Inlägg

Chefens röst i Europa

“Vi vill komma med i EU för den gemensamma marknaden och de demokratiska värderingarna. Det skulle skapa politisk och ekonomisk stabilitet och ett rättssäkrare samhälle”, säger av en de serbiska chefer jag träffar på konferensen The Future of Europe – a vision of managers. En konferens anordnad av organisationen CEC European Managers där Ledarna är medlemmar. Den serbiska chefen fortsätter berätta hur landets befolkning minskar och att unga serber flyr till EU-länder då framtiden finns där. “Vi vill att de ska uppleva att framtiden går att bygga i Serbien och då måste vi bli medlemmar i EU.”

Redan 2009 tog Fredrik Reinfeldt emot Serbiens ansökan då Sveriges var ordförandeland i EU. Men medlemskapet lär dröja. En bit in i diskussionen blottas problemen med bristande pressfrihet och den i mycket ouppklarade relationen till Kosovo. Det är oerhört nyttigt för oss som är medlemmar i EU att möta de som vill vara med. EU:s betydelse hamnar i blixtbelysning.

Vi är chefer från 17 medlemsorganisationer som samlats. Det finns en stor enighet om betydelsen av ett enat EU. Vi förenas kring grundidéerna om den fria rörligheten, de demokratiska grundvärderingarna och en gemensam marknad där idéer och varor fritt kan utbytas. I ett gemensamt uttalande lyfter CEC betydelsen av att alla går och nyttjar möjligheten att rösta under #ThisTimeImVoting.

Liksom Ledarna talar om chefens förutsättningar på nationell nivå lyfter vi det tillsammans med chefer i CEC på EU-nivå. CEC pekar på betydelsen av möjligheten till fortbildning för chefer och ledare. Vi enas i att chefer och ledare måste ha rätt förutsättningar att genomföra sina uppdrag. Tillsammans uttrycker vi betydelsen av jämställdhet, mångfald och inkludering på arbetsplatser runt om i Europa. Allt detta vill CEC se i en uppdaterad Europaparlamentsresolution om ledarskapets värde.

Konkret vill CEC underlätta för människor att arbeta och utbilda sig genom att öppna utbytesprogrammet Erasmus+ även för chefer. Vidare vill de att rätten till yrkesutbildning ska vara tillämpar i alla EU:s medlemsstater. Och vad gäller AI, artificiell intelligens, vill CEC lägga fokus på människans ansvar. Teknisk utveckling måste enligt organisationen gå hand i hand med en positiv social påverkan och kompetent ledning.

Vi kan i diskussionerna kring konferensbordet uttrycka olika ståndpunkter om de arbetsvillkorsfrågor – så som de uttrycks i EU:s sociala pelare – som i allt högre grad blir en EU-fråga. Vi inom Ledarna värnar den svenska modellen och vår åsikt möter andra ståndpunkter. Den europeiska diskussionen är nyttig den tvingar oss att skärpa vår argumentation.

Konferensen avslutas av den rumänska ambassadören i Serbien. Hon är inbjuden då Rumänien är ordförandeland för första gången i EU första halvåret 2019.

Rumänien var i Serbiens position för några år sedan. Ambassadören vänder sig till de serbiska chefskollegorna i salen. “Det är inte målet som är det viktigaste utan resan dit. Använd er resa på väg till EU för att stärka ert samhälle och ge inte upp. En dag kommer ni med i EU.”

Jag bär med mig samtalen i Belgrad när jag går till valbåset nu på söndag den 26 maj. CEC uppmanar chefer i EU-länderna att utnyttja sin rösträtt och lyfta upp ledarskapsfrågor på agendan. Och även jag hoppas på ett högt valdeltagande och att valresultatet ska bli ett tydligt stöd för öppenhet, tolerans och demokrati. Det finns en stor potential i ett enat EU som värnar de demokratiska fri- och rättigheterna. Chefer och Ledare i Europa har en viktig roll att spela i det fortsatta bygget av EU, för det är långt ifrån klart.

Sannolikt kommer detta att få konsekvenser för den svenska modellen, men vi vet ännu inte hur och i vilken omfattning. Men däremot vet vi att det redan nu finns viktiga chefsfrågor som avgörs på EU-nivå och som är viktiga att uppmärksamma. Det här är frågor som vi inte så ofta diskuterar i svenska partsorganisationer. Därför är medlemskapet i CEC så viktigt, då det öppnar för nya frågeställningar och nya perspektiv.

Min ambition är att Ledarna ska bli en mer aktiv part även på den europeiska arenan, och se till att vara chefers röst också i Europa.

