Taggarkiv: demokrati

Tillitsfulla arbetsplatser och bra chefer är viktiga för demokratin

En arbetsplats fungerar inte som en demokrati. På en arbetsplats finns en ägare eller en huvudman som i huvudsak avgör vad som ska göras. Och det finns chefer för att leda arbetet. Men så här på internationella demokratidagen är det ändå viktigt att se vilken viktig pusselbit arbetsplatserna är i det demokratiska samhällsbygget. Så väl kulturen på våra arbetsplatser som den svenska arbetsmarknadsmodellen fungerar som barriärer mot antidemokrater.

Ser man ut över världen så är det uppenbart att demokratiska samhällen inte bara hotas av plötsliga militärkupper eller krig. I närtid finns flera exempel på mer eller mindre demokratiskt valda regimer som när de fått makten omedelbart börjar demontera den demokrati som givit dem makten. Steg för steg förändrar man det demokratiska systemet till ett auktoritärt system, där det snabbt blir allt svårare att opponera mot eller välja bort den sittande regimen.

Men vi är ändå väl rustade i Sverige. Det svenska arbetslivet är djupt präglat av en demokratisk grundsyn med öppenhet och involvering som viktiga ingredienser. I en undersökning som Ledarna gjorde förra året tillsammans med våra systerorganisationer i Norge och Danmark framträder en bild av att det skandinaviska ledarskapet ofta bygger på tillit och ligger mycket långt från ett auktoritärt ledarskap.

Våra chefer är viktiga samhällsaktörer och kulturbärare. Med det transparenta involverande sätt som kännetecknar stora delar av det svenska arbetslivet finns en god grund att motverka en avdemokratisering. Den kultur som bärs av cheferna präglas i hög utsträckning av öppenhet och tillit samt involvering av medarbetarna i beslutsprocesserna. Det här sättet att arbeta är inte bara effektivt, utan utgör också i sig självt ett vaccin mot mer auktoritära styrsystem.

De krafter som vill verka för mer auktoritära eller totalitära samhällen brukar även frukta starka, fria och från staten självständiga organisationer. Även här har Sverige goda förutsättningar att stå emot. Den svenska organisationskulturen är djupt rotad i samhället och kännetecknas av många ideellt engagerade människor och stabila, robusta demokratiska beslutssystem. Tusentals vanliga medborgare träffas, arbetar och röstar i källarlokaler och fritidsgårdar vid bord fulla av kaffe och vetebröd. Och det finns något vackert och mycket viktigt i detta sätt att organisera ett samhälle. Och det skapar också de starkaste samhällen som mänskligheten har kunnat presentera. Det ger hopp.

Ett demokratiskt ledarskap mot nazismen

För andra gången marscherar nazister på Göteborgs gator i september 2017. Jag måste nästan nypa mig i armen när jag skriver detta. Sist det hände var på fyrtiotalet och därefter har vi fått mer än nog facit på vad deras ideologi leder till. De flesta överlevare är nu borta, men barn och barnbarn lever fortfarande mitt ibland oss och det kollektiva minnet av våld, förföljelse och förintelse kommer leva för evigt. Trots detta accepterar just nu det svenska samhället att anhängare till denna ideologi tillåts skrika ut sitt hat och hota oss alla andra genom sin blotta närvaro.

Givetvis handlar detta om en mycket liten grupp människor. Men det blotta faktum att de finns, och ges utrymme, är ett tecken på att acceptansen för deras idéer har ökat. Ett annat belägg för att vi börjar vänja oss vid rasism och intolerans är valframgångar för högerpopulismen över hela Europa.

Men nu mobiliseras motståndet starkt i politik, i ideella organisationer och hos individer. En grupp som kommer vara avgörande för att vi behåller ett demokratiskt, tolerant Sverige, är cheferna på våra arbetsplatser.

Arbetsplatserna är en av de viktigaste arenorna för integration och inkludering och där möts människor som annars lever parallella liv i samhället. Cheferna som leder arbetet, gör det genom att skapa samsyn kring uppdrag och mål för verksamheten och genom att bejaka varje medarbetares individuella bidrag. I det arbetet lägger man grunden till respekt och förståelse för människor med olika bakgrund och olika förmågor. En arbetsplats fungerar inte om någon sprider hat och ser ner på sina medarbetare, grunden för effektivt samarbete bygger på tillit och respekt för alla individers lika värde.

På så sätt får cheferna en roll i att bygga vårt samhälle starkt och öppet, näringsliv och offentlig verksamhet kan utvecklas och bidra till allas välfärd. Men det kräver att chefer har tid för sitt ledarskap och utrymme i det dagliga arbetet att skapa samsyn och en trygg värdegrund kring arbetet.

