Inlägg

Ett oväntat föredöme

I en insiktsfull och nyanserad ledare i Dagens Industri idag skriver Torun Nilsson  om problemet med att skapa mer jämställdhet i näringslivet. Som föredöme lyfter hon fram Miljöpartiet och det faktum att hela deras högsta ledning (båda två) nu är föräldraledig. Ett oväntat föredöme,organisationen i politiska partier brukar inte generellt utmålas som goda exempel för näringslivet, och kanske allra minst Miljöpartiet.

Problemet som Nilsson fokuserar på är hur man kan förena föräldraledighet och höga chefsposter, eller för den delen föräldraskap och toppjobb. I ett samhälle där hemmafrun är död och begraven.

Ett jämställt familjeliv är naturligtvis första steget. Men man kanske också ska våga tanken på att även chefsjobb kan delas på, om man hanterar det rätt.För vinsten är, som Torun Nilsson formulerar det, ”mer talang och begåvning” och ”bättre konkurrenskraft, inte sämre”.

Om man kan välja bland alla unga begåvade och engagerade chefsämnen istället för bara hälften, och om man kan se till att unga chefer håller ut och orkar fullfölja sin karriär, genom att göra chefsjobb möjliga att förena med familjeliv, ja då går svenska företag en lysande framsteg till mötes. För medan våra konkurrenter ute i Europa och världen fortfarande tvingar hem välutbildade kvinnor från arbetsmarknaden, har vi möjligheter att ta vara på all kompetens om man bara vågar vara lite kreativ.

Det kanske till och med  kan göra det värt att snegla lite på Miljöpartiet.

 

Rovdrift på chefer i offentlig sektor

I Halland, inom äldreomsorgen i Kungsbacka kommun, tycker man inte att chefer bidrar till kvaliteten i verksamheten. Den slutsatsen måste man dra, eftersom antalet chefer kan minskas drastiskt utan att kvaliteten påverkas. Det framgår av en artikel i Norra Halland på lördagen som beskriver planerade neddragningar inom äldreomsorgen.

Enhetscheferna kommer i fortsättningen att ha mellan 40-50 medarbetare, vilket får anses normalt enligt arbetsgivaren. Inom äldreomsorgen vill säga. Enhetschefer inom kommunens mansdominerade branscher som teknik eller plan- och bygg kommer undan med tio medarbetare per chef. Men det kanske bedöms som svårare och mer krävande arbete att leda medarbetare som arbetar med döda ting än att leda de som varje dag ska ta hand om sårbara och svaga gamla människor??

Låt mig bara påminna om den senaste tidens affärer och skandaler inom äldreomsorgen, såväl offentlig som privat. Alltifrån otillräcklig hygien, dålig nutrition till dåligt bemötande och värderingar. Tror någon att dessa problem blir bättre om man tunnar ut bland cheferna?

Vi vet redan att mobbing och dålig arbetsmiljö är vanligare inom offentlig sektor än inom privat, där chefstätheten är högre. Vi vet att offentlig sektor står inför jättelika problem att rekrytera chefer och medarbetare de närmaste åren. Vi vet också att chefer i offentlig verksamhet ( i en undersökning som Ledarna gjort) själva beskriver sitt arbete med ord som; maktlös, lågavlönad och trött .

Är då detta verkligen rätt väg att gå? I en kommun som i sin policy talar om att chefer och ledare ska skapa” ett öppet klimat med bra kommunikation. Ett klimat där tid ges till att lösa konflikter samt för reflektion och eftertanke” .

Vem, jag frågar bara vem, kan och orkar vara en bra och närvarande chef för 50 medarbetare som själva har tuffa och krävande jobb?

Inte jag. Och ingen annan heller.

Ett litet steg för jämställdheten, ett stort steg för mänskligheten.

Viviane Reding ger inte upp. I sitt oförtröttliga arbete för att Europas företag ska få mer kompetenta styrelser lägger hon nu fram ett lagförslag om kvotering till bolagsstyrelserna. Det första någonsin, som hon noggrant påtalar i en video från BBC.