Nyckeln till framgång stavas åldersmedvetet ledarskap

Chefer ska få bättre förutsättningar att bidra till att äldre medarbetare kan stanna kvar i yrkeslivet med bibehållen fysisk och psykisk hälsa. Dessutom ska ett större kunskapsutbyte ske mellan äldre och yngre anställda. Det är innebörden av ett avtal, Agreement on Active Ageing, som nyligen slutits mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå, där jag representerade CEC European Managers, den europeiska samarbetsorganisation där Ledarna är medlem. Genom sina medlemsorganisationer representerar CEC European Managers drygt en miljon chefer och andra högre tjänstemän i Europa.

Detta avtal är en nödvändig förutsättning för att processen mot att människor ska kunna jobba längre med bibehållen god hälsa, mot minskad åldersdiskriminering och minskad ålderssegregering, ska få fart. Detta avtal innebär att samtliga stora arbetsmarknadsparter på EU-nivå, och därmed deras medlemsorganisationer, har förbundit sig till att satsa på sådana åtgärder som leder processen i rätt riktning. Avtalet innehåller en hel palett av möjliga åtgärder; länderna i Europa ser olika ut och alla åtgärder passar inte lika bra överallt.

Det viktiga är att för första gången har parterna enats om processens riktning. Och det är första gången som CEC haft en egen representant i förhandlingar på EU-nivå. Och för första gången har ett avtal på EU-nivå faktiskt pekat ut att chefer har en nyckelroll.

Det var alltså första gången som CEC ”fick” vara med. Det finns ett visst motstånd inom den europeiska fackliga rörelsen mot att se chefer som nyckelpersoner för att arbetet ska fungera väl. I många länder är det ovanligt att chefer organiserar sig fackligt. Och det är inte ovanligt att chefer mer ses som representanter för ”elaka arbetsgivare”. Med det i åtanke så var vi inte jätteoptimiska vad gäller möjligheterna att avtalet slutligen skulle innehålla några skrivningar om chefers betydelse för att medarbetarna ska kunna stanna kvar längre i yrkeslivet med bibehållen god hälsa. Men det fick vi med.

Parterna har nu tre år på sig att implementera det som står i avtalet. Sedan ska implementeringen av avtalet utvärderas i sin helhet, vilket beräknas ta ett år, alltså under 2020. Utvärderingen börjar stegvis, redan efter ett år. Vad var bra med avtalet? Vad kunde ha skrivits annorlunda? Var det något som saknades? När som helst efter fem år kan vilken som helst av de parter som skrivit på begära en översyn av avtalet, och då är alla parter som skrivit under tvungna att gå med på detta.

Min bedömning är att, i praktiken kommer, gradvis under de närmaste tre åren, vikten av ett åldersmedvetet ledarskap att uppmärksammas. Med ”åldersmedvetet ledarskap” menar jag ett ledarskap som inte bygger på åldersstereotyper, utan som motverkar åldersdiskriminering, av äldre såväl som av yngre, som verkar för åldersintegrering på jobbet, och som ser att individer i olika livssituationer kan behöva olika stöd.

Chefer som utövar ett åldersmedvetet ledarskap är nyckeln till att medarbetare, i alla åldrar, mår bra både av sina jobb som på sina jobb, och därmed ger värdefulla bidrag till verksamhetens resultat. Min bedömning är att detta avtal på sikt kommer att kunna ge chefer som utövar ett åldersmedvetet ledarskap vind i ryggen när det gäller att få, såväl förståelse för som resurser till, att kunna fortsätta utöva sina jobb. Och detta kommer i sin tur att inspirera de chefer som eventuellt ännu inte insett vikten av ett sådant ledarskap.

Att förhandlingarna leddes av Allan Larsson som opartisk ordförande hade ett stort värde. Inte bara för att Allan tidigare varit bland annat Sveriges finansminister och generaldirektör i EU-kommissionen, och nu särskild rådgivare till EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor, utan också därför att han är född 1938, och således bär syn för sägen.

Kvotering – för lite och för sent?

I dagens SvD upprepar jämställdhetsminister Åsa Regnér ett gammalt trick: Hon hotar med kvotering till börsbolagens styrelser om inte näringslivet levererar jämställdhet i slutet av 2016. Hörde jag en gäspning någonstans?

I många europeiska länder är kvotering redan en vedertagen metod att säkerställa att man rekryterar till företagens högsta ledning och styrning efter kompetens, och inte efter kön. I Norge som var ett föregångsland för tio år sedan är detta numera en ickefråga. Och i betydligt mer konservativa länder på genusområdet, som Italien, Spanien och Tyskland, har kvotering till bolagsstyrelser införts de senaste åren. I en europeisk jämförelse kan vi se att lagstiftning om kvotering är det enda som biter. Utan lagstiftning kommer de redan etablerade slå vakt om makt och privilegier och se till att status quo upprätthålls.

Men samma studie visar också att kvotering till bolagsstyrelser inte på långt när räcker för att öppna ögonen på företag och offentlig verksamhet och få dem att börja använda all tillgänglig kompetens när de rekryterar chefer och ledare. Den så kallade “trickle-down” effekten ( att fler kvinnor på styrelseplats automatiskt skulle ge fler kvinnor som chefer)   som man hoppades på, har inte visat sig vara tillräckligt stark, och det krävs därför att fler företag på allvar börjar fundera på sin chefsrekrytering.

