Inlägg

Ledarskap utan kollektivt accepterade värderingar saknar legitimitet

Dagligen kan vi ta del av en mängd tyckare som har synpunkter på Sveriges sätt att hantera corona-pandemin, både internationellt och nationellt. Vad som visar sig var rätt väg, om det nu finns någon sådan, återstår ännu att se.

Det finns många olika förklaringar till varför Sverige har valt en delvis annan strategi än andra länder. En är på det sätt vi av tradition utövar ledarskap. Det som brukar kallas det svenska eller skandinaviska ledarskapet.

I en artikel från Handelshögskolan i Stockholm, menar forskare, att beroende av vilken ledarskapspraktik som normalt är förhärskande i landet, påverkar den också ledarskapet i kris. Ledarskap i Sverige kännetecknas av delaktighet och tilltro till människors förmåga, vilja att bidra och ta eget ansvar. Det i sin tur speglar vårt samhälles grundläggande värderingar för hur en demokrati ska fungera. Enligt forskarna är teamarbete, dialog och kunskap sådana starka samhälleliga värderingar.

Om Sverige istället hade valt ett starkt auktoritärt ledarskap, tvingande regler, påföljder och straff så betyder inte det att medborgarna med självklarhet givit det ledarskapet någon som helst legitimitet. Just för att det sättet att leda skulle strida mot våra grundläggande värderingar och synen på individen.

Det här resonemanget är lätt att översätta till vår vardag på arbetet. De flesta organisationer och företag är idag angelägna om att öppet beskriva vilka värderingar de står för och hur de ser på chefer och medarbetare. Om en chef i sitt ledarskap ger uttryck för något som står i motsatsförhållande till detta kommer hen med stor sannolikhet också få problem med sin legitimitet som chef och ledare.

Hur påverkar din organisations värderingar dig som chef och det sätt du utövar ledarskap?

Hotet mot demokratin

Nu stundar valborg och första maj. Högtider då vi brukar samlas för att fira våren och ljusets ankomst. För arbetarrörelsen handlar högtiden om kampen för arbetarnas rättigheter. I år ställs allt detta, precis som det mesta annat, på ända av covid-19. Det massiva informationsflöde om smittan och dess konsekvenser som sköljer över oss nu blir ibland svår att ta in och jag är nog inte ensam om att längta efter normalitet. Men hur kommer det nya normala att se ut? Kommer det att bli som tidigare? Och hur såg det normala egentligen ut precis innan pandemin slog till med kraft?

Jag tänker på dessa frågor när jag läser boken Hotet mot demokratin av Martin Gelin och Erik Åsard. Boken är en genomgång av högerpopulismens frammarsch i Europa och USA. Med utgångspunkt från utvecklingen i Polen, Ungern och USA visar författarna på det reella och högst påtagliga hot mot demokratin som den nationalistiska populismen och dess auktoritära ledarstil kommit att utgöra. Boken är skriven innan någon visste vad covid-19 var och vilka konsekvenser pandemin skulle få, men krisen och den politiska hanteringen av densamma gör den än mer aktuell och bör läsas av alla – inte minst chefer – som vill förstå och förhindra en antidemokratisk utveckling.

Gott ledarskap beskrivs i Sverige ofta med begrepp som tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Under lång tid har vi levt med ett demokratiskt ledarskap präglat av detta som ett ideal. Visst finns det avvikelser och det går att hitta exempel på både det ena och det andra, men oavsett politisk färg så har det funnits en vilja till samförstånd och att söka kompromisser. Våra expertmyndigheter har stor självständighet och sakkunskap har i allmänhet, men naturligtvis inte alltid, givits stor tyngd. Detta är en form av politiskt ledarskap som har tjänat Sverige väl. Men det är också ett ledarskap som utmanas i kriser likt den som vi nu genomgår. Dialog, samförstånd, kompromisser och samordning mellan myndigheter kräver tid, vilket oftast är en bristvara i ett krisläge. Det är också ett ledarskap som utmanas av den auktoritära och chauvinistiska ledarstil som den nationalistiska högerpopulismen för med sig.

