Inlägg

Cheferna står upp för demokratin – men känner oro för framtiden

Att vi inte kan ta demokratin för givet har blivit uppenbart för de allra flesta av oss under senare år. Att demokratin ständigt måste vårdas, försvaras och utvecklas är en insikt som delas av Sveriges chefer, om man ska tro årets demokratirapport från Novus.

Rapporten – som presenterades under Almedalsveckan tidigare i somras – bygger på ett samarbete mellan Novus, Skandia, Ledarna, Peab och Sveriges kommunikatörer. Undersökningen fokuserade extra på just chefernas syn på den demokratiska utvecklingen och deras roll och ansvar för en positiv samhällsutveckling.

527 chefer inom privat, offentlig och idéburen sektor – från vd:ar till mellanchefer i organisationer med minst 25 anställda – har besvarat undersökningen. Och en sak står klart: chefernas engagemang för demokratin är starkt och här finns en kraft att ta tillvara.

Demokratin – en självklarhet att försvara
Nästan alla chefer anser att demokratin är viktig, både idag och i framtiden, och 98 procent tycker att den är värd att försvara.

Men det finns också en oro. Ungefär hälften av de tillfrågade cheferna upplever att demokratin i Sverige är hotad. Bland de största hoten nämns fake news, kriminalitet, bristande integration, okunskap om samhället och extremism.

Chefernas roll i samhället – mer än bara ledarskap
Hela 93 procent av cheferna anser att de själva har ett ansvar att påverka samhället i en positiv riktning. 63 procent ser det som en självklar del av chefsrollen att bidra till att värna demokratin. Det är ett tydligt tecken på att demokratin inte bara är en abstrakt princip, utan något som cheferna känner ett personligt ansvar för.

Cheferna ser dock stora brister i det politiska ledarskapet. Drygt åtta av tio chefer menar att det yttersta ansvaret att värna demokratin fortfarande ligger hos regeringen och politiska beslutsfattare. Men det är endast en av tio som anser att dagens politiker stärker demokratin. Tre av tio upplever istället att dagens politiker försvagar demokratin.

Organisationer som demokratibärare
Det är inte bara chefen som individ som har ett ansvar. 92 procent av cheferna svarar att det är viktigt att deras organisation värnar om demokratin. Men även här finns en diskrepans: bara 55 procent upplever att deras organisation faktiskt bedriver ett aktivt arbete för detta.

Så vad kan organisationer göra? I de öppna svaren lyfter cheferna fram konkreta exempel: att lyssna på allas åsikter, stå upp för allas lika värde, följa lagar och regler, motverka korruption, rekrytera meritbaserat och undvika att politiska åsikter påverkar beslutsfattandet. Det handlar om att bygga en kultur där demokratiska värderingar genomsyrar hela verksamheten.

Som Sveriges chefsorganisation ser vi på Ledarna att chefer har en unik möjlighet – och ett särskilt ansvar – att vara förebilder för ett demokratiskt ledarskap. Det handlar inte bara om att fatta beslut och nå resultat, utan också om att skapa inkluderande arbetsplatser där alla röster får höras, där rättvisa och transparens råder, och där samhällsansvar är en naturlig del av vardagen.

När chefer tar ställning för demokratin, både i ord och handling, stärker det inte bara organisationen – det stärker hela samhället. Därför vill vi uppmuntra fler chefer att reflektera över sin roll, sitt inflytande och hur de kan bidra till att värna och utveckla demokratin i Sverige.

 

 

Vi behöver försvara demokratin

2024 är ett unikt år. Mer än hälften av jordens befolkning lever i länder som kommer att genomföra nationella val. Aldrig tidigare har så många människor kunnat rösta under ett och samma år. På ytan är det en seger för demokratin, men vid en närmare betraktelse är det snarare en kamp om demokratin vi står inför. USA ser ut att gå mot ett presidentval med en kandidat som öppet vill driva på nedmonteringen av landets demokratiska system. En kandidat som vägrade erkänna sin valförlust och som öppet ljuger om valfusk.

Samtidigt förbereder Ryssland för ett riggat val där Putin ska väljas om, där allt annat är otänkbart. I skuggan av detta val kämpar Ukraina för sin självständighet. Runt om i världen ökar alltså framväxten av starka auktoritära och populistiska krafter som deltar i nationella val, men som i sin politik står långt ifrån de grundläggande demokratiska värderingarna, samtidigt som det internationella samarbetet sätts på prov med fler krig, pandemier och naturkatastrofer.