Förslaget är något förändrat sedan i somras, så till vida att sanktionerna för bristande följsamhet mot lagen får avgöras nationellt.Sverige tänker rösta emot , och tar därmed ställning för att Sveriges viktigaste företag aktivt avstår från att välja bland den bästa kompetensen till sina styrelser.

I en tid, när allt fokus borde ligga på att utnyttja och engagera alla resurser för att bygga ett konkurrenskraftigt näringsliv och en stark ekonomi som kan skapa jobb och framtidshopp, väljer svensk regering att passa. Välutbildade och engagerade människor som vill och kan satsa på chefs- och ledarskap på hög nivå kastas bort och ställs på väntelistor.

 Det är uppenbarligen viktigare att inte stöta sig med Old boys network i mörka kostymer än att välkomna framtiden!

Att bara prata (om jämställdhet) ger inga resultat

För ett par veckor sedan var jag i Slovenien och pratade chefsfrågor. I Slovenien har man en mycket positiv bild av Sverige som föregångare i frågor som rör arbetsmarknaden och jämställdhet. Det var därför man med stor förvåning iakktagit de kraftfulla åtgärder som svenska regeringen tagit till för att stoppa EU-förslaget om jämställda bolagsstyrelser, i ohelig allians med andra mörka krafter i Europa.

Jag fick frågan:  Men varför? Ni som kommit så långt inom nästan alla områden, föräldraledighet, förskolor och utbildning. Varför kämpar regeringen och företagen emot att låta jämställdheten genomsyra även ledning och styrning av företag och kommunala bolag?

Och svaret på frågan är ju ganska enkel. När jämställdheten börjar ställa krav på att även makten ska delas – ja då blir det jobbigt.

I dagens DN beskriver man i siffror den sorgliga situationen och låter näringsminister Annie Lööf återigen trosvisst trumpeta ut att ”Samtal och diskussioner är ett effektivare vapen för att uppnå verklig jämställdhet”.

Jaså? Pratat är väl det enda som gjorts i det här landet de senaste åren och se vart det fört oss. Inte ett steg närmare målet!

Nu tänker Annie Lööf bjuda in – observera inte kalla till sig – femton valberedningar från  börsbolag för att prata med dem om styrelsenomineringarna i höst. Och när hon har pratat med männen, för det är sannolikt män eftersom bara 13% av valberedningarnas ledamöter är kvinnor, så går de hem och gör som hon säger. Eller?

Låt oss se sanningen i vitögat. Detta handlar väldigt lite om kompetens, erfarenhet och lämplighet. Det handlar om makt.

Genom sin passiva hållning accepterar regeringen att en liten homogen grupps privilegier bevaras. Men vad värre är,  man accepterar också att Sveriges företag förlorar konkurrenskraft  och dräneras på den bästa kompetensen när många skarpa och välutbildade kvinnor väljs bort . Det, Annie Lööf, är värt att samtala om.

Inte alltid bäst i klassen.

Motståndarna till kvotering till bolagsstyrelser har fått ett nytt argument. Om vi säger ja till det väntade lagförslaget ger det EU ökad makt. Plötsligt, i ett land som brukar vara bäst i klassen när det gäller att följa direktiv och regler, är inflytandet från EU ett problem.

Märk hur skickligt man flyttar frågan från att handla om att undanröja hinder för att män och kvinnor på ett likvärdigt sätt ska delta i ledning och styrning av Europas näringsliv – till att bli en fråga om nationell suveränitet på tidningarnas ledarsidor idag.  Samma tema gick igen i dagens debatt i P1 morgon där Gunnar Hökmark försökte reducera frågan om makten över ledning och styrning till något som kommer lösas med RUT och valfrihet i barnomsorgen.

