Vilken väg ska vi ta?
Jag lyssnade idag på två debattörer som diskuterade utvecklingen av den svenska organisationsgraden. Det visade sig framförallt vara en semantisk/teknisk fråga dem emellan. Vi andra kan lätt se att den svenska organisationsgraden sjunker. Och att antalet företag med kollektivavtal minskar. Dessutom får organisationerna på arbetsmarknaden allt svårare att hitta förtroendevalda som är beredda att engagera sig.
Segregeringen mellan företag med hög organisationsgrad, kollektivavtal och engagerade förtroendevalda och de som inte har något av detta blir allt tydligare i takt med att de senare blir fler. Vi håller på att få en arbetsmarknad som är uppdelad mellan de traditionella företag där det fungerar ”som det alltid gjort” och det växande antal företag som saknar viktiga komponenter för att systemet ska fungera.
Någonstans blir det här problemet så stort att man måste byta strategi, precis som med problemet Sverigedemokraterna. Någonstans blir problemet så stort att man inte längre har råd att ignorera det.
Arbetsmarknadsparterna har i den här frågan huvudsakligen valt en av tre vägar.
Den första är den traditionalistiska och symboliseras bäst av en del LO-förbund. Den är rakryggad, enkel och tydlig: ”alla SKA ha kollektivavtal, alla SKA vara med i ett fackförbund och vi tror fortfarande att vi kan påverka verkligheten och ändra utvecklingen i vår riktning.”
Den andra är den pragmatiska och symboliseras bäst av en del TCO-förbund. Den är lite mer komplex och svårkommunicerad: ”vi tycker att alla BORDE ha kollektivavtal och att alla BORDE vara med i ett fackförbund, men vi ser inte hur vi ska kunna åstadkomma det så vi gör några reklamfilmer, och sen struntar vi i de företag och medlemmar som hamnar utanför systemet eftersom de är varnade och får skylla sig själva.”
Den tredje är den utvecklande vägen. Den försöker hitta nya tekniker, produkter och system som företag, medlemmar och makthavare efterfrågar och den är inte rädd för omställningsprocesser: ”vi kan inte fortsätta att bara erbjuda ett system och en produkt som allt färre vill ha. Tillslut är det så urholkat att det inte längre fyller någon funktion. Det gäller att börja bygga det nya innan det gamla ligger i ruiner.”
Invändningen mot den utvecklande vägen brukar vara att man bidrar till att de gamla systemen snabbare bryts upp. Till viss del kan den invändningen vara relevant. Skulle man t ex hitta andra sätt att erbjuda anställda kunskap, verktyg och utveckling än genom ett medlemskap så kanske några färre blir medlemmar, och i stället välja det nya erbjudandet. Men än sen då? Det viktiga är väl resultatet? Och alternativet är ju att man helt lämnar dem och deras företag och låtsas som om de inte finns. Att man helt struntar i dem.
Vi kan inte bromsa utvecklingen. Vi kan inte vrida tillbaka klockan. Vi ska inte bromsa utvecklingen. Vi ska inte vrida tillbaka klockan. Vi är demokratiska organisationer och ska då lyssna till vad medlemmar, anställda och företag vill ha. Vi ska fortsätta att utvecklas!
RANDOM