Trumps tullar har inga vinnare

/0 Kommentarer/i , , , /av

Som Blaise Pascal en gång skrev: ”Jag gjorde det här brevet längre än vanligt eftersom jag inte hade tid att göra det kortare.” Med det sagt blev denna blogg något längre än vanligt, men förhoppningsvis ger den en god överblick av de många perspektiv som präglar tullfrågan.

För den som inte orkar läsa hela texten är slutsatsen tydlig: USA:s tullpolitik kommer att påverka svensk ekonomi och dess chefer negativt, särskilt inom exporttunga branscher med starkt beroende av den amerikanska marknaden.

Men att skriva om tullar under Trumps ledarskap är minst sagt en utmaning. Förutsättningarna förändras snabbt och perspektiven är många. Denna text bör därför ses som en ögonblicksbild i en alltmer komplex och föränderlig värld, men den försöker också lyfta fram slutsatser med längre hållbarhet.

Hur hamnade vi här?
För att förstå hur Trumps tullpolitik påverkar svensk samhällsekonomi – och i förlängningen dig som chef – behöver vi först backa bandet.

Redan under sin första mandatperiod införde Trump som påverkade Sverige och Europa. År 2018 infördes exempelvis tullar på 25 procent för stål och 10 procent för aluminium. Det resulterade visserligen i ökad amerikansk produktion av stål och aluminium, men prisökningarna som följde slog hårt mot amerikanska företag som använde dessa material som insatsvaror (bygg, tillverkning o.s.v.). Det gjorde att Trump redan ett år senare tvingades slopa tullarna mot Kanada och Mexiko, och 2021 avskaffades de även mot EU i samband med pandemirelaterade prisuppgångar.

I sin andra mandatperiod har Trump intensifierat sin tullpolitik. I dagsläget står EU inför:

  • Alla länder – 25 procent på stål, aluminium och bilar
  • Alla länder – 10 procent på alla varor
  • EU – Tilläggstull på ytterligare 10 procent som är pausad i 90 dagar under förhandling.

Bakgrunden till de höjda tullarna sägs vara att rätta till orättvisa handelsförhållanden. Beräkningarna som tullarna baseras på är dock ytterst oseriösa och bygger enbart på hur stort procentuellt varuhandelsunderskott USA har mot EU, där USA importerar 39 procent mer från EU än vice versa. Trump gav dock alla länder en rabatt på ungefär hälften, slutresultatet 20 procent tullar mot EU.

De mer korrekta genomsnittliga tullarna på varor är dock 1,3 procent för import från USA till EU och 1,6 procent åt andra hållet.  Vi har därmed något högre varutullar gentemot USA än tvärt om, men det rättfärdigar knappast de höjningar som nu införs av Trump. Om vi dessutom inkluderar tjänstehandeln visar det sig att USA exporterar betydligt mer till EU än vice versa. Handelsunderskottet om 39 procent är därmed ännu mindre befogat som utgångspunkt för höjda tullar och landar snarare på omkring 8 procent om tjänstehandeln vägs in. Se data från kommerskollegium.

Effekter på svensk ekonomi
Oavsett rätt eller fel i sak är den kanske mest relevanta frågan för oss hur dessa tullar slår mot Sveriges ekonomi och i förlängningen Sveriges chefer.

Enligt en rapport från Kommerskollegium 2024 skulle tullar i den omfattning som nu diskuteras – cirka 20 procent totalt – innebära att Sveriges BNP minskar med 0,02 procent, importen med 0,42 procent och exporten med 0,23 procent. Specifikt mot USA väntas svensk export minska med cirka 16 procent.

Även om dessa siffror kan verka små i ett nationellt perspektiv, får de stora effekter inom enskilda branscher. Exempelvis står motorfordon och transportutrustning för en tredjedel av Sveriges export till USA. Volvo Cars har redan signalerat att delar av produktionen kan komma att flyttas till USA från exempelvis Sverige. Läkemedels- och kemisektorn påverkas också kraftigt då de utgör den näst största exportkategorin till USA.

Vad beräkningarna ovan dessutom inte inkluderar är eventuella mottullar från EU. Något som skulle leda till ytterligare negativa effekter, framför allt hos företag som säljer amerikanska varor eller som använder amerikanska insatsvaror i produktion i Europa. Det kan även påverka tjänstehandeln – exempelvis inom digitala plattformar och teknik där USA dominerar (Microsoft, Apple, Amazon o.s.v.).

En annan faktor att beakta är handelsrelationen mellan USA och Kina. Om USA kräver att EU minskar sin handel med Kina för att få ett handelsavtal med USA, riskerar EU att hamna i kläm. Kina kan då införa motåtgärder mot EU. Samtidigt kan amerikanska tullar mot Kina leda till att kinesiska varor ”dumpas” på den europeiska marknaden, vilket hotar lokala producenter. För att skydda sig kan EU behöva införa egna skyddstullar – något Indien redan gjort med 12 procent.

Det amerikanska perspektivet
Till sist är det viktigt att ta ett amerikanskt perspektiv, och inte bara titta på frågan med europeiska ögon. För Trump är målet att skapa bättre förutsättningar för USA, inte för någon annan. Tullarna ska förbättra handelsbalansen, skapa jobb och få bukt med budgetunderskottet etcetera.

Men enligt experter är sambandet mellan tullar och handelsbalans högst tveksamt. Kommerskollegium visar att tullar inte påverkar handelsunderskottet. Detta på grund av att de driver upp priserna (vilket minskar sparandet som försämrar handelsunderskottet), även fast det minskar investeringarna (amerikanska aktier blir mindre attraktiva vilket förbättrar handelsunderskottet). Tullar kan inte samtidigt både stimulera utländska investeringar i USA och minska handelsunderskottet.

Kommerskollegium beräknar även att tullarna (Kina 60 procent, resterande länder 20 procent) skulle leda till att amerikansk BNP, import och export minskar mest hos alla involverade länder efter Kina. Men det kanske mest anmärkningsvärda är att de sektorer som förväntas drabbas hårdast av tullhöjningarna är de industrisektorer som Trump vill skydda. Följaktligen, exakt samma effekt som hände förra gången (2018) som Trump införde tullar. Initialt kan det ge vissa positiva effekter, men längre ned i värdekedjan blir de negativa effekterna än större.

Katrine Kielos är inne på samma spår och citerar professor Carl Benedikt Frey samt professor Daron Acemoglu. De menar att om tullarna flyttar hem industrijobb till USA så blir det kortsiktigt, eftersom det är dyrare att anställa personer i USA (än mer så efter tullarna) och det finns därmed stor risk att jobben blir ersatta av robotar, automatisering och AI.

Slutsats
Sammanfattningsvis: tullar gynnar inte någon i längden (förutom i specifika fall som rör miljö eller arbetsvillkor). De tenderar bara att skapa en spiral av motåtgärder som minskar den ekonomiska tillväxten för alla.

För Sveriges del kan vi redan se hur företag diskuterar att dra ner på antalet anställda. Chefer inom exempelvis bilindustrin, läkemedel, kemi kan därmed tvingas säga upp personal eller själva bli av med jobbet som en direkt konsekvens av Trumps tullar. Dessutom leder dessa ständiga förändrade förutsättningar till stor osäkerhet, något som gör det svårare för chefer att tänka långsiktigt kring investeringar, rekryteringar, kompetensutveckling med mera.

I förlängningen påverkas samhällsekonomin som helhet genom lägre tillväxttakt, ökad inflation (som vi nyss blev av med), högre arbetslöshet under längre tid, sämre konkurrens och mycket annat.

 

Vad vi kan lära av påskens budskap – vare sig vi är troende eller ej

/0 Kommentarer/i /av

På söndag är det den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Därmed är det påsk. Enligt den kristna traditionen firas påsken för att påminna om Jesu lidande, död och uppståndelse. Enligt den judiska traditionen firas påsken till minne av judarnas uttåg ur Egypten, där de hade hållits som slavar.