I samtal med en tysk kollega nyligen fick jag höra en sak som öppnade mina ögon för hur viktigt ledarskapet på arbetsplatsen är. Han anser nämligen att om ledarskapet på arbetsplatserna i Tyskland på trettiotalet hade byggt på demokrati, respekt och delaktighet istället för på hierarkier och rädsla så hade nazismens utveckling försvårats väsentligt, och kanske till och med förhindrats.

Det är hans bedömning, men för mig är den tanken tillräcklig för att jag ska bli stärkt i min uppfattning att chefernas vardagliga arbete med integrering och inkludering är en stark motkraft mot nazister och rasister i ett demokratiskt samhälle.

Vägen till ny ledare – ett vägval i sig

Vilken är rätt väg att gå när det är dags för en organisation eller ett politiskt parti att välja ny ledare? Inför att Moderaterna nu ska välja en ny partiledare har röster höjts för att använda modellen med öppna kandidaturer. Läs mer

Almedalen och den demokratiska dialogen

Statsminister Stefan Löfven kommer inte till Almedalsveckan i sommar. I stället planerar han att ”träffa folk som kanske aldrig skulle besöka en politikervecka, men lik väl borde få sina röster hörda i politiken”. Men det beskedet kan ge effekter Löfven kanske inte tänkt på. Läs mer

Det lackar mot kongress

Visserligen hävdar min grekiske morbror att alla ord kommer från grekiskan. Men när det gäller ”demokrati” så är jag benägen att tro honom.

Även om olika former av demokrati säkert förekom långt innan grekerna började träffas på torget nedanför Akropolis, så var det de som formaliserade och satte ett namn på styrelseformen.

Genom århundraden därefter har detta sätt att fatta gruppbeslut visat sig överlägset. Demokratiskt styrda organisationer har blomstrat och demokratiskt styrda samhällen har varit framgångsrika genom att skapa mer tillväxt, fred och trygghet för människor än andra samhällen.

Demokrati ska dock inte förväxlas med konsensus. I en fungerande demokrati har alla invånare eller medlemmar en rätt att uttrycka sin mening och rösta fritt på det som de anser bäst. Man har däremot ingen rätt att få som man vill. Eller ens en rätt att bli lyssnad på. Där är det majoriteten som bestämmer. Som medlem i en demokrati har du också en skyldighet att delta i det demokratiska arbetet. Åtminstone om du vill påverka. Deltar du inte riskerar du att någon annan bestämmer åt dig.

Demokrati ska heller inte blandas ihop med ledarskap eller chefskap. Det enda demokratiska inslaget i t ex ett företag är bolagsstämman eller möjligen vissa beslut i företagets styrelse om styrelsen väljer att arbeta så. I övrigt är de flesta chefer utsedda för att just fatta beslut och leda.

Med de här brasklapparna och pekpinnarna undanstökade är det nu dags att aktivera Ledarnas högsta demokratiska beslutsorgan: kongressen. Den 25-26 maj 2016 sammanträder Ledarnas kongress.Inför detta öppnar vi redan nu våra demokratitorg nedanför vårt Akropolis:

På vår kongressida på webben kan du hitta all information du behöver om kongressen. Du kan t ex skriva motioner, eller kommentera andras motioner. Så småningom kommer du som är kongressombud även att anmäla dig här.

Facebook har vi en öppen grupp där du får korta uppdateringar och vi hoppas på samma livliga debatt som inför förra kongressen.

Spännande och intressanta tider ligger framför oss. Chefs- och arbetsmarknaden kommer att fortsätta att utvecklas i hög takt med globalisering, polarisering och teknikutveckling. I detta finns många utmaningar och möjligheter. Så ta chansen att påverka Ledarnas framtid och inriktning. Ta några minuter och ”knalla ner till torget” då och då och räck upp handen och gör din röst hörd.

 

Länge leve chefen!

Den senaste tiden har media uppmärksammat företag som avskaffar chefer.  Flera av dem amerikanska. Kanske just därför har de fått mycket uppmärksamhet. Här i Sverige har vi i jämförelse med USA redan plattat till våra organisationer en hel del och redan på 70-talet provade vi i Sverige på självstyrande grupper. En bra översikt om för- och nackdelar med att avskaffa chefen finns att läsa i SvD.

Men härom dagen kunde man läsa om ett svenskt företag i SvD, Björn Lundén information, med 85 anställda som inte har några chefer. Vad jag förstår har det sett ut så under många år.

Nåväl, det är en sanning med modifikation. Grundaren är tillika vd eftersom aktiebolagslagen kräver att en sådan finns. Av artikeln framgår att de flesta beslut tas helt demokratiskt. En person, en röst, oavsett befattning. Men även här finns undantag. Frågor kring vinstutdelning och personliga medarbetarfrågor, såsom arbetsmiljö och rehabilitering, ligger utanför den demokratiska ordningen. Det framgår också att den chefslösa modellen uppvisar vissa svagheter när organisationen växer. Ju fler anställda, desto svårare är det att ha en god överblick över helheten och alla medarbetares uppgifter och ansvarsområden.

