock markering.

Tror nu någon att svenska företag kommer förstå vad klockan är slagen och frivilligt börja söka efter den bästa kompetensen att leda och styra företagen? Inte jag. Jag hoppas på mer lagstiftning,  fullt övertygad om att dumheten regerar i svenska valberedningar.

 

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

Samma ledarskap här som där

Häromdagen var jag i Bryssel och deltog i ett toppmöte om arbetsmarknadsfrågor. Jag lyssnade på Barosso som talade om hur viktigt det är att den sociala dialogen bygger på ett stort förtroende mellan parterna, nationellt och på EU-nivå. Jag fick ta del av ett passionerat anförande av representanten för Irlands fackliga organisationer som beskrev hur krisen drivit många av hennes medlemmar ut i ren fattigdom.  Jag hörde van Rompuy säga att han inte kommer vila förrän EU blivit en äkta union. Detta och mycket mer yttrades runt ett stort bord där vi alla fick chans att bidra i ordnade former .

Mitt uppdrag var att som CECs president föra chefernas talan. För oss är det självklart att finnas med där, chefernas bidrag  är avgörande för återuppbyggnaden av Europas ekonomi.

Men det var inte bara sakfrågorna jag bar med mig hem utan också upplevelsen av det starka ledarskap som utövades vid bordet. Det slog mig att det svenska ledarskapet, med dialog, delaktighet och inkluderande arbetssätt, är det ledarskap som tillämpas i EU-arbetet.

Många uttrycker ett förakt för att politiker och tjänstemän i EU ”bara pratar”. Men det de gör, och det som i år har gett EU fredspriset, det är att styra och leda genom dialog. Det handlar inte så mycket om vem som är starkast (även om det såklart spelar in) utan mer om att låta alla komma till tals och försäkra sig om att de beslut som fattas är förankrade hos alla berörda, även om inte alla håller med.

Och det är precis vad framgångsrika svenska chefer gör.

 

Vi har inte råd att vänta längre!

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.

Syns inte – finns inte?

Idag ska Viviane Reding prata om jämställdheten i Europas näringsliv i EU komissionen. För ett år sedan försökte hon sig på en winbergare, dvs hon hotade näringslivet med kvotering om de inte gör något åt de enkönade styrelserna och företagsledningarna i Europas stora företag.

Men idag får hon rapportera att inget har hänt, enligt en artikel i dagens SvD. Som förövrigt har den egendomliga rubriken ”Kvinnor syns för lite i bolag”. Kanske för att de inte finns?

Det bekymrar Reding att företagen i Europa anser sig ha råd att välja bort en stor del av den bästa kompetensen. Enligt Lissabonstrategin, som antogs för ett bra tag sedan, är Europas framtida ställning som en kraftfull spelare på världsmarknaden helt avhängig av att vi lyckas stärka förutsättningarna för kunskap och innovation. Att i det läget välja bort hälften av toppkrafterna till företagens ledning och styrning är inget mindre än hål i huvudet.

Ur nationell synpunkt är det ännu värre. Med ett bra utgångsläge, med samhällsservice och lagstiftning som stödjer mäns och kvinnors lika deltagande i samhällslivet, har vi nu hamnat i underläge. Den nuvarande regeringens patetiska försök att få företagen att på frivillig väg ta itu med problemen har i stort sett inte gett något alls.

Men i fyra europeiska länder är lag om kvotering till bolagsstyrelser redan ett faktum. I ytterligare fyra är liknande förslag på god väg. Och dessutom drivs nu frågan av den nya regeringen i Danmark, envälkänd manschauvinistisk bastion.

Så hur länge ska ni vänta på att ”näringslivet tar sitt ansvar”, minister Sabuni? Tills Sverige är sist ut och hopplöst efter i konkurrensen?

 

En halv procentenhet per år

En halv procentenhet per år. Så mycket har andelen kvinnliga styrelseledamöter i börsbolagen i EU ökat de senaste sju åren. 1 av 10 styrelseledamöter är kvinna och bara 3 procent av de verkställande direktörerna i EUs börsbolag är kvinnor.

Igår gick EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding ut och gav bolagen ett år på sig att själva lösa detta. Om så inte sker kommer kvotering att införas redan 2012.

I en debattartikel i Dagens Industri förklarar Reding att argumenten för att få in fler kvinnor i bolagsstyrelserna aldrig har varit starkare. När vi ska ut ur recessionen måste vi återställa EUs konkurrenskraft på global nivå och då kan vi inte stänga ute kompetens från styrelserummen.

Målen ska vara väl tilltagna anser Reding. 2015 ska andelen kvinnor i styrelserna ligga på 30 procent och senast 2020 på 40 procent. ”Det är dags att krossa glastaket en gång för alla” slår Reding fast.

Initiativet är mer än välkommet. Men kommer näringslivet i Europa inse allvaret i situationen och kommer de klara att nå målen på egen hand? Ja, det får det närmaste året utvisa.

EUs toppjobb en seger för jämställdheten

I går var vi en hel del – men egentligen alltför få, med tanke på frågans betydelse – som följde utnämningen till EU:s toppjobb.Det fanns många farhågor. Min värsta farhåga kom lyckligtvis på skam, nämligen den att vi än en gång skulle få se enbart män i toppen. Jag har ingen uppfattning om det för övrigt är rätt personer som fått uppdragen och det är i sig ett problem.

Även om man som aktivt intresserad av Europapolitik försöker läsa och följa med, är EU alltför mycket en ”internal affair” och vi medborgare saknar närhet till politiken.

Margot Wallström efterlyste en öppen nomineringsprocess och diskussion kring tillsättningen av uppdragen, istället för att det som nu har skett bakom stängda dörrar inom partigrupperna. Kanske en naiv önskan, för skulle man någonsin lyckas ena Europas politiker i namnfrågor om det inte fick ska i slutna rum? Men syftet är lovvärt.

Det är i grunden samma principer som vi på Ledarna tycker ska gälla vid chefstillsättningar: En öppen och ärlig rekryteringsprocess baserad på kompetens och lämplighet, utan inflytande av kön, etnicitet eller andra personliga egenskaper.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna