Inlägg

Sanning och ledarskap i en digital värld 

När den demokratiske kandidaten Kevin Van Ausdal drog sig ur primärvalet i Georgia den 11 september stod det klart att republikanen Marjorie Taylor Greene kommer att ta plats i den amerikanska kongressen. Jaha, tänker kanske de flesta. Men det som gör detta intressant och gjort att det har väckt uppmärksamhet är att Taylor Greene öppet uttryckt stöd för QAnons konspirationsteorier.

Dessa teorier går i korthet går ut på att USA styrs av en dold maktelit som ägnar sig åt pedofili och satanism. Donald Trump betraktas av QAnons följare som ledaren i kampen mot denna så kallade ”deep state” som i hemlighet manipulerar och styr det amerikanska samhället. Hillary Clinton, Barack Obama, George Soros, Oprah Winfrey, Tom Hanks, Påve Franciskus och Dalai Lama har pekats ut som tillhörande detta satanistiska pedofilnätverk.

Att politiker med stolliga idéer väljs in i folkvalda församlingar är inget nytt och heller inte särskilt unikt. Men i de allra flesta fall väljer ledarskiktet i partiet då att ta avstånd ifrån idéerna och marginalisera den kandidat som man anser far med galenskap, som kan skada bilden av partiet och riskerar att skrämma bort väljare. Så gör inte Trump. Han välkomnar och gratulerar Taylor Greene. Han kallar henne en ”future Republican Star” och ”Marjorie is strong on everything and never gives up – a real WINNER!” Han ser uppenbarligen inga problem med Taylor Greenes kopplingar till QAnon.

I själva verket har han vid ett flertal tillfällen förstärkt deras budskap på hans Twitterkonto. Och Eric Trump, presidentens son, publicerade nyligen ett stort ”Q” på Instagram med hashtagen av QAnons slogan: ”Where we go one, we go all.” Det här är ett uttryck för en utveckling som alla ledare och chefer behöver reflektera över och motarbeta.

Det skulle vara att slå in vidöppna dörrar att påpeka att Trump inte bryr sig om sådana saker som sanning, fakta och vetenskap. Det är i själva verket en av de viktigaste delarna i hans maktstrategi – att undergräva tilltron till experter, sakkunniga, fackmän, forskare, journalister, kulturutövare – ja, alla som på något sätt motsäger eller kritiserar Trump. Därigenom kan han avfärda all kritik som politisk häxjakt – och hans följare tror på honom. Allt är underordnat det maktpolitiska spelet, allt är politik.

Men, det här inte nytt eller ovanligt. Personer med politiska maktambitioner saknar ofta lidelse och respekt för sanningen. Det har påpekats och blivit uppenbart vid otaliga tillfällen genom historien. ”No one ever doubted that truth and politics are on rather bad terms with each other”, skriver exempelvis Hannah Arendt i sin essä Truth and Politics från 1967.

Egentligen tycker jag att media ger alldeles för stort utrymme för personen Trump. Och jag skulle gissa att han egentligen inte bryr sig särskilt mycket om QAnons teorier. Men han älskar att vara världens mäktigaste man. Och han smickras av att den här rörelsen har utsett honom till deras obestridde ledare.

Det som är verkligt intressant att reflektera över är vilka sociala och kulturella förutsättningar som krävs för att en politisk ledare som han, så skamlöst hittar på och babblar mot bättre vetande, kan vinna brett folkligt stöd? Och hur kan över hälften av de republikanska väljarna tro att QAnons konspirationsteorier är ”mostly true” (33 procent) eller ”partly true” (23 procent) Om dessa mätningar stämmer skulle det innebära att runt 20 miljoner amerikaner går runt och tror att det är mestadels sant att deras land i hemlighet styrs av ett nätverk av satanistiska pedofiler. Runt 15 miljoner skulle då tro att det är delvis sant.

Svar på frågorna kan möjligen börja sökas hos den amerikanske filosofen Allan Bloom. I mitten av 1980-talet gav han ut en bok som innehöll en svidande kritik mot det amerikanska utbildningsväsendet, där han själv var verksam. Boken,  ”The Closing of the American Mind”, blev en oväntad storsäljare och låg länge på topplistorna. Boken blev främst uppskattad i konservativa kretsar, även om han själv envist tillbakavisade alla påståenden om att han själv var konservativ.