I artikeln lyfts naturligtvis betydelsen av medarbetarnas engagemang och delaktighet fram. Vad som förbryllar mig är ett citat av grundaren som tycks vara ett skäl till att han valt den chefslösa modellen. Han säger: ”Jag anser att alla bestämmelser i ett företag bara har ett enda syfte, nämligen att kränka de anställda”. Det får mig att undra hur hans erfarenheter ser ut när det gäller egna chefer. De kan knappast ha varit särskilt positiva.

Själv tror jag inte alls på chefslösa organisationer. Min erfarenhet är att i alla grupper, oavsett vad de är till för, utkristalliserar sig någon form av ledare. Uppgiften må rotera, men nog sjutton finns ledaren där. Det är min övertygelse att en formell organisation behöver personer som har ett uttalat ansvar att se till helheten och skapa förutsättningar för att medarbetarna ska kunna utföra sina uppgifter. Förutsättningar som bland annat innefattar delaktighet, engagemang och inte minst spelregler för att skapa trygghet. Jag ifrågasätter också modellen att alla ska vara delaktiga i alla beslut. Har svårt att se hur det kan vara tids- och resurseffektivt.

Nä, jag vet i alla fall vad jag tycker om chefers vara eller icke vara.

Tror du att din organisation skulle fungera helt utan chefer?

Surt sa räven?

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson en krönika med efterdyningar efter Almedalsveckan. Huvudbudskapet är att det är en tillställning med risk för mer eller mindre korrupta samarbeten där otydliga roller skapar grogrund för osunda relationer. Och allt sker till ackompanjemang av ”gourmetmat och vin” . En ”tivolivariant av demokratiskt samtal”.

Ursäkta men vad pratar han om? Har vi varit i Visby samma vecka?

Jag, Ledarna och de flesta andra Almedalsdeltagare kan se tillbaka på en vecka av hårt slit, dålig mat och ännu sämre sängar. Nästan ingen jag pratar med har tillgång till hotellrum utan bor inhysta i flerbäddsrum, lunchen består av en macka i flykten och mingelmaten är i bästa fall ätbar.

Men vi kommer hem fyllda med spännande intryck, oväntade möten och nya kunskaper. Trötta men glada i förvissningen om att det demokratiska samtalet, som Martinsson fnyser åt, är starkt och levande.

De som är där är alla oerhört angelägna om att vara tydliga med identitet och budskap – det är liksom själva poängen med veckan- och de samtal jag deltar i bygger på tydliga spelregler och en vilja att skapa dynamik mellan olika intressenter och åsikter.

Men för den som har till ambition att ”vandra runt bland försäljningsbås och bardiskar” och möjligtvis, misstanken smyger sig på mig, inte ges den uppmärksamhet som journalister brukar förvänta sig, kanske inte veckan tillför så stort värde.

Almedalsveckan blir nämligen, som så mycket annat, precis vad du gör den till. För egen del kan jag bara beklaga att samtalet och engagemanget inte är lika öppet och fritt i samhället resten av året.

Starka chefer och svaga politiker.

I Sverige har vi en stor offentlig sektor vars verksamhet dagligen påverkar oss alla.   Många chefer arbetar hela livet igenom i kommuner och landsting och lär sig hantera och parera svängningar som förorsakas av att den politiska majoriteten skiftar. Ibland kanske alltför bra, så att man sätter det politiska styret åt sidan och arbetar efter det som man själv definierar som professionella kriterier.

Detta är temat för en doktorsavhandling vid Örebro universitet, skriven av Ann-Sofie Lennqvist Lindén. Hennes teori är att professionaliseringen av chefer i offentlig verksamhet och det ökade fokuset på effektivitet och god ekonomi, kan leda till att den demokratiska styrningen försvagas. Cheferna sätter sig helt enkelt över de politiska besluten och därmed medborgarnas vilja. Ibland motiverar man det med politikernas okunskap i sakfrågan, vilket enligt Ann-Sofie Lennqvist Lindén inte heller stämmer med verkligheten.

Att vara chef i politiskt styrd verksamhet är att leva med alla de lagar och förordningar som finns i den privata sfären. Ovanpå det är många styrda av särlagstiftning inom just deras område och sköter dessutom ofta myndighetsutövning. Chefer i stat, kommun och landsting arbetar  i offentlighetens ljus, där varje medborgare eller journalist omedelbart kan få ta del av allt deras arbetsmaterial. Slutligen ska cheferna genomföra den politiska målsättning som för tillfället råder, där det inte alls är ovanligt med helt motstridiga krav på ökad kvalitet och sänkta kostnader, precis som på vilket företag som helst.

