Inlägg

Dubbla skäl att fira

Vi behöver återkommande påminna varandra om vår historia för att förstå vår samtid, men också för att kunna välja väg för framtiden. Två hörnstenar i vårt svenska samhällsbygge firar jämt den här veckan. I måndags var det 100 år sedan riksdagen fattade beslut om allmän och lika rösträtt och i dag är det på dagen 80 år sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades.

Saltsjöbadsavtalet tecknades den 20 december 1938 av LO och Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångaren till Svenskt Näringsliv, och kom att bli mönsterbildande. Reglerna om stridsåtgärder blev genom detta i praktiken allmänna rättsgrundsatser för konflikter mellan arbetsmarknadsparter. Avtalet cementerade normen om att parterna i ett jämbördigt förhållande gör upp om löner och villkor genom centrala förhandlingar under självreglerande former, utan eller med minimal politisk inblandning, och att arbetstagarna därmed garanterar arbetsgivarna fredsplikt under avtalsperioden.

Det är detta vi i dag känner som den svenska modellen, och den är definitivt värd att fira.

Samtidigt har vi i dag en situation då många i Sverige står utanför kollektivavtal och dess trygghetssystem. Nya anställningsformer och nya sätt att arbeta utmanar den svenska modellen. Om parterna ska förbli relevanta även för nya typer av arbets- och uppdragstagare, och upprätthålla en hög organisationsgrad och därmed legitimitet, så måste den svenska modellen framtidssäkras.

En annan form av utmaning kommer från aktörer både i Sverige och i Europa som utmanar den svenska modellen från ett principiellt och ideologiskt perspektiv. Det visar inte minst de pågående diskussionerna i regeringsbildningsfrågan, om medieuppgifterna stämmer, så råder det oenighet om politikens roll på svensk arbetsmarknad.

Ledarna vill inte se ökad politisk inblandning på svensk arbetsmarknad. Vi vet att parterna är fullt kapabla att hantera de frågor som måste lösas. Det visar den svenska modellens 80-åriga historia. Kollektivavtalsreglering har lett till fredsplikt och konkurrenskraftiga företag och verksamheter.

Vi kan också, som jag skrivit om tidigare, se att EU nu flyttar fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte i början av september att han vill göra lag av de principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i EU:s sociala pelare. Utvecklingen i EU har lett till att Svenskt Näringsliv, LO och PTK gått samman och bildat arbetsmarknadens EU-råd för att tillsammans försvara den svenska modellens grundprinciper.

Det är inte självklart att den ordning vi haft sedan Saltsjöbaden 1938 kommer att hålla fram­över. Inget system är så bra att det inte kan bli bättre. Därför måste parterna vara öppna för att modernisera dagens kollektivavtal, vilket kräver mod av både arbetsgivare och fackförbund. Den svenska modellen måste fortsätta göra positiv skillnad för individen – även på morgondagens arbetsmarknad. Kring detta vill Ledarna ha en aktiv arbetsmarknadsdialog, för bättre samtalsklimat och långsiktigt perspektiv.

Det var mot den bakgrunden som Ledarna för två år sedan initierade ett arbete om den svenska arbetsmarknadsdialogen inom vilket vi arrangerat flera öppna möten och seminarier, samt låtit en fristående arbetsgrupp tänka stort och fritt kring arbetsmarknadsdialogen. Resultatet av gruppens arbete är en rapport som pekar ut olika vägar att gå. Arbetet fortsätter nu med olika former av dialog med andra arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.

Som Sveriges chefsorganisation har vi en speciell roll i det svenska partssystemet, och medlemmar i Ledarna – som både är anställda och många gånger arbetsgivarens röst i relation till kollegorna – märker väldigt tydligt av de förändringar som pågår och som kan förändra förutsättningarna för den svenska modellen i grunden.