Gelin och Åsard ger i sin bok en bra redogörelse för den successiva urholkning av demokratin som pågår i ett flertal länder. Politiska ledare har där tagit corona-bekämpningen som förevändning för att stärka sin egen maktposition. Det mest graverande exemplet är det ungerska parlamentets beslut att ge Viktor Orbán och hans regering rätten att styra landet med dekret. Även i Hong Kong får demokratirörelsen det allt svårare då de styrande i Peking utnyttjar det relativa lugn som utbrottet av covid-19 fört med sig för att för att öka trycket och gripa ledande oppositionella. I USA använder Donald Trump coronakrisen för att fortsätta sin strategi att undergräva förtroendet för den fria pressen och för expertisen genom att sprida felaktigheter och rena lögner. Med sitt agerande förstärker han misstroendet och den redan djupa polariseringen i det amerikanska samhället.

Nu diskuteras i allt fler länder hur coronaepidemins våta filt ska kunna lyftas från våra samhällen, hur ekonomierna ska kunna komma igång utan att smittspridningen tar ny fart. Det är en viktig diskussion, men den får inte begränsas till att enbart handla om hur vi ska få fart på ländernas ekonomier. Det måste också handla om hur vi bevarar och utvecklar demokratin. Även om vi i Sverige är förskonade från många av de tvingande åtgärder som en stor andel av världens befolkning nu lever under så är vi inte immuna mot den politiska smitta som sprids parallellt med corona-pandemin.

Som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen sker det en del märkliga saker i kommunsektorn. Kommunala chefer förväntas att vara lojala mot politiska beslut som myndigheter bedömer strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller mot gällande lag.

Det finns ett psykologiskt experiment som går ut på att en grupp försökspersoner får se en serie med tjugo bilder. Den första bilden föreställer en hund och den sista en katt. Under bildserien ändras bilderna stegvis så att de mitt i serien är en blandning av hund och katt. Vad experimentet normalt sett visar är att försökspersonerna inte upptäcker den gradvisa förändringen. Det är först i vid de sista bilderna i serien som de inser att de tittar på något annat än en hund, trots att de redan gjort detta under ett flertal bilder. Fenomenet kallas gradvis tillvänjning.

Som chefer och ledare är vi samhällsbärare och har ett särskilt ansvar att vara vaksamma på vad som händer i samhället och inom den egna verksamheten. Vi får inte gradvis vänja oss vid en urholkning av demokratin. Så när den värsta krisen så småningom är över behöver vi kraftsamla gemensamt och på alla sätt vi kan lyfta fram vikten av det goda demokratiska ledarskapets betydelse för att värna de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Dubbla skäl att fira

Vi behöver återkommande påminna varandra om vår historia för att förstå vår samtid, men också för att kunna välja väg för framtiden. Två hörnstenar i vårt svenska samhällsbygge firar jämt den här veckan. I måndags var det 100 år sedan riksdagen fattade beslut om allmän och lika rösträtt och i dag är det på dagen 80 år sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades.

Saltsjöbadsavtalet tecknades den 20 december 1938 av LO och Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångaren till Svenskt Näringsliv, och kom att bli mönsterbildande. Reglerna om stridsåtgärder blev genom detta i praktiken allmänna rättsgrundsatser för konflikter mellan arbetsmarknadsparter. Avtalet cementerade normen om att parterna i ett jämbördigt förhållande gör upp om löner och villkor genom centrala förhandlingar under självreglerande former, utan eller med minimal politisk inblandning, och att arbetstagarna därmed garanterar arbetsgivarna fredsplikt under avtalsperioden.

Det är detta vi i dag känner som den svenska modellen, och den är definitivt värd att fira.

Samtidigt har vi i dag en situation då många i Sverige står utanför kollektivavtal och dess trygghetssystem. Nya anställningsformer och nya sätt att arbeta utmanar den svenska modellen. Om parterna ska förbli relevanta även för nya typer av arbets- och uppdragstagare, och upprätthålla en hög organisationsgrad och därmed legitimitet, så måste den svenska modellen framtidssäkras.

En annan form av utmaning kommer från aktörer både i Sverige och i Europa som utmanar den svenska modellen från ett principiellt och ideologiskt perspektiv. Det visar inte minst de pågående diskussionerna i regeringsbildningsfrågan, om medieuppgifterna stämmer, så råder det oenighet om politikens roll på svensk arbetsmarknad.