Antingen så fastnar vi i denna dystra bild eller så ser vi den som en uppfordrande bild till oss alla  att stå upp för demokratins grundvärderingar. Ibland tar vi demokratin så given som vattnet i kranen, men så är det inte. Demokrati startar hos var och en av oss. Hur vi pratar och agerar är ett avgörande bidrag till om demokratin stärks eller försvagas. Vi behöver tala om individens frihet att tänka och tro vad den vill, om det grundläggande med allmänna, fri och transparenta val, en fungerande maktfördelning mellan olika intressen och en rättssäkerhet där alla är lika inför lagen.

Vi lever i oroliga tider med djupt oroande kriser i vårt närområde. I kristider är det oerhört viktigt att de demokratiska institutionerna står rustade och kan skapa legitimitet för nödvändiga beslut som påverkar medborgarna. Tilliten måste byggas innan krisen kommer. Det politiska ledarskapet måste tillsammans med samhällets olika delar, allt från näringsliv till idéburna organisationer, skapa mötesplatser och en fungerande dialog.

Vi vet att demokratin ständigt behöver utvecklas för att kunna möta samtidens utmaningar. Klimatkrisen visar på behovet av demokratiska beslut på en internationell nivå. I en värld som är så sammankopplad så är de globala utmaningarna något som vi måste möta gemensamt. I den utvecklingen, när besluten hamnar långt ifrån den enskilda individen, behöver vi  motverka risken för demokratiskt underskott. Det gör vi genom en utökad medborgardialog och en ständig påminnelse om att beslut behöver fattas på en nivå som ligger så nära medborgarna som möjligt.

Ledarna har en lång demokratisk tradition som startade 1905 då 27 verkmästare i Norrköping slöt sig samman och bildade Norrköpings Verkmästarförening. De identifierade sin unika position mellan arbetare och ägare i sin roll som arbetsledare och såg ett behov av att organisera sig och i sann demokratisk anda driva sina frågor. Ledarna som förbund har arbetat så i snart 120 år och vår samtid understryker vikten av att fortsätta arbeta på detta sätt.

I veckan samlas ledamöter i olika valberedningar inom Ledarna till valberedningsutbildning. En valberedning, oavsett var den finns, har stor makt att påverka sammansättningen i olika organ. Här finns möjligheten att skapa en bredd och mångfald i representationen, möjligheten att skapa identifikation och delaktighet. Om vi jobbar medvetet med detta skapar vi goda förutsättningar för en levande demokrati som bygger inkluderande och livskraftiga företag, verksamheter och samhällen.

Låt oss inte fastna i de mörka auktoritära och diktatoriska molnens skugga utan stå upp för alla människors lika värde och demokratins grundläggande principer för att skapa ett rättvist och jämlikt samhälle. Tillsammans har vi ett ansvar.

Upp på barrikaderna för demokratin

Det råder ingen brist på konflikter i världen. Kriget mullrar på allt fler platser. Konfliktnivån stiger för var dag som går. Politiska ledare hetsar och exploaterar människors rädsla och oro, uppviglar människor att tänka i termer att det finns ett ”vi” som står mot ett fientligt ”dom”. Under pandemin bekämpade vi det snabbt spridande coronaviruset. På samma sätt måste vi nu bekämpa och vaccinera oss mot det virus i form av ”vi mot dem”-tänkande som sprider sig i samhällskroppen, även här i Sverige.

De allvarliga konflikterna i vår värld handlar om geopolitiska maktanspråk och ekonomiska intressen. Konflikterna står egentligen inte främst mellan människor. Nästan alla vill bara få leva sina liv i fred och frihet. Men politiska ledare utnyttjar kulturella, religiösa och etniska identiteter som verktyg för att eskalera konfliktnivån. De underblåser missnöje för att mobilisera människor mot en yttre fiende som bär skulden för allt ont. De har ett intresse av att reducera den enskilda individen till att bara vara en representant för ett större kollektiv.

Denna idé kan bäras fram av mer eller mindre hårdfört auktoritära politiska rörelser. Oavsett om det är i formen av nationalistisk populism, islamism, fascism eller ren nazism så är det alltid en idé som undergräver demokratin eftersom den inte värnar varje enskild människas värdighet och likhet inför lagen.

Den liberala demokratin bygger på en humanistisk idé om människan, att alla människor är födda fria lika i värde. Vi tillhör olika gemenskaper och kollektiv, vi har olika identitet kopplade våra olika tillhörigheter – men vi är alltid först och främst människor. En konsekvens av denna människosyn är att samhället ska organiseras så att varje människas värdighet respekteras. Det handlar om att visa respekt, tolerans och bejaka mångfald inom ramen för det öppna och fria samhällets lagar och regler. Alla ska behandlas lika under lagen.