Vare sig man tror på de religiösa budskapen eller inte så kan man ju se påsken som en berättelse om att sätta sitt liv på spel och offra sig för något man verkligen tror på. Om hoppets seger över förtvivlan och hopplöshet, om ljusets seger över mörkret. Om frihet från slaveri och tyranni. Men det är också i allra högsta grad berättelser om ledarskap. Även som sekulär kan man se att dessa gamla judiska och kristna berättelser skär rakt in i vår tid.

Vi lever i en tid då populismen vinner politiska framgångar. Den amerikanska presidentens härjningar känner vi väl till vid det här laget, så det behöver inte återupprepas här. Det intressanta är att den populistiska kunskapssynen, med dess fokus på sunt förnuft och hur saker och ting ”känns”, kan kopplas till påskens budskap. Pilatus fråga under förhöret med Jesus – vad är sanning? – är idag brännande het. Enligt populismen har ”folket”, det vill säga de som inte tillhör etablissemanget, en särskild förmåga att se sanningen. Folket har enligt populismen en instinkt som leder dem rätt. Denna anti-elitiska hållning medför en skepsis, eller direkt fientlighet, till experter, forskare och andra sakkunniga.

Pilatus själv fann Jesus oskyldig till det han var anklagad för. Han lät istället folket fälla avgörandet över Jesus öde. Det blev som bekant en dödsdom. Folkmassans skanderade: korsfäst, korsfäst! Kraven där på torget i Jerusalem var baserade på starka känslor, uppviglade av överstepräster som ansåg att Jesus var en hädare, snarare än på fakta och eftertanke. Det påminner inte så lite om dagens drev på sociala medier.

I en fungerande demokrati hade Jesus budskap kunnat mötas i en öppen och fri debatt. Hans sanningsanspråk hade kunnat ifrågasättas av dem som inte höll med. Den normala oenighet som råder i ett samhälle hade kunnat hanteras och diskuteras utan demonisering. Och den som anklagas för brott får stå till svars och dömas i en rättssäker process där alla behandlas lika inför lagen.

Så påskens budskap kan vara värda att reflektera över, även för oss med en sekulär världsåskådning. Och det finns tröst i grundbudskapet att ljuset vinner över mörkret.

 

Kraften i ledarskap – en nyckel till ett tryggare samhälle

/0 Kommentarer/i , , /av

Det är svårt att värja sig mot den bild som rikspolischef Petra Lundh målade upp när hon i veckan medverkade på Ledarnas förbundsråd. Deltagarna, ett 60-tal förtroendevalda, fick ta del av en beskrivning av en brottsutveckling som saknar motstycke i övriga Europa. En organiserad brottslighet som inte längre bara riktar sig mot individer, utan mot hela vår samhällsstruktur – från näringslivet till den offentliga sektorn, och inte minst vår demokrati.

Det här är inte längre ett lokalt fenomen. Den organiserade brottsligheten har blivit global, komplex och svårfångad. Den styrs över landgränser, förgrenar sig in i legitima verksamheter och använder barn som verktyg i våldsutvecklingen. Som rikspolischefen själv konstaterade, så är detta inte längre en fråga bara för polis och rättsväsende, utan den angår oss alla. Och mitt i denna verklighet står chefer, med ett växande ansvar, men alltför ofta utan tillräckligt stöd.

På Ledarna har vi länge sett hur samhällsutmaningarna blir en del av chefens vardag. Vår rapport, När samhällsproblem blir chefens vardag, bekräftar att chefer i allt högre grad får hantera konsekvenserna av en otrygg omvärld. Nio av tio chefer uppger att deras verksamhet påverkas av sociala risker som organiserad brottslighet. Åtta av tio känner av det i sin egen roll.

Detta är ett allvarligt läge, men också en chans att vända utvecklingen. Det handlar om att agera i tid och bryta mönster innan barn dras in i kriminella nätverk. Att bygga motståndskraft innan våldet får fäste.

Trots utmaningarna ser vi chefer som kliver fram och som skapar arbetsplatser där lag, tillit och trygghet får fäste. Som engagerar sig i det förebyggande arbetet, inte för att det står i deras uppdrag, utan för att de förstår vilken kraft ett gott ledarskap kan ha i samhället.