Så länge jämställdheten rör sig på det privata planet, i den lilla världen mellan dagis och dammsugaren, finns det en uppslutning bakom gemensamma värderingar, men när den  kommer nära makten så krackelerar den polerade ytan.

I lördagens SvD lyfte Ledarna det pinsamma i att Sveriges regering, i det som en gång var världens mest jämställda land, säger sig aktivt komma att försöka stoppa lagen. Som en symbolfråga är den viktig för att få unga begåvade kvinnor att satsa fullt ut på att använda sin potential som chefer i yrkeslivet. Men värdet av reformen är större än så.

Vi står inför en enorm utmaning att få Europas ekonomi på fötter igen. I det arbetet har vi inte råd att låta gamla fördomar styra rekrytering av de som ska leda våra företag och offentliga förvaltningar. Vi måste börja fokusera stenhårt på kompetens, vare sig det handlar om chefer eller om styrelser.

För egentligen handlar kvotering om just det: börja leta efter den bästa kompetensen istället för efter den största likheten.

 

Hjälp till med samtalet som alla bävar inför

Modern lönebildning handlar i praktiken om att strukturera upp och hjälpa medarbetare och chefer i en situation som så många bävar inför: lönesamtalet. På Ledarnas seminarium i Almedalen igår debatterades hur detta ska gå till.

Pontus Schultz från  Veckans Affärer berättade om deras undersökning som visar att de bolag som funkar dåligt jämställdhetsmässigt är sådana som ger självmordsuppdrag till kvinnliga chefer och inte stöttar dem när det går åt pipan. De som fungerar bra däremot är sådana som har tydligt definierade och mätbara mål, där man får återkoppling och kan mätas på sina prestationer.

Jag har under året hållit i ett ledarskapsprogram för kvinnliga chefer och alla reflektioner som deltagarna gjort under programmets gång kokade ner till en slutsats: Vikten av en tydlig roll. Utan den tydliga rollen, det definierade uppdraget med väl avstämda förväntningar både uppåt och nedåt, är det nämligen omöjligt att göra sitt jobb som chef menade deltagarna på Kvinnor Leder. Det är dessutom helt omöjligt att veta om man gör det väl och ännu mer omöjligt att kräva den lön man ska ha för jobbet. Detta bekräftas också i en rapport från Saco  som visar att kvinnor tjänar på att ha strukturerade lönesamtal med sin chef. Mer än män faktiskt.

Visst verkar det enkelt och självklart?

Genom att skapa tydliga transparenta processer lokalt som är kopplade till verksamhetens mål och resultat kan facket kanske fortsätta vara relevanta även i kunskapssamhället.

Att det här även verkar vara avgörande för att skapa jämställdhet i näringslivet gör det bara ännu mer självklart. Men inte så enkelt, tydligen.

Klara Adolphson

Kan ja, men får inte!

Under den fantastiska rubriken ”Kvinnor kan själva” sätter DNs ledarsida nytt rekord i dumhet på lördagen. Som en kommentar till veckans nyhet om att jämställdheten i bolagsstyrelserna minskar istället för ökar, hävdar man att utvecklingen trots allt går framåt. Ge det bara lite tid kvinnor, så ska ni också få komma till.

DN, ”oberoende” liberal, sluter upp bakom alliansregeringens kategoriska nej till kvotering och menar att processen måste få ta sin tid och att det ännu inte finns tillräckligt många kompetenta kvinnor som kan ta plats i styrelserummen och ledningsgrupperna. Trots att samma alliansregering satsat stort på att få fram kompetens med program som ”Styrelsekraft” där redan dugliga kvinnor erbjudits att certifiera sin kunskap i styrelsearbete. Allt i hopp om att bli sedda och tillfrågade.

För det är ju precis det som det handlar om DN! Frågan handlar inte om att kvinnor inte kan – utan att de inte får. Oavsett kunskap, engagemang och förmåga kommer vi inte få jämställdhet i näringslivet förrän politiken klivit in.