Att stå upp för denna syn på människan innebär ingen undfallenhet. Tvärtom. Alla vi som tror på demokratin behöver samlas på barrikaderna. Det innebär en hård kamp, men inte en kamp mot ett löst definierat ”dem” utan en kamp för våra grundläggande idéer och värderingar. Och i den kampen behövs nu alla goda krafter som tror på det demokratiska och öppna samhället. Här behövs muslimer, judar och kristna och sekulära. Det behövs politisk samling från höger till vänster. Och det behövs ett politiskt ledarskap som förstår att vara samlande, inte splittrande.

Därför blir jag så bekymrad när jag ser hur ”vi mot dem”-tänkandet får allt mer fäste och kommer till uttryck i allt fler partier i Sverige. Även i de partier som säger sig stå upp för demokratin. Det är polariserande och splittrande retorik som går ut på att ”de andra” har gjort allt fel och bär all skuld för de problem vi nu står inför.

Som chef och ledare är det viktigt att vara medveten om sin särskilda ställning och den påverkan denna position har. Det innebär en maktställning som man behöver förhålla sig till och ta ansvar för. Och ju högre upp i hierarkin man befinner sig, desto större ansvar. Alla som är bärare av samhällets demokratiska värderingar behöver nu visa prov på det goda ledarskapet. I det ligger potentialen att vara brobyggare och samhällsbärare med förmågan att genom hållbart ledarskap överbrygga motsättningar och få människor att sträva åt samma håll.

Jag tror att vi alla måste förstå vilka krafter som är i rörelse och fundera på vårt eget ansvar för att samla till den kamp för demokratin som vi gemensamt måste vinna.

 

 

Att vara chef i demokratins tjänst, det är inte enkelt!

Det är minst sagt turbulent i politiken just nu. Samma dag som Sveriges första kvinnliga statsminister blev vald föll regeringens förslag till statsbudget till förmån för oppositionens alternativ. Det fick Miljöpartiet att hoppa av regeringssamarbetet varpå Sveriges första kvinnliga statsminister fick avgå. Allt inom loppet av en dag.

Veckans händelser visar med tydlighet att demokrati inte alltid innebär ett ledarskap som är förutsägbart, långsiktigt och följer en rak linje. Första paragrafen i regeringsformen säger att ”all offentlig makt i Sverige utgår från folket”. Det är en grundbult i vår demokrati. Men den folkvalda politiken styrs av en annan logik än den som styr de professioner som i vardagen arbetar i dessa verksamheter.

Att vara chef och leda medarbetare och verksamhet i spänningsfältet mellan den politiska och professionella logiken är inte alltid så enkelt. Det framkom tydligt på det Ledarnas seminarium Chef i demokratins tjänst – med rätt att leda?

Chefer i en politiskt styrd organisation behöver navigera i en mycket komplex verklighet. För att klara av det behövs ett väl utvecklat samspel mellan politiken och förvaltningen man måste förstå och respektera varandras roller. Palle Lundberg, som är stadsdirektör i Helsingborg, tränar kontinuerligt sina förvaltningschefer i att samspela med politiken. Både politiker och chefer tränar för att göra varandra bättre. Politiken får syre av konflikter och förvaltningen ska effektuera politiska beslut och måste hitta bästa samarbetsformer.

Som chef i offentlig verksamhet behöver man förstå den demokratiska och politiska kontext som man är verksam i. Men vi på Ledarna ser oroande tecken på att chefernas förutsättningar inte hamnar i politikens fokus. Något som inte minst pandemin visat. Cheferna har för stora medarbetargrupper och för lite resurser för att kunna fullfölja sitt uppdrag och vara närvarande chefer. Vi ser att allt för många chefer i kommuner och regioner runt om i landet köps ut. Hårdraget slänger politikerna cheferna framför bussen för att visa politisk handlingskraft.

Att ge cheferna rätt förutsättningar i offentlig sektor handlar ytterst om att förvalta de allmänna medlen på bästa sätt och skapa en offentlig sektor i världsklass. Låt oss göra det tillsammans.

 

 

Politiskt kaos eller demokratins gilla gång? 

I den fortsatta händelseutvecklingen efter måndagens misstroendeomröstning mot statsminister Stefan Löfven kommer vi nog få höra åtminstone åtta olika berättelser om vad som har hänt och varför. Varje parti kommer att berätta sin historia, försöka sätta bilden utifrån sitt eget perspektiv.