Ledarskap gör skillnad. Bra chefer med rätt stöd, resurser och tydliga mandat är en del av lösningen. Ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är dessa värden som bygger motståndskraft mot brott och mot splittring.

Vid sitt besök uttryckte rikspolischef Petra Lundh trots allt en stark övertygelse: utvecklingen går att vända. Men det kräver att vi agerar tillsammans.

 

 

Kollektivavtal ger trygghet hela arbetslivet – och därefter

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , , , , , , , , , /av

Hur lång är din veckoarbetstid? Har du utrymme för vila och återhämtning mellan arbetspassen? Har du koll på hur mycket pension du får när den dagen kommer? Vet du hur mycket ersättning du får om du får barn och ska vara föräldraledig? Vad händer om du skadar dig på jobbet och inte kan arbeta fullt ut? Och hur ser ditt behov av stöd ut om du blir uppsagd och behöver gå vidare i arbetslivet? Det här är helt centrala frågor som mer eller mindre berör  alla som arbetar. Och svaren på frågorna är starkt kopplade till förekomsten av kollektivavtal. Ändå är både kunskapen och intresset för kollektivavtal relativt låg hos gemene man.

På svensk arbetsmarknad omfattas fler än 9 av 10 anställda av kollektivavtal. Det är något som vi ska vara väldigt glada och tacksamma för. Kollektivavtalen ger de anställda trygghet, bland annat i form av en rejäl tjänstepension med låga avgifter, möjlighet att få extra ersättning vid föräldraledighet, extra ekonomiskt stöd mellan jobb, gratis karriärrådgivning och 80 procent av lönen för att studera mitt i livet.  Det här är förmåner som inte skulle finnas om kollektivavtalen inte fanns. Ett argument som ofta förs fram, inte minst i samband med konflikten på Tesla, är att många arbetsgivare utan kollektivavtal erbjuder sina anställda förmåner som är likvärdiga, eller till och med bättre, än de som finns i kollektivavtalen. Men de bortser ofta från att de kollektivavtalade lösningarna ger väldigt mycket för pengarna. Detta eftersom fackföreningarna, i kraft av ett stort antal försäkrade, har kunnat pressa ner olika former av avgifter. Höga fondavgifter har en mycket större effekt på den slutliga pensionen än vad många tror.

Trygghetsöverenskommelsen, som trädde i kraft i oktober 2022, ger den som är kollektivavtalsansluten bättre villkor och förutsättningar för kompetensutveckling och omställning jämfört med den som inte är det. Den innebär också en trygghet och ett stöd för arbetsgivare. Stöd från en omställningsorganisation underlättar även för arbetsgivare som kan få hjälp genom hela omställningsprocessen när någon behöver sägas upp, samtidigt som det blir lättare för den som blir uppsagd att hitta ett nytt jobb. Detta skapar förutsättningar att mjuklanda även i svåra omställningar och neddragningar.

Sverige är en förebild när det kommer till en välfungerande arbetsmarknad. En av de absolut viktigaste förklaringarna är vår omfattande tillämpning av kollektivavtal. Avtalen är ryggraden i den svenska arbetsmarknadsmodellen och avgörande för att skapa stabilitet, långsiktighet och tydliga regler. Även om vi har kunnat notera en uppgång av antalet förlorade arbetsdagar till följd av konflikt under de två senaste åren, så ligger vi långt under våra nordiska grannländer. Detta trots att Sverige är den klart största arbetsmarknaden.

Så nog är det värt att uppmärksamma och fira kollektivavtalets dag. Kollektivavtalen skapar större trygghet och stabilitet på arbetsplatsen. Den ger den både chefer och medarbetare bättre ekonomi i händelse av frånvaro från förvärvsarbete. På samhällsnivå ger de oss en välfärd som vi annars inte skulle ha.

Nedvärderande om chefer

/1 Kommentar/i , /av

Jag slås av hur ofta chefer utmålas på ett negativt sätt i media. Och nu menar jag hela kollektivet chefer, som alla dras över en kam. Jag är den första att erkänna att det finns chefer som inte är lämpliga, på samma sätt som det går att finna inom alla professioner. Det jag vänder mig emot är att utpeka alla chefer som girigbukar eller möjliga psykopater.