Ledarna har inte alla svaren men vi vill aktivt delta i samtalet framöver. Tillsammans med andra partsorganisationer hoppas vi kunna fördjupa diskussionen för att möta dagens och morgondagens utmaningar – för att den svenska modellen ska kunna fira fler jubileer framöver.

PS: 100-årsjublieet av demokratins införande i Sverige uppmärksammades av förbundssekreterare Tomas Oskarsson här på Ledarnas chefsblogg i måndags. DS

Nu precis som 1918

För hundra år sedan fattade Sverige beslutet att bli en demokrati. Det kan låta konstigt idag att det inte var en given, självklar utveckling. Men det fanns starka krafter som motarbetade tanken på att vi skulle bli vad vi idag menar med en demokratisk stat. Det är också därför vi inte ska ta för givet att de landvinningar som demokratin har gjort är ett led i en ständigt förbättrande naturlag. Det kommer alltid att finnas krafter som vill ta oss i någon annan riktning.

För kvinnors rättigheter var rösträttsbeslutet en viktig milstolpe och avgörande för kvinnors deltagande i samhället. Men fortfarande än idag så deltar inte kvinnor i samhällsutvecklingen på samma villkor som männen. För det behövs det ytterligare politiska beslut och reformer. Det går inte heller den här gången att lita på någon naturlig och självklar utveckling.

I många fall har kvinnor än idag inte samma möjligheter som männen att fatta individuella beslut. Samhällets regler, normer och system styr människors möjligheter.

Kvinnor som gör karriär eller vill ta chefsuppdrag möts idag både individuellt och som grupp av helt andra förväntningar än män, vilket gör att de inte har samma möjligheter att fatta individuella beslut som män har.

Vi vet att kvinnor sällan kommer på tal för styrelseuppdrag till börsbolag till exempel. Vi vet också att kvinnors löner tappar i jämförelse med männens i samband med småbarnsåren. På samma sätt bromsas kvinnors möjligheter att ta kvalificerade uppdrag, som chefsuppdrag, inte bara på grund av att de själva skaffar barn utan för att de tillhör en grupp som förväntas stanna hemma mer än männen. Det gäller även kvinnor som inte ens tänkt skaffa barn.

En del av detta påverkar vi genom förändrade attityder. Men liksom med den kvinnliga rösträtten 1918 och dagisreformerna under 60-70-talet så krävs lagstiftning också den här gången.

Det löser inte allt, men för att i högre utsträckning ge kvinnor möjligheter till samma former av individuella val som män så finns två enkla reformer som tydligt skulle ändra förutsättningarna:

  • En lag om kvotering till börsbolagens styrelser likt den som finns i Norge och flera andra europeiska länder skulle skapa tydliga förebilder för kvinnor och öppna ögonen på många. (Kvinnliga förebilder effekt av kvotering)
  • En tvådelad, individualiserad föräldraförsäkring. En föräldraförsäkring som inte gör skillnad på kvinnor och män, där föräldrarna inte enligt föråldrade normer, kan överlåta försäkringsdagarna till kvinnan skulle drastiskt förändra förväntningarna på, och därmed förutsättningarna för kvinnor att göra karriär. (Individualiserad föräldraförsäkring  förändrar maktbalansen)

Ibland behövs lagstiftning för att förändra förutsättningarna. Nu precis som 1918.

Sveriges mediechefer tar smällarna för vår yttrandefrihet

Idag är det inte bara Nobeldagen utan också FN:s dag för mänskliga rättigheter. Det är många saker som behöver finnas på plats för att upprätthålla mänskliga rättigheter i ett samhälle. En av de saker som måste finnas är yttrandefrihet.

I mitt tidigare jobb som mediechef inom public service hade jag som uppgift att skapa de bästa förutsättningarna för en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt. I min roll som ansvarig utgivare skulle jag och mina chefskollegor värna det pluralistiska samtalet i det offentliga rummet. För flera av våra chefskollegor, och deras medarbetare ute i världen, har detta uppdrag blivit allt svårare och farligare. 2017 dödades 65 journalister och 326 satt fängslade enligt Reportrar utan gränsers årsrapport.

Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet som har varit en hörnsten i liberala demokratiers utveckling inte minst i Europa. Människors möjligheter att ge uttryck för sina åsikter och driva opinion har skapat en konstruktiv friktion som utvecklat organisationer, samhällen och stater. Fria medier har varit en självklarhet. Nu lever vi i en tid där ledaren för världens största demokrati kallar medierna för folkets fiende. Mediechefer och journalister, inom både kommersiella mediehus och flera public service-bolag i Europa, upplever idag en enorm press från politiker som öppet attackerar medierna och vill begränsa yttrandefriheten. Tjeckiens president visade förra året, vid en presskonferens, upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister”. En undersökande journalist på Malta dödades förra året av en bilbomb och jag skulle kunna fortsätta med fler exempel. Det här är en mycket farlig utveckling.

Vi behöver inte gå utanför Sveriges gränser för att belysa läget. Flera av våra mediechefsmedlemmar inom Ledarna utsätts dagligen för hot och hat och flera har personskydd för att de värnar det fria ordet. Att vara mediechef i det här landskapet och klimatet kräver oerhört mycket. Att stå rakryggad och värna principerna kostar på. Våra mediechefer ska hantera många gånger en sviktande ekonomi, samtidigt som de ska värna demokratin och idén om en vidsträckt yttrandefrihet. Hot och hat ökar gentemot enskilda journalister, hela redaktioner, utgivare och i grunden det demokratiska uppdraget att sakligt och objektivt granska makten.

Jag tillhör inte längre granskarna utan kan förvänta mig att bli granskad. Det är situationen för många av Ledarnas chefer. Vi inom Ledarna står upp för den ordningen. Så måste det vara i en fungerande demokrati och granskning och bevakning skärper sinnet och besluten i alla organisationer. Så på FN:s dag för mänskliga rättigheter vill jag påminna om allas vårt ansvar att värna yttrandefriheten.

Mänskliga rättigheter upprätthålls bäst i en väl fungerande demokrati men demokratin är inget vi kan ta för givet. Den behöver fria medier och sina förkämpar. Du och jag!

Chefen, facket och de mänskliga rättigheterna

I förra veckan högtidlighölls 80-årsminnet av kristallnatten. Den här veckan arrangeras Nordens största forum för mänskliga rättigheter, Mänskliga rättighetsdagarna. Kristallnatten är den natt 1938 när tyska nazister gick ut på städernas gator och brände synagogor, slog sönder butiker och mördade judar. 1938 hade den nazistiska retoriken som delade upp folk i ”vi” och ”dom” lett fram till den punkt när vissa tyskar inte längre tyckte att mänskliga rättigheter omfattade judar, romer, homosexuella, handikappade med flera.

I både Sverige och USA har det skett attacker mot synagogor de senaste åren. Häromdagen mördades den turkiske fackföreningsledaren Abdullah Karacan under ett företagsbesök på Goodyear. Rättigheter som vi i årtionden sett som självklara börjar nu ifrågasättas.

Det har blivit viktigare än på många år att värna de mänskliga rättigheterna. Att värna fackliga rättigheter och fria fackföreningar, liksom fri press och yttrandefrihet. Att värna det demokratiska samtalet vid middagsbordet, i parlamentet och på arbetsplatsen.

Våra arbetsplatser är en viktig del av samhället. Samtidigt är samhället en viktig del av våra arbetsplatser. Företeelser som finns i samhället återfinns också på arbetsplatserna. I såna sammanhang får chefen en central roll. Som kulturbärare och som ledare även i samhället.

Förutom att värna mänskliga rättigheter är det viktigare än på länge att också motsätta sig rasism, populism, nationalism och alla de som vill förstöra det demokratiska, rättssäkra samhället och ersätta det med olika former av auktoritära styren. I Ledarnas förbundspolitiska program står att ”med gott ledarskap kan arbetsplatser vara en arena där demokratiska värderingar befästs och olikheter mellan människor ses som en tillgång.” För oss är demokratin en fråga om människovärde.