Ledarna vill inte se ökad politisk inblandning på svensk arbetsmarknad. Vi vet att parterna är fullt kapabla att hantera de frågor som måste lösas. Det visar den svenska modellens 80-åriga historia. Kollektivavtalsreglering har lett till fredsplikt och konkurrenskraftiga företag och verksamheter.

Vi kan också, som jag skrivit om tidigare, se att EU nu flyttar fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte i början av september att han vill göra lag av de principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i EU:s sociala pelare. Utvecklingen i EU har lett till att Svenskt Näringsliv, LO och PTK gått samman och bildat arbetsmarknadens EU-råd för att tillsammans försvara den svenska modellens grundprinciper.

Det är inte självklart att den ordning vi haft sedan Saltsjöbaden 1938 kommer att hålla fram­över. Inget system är så bra att det inte kan bli bättre. Därför måste parterna vara öppna för att modernisera dagens kollektivavtal, vilket kräver mod av både arbetsgivare och fackförbund. Den svenska modellen måste fortsätta göra positiv skillnad för individen – även på morgondagens arbetsmarknad. Kring detta vill Ledarna ha en aktiv arbetsmarknadsdialog, för bättre samtalsklimat och långsiktigt perspektiv.

Det var mot den bakgrunden som Ledarna för två år sedan initierade ett arbete om den svenska arbetsmarknadsdialogen inom vilket vi arrangerat flera öppna möten och seminarier, samt låtit en fristående arbetsgrupp tänka stort och fritt kring arbetsmarknadsdialogen. Resultatet av gruppens arbete är en rapport som pekar ut olika vägar att gå. Arbetet fortsätter nu med olika former av dialog med andra arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.

Som Sveriges chefsorganisation har vi en speciell roll i det svenska partssystemet, och medlemmar i Ledarna – som både är anställda och många gånger arbetsgivarens röst i relation till kollegorna – märker väldigt tydligt av de förändringar som pågår och som kan förändra förutsättningarna för den svenska modellen i grunden.

Ledarna har inte alla svaren men vi vill aktivt delta i samtalet framöver. Tillsammans med andra partsorganisationer hoppas vi kunna fördjupa diskussionen för att möta dagens och morgondagens utmaningar – för att den svenska modellen ska kunna fira fler jubileer framöver.

PS: 100-årsjublieet av demokratins införande i Sverige uppmärksammades av förbundssekreterare Tomas Oskarsson här på Ledarnas chefsblogg i måndags. DS

Nu precis som 1918

För hundra år sedan fattade Sverige beslutet att bli en demokrati. Det kan låta konstigt idag att det inte var en given, självklar utveckling. Men det fanns starka krafter som motarbetade tanken på att vi skulle bli vad vi idag menar med en demokratisk stat. Det är också därför vi inte ska ta för givet att de landvinningar som demokratin har gjort är ett led i en ständigt förbättrande naturlag. Det kommer alltid att finnas krafter som vill ta oss i någon annan riktning.

För kvinnors rättigheter var rösträttsbeslutet en viktig milstolpe och avgörande för kvinnors deltagande i samhället. Men fortfarande än idag så deltar inte kvinnor i samhällsutvecklingen på samma villkor som männen. För det behövs det ytterligare politiska beslut och reformer. Det går inte heller den här gången att lita på någon naturlig och självklar utveckling.

I många fall har kvinnor än idag inte samma möjligheter som männen att fatta individuella beslut. Samhällets regler, normer och system styr människors möjligheter.

Kvinnor som gör karriär eller vill ta chefsuppdrag möts idag både individuellt och som grupp av helt andra förväntningar än män, vilket gör att de inte har samma möjligheter att fatta individuella beslut som män har.

Vi vet att kvinnor sällan kommer på tal för styrelseuppdrag till börsbolag till exempel. Vi vet också att kvinnors löner tappar i jämförelse med männens i samband med småbarnsåren. På samma sätt bromsas kvinnors möjligheter att ta kvalificerade uppdrag, som chefsuppdrag, inte bara på grund av att de själva skaffar barn utan för att de tillhör en grupp som förväntas stanna hemma mer än männen. Det gäller även kvinnor som inte ens tänkt skaffa barn.