Är det en ohelig allians av ytterkantspartier som störtat en väl fungerande regering som tar ansvar för Sverige i ett svårt läge? Eller är det en arrogant regering som har mött verkligheten, att dess politiska program saknar tillräckligt parlamentariskt stöd? Kastas landet ut i politiskt kaos eller är det bara demokratin som har sin gilla gång? Svaren beror på vem du frågar och det går att se korn av sanning i flera av dem.

Helt klart är dock att det inträffade är en påminnelse om att det är väljarna – inte partierna – som avgör styrkeförhållandena i Sveriges riksdag. De politiska partierna kan naturligtvis själva bestämma vilka andra partier de vill samtala, förhandla och samarbeta med, men mandatfördelningen bestäms i allmänna och fria val. En regering måste alltid säkerställa att dess politik tolereras av en majoritet i riksdagen. Det kan vara både frustrerande och påfrestande för regeringsföreträdarna, men det är en demokratisk realitet.

Kanske lyckas partierna i riksdagen nu hitta en lösning på regeringskrisen utan extraval, kanske inte. Men det finns inga garantier för att ett extraval innebär att det parlamentariska läget förändras så att det blir enklare att bilda regering. Svårigheterna kan det mycket väl bestå. Och de kan bestå även efter nästa ordinarie val 2022.

Vad krävs då av det politiska ledarskapet i detta läge? Det korta svaret är samarbetsförmåga. Sveriges statsminister behöver vara en lagspelare. Men det räcker inte, en statsminister behöver också vara omgiven av andra lagspelare om det ska bli något spel.

Fungerande samarbeten är ofta svårt, inte minst i politiken, men alla med erfarenhet av ledarskap i arbetslivet förstår betydelsen av professionalism – ansvar för helheten, saklighet, att fokusera på uppgiften, inte på de egna behoven, känslorna och impulserna.

Problemet är att de partiaktiva inte alltid väljer ledare som har dessa egenskaper som sina främsta kännetecken. De politiska partiernas ledande företrädare väljs i interna processer där engagemanget tenderar att vara starkare i ytterkanterna. Ju mer direkt inflytande gräsrötterna har i valet av partiledare, desto större är sannolikheten att valet faller på en ytterkantskandidat. Och personer i partiernas ytterkanter tenderar att drivas mer av ilska och fiendskap mot politiska motståndare än av egna idéer, realpolitiskt handlag och en vilja att förändra. De vill se en offensiv stjärna som sätter motståndarna på plats, inte en försiktig lagspelare.

Traditionen med starka valberedningar har balanserat dessa tendenser och i Sverige finns en stark samarbetstradition. Men i dessa sociala medier-tider finns en trend mot ökat genomslag för den direkta demokratin i partierna, vilket styr mot val av ledare som är karismatiska och kan vinna rubrikkriget efter TV-debatterna. En samarbetsorienterad, pragmatisk och realpolitisk företrädare står sig ofta slätt mot en mer konfliktorienterad politiker som inte drar sig för att skruva upp tonläget. Det mest uppenbara exemplet är republikanernas val av Donald Trump.

Jag skulle inte hävda att den regeringskris vi är mitt uppe i är en demokratisk kris. Tvärtom är möjligheten att fälla en regering som saknar parlamentariskt stöd ett tecken på att demokratin fungerar.

Där jag kan se skäl till oro är om partierna inte lyckas lyfta fram och välja ledare som förmår att hantera det nya politiska landskap som växer fram. Det råder ingen brist på stora och viktiga frågor som kräver ett handlingskraftigt politiskt ledarskap. Då behövs en politisk kultur där samarbetsförmåga uppskattas som en dygd, där fokus ligger på sakpolitiken, där tonläget hålls på en rimlig nivå och där de ideologiskt och politiskt laddade invektiven används lite mer sparsamt. Det kan därför vara värt för partierna att värna valberedningarnas roll och odla en sund skepsis mot allt för stort genomslag för direkt demokrati.

 

 

 

Vi måste stå upp för det goda ledarskapet

I Ledarnas förbundspolitiska program skriver vi att ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är konsekvent, förutsägbart och uppfattas som rättvist. Vi lyfter också fram att ett gott ledarskap som befäster demokratiska värderingar kan göra att olikheter inte uppfattas som något hotfullt, utan kan ses som en tillgång.