Ett axplock rubriker från senaste tiden tror jag åskådliggör vad jag menar:

Lek med tanken att vi vänder på steken och utmålar medarbetare i samma missvisande och negativa narrativ. Kanske skulle vi då se rubriker som:

  • Därför lyckas inkompetenta medarbetare klättra i karriären
  • Medarbetare i Sverige är kassa på sitt jobb
  • En vd:s lön är med rätta större än sketna medarbetares
  • De flesta medarbetare är hopplösa

Misstänker att det här skulle väcka ont blod. Jag förstår att det kanske anses legitimt att ”sparka uppåt”. Chefer har ett mer omfattande ansvar och större mandat än medarbetare, vilket kan upplevas som en maktobalans. Men det ligger i chefens roll som arbetsgivarens företrädare och i grunden i själva anställningsförhållandet. Men det i sig menar jag inte kan legitimera att chefer som kollektiv utmålas som skurkar. De allra flesta chefer jobbar hårt för att få verksamheten att fungera, hålla budget och skapa goda förutsättningar för sina medarbetare att kunna göra sitt jobb på bästa sätt.  Visst finns det undantag, men då borde vi betrakta dem som just undantag.

Hur tycker du bilden av chefer speglas i media?

Internationella kvinnodagen 2025 – viktigare än någonsin tidigare

/0 Kommentarer/i , , , , , , , , /av

Den senaste tidens händelseutveckling i världen visar hur viktigt det är med ledarskap och vilken skillnad det gör. Men den visar också hur viktigt det är med jämställdhet. I år uppmärksammar vi den internationella kvinnodagen i skuggan av krig i Europa och en världsordning som skakas om i sina grundvalar. Vi har ett gäng män, med enorm makt, som ytterst oansvarigt leker herre på täppan med människors liv, trygghet, frihet och värdighet som insats. Kvinnodagen är en uppmaning till alla oss män som vill stå för något annat.

Om du tänker på auktoritära ledare som genom historien förtryckt sitt folk och startat krig och konflikter, hur många av dessa har varit kvinnor? Jag misstänker att du, liksom jag, har svårt att komma på några. Visst, det finns exempel, men de är ytterst få i den långa raden av män. Hur hade historien och vår samtid sett ut om det hade varit fler kvinnor i ledande positioner? Jag är övertygad om att mycket hade varit bättre.

För att få de bäst lämpade personerna att axla och bli valda till de ledande positionerna så måste bilden av vem som kan vara ledare och chef breddas och utvecklas. Normer och föreställningar måste ständigt utmanas och synen på ledarskap förnyas, inte bara den 8 mars utan årets alla dagar. Vi vet att verksamheters effektivitet, produktivitet, innovationsförmåga och arbetsmiljö gynnas av jämnare könsfördelning, mångfald och inkludering på alla nivåer och sektorer. Detsamma gäller för hela länder.

Men vad är det då som gör att det fortsätter gå långsamt i rekryteringen av kvinnor som chefer och ledare? Och varför går det långsammare ju högre upp hierarkin i du kommer? En del av svaret är att vi har att göra med enormt starka normer och reproduktion av invanda mönster. Det måste vi gemensamt göra något åt! Vi ser nu väldigt tydligt vilka förödande konsekvenser förlegade manliga normer och föreställningar om starkt ledarskap kan få.

Världen står inför enorma utmaningar. Framtiden kräver av oss att vi nu ställer om till ett hållbart samhälle. För det krävs fred. För det behövs innovativa miljöer som tar vara på alla nya idéer. För det behövs samarbete.

En hållbar och fredlig värld är möjlig, men det förutsätter jämställdhet och fler kvinnor på ledande positioner.

Framtiden formas av er som vågar leda

/0 Kommentarer/i , , , , , , , /av

De senaste dagarnas politiska turbulens i Vita huset har påmint oss om hur snabbt världen kan förändras. När politiska maktskiften ritar om den globala spelplanen och grundläggande demokratiska principer utmanas, blir ledarskap mer än en titel – det blir en moralisk prövning av värderingar, ansvar och mod, med konsekvenser långt bortom det egna rummet.