En del av detta påverkar vi genom förändrade attityder. Men liksom med den kvinnliga rösträtten 1918 och dagisreformerna under 60-70-talet så krävs lagstiftning också den här gången.

Det löser inte allt, men för att i högre utsträckning ge kvinnor möjligheter till samma former av individuella val som män så finns två enkla reformer som tydligt skulle ändra förutsättningarna:

  • En lag om kvotering till börsbolagens styrelser likt den som finns i Norge och flera andra europeiska länder skulle skapa tydliga förebilder för kvinnor och öppna ögonen på många. (Kvinnliga förebilder effekt av kvotering)
  • En tvådelad, individualiserad föräldraförsäkring. En föräldraförsäkring som inte gör skillnad på kvinnor och män, där föräldrarna inte enligt föråldrade normer, kan överlåta försäkringsdagarna till kvinnan skulle drastiskt förändra förväntningarna på, och därmed förutsättningarna för kvinnor att göra karriär. (Individualiserad föräldraförsäkring  förändrar maktbalansen)

Ibland behövs lagstiftning för att förändra förutsättningarna. Nu precis som 1918.

Sveriges mediechefer tar smällarna för vår yttrandefrihet

Idag är det inte bara Nobeldagen utan också FN:s dag för mänskliga rättigheter. Det är många saker som behöver finnas på plats för att upprätthålla mänskliga rättigheter i ett samhälle. En av de saker som måste finnas är yttrandefrihet.

I mitt tidigare jobb som mediechef inom public service hade jag som uppgift att skapa de bästa förutsättningarna för en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt. I min roll som ansvarig utgivare skulle jag och mina chefskollegor värna det pluralistiska samtalet i det offentliga rummet. För flera av våra chefskollegor, och deras medarbetare ute i världen, har detta uppdrag blivit allt svårare och farligare. 2017 dödades 65 journalister och 326 satt fängslade enligt Reportrar utan gränsers årsrapport.

Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet som har varit en hörnsten i liberala demokratiers utveckling inte minst i Europa. Människors möjligheter att ge uttryck för sina åsikter och driva opinion har skapat en konstruktiv friktion som utvecklat organisationer, samhällen och stater. Fria medier har varit en självklarhet. Nu lever vi i en tid där ledaren för världens största demokrati kallar medierna för folkets fiende. Mediechefer och journalister, inom både kommersiella mediehus och flera public service-bolag i Europa, upplever idag en enorm press från politiker som öppet attackerar medierna och vill begränsa yttrandefriheten. Tjeckiens president visade förra året, vid en presskonferens, upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister”. En undersökande journalist på Malta dödades förra året av en bilbomb och jag skulle kunna fortsätta med fler exempel. Det här är en mycket farlig utveckling.

Vi behöver inte gå utanför Sveriges gränser för att belysa läget. Flera av våra mediechefsmedlemmar inom Ledarna utsätts dagligen för hot och hat och flera har personskydd för att de värnar det fria ordet. Att vara mediechef i det här landskapet och klimatet kräver oerhört mycket. Att stå rakryggad och värna principerna kostar på. Våra mediechefer ska hantera många gånger en sviktande ekonomi, samtidigt som de ska värna demokratin och idén om en vidsträckt yttrandefrihet. Hot och hat ökar gentemot enskilda journalister, hela redaktioner, utgivare och i grunden det demokratiska uppdraget att sakligt och objektivt granska makten.

Jag tillhör inte längre granskarna utan kan förvänta mig att bli granskad. Det är situationen för många av Ledarnas chefer. Vi inom Ledarna står upp för den ordningen. Så måste det vara i en fungerande demokrati och granskning och bevakning skärper sinnet och besluten i alla organisationer. Så på FN:s dag för mänskliga rättigheter vill jag påminna om allas vårt ansvar att värna yttrandefriheten.

Mänskliga rättigheter upprätthålls bäst i en väl fungerande demokrati men demokratin är inget vi kan ta för givet. Den behöver fria medier och sina förkämpar. Du och jag!