Därför är det också en förutsättning att man för att ha förtroendeuppdrag i Ledarna ställer upp på grundtanken om alla människors lika värde och inte i värderingar eller uttryckssätt motarbetar Ledarnas grundsyn.

I Sverige har vi under hela efterkrigsperioden, trots en del meningsskiljaktigheter när det gäller sakpolitiken, varit överens om de demokratiska grunderna för vårt samhälle. Det inbegriper värdet av fria fackföreningar, fri press, religions- och yttrandefrihet, och ett opolitiskt polisväsen.

Det samhälleliga värdet av ett gott ledarskap som bygger på demokratiska värderingar kan inte överskattas.

Tillitsfulla arbetsplatser och bra chefer är viktiga för demokratin

En arbetsplats fungerar inte som en demokrati. På en arbetsplats finns en ägare eller en huvudman som i huvudsak avgör vad som ska göras. Och det finns chefer för att leda arbetet. Men så här på internationella demokratidagen är det ändå viktigt att se vilken viktig pusselbit arbetsplatserna är i det demokratiska samhällsbygget. Så väl kulturen på våra arbetsplatser som den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar som barriärer mot antidemokrater.

Ser man ut över världen så är det uppenbart att demokratiska samhällen inte bara hotas av plötsliga militärkupper eller krig. I närtid finns flera exempel på mer eller mindre demokratiskt valda regimer som när de fått makten omedelbart börjar demontera den demokrati som givit dem makten. Steg för steg förändrar man det demokratiska systemet till ett auktoritärt system, där det snabbt blir allt svårare att opponera mot eller välja bort den sittande regimen.

Men vi är ändå väl rustade i Sverige. Det svenska arbetslivet är djupt präglat av en demokratisk grundsyn med öppenhet och involvering som viktiga ingredienser. I en undersökning som Ledarna gjorde förra året tillsammans med våra systerorganisationer i Norge och Danmark framträder en bild av att det skandinaviska ledarskapet ofta bygger på tillit och ligger mycket långt från ett auktoritärt ledarskap.

Våra chefer är viktiga samhällsaktörer och kulturbärare. Med det transparenta involverande sätt som kännetecknar stora delar av det svenska arbetslivet finns en god grund att motverka en avdemokratisering. Den kultur som bärs av cheferna präglas i hög utsträckning av öppenhet och tillit samt involvering av medarbetarna i beslutsprocesserna. Det här sättet att arbeta är inte bara effektivt, utan utgör också i sig självt ett vaccin mot mer auktoritära styrsystem.

De krafter som vill verka för mer auktoritära eller totalitära samhällen brukar även frukta starka, fria och från staten självständiga organisationer. Även här har Sverige goda förutsättningar att stå emot. Den svenska organisationskulturen är djupt rotad i samhället och kännetecknas av många ideellt engagerade människor och stabila, robusta demokratiska beslutssystem. Tusentals vanliga medborgare träffas, arbetar och röstar i källarlokaler och fritidsgårdar vid bord fulla av kaffe och vetebröd. Och det finns något vackert och mycket viktigt i detta sätt att organisera ett samhälle. Och det skapar också de starkaste samhällen som mänskligheten har kunnat presentera. Det ger hopp.

Ett demokratiskt ledarskap mot nazismen

För andra gången marscherar nazister på Göteborgs gator i september 2017. Jag måste nästan nypa mig i armen när jag skriver detta. Sist det hände var på fyrtiotalet och därefter har vi fått mer än nog facit på vad deras ideologi leder till. De flesta överlevare är nu borta, men barn och barnbarn lever fortfarande mitt ibland oss och det kollektiva minnet av våld, förföljelse och förintelse kommer leva för evigt. Trots detta accepterar just nu det svenska samhället att anhängare till denna ideologi tillåts skrika ut sitt hat och hota oss alla andra genom sin blotta närvaro.