Men bakgrunden till den politiska etiketteringen är lätt att förstå. Hans kritik riktade sig främst mot intellektuella som i en missriktad jämlikhetsiver lite slarvigt hävdade att sanning och kunskap är relativ. Förenklat menade han att elever och studenter inte blev rustade att tänka mer avancerat kring vad som är sant och falskt. Skolan och universiteten gav, enligt Bloom, inte verktygen för detta. I den miljön blir det lätt en sammanblandning mellan fakta och åsikter. Det är det utbildningssystemet som skolat dagens makthavare.

Illustrerande exempel är humorserien The Big Bang Theory där Sheldon Coopers mammas har ett standardsvar när sonen kommer med vetenskapligt förankrade invändningar mot hennes fundamentalistiska övertygelse – ”Well, that’s your opinion”.

Ett annat svar handlar om vår digitala verklighet. Information flödar snabbt och fritt, till stor del utan redaktionella filter. Det ställer stora krav på oss alla att kunna granska, värdera, sortera och bedöma rimlighet och sanningshalt i de olika påståenden och teorier som är i ständig cirkulation. På internet flyter sanning och lögn omkring sida vid sida på samma yta. Det går att finna stöd för nästan vilken märklig uppfattning som helst.

Vad har detta med ledarskap att göra? Allt, skulle jag vilja hävda. För det är i denna verklighet som politiska ledare söker förtroende. De sociala och kulturella förutsättningarna sätter ramarna för vad som kan hävdas i politiska debatter, och på vilka grunder. I en demokrati där en bred majoritet värdesätter kunskap och har en respekt för fakta och analys, men också rättvisa och hederlighet, har exempelvis en politiker som glider på sanningen och förnekar fakta svårare att vinna popularitet och stöd.

I Ledarnas förbundspolitiska program skriver vi att ett gott ledarskap kännetecknas av tillit, tydlighet, inkludering och dialog. Det är konsekvent, förutsägbart och uppfattas som rättvist. Ledarskap formas av flera samspelande faktorer: individuella egenskaper, förutsättningarna för uppdraget och det sammanhang som chefer och ledare är verksamma i.

Vi som chefer och ledare behöver göra allt som står i vår makt för att upprätthålla det goda ledarskapet.

Visa tillit, var rak och tydlig – då är du en önskechef

En undersökning som Talentsoft låtit göra bland medarbetare, visar vilka egenskaper som är mest önskvärda hos chefen. På topp tre av tio egenskaper ligger 1) frihet under ansvar – visar tillit, 2) rak och tydlig samt 3) vågar ta beslut.

Att vara lyhörd återfinns på sjätte plats, en egenskap som när jag frågar andra om vad som kännetecknar en bra chef, brukar nämnas väldigt snabbt.

Jag tycker att listan väl speglar det som diskuteras kring ledarskap idag. Medarbetarskap, självledarskap handlar mycket om eget ansvar där tillit är en förutsättning. Samtidigt behöver verksamheter gå i takt och medarbetare sträva i samma riktning. Då krävs naturligtvis tydliga mål och ramar att förhålla sig till.

I veckan hade jag förtroendet att vara samtalsledare vid ett av Altingets nätverk. Gäst vid träffen var Amelia Adamo, Sveriges mesta tidningsdrottning. Hon bjöd frikostigt på egna erfarenheter från sitt ledarskap, misstag och framgång under sina många år i mediebranschen. Hon beskrev själv sitt ledarskap som ”munter diktatur”, en stil som hon för övrigt inte tror riktigt skulle fungera idag. Och jag misstänker att hon har rätt, mot bakgrund av listan.

Som chef har du ytterst ansvar för verksamheten. Hur balanserar du mellan att ge frihet och ha tillräcklig insyn i vad som händer?

Medarbetarskap ger mig huvudbry

Du liksom jag stöter säkert på begreppen medarbetarskap och självledarskap titt som tätt. Det skrivs både böcker och artiklar på ämnet. Men vad är det egentligen man menar och hur är det relaterat till det ledarskap som utövas av den som är utsedd till chef?