Herbert Tingsten, DN:s chefredaktör på 50-talet och statsvetare, hävdade att demokrati förutsätter en jämvikt mellan gemenskap och splittring, mellan samarbete och kamp. Han menade att demokratins centrala problem var att bevara gemenskapen trots konflikterna. Demokrati handlar alltså inte om att eftersträva fullständig enighet om allt, det är inte det ett demokratiskt ledarskap ska arbeta för att uppnå. Tvärtom handlar det om att leda i en värld där det finns konflikter och meningsmotsättningar. Men det förutsätter att det finns spelregler och institutioner som vi gemensamt håller fast vid och respekterar. Även, eller kanske i synnerhet, när ett valresultat eller en omröstning går emot vad vi själva skulle önska.

Det är i ljuset av de här grundprinciperna som förra veckans scener från Washington, där en mobb med våld tar sig in i den amerikanska kongressen är så ytterst upprörande. Syftet var att störa den demokratiska processen att utse Joe Biden som USA:s nästa president. Det är det demokratiska samhällets själva centrum som angrips – det folkvalda parlamentet, vid den tidpunkt då de ska bekräfta hur det amerikanska folket har lagt sina röster om vem de vill se som näste president i Vita huset.

Å ena sidan är det som skett chockerande. Men å andra sidan är det väntat, den logiska slutpunkten på Donald Trumps presidentperiod. Han har alltsedan han påbörjade sin kampanj för att bli president undergrävt tilltron till media, myndigheter och andra viktiga politiska och juridiska institutioner som bär upp den amerikanska demokratin. Han har genom sin retorik underblåst konspirationsteorier om en s.k. ”deep state” som i hemlighet konspirerar mot det amerikanska folket och, framförallt, mot Trump själv. Han har dagligen pumpat ut budskap om ”fake news media” och ”big tech” som ska utgöra delar av en maktelit som försöker undanhålla den ”verkliga” sanningen från folket. Retoriken har efter valet kulminerat i budskapet att denna elit nu har stulit valsegern från Trump. En majoritet av ledare inom det republikanska partiet har accepterat den förda retoriken och stött sin president. Fem i tolv lämnar de nu en efter en det sjunkande skeppet. Att så många politiker runt Trump accepterat verbala övergrepp på demokratin är djupt allvarligt. Det har saknats politiskt mod och kurage att stå upp för demokratiska grundvärderingar hos allt för många.

Trump har byggt sin politiska maktposition på ett budskap som splittrar och söndrar. Ett ”vi” mot ”dem”. Den populism som han står för bygger på att hotet mot det amerikanska folket, demokratin och konstitutionen kommer inifrån det amerikanska samhället, från ett oklart definierat ”etablissemang” och alla de människor som på ett eller annat sätt kan sammankopplas med det.

Händelseutvecklingen har visat att det uppenbarligen finns ett stort antal amerikaner som tar honom på orden, som tror att detta budskap är sant. Att storma kongressen, eller försöka skrämma journalister till tystnad, blir i deras värld ett sätt att försvara demokratin. Som före detta journalist och mångårig chef inom media är det djupt oroväckande att se filmerna där Trumpsupportrar, uppeldade av presidentens tal om ”fake news”, slå sönder journalisternas kamera- och ljudutrustning. De slår bokstavligen sönder yttrandefriheten.

Det är grundläggande för ett demokratiskt ledarskap att stå upp för och försvara de demokratiska spelreglerna och de institutioner som har ansvar för att förverkliga demokratin. I det ligger att erkänna sig besegrad om rösträkningen visar att så är fallet. Att gratulera sin motståndare till vinsten och att bidra till en smidig maktöverlämning.

Det som sker i USA är ingen isolerad företeelse. De politiska krafter som använder splittring och konflikt för sina egna maktanspråk är verksamma i många länder, även här i Sverige.

Nu är det viktigare än på mycket länge att stå upp för det goda ledarskapet.

 

Ledarskap utan kollektivt accepterade värderingar saknar legitimitet

Dagligen kan vi ta del av en mängd tyckare som har synpunkter på Sveriges sätt att hantera corona-pandemin, både internationellt och nationellt. Vad som visar sig var rätt väg, om det nu finns någon sådan, återstår ännu att se.

Det finns många olika förklaringar till varför Sverige har valt en delvis annan strategi än andra länder. En är på det sätt vi av tradition utövar ledarskap. Det som brukar kallas det svenska eller skandinaviska ledarskapet.