Chefen, facket och de mänskliga rättigheterna

I förra veckan högtidlighölls 80-årsminnet av kristallnatten. Den här veckan arrangeras Nordens största forum för mänskliga rättigheter, Mänskliga rättighetsdagarna. Kristallnatten är den natt 1938 när tyska nazister gick ut på städernas gator och brände synagogor, slog sönder butiker och mördade judar. 1938 hade den nazistiska retoriken som delade upp folk i ”vi” och ”dom” lett fram till den punkt när vissa tyskar inte längre tyckte att mänskliga rättigheter omfattade judar, romer, homosexuella, handikappade med flera.

I både Sverige och USA har det skett attacker mot synagogor de senaste åren. Häromdagen mördades den turkiske fackföreningsledaren Abdullah Karacan under ett företagsbesök på Goodyear. Rättigheter som vi i årtionden sett som självklara börjar nu ifrågasättas.

Det har blivit viktigare än på många år att värna de mänskliga rättigheterna. Att värna fackliga rättigheter och fria fackföreningar, liksom fri press och yttrandefrihet. Att värna det demokratiska samtalet vid middagsbordet, i parlamentet och på arbetsplatsen.

Våra arbetsplatser är en viktig del av samhället. Samtidigt är samhället en viktig del av våra arbetsplatser. Företeelser som finns i samhället återfinns också på arbetsplatserna. I såna sammanhang får chefen en central roll. Som kulturbärare och som ledare även i samhället.

Förutom att värna mänskliga rättigheter är det viktigare än på länge att också motsätta sig rasism, populism, nationalism och alla de som vill förstöra det demokratiska, rättssäkra samhället och ersätta det med olika former av auktoritära styren. I Ledarnas förbundspolitiska program står att ”med gott ledarskap kan arbetsplatser vara en arena där demokratiska värderingar befästs och olikheter mellan människor ses som en tillgång.” För oss är demokratin en fråga om människovärde.

Därför är det också en förutsättning att man för att ha förtroendeuppdrag i Ledarna ställer upp på grundtanken om alla människors lika värde och inte i värderingar eller uttryckssätt motarbetar Ledarnas grundsyn.

I Sverige har vi under hela efterkrigsperioden, trots en del meningsskiljaktigheter när det gäller sakpolitiken, varit överens om de demokratiska grunderna för vårt samhälle. Det inbegriper värdet av fria fackföreningar, fri press, religions- och yttrandefrihet, och ett opolitiskt polisväsen.

Det samhälleliga värdet av ett gott ledarskap som bygger på demokratiska värderingar kan inte överskattas.

Tillitsfulla arbetsplatser och bra chefer är viktiga för demokratin

En arbetsplats fungerar inte som en demokrati. På en arbetsplats finns en ägare eller en huvudman som i huvudsak avgör vad som ska göras. Och det finns chefer för att leda arbetet. Men så här på internationella demokratidagen är det ändå viktigt att se vilken viktig pusselbit arbetsplatserna är i det demokratiska samhällsbygget. Så väl kulturen på våra arbetsplatser som den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar som barriärer mot antidemokrater.

Ser man ut över världen så är det uppenbart att demokratiska samhällen inte bara hotas av plötsliga militärkupper eller krig. I närtid finns flera exempel på mer eller mindre demokratiskt valda regimer som när de fått makten omedelbart börjar demontera den demokrati som givit dem makten. Steg för steg förändrar man det demokratiska systemet till ett auktoritärt system, där det snabbt blir allt svårare att opponera mot eller välja bort den sittande regimen.

Men vi är ändå väl rustade i Sverige. Det svenska arbetslivet är djupt präglat av en demokratisk grundsyn med öppenhet och involvering som viktiga ingredienser. I en undersökning som Ledarna gjorde förra året tillsammans med våra systerorganisationer i Norge och Danmark framträder en bild av att det skandinaviska ledarskapet ofta bygger på tillit och ligger mycket långt från ett auktoritärt ledarskap.

Våra chefer är viktiga samhällsaktörer och kulturbärare. Med det transparenta involverande sätt som kännetecknar stora delar av det svenska arbetslivet finns en god grund att motverka en avdemokratisering. Den kultur som bärs av cheferna präglas i hög utsträckning av öppenhet och tillit samt involvering av medarbetarna i beslutsprocesserna. Det här sättet att arbeta är inte bara effektivt, utan utgör också i sig självt ett vaccin mot mer auktoritära styrsystem.