Medarbetarskap handlar om att medarbetare själva ska ta initiativ och känna ansvar, inte bara för sina egna arbetsuppgifter, utan även för helheten såsom utvecklingen av verksamheten, arbetsklimat, kvalitet, effektivitet m.m. Syftet är att ta tillvara all den kompetens var och en besitter. Självledarskap kan beskrivas som att förstå vad du ska göra, prioritera i vilken ordning det ska göras utan att någon behöver instruera eller tala om detta för dig. Helt enkelt att leda sig själv.

Liknande inriktning kan man utläsa av syftet med den utredning som regeringen tillsatt, Tillitsdelegationen. ”Målet är att styrningen av den offentliga förvaltningen i högre utsträckning ska baseras på tillit. Medarbetarnas kunskap och erfarenhet ska bättre tas tillvara så att välfärdstjänsterna genererar större nytta och kvalitet för medborgarna.”

Allt det här låter ju väldigt bra, men det förutsätter att den som vill visa medarbetarskap, självledarskap eller känna tillit har en chef som utövar ett ledarskap som tillåter allt detta. Det här får mig naturligtvis att undra över hur dagens ledarskap faktiskt fungerar i praktiken. Kanske är jag naiv, men jag har länge levt i tron att de allra flesta chefer också strävar efter detta. Att de vågar delegera, inkluderar sina medarbetare, lyssnar på deras synpunkter, använder deras kompetenser, vågar släppa kontrollen och har tillit till sina medarbetare för att både ge ansvar och mandat.

Jag och mina kollegor träffar tusentals chefer varje år. Min uppfattning är att de allra flesta redan utövar just ett sådant inkluderande ledarskap, eller åtminstone gör sitt bästa för att nå dit. För inte kan det väl vara så, att de chefer vi möter och samtalar med är en unik minoritet av insiktsfulla chefer och ledare?

Istället för att skapa nya begrepp och modeller är det hög tid att ta bladet från munnen och börja prata om det som faktiskt avses, d.v.s. värdet av chefer som ges förutsättningar att utöva ett tillåtande och inkluderande ledarskap och som också belönas för just detta. Då är jag övertygad om att vi kommer att få se både medarbetarskap och självledarskap blomma.

Hur visar du tillit till dina medarbetare?

När slutade vi prata?

Jag är förundrad och lite förskräckt. Det verkar som om vi slutat prata med varandra på jobbet. Åtminstone om sådant som är viktigt för att vi ska känna tillit och må bra tillsammans. Det blev inte minst uppenbart senast när jag träffade ett av många företag som drivs av att sprida kunskap och verktyg i syfte att åstadkomma en bättre arbetsmiljö där färre människor blir sjuka av stress eller en känsla av att inte riktigt räcka till. Det handlar naturligtvis inte bara om jobbet, utan också om hur jag kan balansera jobb och privatliv så att det blir en helhet som fungerar.

Just det konceptet, Cojn Balansa, handlar om att ge chefer verktyg för att leda samtal kring dilemman med sina medarbetare. Dilemman som handlar just om utmaningar att hantera vardagen där både jobb och privatliv gör sig påmint. Och intresset från organisationer och företag blir allt större. Det är onekligen bra, men det får mig också att fundera över när vi slutade att prata med och lyssna på varandra.

Dialogen är en oerhört viktig grundpelare för många områden inom arbetslivet. Som chef behöver du använda dig av samtal och dialog för att skapa förtroendefulla relationer till medarbetare, kollegor, din chef, kunder/brukare med mera. Utan dialogen fungerar varken medarbetarsamtal, lönesamtal eller affärsuppgörelser. Utan dialog och öppenhet för olika tankar och idéer tappar vi utvecklings- och innovationskraft.

Med ett så kraftfullt verktyg som en fungerande dialog, undrar jag vad som hindrar oss från att faktiskt använda den i vardagen. Är det känslan av att inte ha tid eller är det något annat som gör att vi väljer bort stunder av dialog och reflektion? Kanske är det dags att slå ett extra slag för det svenska fikat?

Hur skapar du utrymme för meningsfull och utvecklande dialog på jobbet?