Givetvis handlar detta om en mycket liten grupp människor. Men det blotta faktum att de finns, och ges utrymme, är ett tecken på att acceptansen för deras idéer har ökat. Ett annat belägg för att vi börjar vänja oss vid rasism och intolerans är valframgångar för högerpopulismen över hela Europa.

Men nu mobiliseras motståndet starkt i politik, i ideella organisationer och hos individer. En grupp som kommer vara avgörande för att vi behåller ett demokratiskt, tolerant Sverige, är cheferna på våra arbetsplatser.

Arbetsplatserna är en av de viktigaste arenorna för integration och inkludering och där möts människor som annars lever parallella liv i samhället. Cheferna som leder arbetet, gör det genom att skapa samsyn kring uppdrag och mål för verksamheten och genom att bejaka varje medarbetares individuella bidrag. I det arbetet lägger man grunden till respekt och förståelse för människor med olika bakgrund och olika förmågor. En arbetsplats fungerar inte om någon sprider hat och ser ner på sina medarbetare, grunden för effektivt samarbete bygger på tillit och respekt för alla individers lika värde.

På så sätt får cheferna en roll i att bygga vårt samhälle starkt och öppet, näringsliv och offentlig verksamhet kan utvecklas och bidra till allas välfärd. Men det kräver att chefer har tid för sitt ledarskap och utrymme i det dagliga arbetet att skapa samsyn och en trygg värdegrund kring arbetet.

I samtal med en tysk kollega nyligen fick jag höra en sak som öppnade mina ögon för hur viktigt ledarskapet på arbetsplatsen är. Han anser nämligen att om ledarskapet på arbetsplatserna i Tyskland på trettiotalet hade byggt på demokrati, respekt och delaktighet istället för på hierarkier och rädsla så hade nazismens utveckling försvårats väsentligt, och kanske till och med förhindrats.

Det är hans bedömning, men för mig är den tanken tillräcklig för att jag ska bli stärkt i min uppfattning att chefernas vardagliga arbete med integrering och inkludering är en stark motkraft mot nazister och rasister i ett demokratiskt samhälle.

Vägen till ny ledare – ett vägval i sig

Vilken är rätt väg att gå när det är dags för en organisation eller ett politiskt parti att välja ny ledare? Inför att Moderaterna nu ska välja en ny partiledare har röster höjts för att använda modellen med öppna kandidaturer. Läs mer

Almedalen och den demokratiska dialogen

Statsminister Stefan Löfven kommer inte till Almedalsveckan i sommar. I stället planerar han att ”träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men lik väl borde få sina röster hörda i politiken”. Men det beskedet kan ge effekter Löfven kanske inte tänkt på. Läs mer

Det lackar mot kongress

Visserligen hävdar min grekiske morbror att alla ord kommer från grekiskan. Men när det gäller “demokrati” så är jag benägen att tro honom.

Även om olika former av demokrati säkert förekom långt innan grekerna började träffas på torget nedanför Akropolis, så var det de som formaliserade och satte ett namn på styrelseformen.

Genom århundraden därefter har detta sätt att fatta gruppbeslut visat sig överlägset. Demokratiskt styrda organisationer har blomstrat och demokratiskt styrda samhällen har varit framgångsrika genom att skapa mer tillväxt, fred och trygghet för människor än andra samhällen.

Demokrati ska dock inte förväxlas med konsensus. I en fungerande demokrati har alla invånare eller medlemmar en rätt att uttrycka sin mening och rösta fritt på det som de anser bäst. Man har däremot ingen rätt att få som man vill. Eller ens en rätt att bli lyssnad på. Där är det majoriteten som bestämmer. Som medlem i en demokrati har du också en skyldighet att delta i det demokratiska arbetet. Åtminstone om du vill påverka. Deltar du inte riskerar du att någon annan bestämmer åt dig.