Det är kort sagt tufft – men också väldigt roligt och utmanande att arbeta som chef i offentlig sektor.

För sådär trettio år sedan, när jag började min chefskarriär ansågs det allmänt att arbetet i offentlig sektor kunde bedrivas med lägre effektivitet. Och om inte budgeten hölls så kom det nya pengar.Men i takt med att många verksamheter konkurrensutsattes och de offentliga finanserna försvagades kom krav på att även offentliga arbetsplatser skulle drivas enligt moderna principer med fokus på effektivitet och kvalitet. För att genomföra detta blev det nödvändigt att satsa på en kunnig och – just det – professionell chefskår.

Det är lätt att gå fel i tanken och uppfatta  arbetsplatser med offentliga arbetsgivare som spelplaner för demokratin. Men på arbetsplatsen är du anställd i första hand och inte medborgare. Politiker är ägarnas representanter och ska sätta mål, följa upp och kontrollera att de uppnås. Kompetenta chefer ska verkställa uppdragen och se till att man når resultat. Med en tydlig rollfördelning behåller man både respekten för demokratin och en effektiv verksamhet.

Att ställa chefernas skicklighet i motsats till respekt för demokratiska principer tror jag är farligt och felaktigt. Istället är det ett ökat samspel vi behöver, där politiker måste öka sin förmåga att styra mot tydliga mål med väl utarbetade strategier och cheferna måste bli bättre på att föra en dialog och stämma av så att verksamheten följer de politiska intentionerna.

När Ledarna i somras frågade cheferna vilken egenskap man satte högst hos politiker blev svaret ”tydlighet”. Det är inte svagare chefer vi behöver utan starkare politiker!

Demokrati – värde eller kostnad?

Imorgon startar Ledarnas kongress. Det är din chans som chef att påverka Ledarnas inriktning de kommande fyra åren. Förutsatt att du är medlem i Ledarna förstås. Kongressombuden, som är valda av Ledarnas medlemmar, kommer att fatta beslut i en lång rad frågor som t ex ideologisk plattform, kvotering till börsbolagens styrelser, avtalsutveckling och hur vi ökar mångfalden och jämställdheten bland Sveriges chefer. Den här demokratiska hanteringen av såväl identitet som sakpolitiska frågor har många fördelar.

En av mina närmsta vänner, vi kan kalla honom Otto, anser inte att demokrati har något egenvärde. Han ser det bara som ett verktyg. Eftersom han och jag diskuterar allt annat så har vi ofta diskuterat även den här frågan.

Delaktighet och inflytande

Finns det ett egenvärde i demokratiska system? D v s är det en poäng i ett demokratiskt arbetssätt även om resultatet och besluten hade blivit de samma med en annan metod? Kan det t o m vara så att det finns ett värde i en demokratisk hantering även om utfallet och besluten skulle bli ”sämre” än med en annan metod?

Själv tror jag att den känsla som människor får av delaktighet och inflytande är oerhört viktig. Känslan av att ha makten över sin egen situation i livet, på arbetet, i föreningen eller landet man lever i, är värdefull i sig. Makten att påverka sin egen tid, sin position och sina egna förutsättningar är en viktig drivkraft. Jag tror t ex att det här är drivkraften som får människor att ta på sig uppdrag som chefer och ledare – möjligheten att i högre utsträckning vara med och påverka.

Mot detta står Ottos uppfattning att det som människor bryr sig om är resultat och utfall, inte hur man tar sig dit. Det är alltså enbart vad som är det viktiga, inte hur. Med andra ord får demokratisk hantering aldrig ”kosta” något. Människor i en modern välfärdsstat skulle med detta synsätt bara vara intresserade av att beställa ”tillväxt” och ”en hygglig nivå av välfärd” och inte bry sig om av vilka eller hur detta genomfördes.

Demokrati ska få kosta

Jag är övertygad om att han har fel. Jag är övertygad om att vi alla kan känna ett tydligt värde av att ha makten över våra egna liv, i så hög utsträckning som möjligt. Att vi inte bara vill köpa slutprodukten utan också har ett intresse av hur vägen dit har sett ut. Det betyder inte att de metoder och arbetssätt som idag används i demokratin inte kan utvecklas. Tvärt om. Det finns mycket att göra med hjälp av dagens teknik, som kan komma att utmana en del auktoritära, representativa demokratiska system. Men det är det som är spännande. Det är det som är utveckling och förändring. Det är det som är demokrati. Och demokrati ska få kosta. Vi har inte råd med något annat.

Tomas Oskarsson
Förbundssekreterare i Ledarna