Bra ledarskap är grunden för framgångsrika organisationer och en hållbar samhällsutveckling. Men vad händer när politiska ledare sviker det långsiktiga ansvaret? USA:s förändrade kurs har inte bara påverkat säkerhetspolitiken, utan också frågor som rör en hållbar utveckling. Klimatåtaganden har dragits tillbaka, initiativ för mångfald och inkludering har förbjudits och internationella samarbeten har brutits.

När ledarskapet sviktar på högsta politiska nivå urholkas inte bara tilliten. Det skapar också en kedja av konsekvenser som destabiliserar hela samhällen och sätter press på andra globala aktörer att ompröva sina egna strategier. USA:s förändrade kurs har satt omvärlden under press, och EU är inget undantag. I rädslan för att tappa konkurrenskraft har EU genom den så kallade Omnibus-förordningen börjat luckra upp tidigare kommunicerade hållbarhetskrav. Även om det finns goda skäl att förenkla EU:s regelverk som tenderar att bli alltför komplicerade och ibland även motstridiga, så får EU inte backa från att vara en drivande kraft i den gröna omställningen. Om ambitionerna urvattnas är de framsteg som är avgörande för en hållbar framtid hotade.

I en tid när osäkerheten växer kan ledarskap kännas ensamt. När trycket ökar och besluten måste fattas snabbt är det lätt att känna sig isolerad – tvivlande på om man gör rätt, medveten om att varje beslut kan få stora konsekvenser. Ändå ligger en av de viktigaste aspekterna av ledarskap i just detta: att våga fatta beslut även i osäkerhet.

Men samtidigt som vi ser politiska tillbakagångar har en annan kraft vuxit sig stark. Gång på gång ser vi ledare som vägrar backa från sina värderingar. I näringslivet fortsätter företagsledare att investera i klimatomställningen, mångfald och hållbarhet – trots politiska bakslag. I civilsamhället mobiliserar sig människor för att försvara grundläggande rättigheter. Och vi ser andra chefer och ledare som förstår att deras beslut inte bara påverkar deras egna organisationer – utan hela samhället.

Sanningen är att ledarskap aldrig sker i ett vakuum. Att vara chef eller ledare är att hantera osäkerhet och att bära ansvaret när andra tvekar. Det är lätt att känna sig ensam i svåra beslut – men det är också just där som ledarskap prövas. I en tid där många backar, är det ni som vågar leda som formar framtiden.

Vi får inte luras av längtan efter fred

/0 Kommentarer/i , /av

“The best people possess a feeling for beauty, the courage to take risks, the discipline to tell the truth, the capacity for sacrifice. Ironically, their virtues make them vulnerable; they are often wounded, sometimes destroyed.” – Ernest Hemingway

I måndags var det tre år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Det ukrainska folket har fått betala ett brutalt högt pris för att försvara sin frihet mot den ryska regimens aggressiva stormaktsambitioner. Förlorade liv, splittrade familjer och våldtäkter. Hem, skolor och sjukhus som sprängt i bitar av ryska bomber. Kidnappade barn. Listan kan göras lång över det mänskliga lidande som följt, och som fortsätter att följa, i krigets fotspår.

Trump-administrationen har likt en megafon valt att kommunicera vidare den ryska propagandan, att Ukraina bär skuld för kriget. Trump menar att Ukraina borde ha gjort en ”deal” med Ryssland. Det är som att kräva att rånoffret ska göra en ”deal” med rånaren som står med vapnet i sin hand. Eller att våldtäktsoffret ska göra en ”deal” med våldtäktsmannen under pågående övergrepp. Det är att förespråka rent barbari och total laglöshet att anse att den starkare, eller den som har vapen i sin hand, ska kunna tvinga fram en överenskommelse för att uppnå ”fred”. Det är ingen fred, det är förnedring. Och helt oacceptabelt i en demokratisk värld.