I en artikel från Handelshögskolan i Stockholm, menar forskare, att beroende av vilken ledarskapspraktik som normalt är förhärskande i landet, påverkar den också ledarskapet i kris. Ledarskap i Sverige kännetecknas av delaktighet och tilltro till människors förmåga, vilja att bidra och ta eget ansvar. Det i sin tur speglar vårt samhälles grundläggande värderingar för hur en demokrati ska fungera. Enligt forskarna är teamarbete, dialog och kunskap sådana starka samhälleliga värderingar.

Om Sverige istället hade valt ett starkt auktoritärt ledarskap, tvingande regler, påföljder och straff så betyder inte det att medborgarna med självklarhet givit det ledarskapet någon som helst legitimitet. Just för att det sättet att leda skulle strida mot våra grundläggande värderingar och synen på individen.

Det här resonemanget är lätt att översätta till vår vardag på arbetet. De flesta organisationer och företag är idag angelägna om att öppet beskriva vilka värderingar de står för och hur de ser på chefer och medarbetare. Om en chef i sitt ledarskap ger uttryck för något som står i motsatsförhållande till detta kommer hen med stor sannolikhet också få problem med sin legitimitet som chef och ledare.

Hur påverkar din organisations värderingar dig som chef och det sätt du utövar ledarskap?

Hotet mot demokratin

Nu stundar valborg och första maj. Högtider då vi brukar samlas för att fira våren och ljusets ankomst. För arbetarrörelsen handlar högtiden om kampen för arbetarnas rättigheter. I år ställs allt detta, precis som det mesta annat, på ända av covid-19. Det massiva informationsflöde om smittan och dess konsekvenser som sköljer över oss nu blir ibland svår att ta in och jag är nog inte ensam om att längta efter normalitet. Men hur kommer det nya normala att se ut? Kommer det att bli som tidigare? Och hur såg det normala egentligen ut precis innan pandemin slog till med kraft?

Jag tänker på dessa frågor när jag läser boken Hotet mot demokratin av Martin Gelin och Erik Åsard. Boken är en genomgång av högerpopulismens frammarsch i Europa och USA. Med utgångspunkt från utvecklingen i Polen, Ungern och USA visar författarna på det reella och högst påtagliga hot mot demokratin som den nationalistiska populismen och dess auktoritära ledarstil kommit att utgöra. Boken är skriven innan någon visste vad covid-19 var och vilka konsekvenser pandemin skulle få, men krisen och den politiska hanteringen av densamma gör den än mer aktuell och bör läsas av alla – inte minst chefer – som vill förstå och förhindra en antidemokratisk utveckling.

Gott ledarskap beskrivs i Sverige ofta med begrepp som tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Under lång tid har vi levt med ett demokratiskt ledarskap präglat av detta som ett ideal. Visst finns det avvikelser och det går att hitta exempel på både det ena och det andra, men oavsett politisk färg så har det funnits en vilja till samförstånd och att söka kompromisser. Våra expertmyndigheter har stor självständighet och sakkunskap har i allmänhet, men naturligtvis inte alltid, givits stor tyngd. Detta är en form av politiskt ledarskap som har tjänat Sverige väl. Men det är också ett ledarskap som utmanas i kriser likt den som vi nu genomgår. Dialog, samförstånd, kompromisser och samordning mellan myndigheter kräver tid, vilket oftast är en bristvara i ett krisläge. Det är också ett ledarskap som utmanas av den auktoritära och chauvinistiska ledarstil som den nationalistiska högerpopulismen för med sig.

Gelin och Åsard ger i sin bok en bra redogörelse för den successiva urholkning av demokratin som pågår i ett flertal länder. Politiska ledare har där tagit corona-bekämpningen som förevändning för att stärka sin egen maktposition. Det mest graverande exemplet är det ungerska parlamentets beslut att ge Viktor Orbán och hans regering rätten att styra landet med dekret. Även i Hong Kong får demokratirörelsen det allt svårare då de styrande i Peking utnyttjar det relativa lugn som utbrottet av covid-19 fört med sig för att för att öka trycket och gripa ledande oppositionella. I USA använder Donald Trump coronakrisen för att fortsätta sin strategi att undergräva förtroendet för den fria pressen och för expertisen genom att sprida felaktigheter och rena lögner. Med sitt agerande förstärker han misstroendet och den redan djupa polariseringen i det amerikanska samhället.