De krafter som vill verka för mer auktoritära eller totalitära samhällen brukar även frukta starka, fria och från staten självständiga organisationer. Även här har Sverige goda förutsättningar att stå emot. Den svenska organisationskulturen är djupt rotad i samhället och kännetecknas av många ideellt engagerade människor och stabila, robusta demokratiska beslutssystem. Tusentals vanliga medborgare träffas, arbetar och röstar i källarlokaler och fritidsgårdar vid bord fulla av kaffe och vetebröd. Och det finns något vackert och mycket viktigt i detta sätt att organisera ett samhälle. Och det skapar också de starkaste samhällen som mänskligheten har kunnat presentera. Det ger hopp.

Ett demokratiskt ledarskap mot nazismen

För andra gången marscherar nazister på Göteborgs gator i september 2017. Jag måste nästan nypa mig i armen när jag skriver detta. Sist det hände var på fyrtiotalet och därefter har vi fått mer än nog facit på vad deras ideologi leder till. De flesta överlevare är nu borta, men barn och barnbarn lever fortfarande mitt ibland oss och det kollektiva minnet av våld, förföljelse och förintelse kommer leva för evigt. Trots detta accepterar just nu det svenska samhället att anhängare till denna ideologi tillåts skrika ut sitt hat och hota oss alla andra genom sin blotta närvaro.

Givetvis handlar detta om en mycket liten grupp människor. Men det blotta faktum att de finns, och ges utrymme, är ett tecken på att acceptansen för deras idéer har ökat. Ett annat belägg för att vi börjar vänja oss vid rasism och intolerans är valframgångar för högerpopulismen över hela Europa.

Men nu mobiliseras motståndet starkt i politik, i ideella organisationer och hos individer. En grupp som kommer vara avgörande för att vi behåller ett demokratiskt, tolerant Sverige, är cheferna på våra arbetsplatser.

Arbetsplatserna är en av de viktigaste arenorna för integration och inkludering och där möts människor som annars lever parallella liv i samhället. Cheferna som leder arbetet, gör det genom att skapa samsyn kring uppdrag och mål för verksamheten och genom att bejaka varje medarbetares individuella bidrag. I det arbetet lägger man grunden till respekt och förståelse för människor med olika bakgrund och olika förmågor. En arbetsplats fungerar inte om någon sprider hat och ser ner på sina medarbetare, grunden för effektivt samarbete bygger på tillit och respekt för alla individers lika värde.

På så sätt får cheferna en roll i att bygga vårt samhälle starkt och öppet, näringsliv och offentlig verksamhet kan utvecklas och bidra till allas välfärd. Men det kräver att chefer har tid för sitt ledarskap och utrymme i det dagliga arbetet att skapa samsyn och en trygg värdegrund kring arbetet.

I samtal med en tysk kollega nyligen fick jag höra en sak som öppnade mina ögon för hur viktigt ledarskapet på arbetsplatsen är. Han anser nämligen att om ledarskapet på arbetsplatserna i Tyskland på trettiotalet hade byggt på demokrati, respekt och delaktighet istället för på hierarkier och rädsla så hade nazismens utveckling försvårats väsentligt, och kanske till och med förhindrats.

Det är hans bedömning, men för mig är den tanken tillräcklig för att jag ska bli stärkt i min uppfattning att chefernas vardagliga arbete med integrering och inkludering är en stark motkraft mot nazister och rasister i ett demokratiskt samhälle.

Vägen till ny ledare – ett vägval i sig

Vilken är rätt väg att gå när det är dags för en organisation eller ett politiskt parti att välja ny ledare? Inför att Moderaterna nu ska välja en ny partiledare har röster höjts för att använda modellen med öppna kandidaturer. Läs mer

Almedalen och den demokratiska dialogen

Statsminister Stefan Löfven kommer inte till Almedalsveckan i sommar. I stället planerar han att ”träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men lik väl borde få sina röster hörda i politiken”. Men det beskedet kan ge effekter Löfven kanske inte tänkt på. Läs mer