I en kommentar till DNs ledare skriver Katarina Nyberg Finn  på sin blogg

Politiken har möjlighet att skynda på utvecklingen och använda politiken för att förändra Sverige. ”

Att kvinnor kan i samma utsträckning som män det har vi vetat länge. Men hur lång tid det ska ta tills de får ligger i händerna på politiken.

 

Vi har inte råd att vänta längre!

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.

Anders Borg ropar på kvoteringsvargen igen!

Anders Borg försöker sig på en winbergarare i fredagens DI. Genom att hota näringslivet med en kvoteringslag vill han få företagen att inse sitt eget bästa och sluta blockera kvinnor från bolagsstyrelserna. Det är uppenbart att han är besvärad av att moderaternas linje att med vädjanden få bolagen att ta sitt förnuft till fånga inte har lett någonstans. Utvecklingen har gjort tvärstopp, och andelen kvinnor som är ledamöter i bolagsstyrelserna ligger stadigt och stilla på under 24 procent.

 I artikeln bredvid Anders Borgs mullranden, kan man läsa en provkarta av vad vad företagen säger i frågan. De flesta är nöjda med att ha en eller två kvinnor i styrelsen. Man anser sig har gjort sitt och markerar att frågan inte har någon hög prioritet.

Så vad väntar du på Anders Borg? Inse att det inte finns någon vilja hos företagen och deras ägare att bryta de mönster och strukturer som idag gynnar ett litet grabb(gubb)gäng som kan belöna varandra med fina uppdrag och trevliga arvoden utan att behöva fundera så mycket på om de blir den bästa styrelsen.

Hot kommer inte att funka denna gången heller. Nej om du, som jag faktsikt på allvar tror, är mån om Sveriges företag och att vi ska ha ett konkurrenskraftigt näringsliv, så se till att  företagen får styrelser som är rekryterade efter kompetens, och inte som idag, efter kön.

Den viktigaste frågan, att vi också får engagerade och välutbildade kvinnor att vilja satsa på en chefskarriär, kommer du lösa på köpet. För idag är det många, många av de bästa kvinnorna som tittar upp mot glastaket och ser det täckt av ett tjockt lager mörka kavajer och inser att för dem är vägen stängd.

Bit i det sura äpplet! Sluta hota med vargen och gör verklighet av lagen! Det är den bästa tjänst vi kan göra dagens svenska företag.

Det var en gång…….

Det var en gång ett land, där man kom överens om att alla som bodde i landet skulle få samma chanser. Ingen skulle få sluta sig samman för att i hemlighet -eller öppet – gynna en grupp på bekostnad av en annan. På så sätt, resonerade man i det lilla landet, skulle alla människor vilja vara med och göra sitt bästa, och man skulle få de allra bästa ledarna för företagen. Och om alla ansträngde sig, skaffade kunskap och erfarenhet och satsade på sitt jobb så skulle det lilla landet fortsätta blomstra och utvecklas. De stolta traditionerna med innovationer, forskning och entreprenörskap som hade skapat och utvecklat många fina företag skulle fortleva, och landet skulle bibehålla sin plats i världen som en framgångssaga.

Men det lilla landet hade inte räknat med att maktbegär, inskränkthet och girighet fanns även där. Så en dag, efter många år av goda ambitioner och löften vaknade man upp och såg att inget hade blivit så som man hade hoppats.

I verkligheten var det fortfarande bara en liten grupp av likadana personer som fick sin kompetens och kunskap värdesatt. I verkligheten delades makt och infytande över de stora viktiga företagen ut som gåvor till de som hade känt varandra länge. Stilla och tyst arbetade en grupp för att slå vakt om gamla privilegier och se till att ingen som skulle kunna granska kejsarens nya kläder fick tillträde till styrelserum och företagsledningar. Och under tiden slutade många att satsa på att göra sitt bästa eller flyttade till ett land där man fick chansen att bidra även om man var född till flicka.

Och de som styrde landet ruskade på sina huvuden, tvådde sina händer och suckade.