Demokrati ska heller inte blandas ihop med ledarskap eller chefskap. Det enda demokratiska inslaget i t ex ett företag är bolagsstämman eller möjligen vissa beslut i företagets styrelse om styrelsen väljer att arbeta så. I övrigt är de flesta chefer utsedda för att just fatta beslut och leda.

Med de här brasklapparna och pekpinnarna undanstökade är det nu dags att aktivera Ledarnas högsta demokratiska beslutsorgan: kongressen. Den 25-26 maj 2016 sammanträder Ledarnas kongress.Inför detta öppnar vi redan nu våra demokratitorg nedanför vårt Akropolis:

På vår kongressida på webben kan du hitta all information du behöver om kongressen. Du kan t ex skriva motioner, eller kommentera andras motioner. Så småningom kommer du som är kongressombud även att anmäla dig här.

Facebook har vi en öppen grupp där du får korta uppdateringar och vi hoppas på samma livliga debatt som inför förra kongressen.

Spännande och intressanta tider ligger framför oss. Chefs- och arbetsmarknaden kommer att fortsätta att utvecklas i hög takt med globalisering, polarisering och teknikutveckling. I detta finns många utmaningar och möjligheter. Så ta chansen att påverka Ledarnas framtid och inriktning. Ta några minuter och “knalla ner till torget” då och då och räck upp handen och gör din röst hörd.

 

Länge leve chefen!

Den senaste tiden har media uppmärksammat företag som avskaffar chefer.  Flera av dem amerikanska. Kanske just därför har de fått mycket uppmärksamhet. Här i Sverige har vi i jämförelse med USA redan plattat till våra organisationer en hel del och redan på 70-talet provade vi i Sverige på självstyrande grupper. En bra översikt om för- och nackdelar med att avskaffa chefen finns att läsa i SvD.

Men härom dagen kunde man läsa om ett svenskt företag i SvD, Björn Lundén information, med 85 anställda som inte har några chefer. Vad jag förstår har det sett ut så under många år.

Nåväl, det är en sanning med modifikation. Grundaren är tillika vd eftersom aktiebolagslagen kräver att en sådan finns. Av artikeln framgår att de flesta beslut tas helt demokratiskt. En person, en röst, oavsett befattning. Men även här finns undantag. Frågor kring vinstutdelning och personliga medarbetarfrågor, såsom arbetsmiljö och rehabilitering, ligger utanför den demokratiska ordningen. Det framgår också att den chefslösa modellen uppvisar vissa svagheter när organisationen växer. Ju fler anställda, desto svårare är det att ha en god överblick över helheten och alla medarbetares uppgifter och ansvarsområden.

I artikeln lyfts naturligtvis betydelsen av medarbetarnas engagemang och delaktighet fram. Vad som förbryllar mig är ett citat av grundaren som tycks vara ett skäl till att han valt den chefslösa modellen. Han säger: ”Jag anser att alla bestämmelser i ett företag bara har ett enda syfte, nämligen att kränka de anställda”. Det får mig att undra hur hans erfarenheter ser ut när det gäller egna chefer. De kan knappast ha varit särskilt positiva.

Själv tror jag inte alls på chefslösa organisationer. Min erfarenhet är att i alla grupper, oavsett vad de är till för, utkristalliserar sig någon form av ledare. Uppgiften må rotera, men nog sjutton finns ledaren där. Det är min övertygelse att en formell organisation behöver personer som har ett uttalat ansvar att se till helheten och skapa förutsättningar för att medarbetarna ska kunna utföra sina uppgifter. Förutsättningar som bland annat innefattar delaktighet, engagemang och inte minst spelregler för att skapa trygghet. Jag ifrågasätter också modellen att alla ska vara delaktiga i alla beslut. Har svårt att se hur det kan vara tids- och resurseffektivt.

Nä, jag vet i alla fall vad jag tycker om chefers vara eller icke vara.

Tror du att din organisation skulle fungera helt utan chefer?