Att en självständig nation väljer demokrati och frihet kan aldrig betraktas som en provokation mot en diktatur. En auktoritär regim upplever naturligtvis demokratisk utveckling som ett hot mot deras maktställning. För en makt som vilar på lögner, angiveri, tvång, förtryck och våld är folkets frihet alltid ett hot. Men vi som tror på demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och att land ska med lag byggas får aldrig anpassa oss efter det ryska narrativet. Eller efter Trumps narrativ.

I tider då lögner och desinformation sprids, även från den högsta politiska ledningen i USA, är det viktigt att påminna om sanningen hur kriget startade. Det är den ryska regimen som bär skulden för kriget. Det är Kreml som har makten och ansvaret för att avsluta denna aggression och få ett stopp på lidandet. Och den ryska regimens ledare bör ställas inför internationell domstol och straffas för de vidriga övergrepp som har begåtts. Den fred som Ukraina längtar efter och förtjänar kan inte bygga på Putins villkor. Då har vi endast bekräftat att förövaren har rätt att betvinga sitt offer.

Detta är en lite jobbig tanke. För den gör vägen till varaktig fred längre och krångligare. Putins vilja och ambition är inte att uppnå en varaktig fred, respekt för internationell rätt och ett stabilt, demokratiskt Ukraina och Europa. Om han vill ha ett uppehåll i kriget så är det enbart för att vinna egna fördelar, få en period av återhämtning för den slutkörda ryska ekonomin. Få tillfälle att återupprusta militärmakten för att sedan kunna ta nästa steg i stormaktsambitionerna.

Hur ska man då som chef och ledare tänka och agera i dessa osäkra tider? En enskild chef sitter naturligtvis inte på lösningen på globala konflikter. Men vi vet att ledarskap gör skillnad, i stort och smått, och att chefer också är samhällsbärare och viktiga förebilder. På den manifestation som hölls på Sergels torg i Stockholm i måndags refererade historikern Peter Englund det inledande citatet av Ernest Hemingway.

Jag skulle vilja uppmuntra alla chefer att leva med Hemingways ord som ledstjärna. Visst, det är högt ställda krav, men att ändå försöka vara sitt bästa jag. Att visa mod, att hålla sig till det som är sant och att våga stå upp för det som är rätt. När samhället förändras gör goda ledare det  till det bättre.

Varför köps så många chefer ut?

/0 Kommentarer/i , , , , /av

Att chefer köps ut är inte något nytt fenomen, men jag får en känsla av att omfattningen ökar. Fackförbundet Visions medlemstidning publicerade tidigare information om att kommuner och regioner köpt ut chefer till en kostnad av minst 800 miljoner kronor under åren 2019-2023. Något som jag kommenterar i ett tidigare blogginlägg. Utköp sker naturligtvis också i privata näringslivet, men den informationen får vi inte lika ofta ta del av i media om det inte gäller de absoluta toppcheferna.

Idag läser jag ytterligare en artikel om en kommuns utköp av anställda. Den här gången är det Ystads kommun som är på tapeten och enligt artikeln i Ystad Allehanda har kommunen under de senaste fem åren köpt ut 67 personer till en kostnad av omkring 14 miljoner kronor. Belopp som jag kan anta sticker i ögonen på Ystadborna. Flera av dessa utköp rörde ett antal chefer varav två kommundirektörer som fått lämna inom loppet av fyra år.

Visst kan det vara befogat med utköp. En genomförd rekrytering kan visa sig vara en missbedömning, någon har betett sig på ett oönskat sätt eller att bägge parter inser att det bästa är att skiljas åt på grund av helt olika värderingar eller syn på uppdraget.

Men den här omfattning signalerar snarare ett systemfel än otillräcklighet hos enskilda individer. Det gör mig inte särskilt förvånad, eftersom det ofta är en enkel lösning att tro att om en viss individ slutar, så kommer allt att bli bra. Väldigt ofta kan man i media läsa att utköp av högre chefer handlar om att uppdragsgivaren vill se ett annat ledarskap. Lite oklart vad det ledarskapet ska kännetecknas av, men det är en vanligt förklaring, åtminstone officiellt.