Nu diskuteras i allt fler länder hur coronaepidemins våta filt ska kunna lyftas från våra samhällen, hur ekonomierna ska kunna komma igång utan att smittspridningen tar ny fart. Det är en viktig diskussion, men den får inte begränsas till att enbart handla om hur vi ska få fart på ländernas ekonomier. Det måste också handla om hur vi bevarar och utvecklar demokratin. Även om vi i Sverige är förskonade från många av de tvingande åtgärder som en stor andel av världens befolkning nu lever under så är vi inte immuna mot den politiska smitta som sprids parallellt med corona-pandemin.

Som vi tidigare uppmärksammat här på bloggen sker det en del märkliga saker i kommunsektorn. Kommunala chefer förväntas att vara lojala mot politiska beslut som myndigheter bedömer strider mot grundläggande fri- och rättigheter eller mot gällande lag.

Det finns ett psykologiskt experiment som går ut på att en grupp försökspersoner får se en serie med tjugo bilder. Den första bilden föreställer en hund och den sista en katt. Under bildserien ändras bilderna stegvis så att de mitt i serien är en blandning av hund och katt. Vad experimentet normalt sett visar är att försökspersonerna inte upptäcker den gradvisa förändringen. Det är först i vid de sista bilderna i serien som de inser att de tittar på något annat än en hund, trots att de redan gjort detta under ett flertal bilder. Fenomenet kallas gradvis tillvänjning.

Som chefer och ledare är vi samhällsbärare och har ett särskilt ansvar att vara vaksamma på vad som händer i samhället och inom den egna verksamheten. Vi får inte gradvis vänja oss vid en urholkning av demokratin. Så när den värsta krisen så småningom är över behöver vi kraftsamla gemensamt och på alla sätt vi kan lyfta fram vikten av det goda demokratiska ledarskapets betydelse för att värna de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna.

Dubbla skäl att fira

Vi behöver återkommande påminna varandra om vår historia för att förstå vår samtid, men också för att kunna välja väg för framtiden. Två hörnstenar i vårt svenska samhällsbygge firar jämt den här veckan. I måndags var det 100 år sedan riksdagen fattade beslut om allmän och lika rösträtt och i dag är det på dagen 80 år sedan Saltsjöbadsavtalet undertecknades.

Saltsjöbadsavtalet tecknades den 20 december 1938 av LO och Svenska Arbetsgivareföreningen, föregångaren till Svenskt Näringsliv, och kom att bli mönsterbildande. Reglerna om stridsåtgärder blev genom detta i praktiken allmänna rättsgrundsatser för konflikter mellan arbetsmarknadsparter. Avtalet cementerade normen om att parterna i ett jämbördigt förhållande gör upp om löner och villkor genom centrala förhandlingar under självreglerande former, utan eller med minimal politisk inblandning, och att arbetstagarna därmed garanterar arbetsgivarna fredsplikt under avtalsperioden.

Det är detta vi i dag känner som den svenska modellen, och den är definitivt värd att fira.

Samtidigt har vi i dag en situation då många i Sverige står utanför kollektivavtal och dess trygghetssystem. Nya anställningsformer och nya sätt att arbeta utmanar den svenska modellen. Om parterna ska förbli relevanta även för nya typer av arbets- och uppdragstagare, och upprätthålla en hög organisationsgrad och därmed legitimitet, så måste den svenska modellen framtidssäkras.

En annan form av utmaning kommer från aktörer både i Sverige och i Europa som utmanar den svenska modellen från ett principiellt och ideologiskt perspektiv. Det visar inte minst de pågående diskussionerna i regeringsbildningsfrågan, om medieuppgifterna stämmer, så råder det oenighet om politikens roll på svensk arbetsmarknad.

Ledarna vill inte se ökad politisk inblandning på svensk arbetsmarknad. Vi vet att parterna är fullt kapabla att hantera de frågor som måste lösas. Det visar den svenska modellens 80-åriga historia. Kollektivavtalsreglering har lett till fredsplikt och konkurrenskraftiga företag och verksamheter.

Vi kan också, som jag skrivit om tidigare, se att EU nu flyttar fram positionerna på arbetsmarknadsområdet. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker uttryckte i början av september att han vill göra lag av de principer om bättre arbets- och levnadsvillkor som uttrycks i EU:s sociala pelare. Utvecklingen i EU har lett till att Svenskt Näringsliv, LO och PTK gått samman och bildat arbetsmarknadens EU-råd för att tillsammans försvara den svenska modellens grundprinciper.