Europa, och däribland Sverige, står inför stora utmaningar för att återta sin plats som  en stark ekonomi med en hållbar tillväxt. För att lyckas med det behöver vi ha de allra bästa cheferna. Är det då rimligt att man fortsätter att söka, rekrytera och befordra bara hälften av de tillgängliga kandidaterna? Redan nu är det fler kvinnor än män som har högskoleexamen och hur länge ska vi fortsätta slösa bort deras vilja och förmåga att delta i bygget av ett starkt Europa?

Kvotering till bolagsstyrelser är bra och viktigt för att skapa utveckling och konkurrenskraft bland Sveriges företag. Men det räcker inte på långa vägar – det krävs mer!

Att välja framtiden den 25 maj!

Helgen efter Ledarnas kongress i Göteborg i slutet av maj är det val till EU-parlamentet. Ett val som sannolikt är viktigare för Sveriges chefer än de nationella valen som hålls senare i höst . Det är länge sedan någon kunde hävda att den svenska politiken mer än marginellt kan påverka villkoren för Sveriges företag eller ens våra offentliga verksamheter. Med våra tio miljoner medborgare är vi en droppe i havet i EU, och helt beroende av ett gott samspel med vår omgivning.

Därmed inte sagt att Sveriges uppträdande på den europeiska arenan är likgiltigt och värdelöst.  Genom vårt engagemang och genom att visa på goda exempel kan vi få ett inflytande som är större än det vår storlek berättigar oss till. Ledarna deltar via CEC  i den europeiska dialogen om arbetsmarknadsfrågor och vid många tillfällen de senaste åren har jag fått höra lovord över Sveriges sätt att lösa problem förknippade med den ekonomiska krisen.

Men 2014 är det större frågor som dominerar EU valet. Det handlar om vår fortsatta gemenskap, hur Europa ska kunna hävda sig i konkurrensen med övriga delar av världen, men framför allt om de värden som byggt unionen och som det finns all anledning att slå vakt om. CEC, den europeiska chefsorganisationen, har gjort ett gemensamt uttalande till stöd för ett fritt, öppet och demokratiskt Europa med utgångspunkt i chefens speciella roll i samhället.

“Managers are responsible members of the societies and communities in which they are active; even in this situation, we know they will adopt a responsible attitude and decide to vote for those political forces that consider the future of European countries as inevitably linked with a further progression of the European integration.”

För Sveriges chefer ligger risken i att vi fjärmar oss från Europa och sätter upp staket mot vår omvärld, istället för att bejaka och driva på den utveckling som EU inneburit. Ledarna står bakom uppmaningen från CEC att gå och rösta den 25 maj, och rösta på alternativ för ett fritt öppet och starkt Europa.

“Irrespective of your political orientation, CEC European Managers invites you to go and caste a vote to defend and strengthen the European project, preserving the European social model and ensuring the protection and further advancement of our civil, economic and social rights. Europe is our common house, the only horizon within which our economies and societies can expect to prosper in the future.

Each vote counts. Vote for Europe!

Varför vågar inte Sverige?

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är “Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på “high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av “welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Samma ledarskap här som där

Häromdagen var jag i Bryssel och deltog i ett toppmöte om arbetsmarknadsfrågor. Jag lyssnade på Barosso som talade om hur viktigt det är att den sociala dialogen bygger på ett stort förtroende mellan parterna, nationellt och på EU-nivå. Jag fick ta del av ett passionerat anförande av representanten för Irlands fackliga organisationer som beskrev hur krisen drivit många av hennes medlemmar ut i ren fattigdom.  Jag hörde van Rompuy säga att han inte kommer vila förrän EU blivit en äkta union. Detta och mycket mer yttrades runt ett stort bord där vi alla fick chans att bidra i ordnade former .

Mitt uppdrag var att som CECs president föra chefernas talan. För oss är det självklart att finnas med där, chefernas bidrag  är avgörande för återuppbyggnaden av Europas ekonomi.

Men det var inte bara sakfrågorna jag bar med mig hem utan också upplevelsen av det starka ledarskap som utövades vid bordet. Det slog mig att det svenska ledarskapet, med dialog, delaktighet och inkluderande arbetssätt, är det ledarskap som tillämpas i EU-arbetet.

Många uttrycker ett förakt för att politiker och tjänstemän i EU “bara pratar”. Men det de gör, och det som i år har gett EU fredspriset, det är att styra och leda genom dialog. Det handlar inte så mycket om vem som är starkast (även om det såklart spelar in) utan mer om att låta alla komma till tals och försäkra sig om att de beslut som fattas är förankrade hos alla berörda, även om inte alla håller med.

Och det är precis vad framgångsrika svenska chefer gör.