Bakgrunden till utköp av chefer handlar inte sällan om att man i något avseende är oense kring en fråga, men verkar inte ta sig tiden att faktiskt vilja hantera olika ståndpunkter för att komma vidare. Andra skäl, som riskerar att leda till konflikter, är otydlighet och icke uttalade förväntningar eller att berörd chef helt enkelt saknar förutsättningar i sin organisation för att utföra sitt uppdrag.

En viktig aspekt när det gäller just kommuner är relationen mellan uppdragsgivarna, det vill säga kommunpolitiker, och anställda chefer. För ett fungerande samarbete behöver det finnas en god dialog där man löpande pratar om uppdrag, ansvar och rollfördelning mellan politiken och tjänstemännen.

Den organisation som systematiskt ”äter chefer” behöver helt enkelt lyfta blicken från individen till sammanhanget runt chefen.

Vad tror du det beror på att många chefer köps ut, inte minst i kommuner och regioner?

Hur är det att leda olika generationer?

/1 Kommentar/i , , /av

Vi har nyligen påbörjat ett nytt år och i och med det föds nu en ny generation, nämligen generation Beta. Det dröjer många år innan du som chef kommer att ha någon ur denna kull i din medarbetargrupp. Men hur är det med de generationer som redan finns ute i arbetslivet? Jag tänker närmast på generation Z födda 1995-2012, vilka av dem flesta nu är i 20-årsåldern och generation Y (millennials) födda 1981-1996.

Det skrivs och har skrivits mycket om vad som kännetecknar olika generationer. Exempelvis anses generation Z ha krav på trygghet och flexibilitet i arbetslivet. De vill få bekräftelse på att de gör bra saker, ha en bra chef och hög lön. Och allt detta ska gå snabbt.

Enligt Ungdomsbarometern 2024 uppger 74 procent av generation Z att de stressar flera gånger i veckan över krav de ställer på sig själva. Många i den här generationen mår psykiskt dåligt. I en studie vid Karolinska institutet beskriver chefer gruppen som ambitiös, men att de har svårt att prioritera att sätta gränser. De unga själva vittnar i sin tur om bristfällig arbetsledning. Forskare i studien har märkt att de har för höga krav på sig själva men ingen rutin för att återhämta sig.

Beskrivningen av generation Y sammanfaller på flera punkter som den yngre generationen Z. De anses också söka snabb och uppskattande feedback i stor utsträckning. De värderar balans mellan arbete och privatliv och vill kunna utveckla sin kompetens på jobbet. Det de värderar högst i arbetslivet är att ha kul och få personlig utveckling. Men även generation Y vill ha trygghet men till skillnad från generation Z tycker de att semester och friskvårdsbidrag kan var viktigare än högre lön.

För ett par år sedan publicerade vi på Ledarna rapporten Ung och chef – precis som alla andra? Resultaten visar att unga cheferna i rapporten skiljer sig från äldre kollegor inom två områden, socialt stöd och rolltydlighet. De upplever att de i högre grad får stöd av sin närmaste chef och sina kollegor än genomsnittet, men rollen som chef upplevs mer otydlig avseende vilken förväntan som finns på dem och vilka deras ansvarsområden är. Unga chefer som är kvinnor uppger i högre grad tecken på utbrändhet och känslomässig utmattning. Kanske är det en följd av de höga krav de yngre generationerna ställer på sig själva?

Jag tar dessa väldigt generella generationsbeskrivningar med viss skepsis, dels eftersom jag tror att de personliga egenskaperna är det som främst särskiljer en individ, dels att när en person kommer ut i arbetslivet så sker också en anpassning och de mest idealistiska värderingarna har en tendens att mattas av för att kunna fungera i ett sammanhang tillsammans med andra.

Å andra sidan har jag mött ett stort antal chefer som upplever att det finns skillnader i att leda de yngre generationerna då de upplever att de har andra behov och förväntningar än generationerna före dem.

Vilka är dina erfarenheter som chef? Ser du stora skillnader bland dina medarbetare som du tror beror på generationen i sig och hur visar det sig i så fall?