Det är inte självklart att den ordning vi haft sedan Saltsjöbaden 1938 kommer att hålla fram­över. Inget system är så bra att det inte kan bli bättre. Därför måste parterna vara öppna för att modernisera dagens kollektivavtal, vilket kräver mod av både arbetsgivare och fackförbund. Den svenska modellen måste fortsätta göra positiv skillnad för individen – även på morgondagens arbetsmarknad. Kring detta vill Ledarna ha en aktiv arbetsmarknadsdialog, för bättre samtalsklimat och långsiktigt perspektiv.

Det var mot den bakgrunden som Ledarna för två år sedan initierade ett arbete om den svenska arbetsmarknadsdialogen inom vilket vi arrangerat flera öppna möten och seminarier, samt låtit en fristående arbetsgrupp tänka stort och fritt kring arbetsmarknadsdialogen. Resultatet av gruppens arbete är en rapport som pekar ut olika vägar att gå. Arbetet fortsätter nu med olika former av dialog med andra arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer.

Som Sveriges chefsorganisation har vi en speciell roll i det svenska partssystemet, och medlemmar i Ledarna – som både är anställda och många gånger arbetsgivarens röst i relation till kollegorna – märker väldigt tydligt av de förändringar som pågår och som kan förändra förutsättningarna för den svenska modellen i grunden.

Ledarna har inte alla svaren men vi vill aktivt delta i samtalet framöver. Tillsammans med andra partsorganisationer hoppas vi kunna fördjupa diskussionen för att möta dagens och morgondagens utmaningar – för att den svenska modellen ska kunna fira fler jubileer framöver.

PS: 100-årsjublieet av demokratins införande i Sverige uppmärksammades av förbundssekreterare Tomas Oskarsson här på Ledarnas chefsblogg i måndags. DS

Sveriges mediechefer tar smällarna för vår yttrandefrihet

Idag är det inte bara Nobeldagen utan också FN:s dag för mänskliga rättigheter. Det är många saker som behöver finnas på plats för att upprätthålla mänskliga rättigheter i ett samhälle. En av de saker som måste finnas är yttrandefrihet.

I mitt tidigare jobb som mediechef inom public service hade jag som uppgift att skapa de bästa förutsättningarna för en så vidsträckt yttrandefrihet som möjligt. I min roll som ansvarig utgivare skulle jag och mina chefskollegor värna det pluralistiska samtalet i det offentliga rummet. För flera av våra chefskollegor, och deras medarbetare ute i världen, har detta uppdrag blivit allt svårare och farligare. 2017 dödades 65 journalister och 326 satt fängslade enligt Reportrar utan gränsers årsrapport.

Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet som har varit en hörnsten i liberala demokratiers utveckling inte minst i Europa. Människors möjligheter att ge uttryck för sina åsikter och driva opinion har skapat en konstruktiv friktion som utvecklat organisationer, samhällen och stater. Fria medier har varit en självklarhet. Nu lever vi i en tid där ledaren för världens största demokrati kallar medierna för folkets fiende. Mediechefer och journalister, inom både kommersiella mediehus och flera public service-bolag i Europa, upplever idag en enorm press från politiker som öppet attackerar medierna och vill begränsa yttrandefriheten. Tjeckiens president visade förra året, vid en presskonferens, upp en replika av en kalasjnikov med texten ”för journalister”. En undersökande journalist på Malta dödades förra året av en bilbomb och jag skulle kunna fortsätta med fler exempel. Det här är en mycket farlig utveckling.

Vi behöver inte gå utanför Sveriges gränser för att belysa läget. Flera av våra mediechefsmedlemmar inom Ledarna utsätts dagligen för hot och hat och flera har personskydd för att de värnar det fria ordet. Att vara mediechef i det här landskapet och klimatet kräver oerhört mycket. Att stå rakryggad och värna principerna kostar på. Våra mediechefer ska hantera många gånger en sviktande ekonomi, samtidigt som de ska värna demokratin och idén om en vidsträckt yttrandefrihet. Hot och hat ökar gentemot enskilda journalister, hela redaktioner, utgivare och i grunden det demokratiska uppdraget att sakligt och objektivt granska makten.

Jag tillhör inte längre granskarna utan kan förvänta mig att bli granskad. Det är situationen för många av Ledarnas chefer. Vi inom Ledarna står upp för den ordningen. Så måste det vara i en fungerande demokrati och granskning och bevakning skärper sinnet och besluten i alla organisationer. Så på FN:s dag för mänskliga rättigheter vill jag påminna om allas vårt ansvar att värna yttrandefriheten.

Mänskliga rättigheter upprätthålls bäst i en väl fungerande demokrati men demokratin är inget vi kan ta för givet. Den behöver fria medier och sina förkämpar. Du och jag!